Hej där

Ni kanske ser att jag har gjort lite ändringar. Hoppas ni gillar det <3
Jag vet att jag inte bloggat på länge (men ingen läser ju det så...).
I vilket fall, i dag bakade jag muffins. JAg kallar dem "Kimberlys speciella chokladmuffins med extra smaksättnig" <3 de blev faktiskt jätte goda.
Jag tog bilder på dem men tyvär så orkar jag inte lägga upp dem just nu. Ledsen.
Tänkte lägga upp lite jag har skrivit i fall någon är intreserad <3 :)

Det här är en av min favoritdelar i kraftens väktare. JAg gillar spänningen den bygger upp :)
JAg har skrivit det själv så © på den som med allt annnat jag skriver själv. JAg tar mig tid att skriva det. Det är mitt. JAg har skapat det och bara för att jag väljer att dela med mig med er så ger det er inte någon rätt att kopigera det och andvända egna syften. Var kreativa och andvänd eran egen förmåga i stället

________________________

Isabell är tyst en stund medan min mage drar i hopp sig till en knut. Till slutsuckar hon.

  ”Jag tror det. Jag är inte säker, men jag tror det.”

  Först nu kunde jag verkligen tänka på det och det gick upp för mig att Lexi faktiskt kanske skulle… Tänk om hon verkligen inte klarade sig. Tänk om… tänk om hon… dog. Först nu gick det verkligen upp för mig. Jag hade inte riktigt haft tid att tänka på det förut, även om tanken alltid hade funnits i mitt bakhuvud. Och nu träffade tanken mig med full kraft. Det var som ett hårt slag. Det fick bara inte hända. Det gick bara inte!

  Utan att jag märkt det befann vi oss plötsligt hos sjuksyster och Rickard la ner Lexi på sjukhussängen. Hon hade slutat skrika och jämra sig nu och låg bara helt stilla. Ögonen var till och med slutna. Jag märkte knappt att Richard gav sig av. Jag stirrade bara på Lexi. Såg hur hon låg där på sjukhussängen. Så stilla. Och en liten del av mig viskade att hon såg ut som om hon var död… Jag kunde inte släppa tanken, men det kunde helt enkelt inte vara så. Det gick bara inte. Det måste vara omöjligt. Det bara måste det.

  Och när jag stod där och stirrade på Lexi så rörde hon plötsligt lite på sig och flera kilo sten föll från mitt hjärta. Sakta, som om hon var sömnig öppnade hon ögonen och satte sig upp.

  ”Var är jag…” började hon förvirrat men han inte längre för jag kastade mig om halsen på henne och nu grät jag igen, fast lyckotårar.

  ”Lexi. Ååå, Lexi.” var allt jag fick fram. Hon kramade mig tillbaka, aningen förvirrat men plötsligt stelnade kramen till och hårdnade.

  ”Lexi, vad är det…” undrade jag och bröt mig löss ur omfamningen så pass att jag kunde se på henne.

  ”Herre Gud.” mumlade hon ”Herre Gud!” hennes ögon blev stora och tårfyllda. ”Alla de där människorna.” mumlade hon förtvivlat.

  ”Lexi. Lexi vad är det?” vad snackade hon om?

  ”Vad hände, Lexi?” det var Isabell som talade. Hon hade sakta flyttat sig närmare utan att jag hört det. Lexi tittade upp på henne medan en tår rann ner för hennes kind, snart följd av en andra.

  ”Vad var det som hände, Lexi?” upprepade Isabell.

  ”Det var som en dröm, nej inte en dröm en mardröm. En hemsk, hemsk mardröm. Helt plötsligt kom den bara över mig. Den liksom bara dök upp med en väldig kraft. Helt plötsligt spelades den bara upp i mitt huvud. Det kände som om jag drog in i den, men jag var inte där. Eller jag var det på sätt och vis men jag kunde inte göra något. Jag var som en osynlig ande, en passiv åskådare utan förmåga att hjälpa till…” hon tystnade. Hon hade börjat snyfta nu. ”Alla den där döden.”

  ”Lexi.” Isabella försökte fånga hennes uppmärksamhet. Lexi vände huvudet mot henne medan hon skakade av snyftningar.

 ”Vad såg du?” undrade Isabell alvarligt. Lexi var tyst en stund innan hon öppnade munnen.

  ”Blod. Massor av blod. Och människor. Döda människor. Det var någon form av kamp, eller slagsmål. Typ ett krig nästan. Fast ett litet sådant. Massa människor slogs mot varandra. Eller jag vet inte om jag kan säga om att alla var människor. Den ena sidan som slogs vara bara som ett ondskefullt mörker… och så många dog. Så många oskyldiga dog…” hon tystnade. Tårarna fortsatte rinna och hon snyftade till ”Det var så hemskt. Allt som hände dem och jag kunde inte göra något. Jag bara stod där och såg på. Jag kunde inte hjälpa till.”

  ”Såg du något du kände igen?” frågade Isabell. Lexi tänkte efter. Sedan drog hon efter andan.

  ”Det var här!” utbrast hon förskräckt.
  ”Vad menar du, Lexi?” undrade jag.
  ”Det var här, kriget var här.”
___________________________________

hoppas ni gillade den, komentera gärna <3 Snälla jag vill så gärna ha komentarer <3