Kraftens väktare

Hej hopp på er i hallonskogen (skit vad töntigt där där lät). Jag hade i alla fall tänkt lägga ut en del ut Kraftens väktare (det är typ en historia jag skriver, jag började på typ den och själva iden, när vi hade ett projekt i 6:an ) Tänkte ta en bit från någon stans i början. Det blir bara en liten (eller hyffsat lång) lösryckt del, men jag hoppas att ni hänger med ändå :) <3 Och så hoppas jag så klart att ni gillar den <3<3<3
Och jag säger det som är uppenbart, och alltid gäller när det är något jag har skrivit själv. Det är förbjudet att ni kopigerar texten eller på något sätt andvänder den för egen vinning, utan min tillåtelse.

____________________

Kraftens Väktare
En del ur kapitel 1

(lite kortfattat vad som har hänt: De har blivit lämnade utanför skolan, och huvudpersonen, Kateli tänker tillbaka på dagen då hon blev "vald" )

Andra dagen efter att vi började skolan kom det alltid några speciella personer och typ ”hälsade på” vår skola. Jag visste egentligen inte så mycket om dem, förutom att de ibland valde ut en eller två elever i femtonårs åldern att börja på deras speciella och mystiska internatskola. Och om de väljer en, ja då visste alla att man inte hade något val. Då är det bara att packa sina grejer, sluta skolan och fara till den där mystiska skolan, som de satte en i.

  I år hade ingen varit särskilt orolig. De hade inte valt någon från just vår skola på tio år. Allt hade varit frid och fröjd. Ja, i alla fall tills de tydligen bestämde sig för att välja ut någon från vår klas i alla fall. 

   Mig och Lexi närmare bestämt. 

  Jag minns fortfarande precis hur det kändes. Hur jag satt där i klassrummet och såg hur de gick fram till Karina, vår lärare. De sa något till henne och jag såg hur hon liksom bleknade lite. Sedan nickade hon stelt och sammanbitet.

   ”De har valt någon” meddelade hon, och jag kände hur jag chockat vaknade till. Det var något jag var helt oförberedd på. Och när en av de där skumma och vaksamma människorna gick fram till Karina igen och viskade något i hennes öra och hon chockat meddelade att: ”det inte alls var en, utan två.” var det som att kliva in i en drömvärld. Och inte en särskilt bra sådan kan jag meddela. 

   Och den drömvärlden förändrades snabbt till den värsta mardröm jag någonsin haft när hon ropade upp Kaitlin Petterson.

   Jag mins hur jag chockat tittade upp från bänken jag stirrat ner, och såg mig omkring i klassrummet. Jag såg hur alla mina klasskamrater stirrade på mig med ansiktsuttryck som var en blandning av medlidande, fasa och sorg. Det var som om tiden stod stilla. Som om någon tryckt in en paus knapp, medan alla stirrade sådär på mig. 

   Även min hjärna måste ha stannat av för jag  kunde inte tänka. Jag kunde inte fatta att det här hände. 

   ”Nej...” mumlade jag, oförmögen att fatta att det faktiskt var mitt namn de just ropat upp. Mitt. Jag kände hur en tår var på väg att tränga fram. Jag fick inte gråta, inte här.

   Jag skakade på huvudet.

   ”Nej” viskade jag igen. ”Nej.” Och så slogs tiden på igen precis som om någon bara tryckt in play-knappen på fjärkontrollen. Någon bredvid mig klappade mig försiktigt på axeln och mumlade något jag inte hörde. Allt var igång igen. Ja, allt, förutom min hjärna då. Det gick liksom bara inte in att det var mig de hade valt. Det var omöjligt. Helt, totalt omöjligt. Jag kunde inte börja på den där skolan. Jag kunde inte åka här ifrån och lämna mitt nuvarande liv. Jag älskar det. Jag älskar min familj, jag älskar mina vänner. Jag älskar det mesta i mitt liv. Skolan var inte häller så dålig. Och nu skulle jag bara lämna det? Allt jag älskade? Det gick bara inte. Jag kunde bara inte göra det. Aldrig. 

   Som i en dimma kände jag Lexi slå armarna om mig och jag hörde henne snyffta. Och så började jag själv gråta. Mitt i klassrummet. Och jag visste, utan att jag behövde titta efter att alla stirrade på mig. Det var som om Niagarafallet rann ner för mitt ansikte. Jag grät och grät. Och plötsligt var det som om någon slagit på strömmen till min hjärna, och den började fungera igen. Eller nåja, delvis i alla fall. 

   Tankarna for i mitt huvud som det bodde fult av bin där inne som bara surrade och surrade. Vad skulle hända nu? Skulle de bara skicka iväg mig? Skulle jag aldrig få träffa min familj igen? Aldrig någonsin? Vad hände egentligen på den där skolan? 

   Och så trängde ett ljud igenom den arga bisvärmen i mitt huvud, och så var det som om det där Niagarafallet som bara rann ner för mina kinder for in i mitt huvud också och fick tyst på alla de där bina för en sekund. Och det jag hörde när mitt huvud äntligen blev tyst, var Lexis namn. Hur vår lärare, med en tår rinnande ner för kinden meddelade att Lexi också blivit vald. Det var som en lättnad att höra det, men samtidigt en enorm fasa. Jag skulle inte behöva ta mig igenom det här ensam, Lexi skulle stå vid min sida. 

   Men samtidigt, jag kunde inte vara glad för att någon som jag älskade så högt skulle få ett sådant hemskt öde. Jag slet blicken från Karina och tittade på Lexi. Hon tittade tillbaka på mig. Jag kastade mig och halsen på henne igen.

   Åter igen forsade niagarafallet ner för mitt ansikte...

_______________________

Hoppas ni gillade den ;) <3

Kommentera gärna (snälla!)

Kram <3