Ensam och världen känns långt borta

Det finns stunder då man kan känna sig så otroligt ensam.
       Stunder då det känns som om resten av världen är så långt borta, så svår att nå.
       För mig infinner sig känslan oftast väldigt, väldigt sent på kvällen. När alla andra sover, när alla ljus är nedsläckta och allt som finns är du och mörkret. För när alla sover, känns det nästan som om de går till en annan plats där man själv inte är. Och av någon anledning, ensam i ett rum mitt i natten, känns allt utanför så långt borta. Så svårt att nå, och hålla fast vid.
        För vissa känns det kanske bra. Att få lägga världen bakom sig för ett tag. För mig känns det ensamt, och...som om man blivit övergiven. Som om man är den som blivit lämnad kvar även om det inte riktigt stämmer.
       Jag är en person som oroar mig. En person som är rädd för att dö, rädd för att försvinna utan att någon märker. En sån person är jag, och allt det blir väldigt påtagligt när de där stunderna, avskurna från världen fyllda av ensamhet någon gång då och då kliver på.
       Jag vet inte varför jag berättar det här för er. Det låter hemsk, men jag vet inte. Jag tror inte det är så ovanligt att alla någon gång då och då ligger vakna, mitt i natten och känner sig övergivna, ensama eller bortglömda. Kanske inte för att man är det, men för att det är så det kan kännas när man är själv och resten av världen verkar oändligt långt bort. Eller så är det bara jag. Well, då har ni lärt er det i alla fall.
       På något sätt känns det lite intimt att berätta en sak som det här. Och kanske gör jag det bara för att jag har varit vaken sedan klockan sex, med bara lite mer än fyra timmars sömn på nacken (okej det är definitivt inte så man använder uttrycket "på nacken". Ville prova det i ett nytt sammanhang. Funkade inte. Vi går vidare). Jag är trött och mina tankar bara flödar ut ur hjärna utan något filter.
       Men kanske är det så vi människor borde vara, kanske behöver vi kasta bort våra filter ibland. Vara mer öppna, närvarande och ärliga. Jag känner mig ibland ensam och rädd mitt i natten utan någon överdriven giltig anledning. Okej, spela roll. Vi har alla våra små grejer, och vi borde dela dem med varandra.
       Mer av ett peppande tal orkar jag inte med (måste sova nu innan min hjärna pajar).

Ha det bra underbara ni. Tack för att ni lyssnar på mig.
Vi hörs snart! (Eller snart och snart, ni har väll lärt er hur ni ska definiera det vid det här laget: Med en stor nypa salt.)
Kram
Kimberly