Mörkret, det hemska

Hejsan på er <3
Nu ska ni få se den där idéen jag pratade om. Den första delen har ni (förhoppnigevis) redan läst. Men jag lägger upp den igen. JAg har faktiskt inte en anning om vad den ska heta men än då länge har den här berättelsen namnet, Mörkret, det hemska. Vad tycker ni om det? Så här kommer den. Del 1 & 2
I hope you enjoy it <3
______________________
Mörkret,
det hemska
Del 1
Jag sprang och sprang.
Mina fötter trummade mot marken och mitt hjärta hamrade för fult i bröstet.
Det var mörkt och jag såg knappt vart jag sprang i den kusliga skogen.
Men jag brydde mig inte
Bara jag kom bort från männen. De hotfulle männen i svarta kläder. Jag var tvungen att komma bort från dem.
Jag hade redan sprungit en lång bit, längre än jag skulle ha sprungit i vanliga fall, men det tycktes inte spela någon roll för jag hörde fortfarande fotstegen bakom mig.
Grenarna piskade mig i ansiktet och på armarna, och de rev upp skrapsår på mina ben. Hela min kropp värkte men jag brydde mig inte. Jag sprang bara.
Sprang bara medan adrenalinet pumpade i min kropp med bara ett ända mål.
Att fly, att överleva.
Del 2
Jag flåsade när jag dundrade fram i skogen. Jag fortsatte springa. Sprang och sprang.
Jag hade inte en aning om hur långt jag hade sprungit eller hur lång tid det hade gått men, nog borde jag vara framme snart, eller? Och då såg jag det. Huset. Det första huset av många.
Jag rusade ut ur skogen och fram till första bästa hus. Jag bankade på dörren med hjärtat i halsgropen.
"Kom igen, kom igen. Öppna!" jag fortsatte att slå på dörren tills en sömndrucken man öppnade dörren och stirrade surt på mig.
"Vad vill du då? Vet du inte att klockan är ett på natten?" Jag skulle precis till att berätta vad jag gjorde här, på hans trappa mitt i natten när en kvinna blev synlig i dörren.
"Milda makter!" utbrast hon. "Kom in, kom in." hon drog in mig genom dörren och granskade mig. Mina trasiga och smutsiga kläder. Min mörbultade kropp. Skrapsåren efter alla fall och piskslag av grenar.
Hon lede mig mot soffan.
"Sitt ner." beordrade hon mig mjukt och försvann. Sekunden senare var hon tillbaka med att en filt och ett glas vatten. Jag antog att han att hon hade med sig vattnet eftersom jag flåsade som en hund.
Hon beredde ut filten över mina axlar och räckte mig glaset. Jag tog det och drack törstigt.
"Så, kan du berätta vad som hänt." undrade hon vänligt. Jag nickade sakta, men de som kom ut min mun var:
"Är dörren låst? Det är bäst ni ringer polisen." jag märkte först nu att jag skakade och min röst var hysterisk. Jag såg mig om i rummet som om jag förväntade att se männen ligga på lur någon stans. Och så började jag gråta. Tårarna rann ner för mina kinder i en strid ström. _____________________________
ja säg gärna vad ni tycker. JAg skulle värkligen, värkligen uppskatta om nu komentarar. Det skulle betyde jätte mycket för mig <3
kram på er.