Ärligt ger det mig fortfarande lite ångest ibland - men över lag känns det inte så jobbigt längre. Faktum är att endel av mina bästa stunder den senaste tiden har kommit av att jag varit spontan. Ibland gör jag något spontant och jag tänker att det där med att vara spontan är gravt överskattat - men andra gånger upplever man sånna där ögonblick som inte går att planera och det är ganska så fint. Jag tror att lära sig att ta livet som det kommer är en del av att växa upp, eller åtminstone för mig. Det känns som om det har fått mig att växa som människa att bli mer flexibel och inse vad som verkligen spelar roll, vilket är att vara omgiven av personer man tycker om. Och att det inte är hur detaljerade planer man har som avgör hur roligt man kommer ha. Om alla bara har en bra inställning och en gnutta fantasi kan man ha precis lika roligt ändå (Gud vad klyschigt det där lät, men det är ju sant, visst är det?).
Igår hade vi picknick med jobbet och trotts att jag inte visste vilka som skulle stanna eller hur länge vi skulle stanna eller vad vi skulle göra hade vi riktigt kul. Vi tog det som det kom, vi bara umgicks - vilket låter töntigt men det var mycket roligare än jag trodde det skulle vara. Som någon med en aning gnutta kontrollbehov måste jag lära mig att slappna av i bland och inte tro att allt kommer gå åt helvete, bara för att det inte går som jag hade tänkt mig. Jag menar, kvällen slutade med att vi satt å kelade med en kolegas kattungar klockan halv ett på natten (ärligt talat, är inte kattungar det bästa som finns). Sånt går inte riktigt att planera för.
Att ta livet som det kommer låter kanske som världens största klyscha, men när jag väl tänker på det ett tag så känns det ändå som ett jäkligt bra råd.
Kram,
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar