Så, jag är tillbaka. Igen.
Jag vet, jag vet, jag säger det varje gång - och ingen gång har den här “jag är tillbaka”-fasen hållit i mer än ett par veckor på sin höjd. Men den här gången kommer det kanske bli annorlunda. Jag hoppas det i alla fall.
För första gången på länge känns det som om jag faktiskt har något att säga. Som om jag har saker att dela med mig av, saker som andra kanske faktiskt kan uppskatta eller ha användning av. Jag vet inte, men det känns som om jag faktiskt har något av värde att dela med mig av för en gång skull.
Att växa upp handlar så mycket om val - och just nu känns det som om jag har en sjuttsingen massa val framför mig. Om skola, jobb, fritid, körkort och allt möjligt annat. Såna där val alla kommer till, och som alla går igenom. Val som jag inte har en aning om hur jag ska hantera, men som jag ska försöka handskas med ändå - för vad ska man annars göra?
Jag är 19 år - jag vet egentligen inte ett piss om livet, men kanske kan mina tankar ändå hjälpa någon därute, någon som står inför samma val. Någon som känner sig lika vilsen i allt det här som kommer med att växa upp som jag gör. Om inte annat kan jag kanske genom att skriva om det i alla fall hjälpa mig själv.
Och så har jag saknat det här. Saknat att sätta mig ner och låta mina tankar flöda ut svart på vitt, så in i tusan. Så nu har jag bestämt mig för att ge bloggandet en chans till. Låt oss hålla tummarna för att det håller i sig den här gången.
Kram på er alla, vi hörs (snart)!
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar