Tja hurrni. Det är sent och det är länge sedan jag bloggade. Såg lite på let's dance idag (ja jag satt hemma och tittade på let's dance istället för att vara på Avicii konserten som typ alla andra ungdomar i Stockholm. Mobba inte. Helt mitt val *host*) och Kenza är med. Vi är lite lika, vi bloggar ju båda två (okej typ den enda likheten mellan oss). Dock har hon ju typ en halv miljon besökare i veckan och vad har jag? Typ femtio om jag har tur. Men nu ska man ju inte vara girig.
Vet ni vad ni vill bli? Var ni vill komma i livet?
När man var yngre fick man alltid frågan vad man ville bli när man blev stor. Jag visste aldrig. Vissa var stensäkra. De skulle bli fotbollsproffs, eller dansare, eller rockstjärnor eller poliser eller superhjältar. Andra var inte lika säkra och en del - jag - hade ingen aning i huvudtaget.
När man sedan blev ännu äldre fortfatte folk att fråga lite seriösare - men jag hade fortfarande inte en susning om vad jag vill bli.
Och nu står vi här. För några veckor sedan gjorde jag min första ansöktning till gymnasiet. Den här gången när folk frågar är de seriösa. De vill ha ett seriöst svar. Var är man påväg, undrar de. Men jag vet fortfarande inte.
En del av er vet kanske att jag vill bli författare. Jag vet inte om det är mitt kall i livet eller vad, men för något år sedan så kände jag att det var något jag gillade. Jag tycker om att skriva och det är något jag till och med är bra på ibland. Det är något jag kan - något som passar mig. Vill jag fortsätta skriva i mitt liv? Absolut. Är det det enda jag vill ägna mig åt tills jag dör? Knappast.
Grejen är den att jag vet inte var jag är påväg. Jag vet inte vad jag vill arbeta med, eller vad jag vill utbilda mig till eller hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag har ingen jävla aning och ändå står jag här vid ett vägskäl i livet och är tvungen att välja.
Och jag är inte den enda som inte vet vart jag ska ta vägen. Vi är så otroligt många och vi är så otroligt unga. Framtiden börjar idag, det första avgörande steget tas nu. Men tänk om jag inte vet vart jag vill gå då?
Ha, egentligen är det konstigt hur vi (eller endel av oss, inte jag uppenbarligen) kan vara så säkra när vi är små - när vi nästan inte vet något om världen håller vi fast vid våra drömmar, men i takt med att vi växer tappar vi greppet.
Jag läste en gång ett citat. Jag kommer inte ihåg vem som sa det med det löd typ såhär: "Just because you don't know where you're going, dosen't mean you won't get there." och jag tycker det är så fint och tröstande på något sätt. Det påminner mig om att allt kanske liksom löser sig endå. Bara för att vi inte har ett tydligt mål just nu, bara för att vi inte är säkra på var vi vill ta oss än betyder det inte att oavsätt vad det där målet en dag kommer att bli, så kommer vi kanske nå fram. Det är okej att vi inte vet just nu. Det är okej att vi bara sätter ena foten framför den andra utan att ha någon aning om vilken riktning vi går i - för en dag kommer vi kanske fram till vårt mål endå. Vi är inte så vilse som vi tror och även om vi skulle vara det så är det okej. Det är okej.
Godnatt hurrni.
Kram
Kimberly <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar