Ett intressant stycke...

"Vi är synonymer men inte identiska.
       Synonymer känner varandra som gamla kollegor, som vänner som har sett världen tillsammans. De berättar historier, minns sitt ursprung och glömmer att även om de är lika är de väldigt olika, och även om de delar vissa egenskaper kan den ena aldrig bli den andra. För en tyst natt ät inte det samma som en ljudlös, en stadig man är inte det samma som en stabil, och ett klart sken är inte det samma som ett strålande, för deras sätt att kila sig in i en mening förändrar allting.
       De är inte identiska."

       - Tahereh Mafi, Rädda mig inte! (s.101-102)
       (En bok jag varmt kan rekommendera)

Ta chansen

Jag har aldrig riktigt gillat det där telesättet - att man bara ångrar chanserna man inte tar. Jag har alltid känt att man mycket väl kan ångra även de chanser man tar och att det helt enkelt är bättre om vissa chanser bara får glida förbi - utan att man uppmärksammar dem.
       Men jag tror jag börjar förstå vad det där talesättet handlar om. Det handlar inte om att det är bättre att ta alla chanser, det handlar om att om man inte tar en chans får man heller aldrig veta. Och det är bättre att veta - oavsätt om det suger att ta den där chansen. För då vet du åtminstone att den suger. Då behöver du inte hänga upp dig på den och alltid undra vad som kunde ha hänt om du tagit den.
       Därför är det bättre att ta chanserna när de kommer - inte för att de alltid är bra, utan för att då får du bestämma själv vad du tycker om dem. Du får bilda din egen uppfattning och du vet att du provade. Sen om de inte är bra då vet du åtminstone det, då slipper du undra. Då slipper du må dåligt över att du aldrig vågade prova. Och det är värt ganska mycket. Det är därför du ångrar chanserna du inte tog - för att du aldrig får veta vad du missade.

Kram
Kimberly

Okontrollerbart

Vissa saker kan vi inte förändra. Det spelar ingen roll hur mycket man vill, det spelar ingen roll alls. Ibland finns det bara inget man kan göra.
       Som människor tror jag att vi alltid vill ha kontroll (haha känns som jag följer ett tema med tanke på mitt förra inlägg). När något är viktigt för oss vill vi kunna påverka, annars känner vi oss små. Hjälplösa. Och det är inga roliga känslor - att vara hjälplös när det inte finns något man kan göra fastän man så gärna vill. Det suger. Men ibland är det bara så det är. Ibland är det livet. Livet är okontrollerbart och saker och ting blir inte alltid som man vill. Ibland  slår det en i magen och man får inte ens chansen att försvara sig. Jag är ledsen men det är livet (oj det där lät så mycket drygare än vad jag tänkte att det skulle göra. Föreställ er det mer milt, som en vis, gammal rar gammelmormor som alltid bakar kakor säger det. Så är det meningen att det ska låta - om nu en text kan låta, men ni fattar. Förhoppningsvis.)
       Och nu insåg jag just hur 100% deprimerande det här lät. Men livet är inte bara bra. Ibland är det deprimerande - men i slutändan är det allt vi har (oj hur många gånger har jag inte skrivit det på den här bloggen - måste sluta upprepa mig! Men vissa saker kan jag bara inte undvika att återgå till för de är viktiga). Men i alla fall, det var inte poängen. Poängen är att ibland finns det inget vi kan göra, och även om det kanske låter hemskt så är det kanske också på något sätt lite bra. För skulle vi ha kontroll över allt - skulle det alltid finnas något att göra - skulle vi verkligen alltid orka göra det? Alltid orka fixa eller inte fixa allt? När vi inte har kontrollen så har vi inte heller ansvaret - åtminstone kan vi lägga över det på någon annan. För de sakerna vi inte kan förändra - de är inte heller vårt fel. Och kanske är det på något sätt en tröst. Att inte alltid ha kontrollen innebär också att inte alltid ha ansvaret.

Ibland undrar jag om jag ska börja publicera dikter på den här bloggen - inte för att jag är överdrivet bra eller så, men det är kul (ja, jag skrev just att dikter är kul, även om kul kanske inte är det ultimata adjektivet för att beskriva det så ja, dikter kan vara kul. Lev med det, jag är en sååådan nörd #döminte) sen tänker jag att - vem fasen kommer uppskatta mina amatördikter liksom, och hur mobbad kan jag inte bli om min blogg plötsligt förvandlas till en mycket sämre, mycket flummigare och ja... sämre version av Edgar Allen Poe (Ha! Vem försöker jag lura som om jag ens skulle komma i närheten av en känd poet!??!!)? Kan inte lista ut om det är värt det eller ej, men är ni intresserade får ni gärna kommentera :) Och får jag inga kommentarer så får vi väl se vad jag känner för i framtiden - om jag vill bli en sämre, hackigare, ocharmigare, mindre talangfylld Edgar Allen Poe - amatör (åter igen - Ha!)

Ha det gott till nästa gång
Kram
Kimberly

Tro, hopp och vidskeplighet?

Varför vi tror på ödet, varför vi är vidskepliga - kanske är det för att vi innerst inne vet att vi inte har alla lösningar. Att allt inte är upp till oss och att det finns vissa saker vi inte kan kontrollera. Att tro på något större då, att hoppas att ödet har ett finger med i spelet ger oss någon form av trygget. Att tro på det - oavsett om det innebär att ta i trä, inte kliva på sprickorna i asfalten, alltid känna på handtaget för att kontrollera att ni låst dörren eller använda er tur-penna på proven - oavsett vad det är eller vad ni vill kalla det, tvångstankar, vidskeplighet, ödet, så finns det något vi (nästan) alla gör. För det får oss att känna det som om vi har någon liten ynka kontroll över alla de där sakerna vi inte kan kontrollera. Även om det inte funkar har vi åtminstone gjort något och det är bättre än inget. Och ibland känns det bara bra att tro att man kan påverka även när man inte kan det. Att hoppas. Lägga sin tilltro till något.
       Inte för att man egentligen tror att ta i trä faktiskt kommer förändra något på riktigt. Att ta i trä kommer inte stoppa mig från att misslyckas på provet om jag ändå inte pluggar. Men det känns ändå bra. Att ha gjort något. Man får in sina rutiner och de känns bra. De ger en trygghet, en känsla av pyttelite kontroll i en värld full av okontrollerbara saker, full av obesvarade frågor vi inte alltid kan lösa.
       Personligen tror jag ändå inte det är bortkastat att tro. Visst, det kanske inte får dig att lyckas på provet om du inte kan något alls - men det kanske får dig att lyckas en gnutta bättre än om du inte hade hoppats - för det får dig att tro att du kan lyckas. Det spelar egentligen ingen roll om vi kliver över sprickorna i asfalten eller inte - det är vår tro som spelar roll. Kanske låter jag jätteflummig men jag tror att vår tro och vårt hopp kan påverka. Hur vet jag inte riktigt men det spelar roll.
       Så vad ni än tror på, vilka tvångstankar eller vilka vidskepliga vanor ni än har - känns de bra så ha dem (är de inte bra dock så kanske det kan vara värt att överväga om ni kan tro på något annat sätt - ingen borde ha tvångstankar som utvecklar skadliga vanor). Tro är viktigt, så ge inte upp om hoppet.

Vi hörs snart
Kram
Kimberly

Få inte människorna omkring dig att känna sig små

Jag borde så redan sova. Men det gör jag inte. Istället skriver jag det här. Alltid härligt med lika förnuftiga val.
       Nej jag ville bara hoppa in här (sämst uttryckt men okej) och uppmana alla att vara lite mer ödmjuka. Vi lever i en hård värld och då det är viktigt att vi alltid försöker lyfta upp våra medmänniskor istället för att trycka ner dem (skitsamma om det är en hård värld - det är alltid viktigt. Inte för att vi har någon annan värld att leva i men endå). Inte för att jag tror att ni alla alltid trycker ner era medmänniskor (jag hoppas för Guds skull inte det i alla fall) men det kan vara så lätt att låta en nedlåtande kommentar slinka ur en. Eller att man bara är lite otrevlig eller liknande. Och det är okej att ha en dålig dag - men snälla lyft upp istället för att trycka ner. För mig känns det jätteviktigt att man inte ska få människorna runt omkring en att känna sig små (speciellt inte familj och vänner!), utan tvärt om. Vara vänlig, upplyftande och omtänksam. Ödmjuk. Ibland är det svårt och troligtvis är jag också nedlåtande ibland utan att ens inse det - men tycker det är värt att försöka.

Ta hand om varandra så hörs vi snart
Kram
Kimberly

Vi förstör det enda hem vi har

Ibland blir jag riktigt rädd för hur illa vi människor har ställt till det för oss. Vi förstör vår egen planet. Vårt hem. Och det är så många som inte ens inser det, som inte tar det på allvar. Isarna smälter, vi förgiftar vår egen mat och låter våra egna medmänniskor svälta. Vi tar och tar och tar av naturen men vi ger alldeles för lite tillbaka. Vi har blivit giriga och själviska och det kommer så småningom troligtvis innebära slutet för oss. Bara för att vi vägrar inse hur illa allt ligger till. För att vi ignorerar sanningen och inte tar på oss vårt ansvar.
       Jorden är allt vi har och vi håller på att krossa den. Vi. Allihopa. Det här är vårt ansvar och vi måste agera nu. Innan det är försent. Innan allt är bortom räddning. Innan vi sitter så långt ner i skiten att vi inte längre kan ta oss ut.
       Jag vet att det här låter hemskt och att jag låter väldigt påstridig (och ja videon i förra inlägget inspirerade mig lite, bara lite) - men det här är så extremt viktigt. Som han i videon sa: "Whatever you're fighting for: racism or poverty, feminism, gay rights or any type of equality - it wont mater in the least. Because if we don't all work together to save the environment, we will be equally extinct."
       Det spelar ingen roll vad vi kämpar för. Vad vi vill förändra i världen. Om vi inte alla räddar den enda jord vi har, så kommer inget av det spela någon större roll i slutendan ändå. Vi kan kämpa för en hur bra framtid vi vill, men om vi fortsätter förstöra miljön som vi gör idag, är det inte säkert att vi ens har någon framtid i huvudtaget.
       Jag vet att man inte förändrar världen över en natt. Men man kan förändra den. Vi kan förändra den (är jag naiv? Ja. Men har jag rätt? Ja (troligtvis i alla fall)) - tillsammans. Börja med att göra det ni kan. Här och nu, idag. Saker som släck alla lampor ni inte behöver ha tända, eller dra ut alla kontakter som ni inte använder. Ät minst en köttfri middag i veckan. Källsortera (släng vindruvsförpackningarna och tandkrämstuberna i plastinsamlingen och alla gamla tidningar i pappersinsamlingen). Lämna bilen hemma på fredagar och ta bussen. Duscha några minuter snabbare. Stäng av kranen medan ni borstar tänderna. Köp kanske lite mindre smink eller kläder eller något annat den här månaden, så du istället kan köpa ekologiska grönsaker.
       Och har ni ännu mer tid över - sprid den här informationen. Bjud in ännu fler i kampen. Mejla er lokala matbutik och be om större ekologiskt utval. Mejla SL och be om utökad busstrafik så du enklare kan ta bussen och på så sätt kan lämna bilen hemma oftare. Mejla din kommun, menjla politiker och be att de verkligen tar tag i miljöproblemet. Jag vet att det ofta känns som om miljön inte är vårt ansvar, som om de som sitter över våra huvuden, de som tar alla de viktiga besluten borde ta tag i det här. Det är inte vi som ska behöva lägga om hela vår vardag för att ta bussen istället för bilen bara för att de inte löser miljöproblemen. Men om de inte tar sitt ansvar är det upp till oss att visa för dem att det är vad vi vill att de gör. Politikernas uppgift är att representera folket. Vi är folket. Vill vi att de ska ta tag i miljöfrågorna måste vi visa dem det (på ett 100% fredligt sätt självklart, som mejl. Mejl är bra).
       Dessutom är miljön alla vårs ansvar. Ditt, mitt och politikernas. Allas. Vi kan inte skylla ifrån oss och de kan inte skylla ifrån sig, för vi måste alla göra vårt.

Kämpa på hurrni så hörs vi snart
Kram
Kimberly

P.S jag är inte jätteinsatt - jag är ingen expert. Jag är bara en tjej på 17 år som vädjar till er alla där ute i världen: Få upp ögonen och gör det ni kan innan det är försent. Snälla (100% fredligt som sagt - självklart. Alltid fredligt).