Kommer ni ihåg DET HÄR inlägget? Om hur det kändes som om jag aldrig skulle lyckas ta körkort? Gissa vad som hände i förgår?
JAG KLARADE MIN FÖRBASKADE UPPKÖRNING!
Alltså va? Kan fortfarande inte fatta det. Jag klarade min uppkörning. Efter uppkörningen så kommer jag ihåg att jag sitter i bilen tillsammans med han jag genomförde uppkörning med (ingen aning om vad de har för officiell tittel), vi har precis parkerat vid trafikverket igen och han säger "I helhet är din uppkörning godkänd. Du kan köra på ditt ID fram tills dess att du får ditt körkort. Inom de närmaste dagarna kommer du få ett brev om vart du kan hämta ut ditt körkort..." och jag säger tack, jag säger vad roligt, och han fortsätter prata om hur han anmärkte på att jag låg i mitten körfältet lite väl mycket vilket man egentligen inte ska göra, och något mer jag inte kommer ihåg och sedan kliver vi ur bilen, jag hämtar mina saker ur bakluckan, han kanske säger något mer, minns inte riktigt, och jag går för att möta min pappa. Han frågar mig om jag klarade det, och jag säger ja, men jag fattar det fortfarande inte riktigt. Att bara sådär så var det över. 40 minuter i en bil med en random snubbe - eller okej, två faktiskt för hade en extra kille i baksätet som var under utbildning för att också bli sån som man kör upp med - och sen helt plötsligt så får jag, efter att ha övat inför dethär i över två år, köra på vägarna själv. Som i att det är lagligt att jag kör bil helt på egen hand nu. Hela grejen känns bara så bisarr.
När jag och min pappa sedan är i bilen påväg hem igen så berättar jag allt om uppkörningen, beskriver alla små missar jag vet att jag gjorde - och speciellt den förfärliga parkeringen jag avslutade med där jag knappt var i rutan (till mitt försvar stängde han "uppköraren" eller vad de kallas av bilen innan jag hann göra om den, vilket jag hundra procent hade tänkt göra eftersom jag visste att den var förfärlig, så ärligt talat, inte helt mitt fel). När jag börjar tänka tillbaka på det hela känns det så overkligt att jag nästan börjar tvivla att jag faktiskt blev godkänd. På att det faktiskt är över nu. Tänk om jag bara missuppfattade det hela? Tänk om han sa fel? Det kändes liksom för bra för att vara sant Att 40 minuter i en bil var allt som krävdes för att bli godkänd - jag som verkligen inte trodde att jag skulle klara det.
Sedan kommer jag att tänka på han killen i baksätet. Jag märkte inte av honom alls, utom i slutet av uppkörningen när vi alla klev ur bilen och han kommer fram och säger grattis till mig. Det är bland det jag kommer ihåg tydligast av allt som sades där på parkeringen vid trafikverket, och när jag minns det så tänker jag att jag måste ju ha klarat det för annars skulle han inte ha sagt grattis, eller hur? Jag vet inte varför men även om allt känns overkligt så tänker jag bara på den här helt främmande människan som gratulerar mig innan han vänder sig om och går in genom dörren till trafikverket igen och det är så jag ändå vet att jag fixade det. Det är så jag vet att efter allt arbete och all frustration och alla timmar jag lagt ner bakom ratten så har jag tillslut klarat det.
Det tog ett bra tag innan det hela sjönk in. Det var inte för än nästan en timme senare när jag och min pappa stannade för lunch på vägen hem som jag vände mig mot honom och sa "jag klarade det". Han började le, och det fick mig också att börja le och innan jag visste ordet av så hade leendet spridit sig över hela mitt ansikte och jag sa det igen. Jag klarade det. Och sedan skrattade jag, och det kändes så förbannat jäkla skönt. Jag klarade det. När jag väl hade sagt det så kunde jag inte sluta säga det. Jag sa det till min pappa flera gånger till. Jag berättade det för alla mina vänner. När jag kom till jobbet senare på eftermiddagen och jobbade med en av mina bästa vänner berättade jag det för henne flera gånger om. Och varenda gång log jag.
Jag klarade det, jag klarade det, jag klarade det.
Jag klarade det faktiskt.
Fy fan vilken skön känsla det är ändå.
