Ensamma?

Egentligen suger jag på att blogga. Det är ett jäkligt uppenbart faktum eftersom jag bloggar vadå - någon gång då och då var tredje månad? Helt klart bottendåligt. Det gör det nog förbannat svårt att följa den här bloggen men whatever, de är så få som läser ändå. Egentligen skriver jag kanske mest till mig själv. Jag menar inte så att jag inte vill att andra ska läsa det jag skriver - då hade jag ju inte behövt skriva på nätet förtusan. Men det känns bra att bara skriva ibland. Även om ingen läser. Eller om så bara en person gör det.
      Egentligen är jag väll bara en bland andra miljontals ohörda röster på nätet. Och det är okej. Förhoppningsvis finns det någon som lyssnar på allt mitt flammel (e det ens ett ord?) i alla fall.

Jag undrar egentligen om man någonsin är helt ensam. Jag menar det finns alltid någon där. Eller större delen av tiden i alla fall. Alltid någon som kan hjälpa en eller liknande. Man kanske känner sig ensam men det behöver inte enbart betyda att man faktiskt är ensam. Eller är det alltid hur vi känner om saker och ting som definierar hur de är? Räcker det om jag känner mig ensam för att jag ska räknas som ensam eller måste jag uppenbart ligga krälande på marken i förtvivlan eftersom alla i hela världen har lämnat mig bakom sig för att jag ska räknas som ensam? Det är svårt såntdär. Vad definierar vad och vem bestämmer? Var går gränsen?
       I alla fall har jag på senaste tiden börjat tänka på att när jag än känner mig ensam, så finns det alltid någon annan där ute som känner sig precis lika ensam. Och då känns det bättre.
      Jag menar, jag kanske känner att jag inte har något kontroll över mitt liv och det känns som om jag slösar bort tiden jag har och som om allt bara är kaos fastän ingenting händer. Men sen inser jag att jag är inte är den enda. Det finns fler där ute som känner sig precis lika förvirrade och desperata och då kännes det inte så farligt.
      Som sagt vi kanske aldrig är riktigt helt ensamma eftersom det nästan alltid finns någon som går igenom samma sak där ute. Eller åtminstone kan vi föreställa oss att det finns någon där, så känns det bättre.

Kram
Kimberly