Tron på sig själv?

Ibland förvånar jag mig själv.
     Alldeles nyligen så läste jag igenom några gamla inlägg som jag publicerade för lite mer än ett år sedan, och en del av dem var riktigt bra. Jag vet att det är lite fel att säga så om något man själv gjort, men på allvar - de är bra. Jag känner mig nöjd med dem. Som om jag faktiskt har åstadkommit något.
     Och det känns ganska så underbart.
     Då och då, när jag läser igenom någon gammal text, ett skolarbete, en novell jag jobbade på för några år sedan, en gammal dikt jag hittat i någon låda, eller ett gammalt blogginlägg - så kan jag på riktigt bara sitta och stirra på texten och tänka: Har jag faktiskt skrivit det här? Jag? Och så fylld jag med någon form av stolthet. För det känns så bra, som om jag liksom fick till det precis rätt i just det stycket där, eller avslutade den där uppsatsen så fenomenalt eller skrev den första meningen i den där dikten så himla vackert. Jag blir förvånad över att jag faktiskt lyckades skriva något så bra.
     Det är i sådana ögonblick jag tror på mig själv. Korta ögonblick när jag verkligen känner att jag kan göra det här. Jag kan skriva, jag kan ord och jag kan skapa saker med dem - vackra saker. Och så blir jag så inspirerad att jag bara vill slå mig ner framför datorn och skriva tills fingrarna faller av. Tyvärr vet jag sällan vad jag ska skriva vid dessa tillfällen, så det brukar sällan resultera i något häpnadsväckande ändå. Men den där känslan är ändå ganska så härlig. Och jag glömmer det när den inte är där, när den glidit bort igen och den där stoltheten blandat med tro på mig själv har bleknat och återvänt till skuggorna.
     För det är inte så lätt det där. Att veta att det man gör faktiskt är bra. Att man kan skapa sådant som faktiskt till och med är bättre än bra. Det är himla lätt att glömma, och det är också himla svårt att se när man är mitt uppe i det. Ibland behöver man avstånd. Ibland behöver det kanske till och med gå några år för att man kanske faktiskt lyckades med det man skapade. Vilket är synd, men mänskligt. Kanske är det viktiga trotts allt att vi inser det någon gång, även om det ibland blandas in en hel del tvivel där emellan.
     Nu måste jag sova hörni.

Kram på er!

Kimberly