Frihet kommer också med ett pris

För första gången på länge har jag inte någon plan.

För över en månad sendan gick jag ut gymnasiet. Om mindre än en månad skulle jag i vanliga fall börjat skolan igen. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, börjat skolan igen i augusti. Så har det bara alltid varit, men den här gången är saker och ting annorlunda. Den här gången tar sommaren inte slut på samma sätt som den brukar. Den här gången finns ingen bestämd väg att fortsätta följa, och det skrämmer mig mer än jag vågar erkänna. För en gångs skull vet jag inte vad som händer i höst, jag vet inte vad som händer om en månad, eller om ett halvår eller ens om ett år. Jag har ingen jäkla aning och det är läskigt som fan.

I slutet av gymnasiet snackade vi så mycket om att bli fria, men nu, när jag väl står här, känns det inte som jag hade föreställt mig. Det är först nu när jag gått ut gymnasiet som jag inser att det fanns en trygghet i att alltid veta vad som skulle hända här näst, i att ha en utstakad stig framför sig att följa. Nu är jag plötsligt ensam med ansvaret om min framtid, och det är ändå ett ganska så tungt ansvar. Frihet kommer också med ett pris. Frihet har också villkor.

Allt det här skrämmer mig, för för första gången känns det som om det är jag och bara jag som är ansvarig för vad som händer härnäst. Och jag har ingen förbaskad aning om vad jag ska göra med det ansvaret. Vad jag ska välja och hur jag ska gå vidare. Vad händer om jag väljer fel? Om jag fuckar upp? Allt det här skrämmer mig för nu måste jag ta reda på vad jag vill, och hur fan listar man ut vad man vill ha här i livet? Hur tar man reda på sånt när man är nitton år gammal och knappt ens har börjat leva än?

För första gången på länge har jag inte någon plan och det skrämmer skiten ur mig.

Kram,
Kimberly