Hemligheten

Hej på er hurrni (vet att jag alltid säger det...)
Jag är ledsen att jag inte bloggat på så länge, men det har varit så mycket den här veckan. orgenteringsprov, läxor, engelska redovisnin. Men det mesta har gått bra i alla fall ;) <3

Men jag tänker i alla fall lägga ut en liten novell. Och jag vill bara förtydliga att ni absolut inte får kopigera den och andvända den för eget syfte, utan mitt tillstånd. Jag har skrivit den och lagt ner mycket tid. Jag väljer att låta er läsa den, men det ger inte er någon rätt att andvända den till något (utan mitt tilstånd) den är fortfarande min! Andvänd eran egen fantasi och kreatitet i stället. Jag är säker på att det kommer att bli jätte bra då :)

Men här kommer i alla fall novellen

----------------------

Hemligheten...

Del 1

Kvällen är mörk och kall. Jag har väntat här länge, alldeles för länge. Det är kalt och jag huttrar till där jag står i busskuren. Det gör inte det hela bättre att regnet öser ner. 

  Jag är helt själv, inte en enda människa synts till så långt ögat kan nå, och det skrämmer mig lite. Okej, lite mer en lite faktiskt, om jag ska vara ärlig. 

  Det är något med den trasiga gatlyktan på andra sidan vägen och hur vinden får väggarna i busskuren att skallra, som får mig att dra jackan tätare omkring mig, och flytta mig lite längre in. Och det är inte kylans fel. 

  Stämningen är bara så tryckande och skrämmande på något sätt. 

  Och så, bara helt plötsligt så löper en rysning längst min rygg. Och jag kan svära på att någon iakttar mig. Men jag vågar inte vända mig om, inte för mitt liv, och se hur någon står där. För då vet jag fasen inte vad jag ska ta mig till. Det är lättare att bara stå här och låtsas som inget, även om det skrämmer mig från vettet. Men ändå är jag tvungen. Det är som om något i min hjärna, som jag inte riktigt styr över själv, får mig att vända mig om ändå. Vända mig om och speja, genom glaset i busskurens genomskinliga väggar. Men det enda jag ser är den mörka skogen som ligger tyst och stilla  bakom mig. Jag blickar ut över de mörka granarna. De känds så hotfulla på något sätt. Kanske inte granarna i sig, men det faktum att det kanske kan finnas något dolt däribland dem. Något som vill mig illa. Jag försöker släppa det. Nu var jag bara löjlig. Vem skulle det vara? 

  Men jag kan inte släppa tanken. Och snart är det inte bara den som susar runt i mitt huvud. Snart är där fullt med massor av tankar. Bilder från skräckfilmer spelas upp i min hjärna. Och alla de där läskiga historierna man hört. Och visst. Det är kanske lite barnsligt av mig att tänka på levande döda, och yxmördare. Det är mycket mer troligt att det bara är någon som är ute och går i skogen (men vem gör egentligen det så här sent på kvällen?). Eller i värsta fall en psykiskt störd människa. Nog läskigt är väll det. Eller kanske är det en mördare. 

  Nej, sluta säger jag strängt till mig själv. Varför skulle en mördare (eller en psykiskt störd, eller zombi, eller yx/motorsågt-mördare, eller vad det nu kan vara) stå i just den här skogen, och stirra på just mig?   

  Men det är just det som är grejen. Jag är säker. Helt hundra på att det faktiskt är någon i skogen som stirrar på mig. Någon som iakttar mig och varje rörelse som jag tar. Jag rysser ännu en gång och hallar upp mobilen ur fickan. Det känns tryggare när jag  håller den i handen.

  Regnet smattrar mot taket på busskuren

  Kan inte den där förbannade bussen komma snart eller?'

---------------------------