Lonley...

hejsa, jag tänkte vara trevlig nog att lägga in början på vad som kan bli en väldigt bra berättelse (har skrivit den själv så klart (; )

Okej, men först tänkte jag bara lite snabbt berätta vad som hänt i dag. Ja det var typ vanlig skoldag och vi hade elevens val. Jag har kör och vår  musiklärare är skit rolig och cool. Och ni kan inte tänka er, men han har vunnit melodifestivalen 1997 med låten: bara hon älskar mig och de som sjöng (inklusive han själv) hette blond. Vår lärare är han med långt hår (som inte är i en fläta).
Japp, om ni vill kan jag kanske lägga upp en vidio sen...

ja, här kommer i alla fall berättelsen och det är kopigeringsförbud på den (C) (kan inte göra cophright på den här datorn...) på allt jag skrivit själv, vilket det här är ;) <3

________________________________

Ensam eller försvunnen (vet inte vad den ska heta ännu.)

”Mamma! Pappa!” mitt skrik ekade genom huset. Paniken sköljde genom mig när jag inte fick något svar på mitt panikslagna rop.

”Mamma! Pappa!” jag prövade igen, men inte häller den här gången något svar. Jag rusade upp för trappan till deras sovrum, slängde upp dörren och störtade in.

  Men sängen var tom. Där fanns ingen mamma, och inte häller någon pappa. Och plötsligt var jag tio år igen. Plötsligt stod jag där på golvet i deras tomma sovrum och visste inte vad jag skulle göra. Jag stod där och kände mig ensam. Så totalt ensam. Som om jag vore ensammast i världen.

  En tår trillade ner för min kind, strax följd av en annan, och ännu en.

  Och precis som jag grät kändes det som om hela rummet, hela världen började gråta.

  Allting rann liksom av vägarna som färg och kvar lämnades bara ett kompakt mörker, med en ända ljusstråle som lyste upp mig. Mig alldeles ensam.  

  Och så plötsligt ljöd ett pistolskott och en blodfläck bildades framför mina fötter. Men det var inte jag som var skadad. Det var någon annan. Någon som låg bara en halv meter bort. Men jag kunde inte se personen. Mörkret var för kompakt omkring mig. Men det spelade ingen roll. Jag visste vem det var.

  Och så ännu ett pistolskott och ljusstrålen som lös på mig slocknade och allt blev svart. Svart som om de mörkaste nätter. Och jag var ensam. Så totalt ensam.  Jag hade inte någon familj längre, inga vänner. Inget. Jag var själv. Helt ensam. Ensam mot den otäcka och stora världen som fanns runt omkring mig.

  Och då började jag gråta på riktigt. Jag snyftade och tårarna strömmande ner för mina kinder. Min grått ekade som en kuslig melodi runt om mig. Och jag var så ensam. Ensam i världen. 

  Jag vaknade med ett ryck av att jag skrek. Mitt skrik ekade genom huset, och jag upptäckte att jag satt i sängen medan svetten rann. Jag flämtade och sträckte mig efter lampan. Sakta spred lampan sitt mjuka ljus i rummet och jag började slappna av lite. Men jag kunde få känslan av att jag var lämnad och av att jag var ensam att försvinna. Jag såg mig om i mitt rum. Mitt gamla rum som jag bot i sedan jag var fem år. Det var nästan löjligt, med jag hade fortfarande samma färg på vägarna och samma säng. Ja, de flesta av möblerna hade jag faktiskt haft sedan jag var fem år. Sådan tur var hade jag haft ganska bra smak som femåring och inte bara hade tyckt att rosamålade prinsses-möbler var inne. 

  Jag la mig ner i sängen igen och släckte lampan och gjorde ett tappert försök att sova men det var omöjligt. Känslan av att vara övergiven ville inte ge sig av, och inte häller den ekande tomheten jag kände. Jag fick alltid de här känslorna av den här drömmen och jag hade drömt den många, väldigt många gånger. 

  Jag reste mig upp igen och tände lampan. Och trotts att jag var femton år så flög en fånig tanke, om att det kanske skulle liga någon gömd under min säng, genom mitt huvud.

  Jag skakade på huvudet åt den fåniga tanken med tog ändå ett so stort steg jag förmådde , ur sängen. 

  Jag smög fram genom korridoren, ner för trappan (ännu en fånig tanke om att någon gömde sig under den for genom hjärnan på mig) och fram till dörren, bakom vilken farmor sov. Sakta och lika ljudlöst som en inbrottstjuv öppnade jag dörren och smög in.

  Farmor låg i sin säng och sov så fridfullt. Först hade jag tänkt väcka henne, men jag hade inte mage till det. Hon såg så lycklig ut där hon låg och jag ville inte väcka henne. Min andra tanke var att smyga ner bredvid henne, men jag visste att jag skulle väcka henne då. Så i stället smög jag tillbaka till mitt rum. Den ensamma känslan hade gett efter lite, men den fanns fortfarande där. Så som den alltid hade gjort sen den där dagen för så många år sedan. Trotts att det var så länge sedan sedan mindes jag den glasklart och så fort jag kom att tänka på den, spelades den upp i mitt huvud. Så detaljrik att man kunde ha trott att det hänt igår och inte för fem år sedan...

  Jag låg och sov i mitt rum. Men plötsligt vaknade jag av panikslagna och rädda röster som kom från undervåningen. Jag började genast undra vad som står på. Sakta sätter jag mig upp och tänder lampan. Jag kliver ur sängen och i bara nattlinet smyger jag ut i korridoren. 

_______________________________________

jag vet att det blev ganska långt...hoppas ni orkar läsa allt <3 :)

kram på er

p.s om du läser det här ida (W) så ska du vet att jag saknar dig och jag lovar att mejla dig fortsättnigen <3 :)