Just nu sitter jag och pluggar. Eller tja, “pluggar”. Har inte blivit så mycket gjort om jag ska vara ärlig - just nu sitter jag ju och skriver det här inlägget, vilket säger ganska mycket om hur fokuserad jag är för tillfället. Usch, jag är verkligen så färdig med allt skolarbete. Min motivation har dragit så långt åt fanders att jag inte ens vet hur jag ska hitta den längre. Kanske ligger den på en strand i grekland eller något annat varmt ställe och sippar på någon fruktig och söt drink. Helst med ett paraply, har alltid velat dricka en drink med paraply.
Jag å andra sidan ligger inte på någon strand. Jag sitter vid mitt skrivbord med hörlurarna i öronen och försöker desperat få klart den sista uppgiften innan studenten. Jag får kämpa vidare utan min motivation.
Men hur färdig jag än är med allt som ens kommer i närheten av att vara skolarbete, så känner jag mig ändå inte redo att gå ut skolan för gott. Att ta studenten. Att påriktigt vara färdig.
Jag har liksom en krypande känsla av underliggande panik. Snart är det ju slut. Över. Jag insåg idag att vi har två skoldagar kvar. TVÅ. Är inte det bland det sjukaste någonsin. Det är ju ingenting alls. Två dagar till i skolan och sen kommer allting bli annorlunda. Jag har liksom alltid gått i skolan, och snart kommer jag bara inte göra det längre.
Gud det är som att gå ut nian all over med all ångest över allt som kommer förändras och alla man kommer lämna bakom sig. Men på något sätt är det annorlunda, för nu finns inte längre någon tydlig väg att följa. Efter grundskolan var det självklart att man skulle plugga vidare på gymnasiet direkt - det gjorde ju alla. Men nu, nu kan man ju göra vad fan man vill. Och något med det är bara så skrämmande.
Förändring är läskigt. Jag gillar mitt liv som det är nu. Jag gillar att gå till skolan och jag gillar att träffa de jag träffar i skolan. Vem vet hur det kommer bli nu. Det läskiga med att tvingas till förändring när man redan har det bra, för chansen finns ju där att saker och ting kommer bli sämre. Den chansen finns alltid. Jag antar att det är därför vi så ofta vill hålla kvar vid det vi har, att det är därför vi är så rädda för att släppa taget.
Men möjligheten finns ju faktiskt där att saker och ting kan bli bättre också, visst gör den.
Två skoldagar och sedan antar jag atr det är dags för mig att ta reda exakt vad som väntar sen.
Nu ska jag försöka plugga på riktigt så jag får in den här uppgiften idag. Ha det gott!
Kram
Kimberly
