Novell, eller ja...typ :)

Hej på er ;) Tänkte lägga upp en liten härlig novell om hur livet kan vara. Underbart och fantastiskt som det är ;) Hoppas ni gillar det <3c Kommentera gärna ;)

__________________

Gympa med klassen...

Helvete vad det värkte i benen. Egentligen ville jag inte springa en enda förbannad meter till, men det var ju som det var. Halva klassen såg mig där jag kämpade fram. jag kunde inte bryta ihop nu. Det gick bara inte, men ändå ville jag inget annat. Det kändes som om luften inte kom hela vägen ner, som om de tog stopp vid bröstet och den inte kom längre. Och så den där förbannade knuten i magen som jag kände. det de där jäkla benen som alla energi runnit ut ur för länge sedan. Och så var Att springa var INTE kul. Så enkelt var det. Okej, jag kunde faktiskt erkänna att ibland, när man sprang en kort sträcka och kände den svala och friska luften mot ansiktet, då kunde det vara helt okej. Men det här? Nej att springa långa sträckor, det fanns det ingen mening med. Så varför vi skulle skickas ut i skogen och springa, det hade jag ingen aning om. Jag såg inte meningen med det. Speciellt inte när det kändes som om benen skulle gå av och jag inte ville något hellre en att lägga mig ner på marken här och nu. Till och med att kasta mig i diket var etttänkbart alternativ. Jag funderade faktiskt allvarligt på det en sekund, att låsas trilla och falla ner i diket. Då skulle jag få slippa en del i alla fall, men sen så bestämde jag mig. Det var inte riktigt värt det. Diket var alldeles för lerigt, och det skulle ta evigheter att få bort att smuts ur håret. Så jag fortsatte att kämpa på. 

  Och så, såg jag det. Målet. Målet inte långt där framme. Jag hörde hur mina kass kamrater började öka tempot. Hur i helsike orkade de? Men så bestämde jag sig. Jag var i princip så trött som det gick att bli. Desto fortare jag kom i mål, desto bättre. Jag kunde lika gärna köra slut, på den lilla, lilla energi som jag fortfarande hade. Så jag satsade allt och satte av. Sket i värken i en foten och hur slut mina ben kändes. Jag vägrade lyda när de sa åt mig att de säkert skulle ge vika när som helst. Jag struntade fulständigt i hur ont det gjorde i halsen och blodsmaken i munnen. Om det så var det sista hon gjorde skulle jag springa i mål. Hälst komma först, men tyvärr så är det nog inte möjligt. Men det sket jag fullständigt i. Jag skulle komma först. 

  Jag försökte springa lite fortare. Om jag så snubblade och slog huvudet i en sten och dog, så skulle jag komma först. Så är det bara. 

  Målet kom närmare och närmare, och så...inom räckhåll, bara ett steg till och...

  Jag kände hur foten vek sig under mig och hur jag föll framot.

  ”Jävla, helvetes, piss gympa!” jag kände hur jag slog i marken. Mitt  ”Helvete!” blev ett utdraget skrik. Och så plötsligt var hela klassen samlad runt mig, för att se idioten som skadat sig (jag) och den förskräckliga skadan (min skadade fot). ”Helvete, helvete, helvete!” for det ur mig i en lång ramsa, samtidigt som mina ögon blev fuktiga. Jävlar vad ont det gjorde i foten. Tänk om jag hade brytit det! 

  Nej, jag skulle inte gråta inför klassen. Inga tårar skulle slippa ut. Så enkelt var det. Men en och annan svordom, kom flygande ut ur min mun i alla fall. Det gick inte att stoppa.

  Helvete vad ont det gjorde. 

______________________________

Aa, vad tycker ni? Vill ni kanske ha en liten fortsättning?

ha, ha kram på er i alla fall ;) <3<3<3