Slutspurten på gymnasiearbetet är en sann tragedi

Det här med gymnasiearbetet. Vilken pain i mitt arsle det är ändå. Jag har nått den där punkten när jag liksom bara inte kan jobba på det mer. Det går inte. Jag kommer ingen som helst vart. Det har låst sig. Jag bara sitter och stirrar på skärmen, timme in och timme ut. Fast det är ju inte färdigt. Det är ganska pissigt rakt igenom om jag ska vara helt uppriktig. Perfekt att hela skiten ska in om två dagar också.

Två. dagar.

*paus*

Ursäkta, hade bara ett mindre breakdown, men det är okej. Är tillbaka.

Det värsta är att jag är inne i någon slags död-zon (säger man så?) Det ger mig liksom panik att skriva på arbetet - för jag kommer ingen vart, men det ger mig ännu mer att inte skriva på det. Lovande, jag vet. Jag går bara runt och har ständig panik, samtidigt som jag inte riktigt orkar bry mig längre (fastän jag ändå gör det). Förstår ni vad jag menar då? Eller så låter jag bara helt förvirrande för att jag är alldeles mosig i skallen efter att ha läst massa meningar som "Att dra en slutsats gällande detta arbetes allmängilltighet är dock svårt med tanke på urvalet av populationen..." om och om igen för att försöka figurera ut hur jag kan få hela arbetet att suga lite mindre, alldeles för länge nu.

Jesus, jag låter verkligen... bitter. Men tror jag är lite bitter också. Bitter och uppgiven. Ingen toppenkombo direkt. Vi får väll se det positiva i det hela, om två dagar är det i alla fall över över.

Herre. Gud. Det är verkligen bara två dagar kvar.

Om ni ursäktar ska jag bara gå och gråta mig själv till sömns nu av hopplöshet.

See you on the other side of the gymnasiearbete.

Kram
Kimberly