Tjenare - suger jag?

Vad är det för fel på mig?! Varför tar jag aldrig tag i saker och ting?!
    Jag kan inte prioritera (eller stava)!! Det är mitt problem. Jag bara skjuter upp saker och bla, bla, bla och sen sitter jag där skitstressad som en annan idiot bara för att jag inte hade vettet att ta tag i det från början!!
    Ååh! Jag blir så trött på mig själv. Fan.
    Jag suger. Mitt liv suger. Världen suger (inget illa menat).

Och vad är det för fel på mitt skrivande?!
    Jag har alltid trott att jag ändå är ganska bra på att skriva, men ingen vill läsa vad jag skriver, jag får inte särskillt höga betyg i svenska och jag bara vet inte längre! Visst folk säger alltid att jag är bra: "Men du är ju jätte bra på att skriva." Visst tack, jag uppskattar det jätte mycket att ni tror på mig (jag menar det) men har ni faktiskt läst vad jag skrivit någon gång?? Jag vet inte, kanske har ni det men av vad jag vet så är det inte jätte många som faktiskt läser vad jag skriver (av vad jag hör och så). Inte för att ge folk dåligt samvete eller något, men jag menar om ingen vill läsa det, så måste det ju ligga något bakom - eller hur. Då är det förmodligen inte tillräckligt intressant eller tillräckligt bra.
    Dessutom suger mina betyg i svenska. Och inte för att jag tycker att det är dåligt att ha låga betyg (okej ibland kan det vara det) men det är just i svenska, för jag känner att jag klarar så mycket mer, men ändå så är mina betyg så låga. Visst kanske beror det på att jag inte pratar så mycket - muntliga förmågan - jag fattar det. Men när vi väl har skrivuppgifter så går det inte särskilt bra på dem heller. Nu senast skulle vi lämna in en novell och mina betyg på den var inte de bästa om man säger så. De flesta jag känner - i princip alla - fick högre än mig. Inte för att jag påstår att jag är bättre på att skriva eller något - men så mycket sämre kan jag väll ändå inte vara, eller?
    Kanske är jag bara dålig fast jag inte insett det. Kanske har jag gått runt i den här fantasibubblan och trott att jag kan mycket mer en jag egentligen gör.
    Fy vad hemskt. Kanske är jag en bluff som alla andra genomskådat utom jag.
    Inte för att jag fiskar efter komplimanger eller något (okej ska vi vara ärliga så - lite. Det skulle kännas bra nu om någon kom och bara "Nej jag har läst allt du skrivit och du är bäst. Nästa J.K Rowling." Meeen, det är inte därför jag skriver det här inlägget. Det är för att jag går igenom en liten mini kris som förmodligen kommer vara över om några dager -men ändå.)
    Det är inte så att jag tänker ge upp skrivandet eller något, men jag menar - ändå. Tänk om jag inte är lika bra som jag trodde och alla har insätt det förutom jag. Tufft alltså.

Nu ska jag gå och tvinga mig själv att ta tag i allt det där jag måste ta tag i - och dricka vatten. Jag har huvudvärk.
    Känn er fria att lämna en kommentar om hur bra eller grymt dålig jag är på att skriva så jag får höra lite andra åsikter. Min senaste novell (den som just blev betygsatt -inte särskilt bra - finns under fliken 'Noveller' - det är den längst upp)
   
Ha en awesume kväll alla
Kram
Kimberly

Ångest?

Tjenare alla WHAT'S UP???!!!
    Just nu är jag väääldigt taggad av oförklarig anledning för egentligen så är jag väääldigt stressad. Var på gymnasiemässan idag och har ingen jävla aning om vad jag ska välja. Det blir inte direkt lättare för att det står massor av folk som alla leende påstår att deras gymnasium är bäst och kommer passa just mig. Suck. Och så har jag franskaredovisning nästa vecka som jag veeerkligen borde börja men som jag hela tiden skjuter upp och jag vill bara inte! Vill inte redovisa, vill inte förbereda redovisningen, vill inte välja gymnasium, vill inte vara stressad men DET ÄR JAG.
    Okej så hur mår ni?
    Nejmen idag har jag ingen djup tanke. Jag önskar att jag hade en så jag hade något att skriva om, men åter igen DET HAR JAG INTE. Har ni någonsin tänkt på att det är ganska konstigt att man inte har något typsnitt som liksom är stora bokstäver bara? Om man skriver vanligt såhär kan man ändra bokstäverna så de ser jätte anorlunda ut i olika typsnitt. (Nu kan jag inte ha så många på bloggen, men aja) men man kan inte ändra så det bara blir stora bokstäver, då måste man skriva om. Ganska skumt egentligen. Hoppas något datorgeni läser det här och fixar till det (om det inte redan finns, för då kan ni bara berätta det eftersom jag varit förvirrad nog att missa det) och sen om ni tjänar massor av pengar på det kan ni tacka mig offentligt, säga massa snälla saker (t.ex hur grymt snygg jag är eller att jag är en sjukt bra författare) och sedan skicka lite pengar med posten. Några miljoner sådär. Har vi en deal? 
    Har ni märkt att jag växlar från djup seriöst till ironisk, ganska oseriös och lite skämtsam? Hoppas alla hänger med i svängarna och inte tror att jag är seriös hela tiden. Blir liiiite jobbigt då va? (oseriös igen - men seriöst det skulle bli lite jobbigt så)
     Okej nu ska jag duscha och sen ska jag läsa och typ sova för jag sover alllllldelles för lite just nu. Och så borde jag plugga franska - det borde jag verkligen - men det kommer nog inte hända för jag är så JÄVLA DÅLIG - men bara ibland - för det mesta äger jag. Men okej whatever nu tänker jag gå

Ha det så bra!
Kram
Kimberly

Tja

Tja alla. Just nu typ ligger jag och halvsover i min säng utan att orka gå och lägga mig. Skumt, jag vet. Jag har bara varit så trööött idag *gäsp* alltså tröttare än vanligt. Tror jag håller på att bli sjuk - har ont i halsen (och ni som läst den har bloggen ett tag vet ju vad det brukar betyda) - och det är inte läge att bli sjuk nu. Åh.
    Så hur har er helg varit? Det är en sådan standardfråga. I varje fall i mina kretsar (om man vill använda ett fint ord. Eller det kanske inte är så fint? Vet inte. Trött.) Men om någon verkligen undrade så har min helg varit ganska bra. Jag tror dock inte ni orkar höra om den. Ärligt kommer det nog låta ganska tråkigt för en utomstående. Så vi går vidare.
    För övrigt tror min pappa inte att jag kan skriva fantasy eller dystopi eftersom är "så komplicerat" som om han vet det som bara läser svenska kriminaldeckare. Jag menar, vår värld är väl komplicerad om någon?
    Okej jag är för trött för att dra igång en diskussion med mig själv. Ska kolla lite på One tree hill istället och sedan sova.

God natt

Kram
Kimberly

Försent

Tja på er. För en tid sedan så jobbade vi med att skriva noveller i Svenskan. Jag blev ganska nöjd med min så tänkte publicera den här om någon är intresserad. Vet att den är ganska lång, men kände att det ändå var bättre än att dela upp den i flera inlägg. Hoppas ni gillar den :)

___________

Försent

Vissa saker bara sker.

    Det finns ingen förvarning. Det går inte att stoppa. Det bara händer.

    Det är vad jag försöker intala mig själv. Vad jag säger om och om igen när skulden kommer krypande och mörkret är för påträngande. När ensamheten blir för stor och jag inte kan stoppa tårarna. 

    Det fanns inget jag kunde göra. Visst gjorde det inte?

    Jag ser skräcken i hans ögon. Ser bilen. Jag skriker och springer. Ger allt jag har, men kommer inte fram. Han dör framför mina ögon och det finns inget jag kan göra för att stoppa det.

    Han ligger där, har ben och armar i fel vinklar, det är blod överallt och världen omkring oss är svart. 

    ”Det här är ditt fel.” viskar han. Hans ögon ser på mig, inte längre med värme utan med vrede. ”Utan dig skulle jag fortfarande leva.”

”Nej.” jag backar bort från honom medan hans ansikte förändras och blir förvridet. Han grinar i en ful grimars samtidigt som han häver sig upp på sina brutna armar. ”Nej!” skriker jag och hela världen exploderar i mörker. 

    Jag spärrar upp ögonen och drar ett djupt andetag. 

    ”Bara en dröm, bara en dröm.” viskar jag för mig själv. Det där var inte verkligt. Det var inte så det gick till. Bara en dröm, det var bara en dröm...

    Jag sträcker ut handen och tänder sänglampan. I mina mardrömmar är det alltid jag som är orsaken till hans död. Varje natt ser hans anklagande ögon på mig. Men det var inte jag. Det var föraren i den där svarta Volvon. Inte jag.

    Vi skulle mötas. Han hade varit utomlands, bortrest med företaget. Han hade precis kommit hem, för bara några timmar sedan. Jag hade längtat så efter honom, drömt om honom varje natt, föreställt mig att jag var tillbaka i hans famn. 

    Och nu var han hemma igen. Jag behövde inte vänta längre. 

    Jag hade precis slutat jobbet och gick genom parken. Vi skulle mötas utanför kafét i hörnet av gatan med Maria statyn. Jag hann knappt komma fram innan jag såg honom. Han stod på andra sidan gatan, den jag just korsat och såg på mig. Jag log mot honom. Äntligen. Han var hemma och vi var båda här. 

   Jag såg in i hans ögon. Och trotts de flera metrarna som skilde oss åt, kändes det som om vi aldrig varit närmare varandra. I den stunden sa hans ögon mig allt jag någonsin behövde veta.

    Att han älskade mig över allt annat.

    Han tittade snabbt åt båda hållen innan han steg ut i vägen. Man skulle egentligen inte korsa den här gatan, bilarna körde snabbt och vårdslöst här, det visste vi båda. Men övergångsstället var flera hundra meter bort, det var inte rusningstrafik och dessutom hade jag själv ju just gått över gatan. 

    Just det. Jag hade ju själv just gått över gatan. Ååhh som jag önskar att det var jag som blev träffad den dagen. Att det var jag som dog på asfalten och inte han. 

    Men det var inte jag.

    Jag försökte skaka av mig minnena och satte mig rastlöst upp. Jag ville inte tänka på det. Ville inte känna smärtan minnena förde med sig. Jag ville, ville, ville inte. 

    Men de kom ändå. 

    Jag slängde benen över sängkanten. Ställde mig upp och lindade morgonrocken runt mig. Ibland klarade jag bara inte av att vara stilla. Det kändes som om jag skulle bli galen om jag var det. Jag började vandra runt i huset, genom vardagsrummet, ut i köket, och vidare genom köksdörren ut på altanen.

    Han brukade vara så försiktig. Kollade alltid flera gånger och tog aldrig några risker när det gällde trafiken. Utom en enda gång. Och det kostade honom livet. 

    Det var eftersom jag var där som han inte var försiktig. Eftersom det var mig han skyndade emot. Eftersom vi inte träffats på flera veckor och eftersom jag låtit så desperat på telefonen. 

    På grund av mig. 

    Jag såg honom gå ut på vägen och jag stoppade det inte. Jag såg honom börja korsa den och jag gjorde ingenting. Och jag såg bilen. Såg den svarta Volvon. Men inte för ens det var försent. 

Jag såg den komma, såg att den körde alldeles för fort. Såg att den inte skulle hinna sakta ner, och jag skrek. 

    Men redan då var det försent. 

    Han hörde mig och vände sig halvt om. Jag såg hur han spärrade upp ögonen och hur han i ett sista desperat försök började kasta sig åt sidan. 

    Men även han agerade försent.

    Allt var försent. Så fort vi visste var det försent och sedan fanns det inget någon kunde göra. 

    På de sekunder, på de hundra år, det tog för mig att komma fram skedde allt och ingenting. Och när jag väl var framme låg han orörlig på asfalten. Han hade styrka nog till ett sista andetag. En sista ansträngning för min skull.

    ”Jag älskar dig.” viskade han. ”För alltid.”

    ”Nej.” grät jag. ”Sanna hos mig. Snälla...”

    Men åter igen var det försent. 

    Han andades ut och med den utandningen rand det sista av livet ur honom. Hans ögon blev tomma och allt blev stilla. Hela världen blev stilla. 

    För en stund fanns inget annat än det omöjliga i att den person jag älskade över allt annat var borta. 

    Men det var han. För alltid. 

    Varför? Jag hade aldrig förstått varför. Varför han? Varför då? Varför inte jag? 

    Jag drog morgonrocken tätare omkring mig. Det var kallt i den kylliga nattluften. Jag brukade gilla natten. Brukade gilla dess stillhet och lugn. Tryggheten i mörkret. Allt det var borta nu. Natten kändes ensam och skrämmande. Mörkret hotfullt som om det också hotade ta mig. Allt på grund av att han inte fanns mer. 

    En enda människas liv gör så stor skillnad. Det spelar så stor roll. Det kan ge så mycket glädje eller så mycket smärta. 

    Jag gick in igen och låste bakom mig, desperat att stänga mörkret och hemskheterna ute. 

    Väl tillbaka i mitt sovrum så tassade jag fram till byron bredvid fönstret. En sekund tvekade jag, men inte länge. Jag öppnade lådan och tog fram ett vackert snidat träskrin. Åter igen tvekade jag innan jag öppnade locket. Jag hade lovet mig själv att inte göra det, att inte ta fram skrinet och gräva upp minerna. Allting var smärtsamt nog som det var. Men jag kunde inte stoppa mig själv. Logiken i min hjärna sköts i skymundan och det enda jag kunde tänka på var honom. Det värkte i hjärtat och jag ville bara se hand ansikte. Se ord han skrivit. Hålla i något som han rört, i något som var hans. 

    Jag gick tillbaka till sängen. Mina knän gav vika och jag sjönk ner på kanten, sittande med skrinet i händerna. 

    Sakta öppnade jag det och tog ut bilden som låg överst. Det var en bild på oss tillsammans från förra sommaren när vi var på semester i Spanien. Vi log båda två, vi hade skratt i våra ögon och händerna sammanflätade. 

    De människorna var så lyckliga. Så lyckligt ovetande. De var inte vi längre. Människorna på bilden fanns inte. De hade gått vidare till andra liv.

    Jag drog med handen över hans ansikte och solblekta hår. Drog med handen över den leende kvinnan.

    Hur skulle jag lyckas bli lycklig utan honom? Skulle världen någonsin skymta kvinnan på bilden igen?

    Jag fortsatte gräva i träskrinet och fick fram en silverkedja. Jag stannade upp och höll den i handen. Han hade nästan alltid burit den här kedjan runt halsen. Utom just den dagen. Han hade glömt att ta på sig den igen efter att han duschat. Det hände ibland, men inte ofta. Antagligen hade han glömt den för att han hade bråttom att träffa mig.

     Jag tänkte inte på det först. Inte när jag såg honom på andra sidan vägen eller när han låg döende på asfalten. 

    Jag antar att man inte tänker på sådant.

    Men när jag väl kom hem och orkade släpa mig in på toaletten så låg den där bredvid handfatet. Då hade jag inte kunnat se på den. Inte tänka på den. Det blev för mycket. Så tillsammans med flera andra saker slängde jag ner den i ett gammalt träskrin som jag begravde längst in i en byrolåda och sa åt mig själv att inte öppna den för ens jag var redo att verkligen handskas med att han var borta. 

    Jag drog kedjan mellan fingrarna och mindes tussen minnen där kedjan funnits med. Bland annat vår första dejt. Jag hade frågat honom om kedjan. Vart den kom ifrån. Han hade berättat att det brukade vara hans fars innan han gick bort. Efter att han hade berättat det blev stämningen lite stel och på flera veckor frågade jag ingenting om kedjan eller hans far igen. Men jag såg på kedjan på ett annat sätt, och jag förstod varför han bar den. Han bar den för att den påminde honom om någon han älskade. Samtidigt som han bar kedjan med sig bar han med sig en bit av sin far. 

    Mina fingrar kramade om kedjan innan jag med stela händer försökte få upp spännet. Det tog flera försök, och ännu fler innan jag lyckades knäppa den runt min hals. 

Inte för ens då upptäckte jag att jag grät. Jag torkade tårarna, ställde träskrinet på nattduksbordet och la mig ner i sängen igen. 

    Förvissad om att jag hade en bit av honom alldeles nära föll jag in i sömnen. 

    Återigen drömde jag om hans död. Men för första gången såg hans ögon inte anklagande på mig. De såg på mig med kärlek.

© Kimberly Stenlund

____________

Kommentera gärna och ha en fortsatt super helg!!

Kram

Kimberly

3 frågor

Det finns så mycket man inte vet. Miljontals av frågetecken. Och grejen är den att det är också så mycket vi bara inte kan veta eller aldrig kommer att få svar på...
    Om ni fick chansen att fråga tre frågor och ni skulle få det sanningsenliga svaret på alla tre, vad skulle ni fråga??
    Jag tror jag skulle fråga: "Vad händer när man dör?" för det är något jag alltid bara velat veta. Och oavsett vad jag får för svar så kommer det ju inte direkt göra mig olyckligare. En fråga som "Kommer jag leva ett långt och lyckligt liv?" är ju lite mer känslig liksom. Om jag skulle få svaret "Nej" så skulle jag typ bryta ihop och bara oroa mig för att det ska ta slut när som helst.
    Kanske skulle jag fråga om jag var älskad på riktigt. För det är också något jag bara verkligen vill veta. Jag menar, man har ju sina föräldrar och vänner och liksom, kan man någonsin vara säker på att de älskar en på riktigt?
    Nu tror ju jag i och för sig att man familj och mina vänner älskar mig, så det skulle nog vara mer en säkerhet att verkligen ha det bekräftat. Skulle dock var ganska jobbigt om man fick ett nej på den frågan.
    Jag vet inte vad min sista fråga skulle vara. Om det var möjligt skulle jag nog spara den och använda den senare - när jag verkligen behöver den liksom.
    Vad skulle ni fråga?

Kram
Kimberl

Därför vill jag bli författare...

Tja, nu har det gått sådär en evighet sedan jag bloggade igen, och jag har fortfarande ingen riktig inspiration. Inte bara när det gäller bloggandet utan i allmänhet när det gäller att skriva. Jag kommer bara inte på något och det stör mig så mycket, men jag kan ju inte direkt bara tvinga mig själv att bli inspirerad direkt. Eller kan man kanske det?
    Grejen är den att jag vill verkligen skriva. Något bra, något jag kan vara stolt över igen. Något som berör eller har mening. Jag vill det så gärna. Men...det bara går inte just nu! Åhh så jobbigt! Ingen av er som bara råkar ha någon idé som ni vill dela med er av? Det kan vara vad som helst, jag är desperat!

Jag tror en del av er har listat ut att jag vill bli en författare. Vet ni varför?
    Det är ganska töntigt, men på insidan av en pocketbok jag läste stod det något i stil med...vänta jag ska hämta pocketboken och citera.

"Det sägs att varje resa man gör lämnar något kvar inom en. Likadant är det med böcker. Varenda en lämnar ett avtryck: en känsla, en insikt eller ett nytt sätt att se på saker och ting. Det är för dig som söker detta vi har skapat Ponto Pocket."

När jag läste det där slog det mig att det var exakt så jag kände. För mig är böcker inte bara ord. Det är berättelser, hela värdar, resor, insikt, visdom och mening. Vissa böcker - eller vissa stycken snarare - de går bara rakt in i själen på en. Ibland när jag läser en bok kan jag bara stanna upp och tänka "Wow". Det går inte att beskriva, men vissa böcker gör liksom avtryck. De ger en något. Kanske öppnar det en dörr du inte trodde fanns, eller får dig att se saker ur en annan synvinkel. Kanske är de bara vackra, enastående och...smarta.
    Någon gång var det någon som frågade mig om jag någonsin läst en bok och känt mig smartare. Inte på matte, eller något sådant. Utan på livet. Hon visste vad hon pratade om och vad böcker egentligen handlar om (förutom att de är underhållande)
    Varje bok är en resa och vissa böcker, de som är riktigt bra, det ger dig också något som stannar kvar efter resan är slut.
    Och det är det jag vill göra. Jag vill skriva något som får någon att stanna upp och tänka "wow". Jag vill skriva något som har mening och som betyder något. Något som lämnar ett avtryck hos människor, som går rakt in i deras själar. Något som gör dem smartare på livet.
    Men mest av allt vill jag bara skriva något som jag vet verkligen betyder något för någon. Bara en endaste en. Att mina ord - mina ord - spelar roll, att de har en mening och att det gör en skillnad. Att det jag skrivit, att orden från mitt hjärta som jag lagt ner hela mitt jag i faktiskt spelar roll.

Okej nu vet ni varför jag är en sådan tönt, men det här är faktiskt vad jag drömmer om så va lite snälla :)

Kram
Kimberly

"Det kommer att komma en tid", sa jag "då vi alla är döda. Det kommer att komma en tid då det inte finns några människor kvar som kan minnas att någon någonsin existerade eller att vår art någonsin gjorde någonting. Det kommer inte att finnas kvar någon som kan minnas Aristoteles eller Kleopatra, än mindre dig. All vi gjorde och byggde och skrev och tänkte och upptäckte kommer att vara glömt och allt det här" - jag gjorde en gest ut mot rummet - "kommer att ha varit till ingen nytta. Kanske kommer den tiden snart, kanske dröjer det miljontals år, men även om vi skulle överleva att solen slocknar så kommer vi inte att finnas kvar för evigt. Det fanns en tid innan organismerna blev till medvetna varelser och det kommer en tid efter det. Så om du tycker att människan ofrånkomliga glömska är ett bekymmer så kan jag bara råda dig att inte tänka på saken. Gud vet att det är så alla andra gör."

     - John Green, Förr eller senare exploderar jag.