Sådär ja. Nu har ännu en evighet hunnit passera sedan jag bloggade sist. Förfärligt.
Nu är det i alla fall söndag igen, och jag är ledsen över att behöva säga det, men söndagar är faktiskt ganska ångestfyllda dagar. Det är under söndagarna man inser att man inte har hunnit med allt man borde under veckan, samtidigt som man kommer till insikt med all skit man måste hinna med under nästa vecka också. Och så blir man lite ledsen. Man är åtminstone ledig, det är alltid något.
Jag har åtminstone tagit upp mitt skrivande igen (hurra!!)! Igår - när jag egentligen skulle plugga hehe (buhuu) - så tog jag upp en berättelse jag började skriva för att litet tag med. Så nu jobbar jag med den igen. Back on track liksom.
Förutom att det tog mig typ tio minuter att köra fast eftersom historien inte riktigt håller. Men än så länge är jag optimistisk. Vi får väll se hur det ser ut om ett par dagar - då har pessimismen kanske tagit över, men än så länge är jag positivt inställd.
Ni vet den där känslan man kan få ibland. När allt verkligen känns möjligt. När man liksom känner att jag kan klara det här. Jag kan fucking klara det. Och under några ögonblick tror man nästan att man kan ta över världen, så hög är man på optimism. Det är ganska härligt.
Förr eller senare (exploderar jag - nej driver förlåt) får man dock ta och klättra ner från det där ruset och inse att, okej, så enkelt är det inte. Men det är ändå härligt, och det är ändå viktigt. Den där känslan när man är så säker på att man fixar det, att man kan fixa vad som helst. Av att känna sig ostoppbar. Inte för jag har några överväldiga erfarenheter, men ändå. De där få stunderna när man känner att man fixar allt, de kommer inte ofta. De är sällsynta. Så försök att uppskata dem, att hålla fast vid en liten del av den känslan i vardagen. Ta med er lite jävlar anamma (underligt uttryck egentligen. Vad fasen är anamma liksom??)
Aja, det var allt för mig denna gång.
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar