Så idag är det alltså alla hjärtans dag. Härligt värre. Jag hade planer. Jag skulle träffa lite kompisar och vi skulle äta middag och sådär, och efter det skulle jag till en annan kompis och sova över. Men det blev inställt. Båda blev inställt för att typ alla bestämde sig för att bli sjuka på samma förbaskade dag. På alla hjärtans dag av alla dagar. Så jag är ensam trotts allt. Eller okej inte ensam, jag har min familj och det är ju alltid något. Lovar att det kommer sluta med att jag sitter med dem och kollar på melodifestivalen eller något. Jag menar, det skulle ju bara vara alldeles för underbart - om min 17:de alla hjärtans dag slutade framför melodifestivalen med mina föräldrar.
Jag tror jag just avled en smula. Och det värsta är att det till och med är troligt. (Till mitt försvar är melodifestivalen faktiskt inte så dålig #melloälskareforever)
Men eftersom det trotts allt är alla hjärtans dag idag kan vi ju lika gärna snacka lite om kärlek. Varför inte liksom. Och jag kan ju börja med att erkänna att jag aldrig har varit kär. Jag är 17 år och har aldrig varit förälskad på riktigt. Ja det är ganska tragiskt, dock tror jag inte att jag är den enda. Desto äldre jag blir, desto säkrare blir jag på att riktig kärlek, förälskelse, inte är något man kommer över varje dag - eller någon dag under 17 år rättare sagt.
Och bara för att klargöra, nej, jag är inte 17. Jag är 16 och 346 dagar (jävlar vad jobbigt det där var att räkna ut). Vilket innebär att jag är blir 17 år om nitton dagar. Så jag är praktiskt taget 17, och jag räknar mig själv som 17 och det är liksom det. Men vill ni se mig som 16 eftersom jag officiellt fortfarande inte är 17 år fyllda så är ni välkomna. Okej nu går vi vidare, kände bara att jag behövde upplysa er om den detaljen.
Så för att rätta det jag skrev där uppe: Förälskelse är inte något man kommer över varje dag - eller någon dag under 16 år och 346 dagar.
Tror jag på äkta kärlek då? Ja. Utan tvekan. Jag har aldrig upplevt det, men jag tror definitivt att det finns där ute. Jag är den typen av töntig tjej som läst och sett alldeles för många romantiska böcker och filmer för att tro att min Prins Charming en dag kommer att komma ridande på sin vita lilla ponny (eller enhörning - enhörning går också bra) och ta mig med storm (och ja, det där kan misstolkas - men jag refererar till en barnsaga nu så kan vi alla försöka vara lite rumsrena).
Men jag måste säga att jag börjar undra vart han tagit vägen vid det här laget. Han måste rida på en jäkligt seg ponny (eller enhörning) i alla fall, det är ett som är säkert.
Jag har ett citat uppsatt på min väg det det står: "Belive in fairy tales" (ja, jag var dum nog att stava Believe fel. Tack jag vet. La ner flera timmar på att skriva det och så stavade jag fel. Nu sitter det där på min vägg och hånar mig. Fuck u staving). Jag skrev det eftersom jag ville påminna mig själv om att tro på att sagor kan bli sanna (nehä!). Påminna mig om att det finns lyckliga slut och att man kan leva lyckliga i alla sina dagar. Sagor kanske är orealistiska ibland, men det finns mycket fint i dem att tro på, mycket fint som faktiskt inte är helt otänkbart. (Vi får hoppas att Prins Charming är en av de sakerna). Åtminstone kan sagor ibland vara något att sträva efter.
Ha det gott allihoppa och hoppas ni får en bra alla hjärtans dag - oavsett hur ni spenderar den. Klockan är nästan åtta så antar att det är dags för mig att slå mig ner och kolla på mello (sa jag #stoltmelloälskare?)
Kärlek till er
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar