Känslan av en gammal känsla

Ni vet när man helt plötsligt känner en "gammal" känsla.
       Typ att man känner en lukt och så minns man något, men det är inte minnet som kommer över en, utan känslan av lukten och minnet. Man återupplever känslan. Som ett minne, fast ändå inte. Lite som en flashbak, men på samma gång absolut inte. Mer som om något från dit förflutna kommer tillbaka och ger dig en kram och du känner den där doften som alltid omger personen och plötsligt, med den svämar alla dina känslor för personen över dig. (Jag vet att jag har hängt upp mig fett mycket på lukt nu, men det kan vara något annat också. En rörelse, något man gör, eller en annan känsla.)
        Gud vad svårt det är att förklara. Det är minnet av en känsla snarare än en händelse. Känslan behöver inte ens vara kopplat till ett minne det är bara en känsla, som du vet att du har känt och vagt att du upplevt den si eller så och den bara virar in dig i en mjuk filt av virvlande känslor. Som också är minnen (och kanske händelser, men måste ej vara det). Om det nu låter sånär rimligt.
        Herre Gud vad det här var svårt att förklara. Ibland när jag försöker få folk att förstå något gör jag ett så dåligt jobb att jag känner mig galen... Förstår ni vad jag menar då? Man har den här grejen man verkligen vill att någon ska förstå (som känslan) och så försöker man förklara men de förstår inte och så trasslar man in sig i sina egna förklaringar, tillslut desperat för att man bara vill att de ska fatta. Så man börjar gå till överdrift och komma med konstiga liknelser tills den där känslan kommer över en att: Jag låter rent ut galen.
        Så då slutar man försöka förklara. För man kommer ingenstans och man ser redan ut att höra hemma på psyket och finns ju ingen anledning att göra det ännu värre liksom.
        Nu har jag trasslat in mig igen. Jag ville bara verkligen förmedla känslan av när en känsla kommer tillbaka till en. Kände det idag påväg hem från bussen. Det luktade sommar eller, sommarkväll, för att vara exakt. Träd, och gräs och kylig luft och sommar. Och plötsligt bara mindes jag den lukten från något (vet inte ens vad) och plötsligt bara mindes jag vagt några ansikten och platser och en känsla av lycka och glädje och frihet kom över mig. Och det var inget som kom där och då med minnena, det var ingen dejavu. Det var känslan som kom över mig som ett minne, och förde med sig bildena av ansiktena och platserna. Inte tvärtom. Det var inte minnena som frambringade känslan. Fast ändå, var känslan i sig ett minne. Men inte av en direkt händelse...bara av en annan tid. Av det förflutna.
       Hoppas inte ni tycker jag låter galen . Om ni känner igen er får ni ju gärna höra av mig så jag vet att jag inte är ensam i alla fall.

All lycka och kärlek och frihet till er alla i dessa sommardagar.
Kram
Kimberly