Tja.
Nu när jag läser igenom mina senaste inlägg känns det som om den här bloggen bara har varit ett ställe för mig att ösa ur mig alla tvivel och skit som har med mig att göra. Det låter ganska desperat också och jag är ledsen för det.
jag vet inte, (en fras jag upprepar väldigt ofta) ibland blir jag bara så trött på att folk inte bara kan acceptera än som man är ibland. Att de alltid ska hacka och ändra på en liksom.
Nej nu är jag egentligen ganska orättvis, för jag har massvis av underbara människor i mitt liv som jag vet accepterar mig. Men jag antar att vi alla har dem som inte riktigt gör den. Eller kanske snarare att vi alla har den där saken som folk vill ändra med oss.
Mina inlägg är ganska svåra att läsa ibland va? De känns så...otydliga? Grumliga? Kryptiska? Aja, ibland orkar jag bara inte förklara mig liksom.
Vet ni jag har tänkt på en sak, den här bloggen är nästan lite som en dagbok ibland, den är så
personlig. Inte så att ni får veta allt som händer i mitt liv, nej, ni får veta vad jag tycker och känner om allt som händer i mitt liv. När man tänker på det är det ganska sjukt att jag låter hela världen ta del av mina innersta tankar.
Men egentligen är jag inte rädd för att visa världen vem jag är (eller okej, inte världen snarare de där 30 läsarna jag har). Jag är nästan glad att jag får den här chansen att göra det, får den här chansen att öppna mig på riktigt.
Jag menar, vi möter människor hela tiden i våra liv, människor som vi umgås med men som egentligen kanske inte känner oss. Ta skolan till exempel. Alla i min klass vet ju vem jag är och de har nog ett hum om hur jag är också, men det är inte så mycket som går på djupet. Det mesta på den här bloggen är det bara mina närmaste som vet (innan jag skrev det alltså). Och jag vill visa vem jag är - hela jag, djupet också. Men på något sätt är det så mycket lättare att göra det såhär. Att skriva det på nätet. Inte för att jag gömmer vem jag är, utan bara för att...det är lättare.
Men kanske gör det mig egentligen feg. Jag menar varför tar jag inte bara upp sånt här face to face? Varför räcker jag inte upp handen i klassrummet och delar med mig av alla mina smarta argument? Varför tar jag inte initiativet oftare och snackar med folk? Då är jag inte så kaxig längre. Då är det så sjukt mycket svårare. Inte för att jag inte står för saker och ting då, nej, jag har bara svårt att ta upp det och så. Inte med alla. Men i allmänhet.
Inte för att jag är folkskygg eller så! Insåg just hur det här kan uppfattas. Nej jag har ju skaffat mig lite vänner och med dem kan jag kläcka ur mig allt möjligt skruvat och djupt. Det är mer dem jag inte känner sådär jättebra än som det är svårare med.
Gud nu känns allt ganska intrasslat. Dessutom känns det som om jag skrivit om det här tidigare. Ledsen om jag uppreppade mig.
Aja, ha det gott
Kram
Kimberly
(psst: Det här inlägget tillägnar jag dig Love <3 )
