Det här med att sticka en poncho...?

Jag har äntligen stickat färdigt en - min - poncho!
     Eller, ja, inte idag för jag stickade färdigt den bara någon timme innan jag for iväg till Gotland där jag varit nu i en vecka utan dator. Så jag har inte kunnat bloggat om det. Men jag har stickat färdigt min poncho! För er som inte är insatta i min ponchostickning - vilket få av er borde vara med tanke på att jag aldrig skrivit om det på bloggen tidigare - så är det så att jag har jobbat på en poncho i flera månader nu (jag började såklart i typ januari när det var kallt och läge att använda en poncho. Räknade inte med att den skulle bli klar mitt i hetaste sommaren, men ibland blir det så. Att sticka tar mer än sin lilla tid om vi säger så), och med tanke på att det behövts fyra garnnystan för 50kr styck kan man ju börja ifrågasätta sig om det verkligen var värt det. Att lägga timme efter timme på att sticka en förbaskad poncho som ändå är lika dyr som någon du skulle kunna vandra in på HM eller Lindex eller Åhléns (Åhléns har faktiskt väldigt snygga ponchos) och bara köpa istället. Men det skulle ju lite tagit bort charmen med det hela, skulle det inte?
     Jag vet inte om att sticka är en såndär färdighet som gör mig lite annorlunda på ett intressant/spännande sätt eller om det bara får mig att verka konstig eftersom jag är 18 och beter mig som någons mormor (jag hoppas ju självklart på det förstnämnda). Men jag gillar det.
     Det finns något ganska så tillfredställande med att faktiskt skapa något själv. Med sina egna bara händer (eller ja, stickor och garn och ibland youtube-tutorials också eller min farmors hjälp också). Att se något växa fram maska för maska och faktiskt bilda något. Något som jag har gjort. Det är jag som har stickat varenda förbannad maska. Jag som slagit upp hur man ska maska av, och som gått tillbaka och ändrat maskor som blivit fel (vilket händer alldeles för ofta). Jag. Och... jag gillar det.
     Sen är det ju en pina också. För det blir fel hela tiden, och stickningen blir inte jämn, och sen tar garnet slut så måste man springa runt i affärer för att hitta ett exakt likadant (eller fler) garnnystan igen. Och sen blir det fel igen, och så måste man repa upp en del och göra om, och sen i slutendan inser man att det blev fel ändå, men då orkar man å andra sidan inte bry sig längre. Och slutprodukten blir aldrig som man tänkt sig.
     Men, jag brukar vara ganska nöjd ändå.
     För det är jag som har gjort den. Den kanske är skev och med några felstickade maskor här och där, men det är fortfarande jag som skapat den. Och det är trotts allt ganska så tillfredställande.
     Dessutom får händerna något att göra medan jag kollar på serier, och av någon anledning är det faktiskt ganska så avslappnande.
     Appropå stickning så gick ett samtal mellan mig och en vän till mig ungefär såhär några dagar innan jag åkte till Gotland:

Jag: Men jag tänker såhär, om världen går under kommer min stickning åtminstone att komma till användning.
Min kompis: Men om världen går under är du väl död?
Jag: Ja, i och för sig, men om världen håller på att gå under. Då kan jag ju fixa halsdukar och filtar och sådant. Tänk vad populär jag skulle bli. Alla skulle vilja ha mig i sitt lag.

Sen insåg jag att folks prioriteringar om världen håller på att gå under är kanske inte att ha halsdukar eller filtar, och jag kommer väl knappast ha tid att sticka under världens undergång. Det kommer väl finnas fasen så mycket viktigare saker att ägna sig åt. Som att fly för sitt liv. Men, om världen håller på att gå under och vi överlever. Då så. För då finns det förmodligen inga maskiner som kan fixa kläder åt folk, så då får vi sy och sticka dem själv, och då vet jag hur man gör (eller lite i alla fall. Jag kan bara sticka saker som är fyrkantiga - halsdukar, filtar, fyrkantiga ponchos o.s.v, men det är alltid något).
     Inte för att det troligtvis kommer att hända. Men man vet ju aldrig.
     Så länge kan jag åtminstone hoppas att min stickning gör mig annorlunda på ett intressant/spännande sätt. Och så har jag skaffat mig en ny och mysig (med bara några få felstickade maskor) poncho. Som jag har gjort alldeles själv. Det är alltid något i alla fall.

Ha det gott!

Kram

Kimberly

Tron på sig själv?

Ibland förvånar jag mig själv.
     Alldeles nyligen så läste jag igenom några gamla inlägg som jag publicerade för lite mer än ett år sedan, och en del av dem var riktigt bra. Jag vet att det är lite fel att säga så om något man själv gjort, men på allvar - de är bra. Jag känner mig nöjd med dem. Som om jag faktiskt har åstadkommit något.
     Och det känns ganska så underbart.
     Då och då, när jag läser igenom någon gammal text, ett skolarbete, en novell jag jobbade på för några år sedan, en gammal dikt jag hittat i någon låda, eller ett gammalt blogginlägg - så kan jag på riktigt bara sitta och stirra på texten och tänka: Har jag faktiskt skrivit det här? Jag? Och så fylld jag med någon form av stolthet. För det känns så bra, som om jag liksom fick till det precis rätt i just det stycket där, eller avslutade den där uppsatsen så fenomenalt eller skrev den första meningen i den där dikten så himla vackert. Jag blir förvånad över att jag faktiskt lyckades skriva något så bra.
     Det är i sådana ögonblick jag tror på mig själv. Korta ögonblick när jag verkligen känner att jag kan göra det här. Jag kan skriva, jag kan ord och jag kan skapa saker med dem - vackra saker. Och så blir jag så inspirerad att jag bara vill slå mig ner framför datorn och skriva tills fingrarna faller av. Tyvärr vet jag sällan vad jag ska skriva vid dessa tillfällen, så det brukar sällan resultera i något häpnadsväckande ändå. Men den där känslan är ändå ganska så härlig. Och jag glömmer det när den inte är där, när den glidit bort igen och den där stoltheten blandat med tro på mig själv har bleknat och återvänt till skuggorna.
     För det är inte så lätt det där. Att veta att det man gör faktiskt är bra. Att man kan skapa sådant som faktiskt till och med är bättre än bra. Det är himla lätt att glömma, och det är också himla svårt att se när man är mitt uppe i det. Ibland behöver man avstånd. Ibland behöver det kanske till och med gå några år för att man kanske faktiskt lyckades med det man skapade. Vilket är synd, men mänskligt. Kanske är det viktiga trotts allt att vi inser det någon gång, även om det ibland blandas in en hel del tvivel där emellan.
     Nu måste jag sova hörni.

Kram på er!

Kimberly