"En garde, things are just things they don't make you who you are"

"I heard you die twice, once when they bury you in the grave

And the second time is the last time that somebody mentions your name

So when I leave here on this earth, did I take more than I gave?

 Did I look out for the people or did I do it all for fame?"

För att jag lyssnat på den här sången på repeat ca tre miljoner gånger den senaste veckan och kommit fram till att jag typ älskar den. Och just det här stycket kan jag bara inte få ur huvudet, och just för att det har varit fastklistrat där i flera dagar har det fått mig att tänka en hel del på vad man lämnar efter sig i livet. Det i sin tur får mig att tänka på det där Augustus säger i The Fault in Our Stars "The marks humans leave are too often scars". Både Macklemore och Augustus är inne på samma spår. Att vi antingen kan lämna det här livet med att världen är en bättre plats än när vi kom eller tvärt om. Vi alla lämnar märken, men beroende på hur vi väljer att leva kommer vi lämna olika typer av spår. På miljön, på samhället och på människorna omkring oss. Det är värt att tänka på ibland, vad våra handlingar har för konsekvenser. Hur kommer folk minnas oss, varför kommer de minnas oss och vilka ärr kommer vi lämna efter oss på den här planeten? Kommer vår omvärld ha blivit bättre för att vi funnits i den? Eller tog vi mer än vi gav tillbaka?

Jag lägger in musikvideon så ni kan lyssna på låten själva, men också för att den är så otroligt gulligt och kanske kan få er att le lite en grå torsdagskväll som denna.

Ha det gott!

Det goda i världen

Veckan som gått har varit en hel massa saker. Många stunder har varit fantastiska, andra har varit mindre bra, men vad jag framförallt känner att jag kommit på mig själv med att tänka om och om igen är hur många godhjärtade människor det ändå finns i världen.  Vissa dagar växer verkligen min tro på mänskligheten på grund av de minsta små grejerna som sker i vardagen och den här veckan har varit fylld av sådana. Här är anledningarna varför:

1. På tisdagsmorgonen klockan 7 (kan man tänka sig ett bättre sätt att starta dagen på) var jag hos tandläkaren för att laga ett hål i min tand. Tandläkaren och tandsköterskan (heter det tandsköterska? Låter inte helt rätt, men inte helt fel heller. Aja ni förstår vad jag menar) som lagade mitt hål var så himla gulliga och hjälpsamma. Jag gick in dit och förväntade mig det absolut värsta eftersom jag aldrig lagat hål tidigare och gick ut därifrån riktigt nöjd med en aning avdomnad överkäke och tanken att det är ju inte så illa ändå. Det är klart det inte är behagligt att någon borrar i ens tand direkt, men eftersom de som tog hand om mig var så snälla och duktig gick jag därifrån mycket mer positiv och glad än jag var när jag kom och man kan ju tänka sig att det brukar vara tvärtom när man precis gjort något jobbigt. Tycker det är lite fint ändå, att två främlingar lyckades ändra min syn på något till det bättre. 

2. Påväg hem från bussen samma kväll (för er som inte vet det finns det inga gatlyktor där jag bor så det är nästintill becksvart när solen gått ner) stannade en kvinna sin bil bara för att fråga om någon mötte mig (också för er som inte vet har större andelen av de som bor i mitt område ganska långt att gå till bussen eftersom vi enbart har en busshållsplats. Jag är en av dem som bor närmast och för mig tar det ändå en kvart att gå) eller om jag ville ha skjuts någonstans. Jag tackade nej för varje gång någon bjuder mig att kliva in i deras bil börjar varningsklockor ringa i huvudet på mig från min barndom när min mamma varnade mig att vad jag än gjorde aldrig någonsin kliva in i en främmande persons bil. Så jag sa att jag bor ändå precis här i närheten, men tack ändå, och hon sa okej ha en bra kväll och jag sa detsamma och hon körde iväg. Men en fin gest är det ändå. Att erbjuda sig att hjälpa någon man inte känner, att bara göra något för någon annans skull.

3. I fredags så var jag och två vänner påväg hem på tunnelbanan någon gång runt två på natten efter att ha varit på fest hos en vän. På tunnelbanan möter vi en tjej som har haft alldeles för mycket att dricka. Hon pratade med någon i telefon och var synbart upprörd, verkade inte riktigt veta vart hon var eller vart hon skulle och var väldigt svår att få kontakt med. I ett sådant läge, ensam och berusad sent på natten, är man väldigt utsatt. Hon slog sig ned vid fyrasätet på där jag och mina två vänner satt. Efter en stund lutade sig min ena vän fram och frågade om hon kunde hjälpa henne med något, men hon fick ingen riktig kontakt. Lite senare efter det lutar sig en tjej från fyrasätet bredvid oss fram hon med och frågar vart den här tjejen bodde och vart hon var påväg. Det slutar med att hon fick ur henne vilken station hon skulle av på och hon fick prata med personen som tjejen pratade med i telefon, så hon visste att hon var okej och hade någon som hjälpte henne. Efter det såg vi alla till att hon kom av på rätt station och fortfarande pratar med sin vän i telefonen så hon kunde hjälpa henne hem. Efteråt, när vi också kom av tunnelbanan och gick hem till min vän, så kände jag mig bara så rörd, rörd över mina vänner som hjälpte till, rörd över den där random tjejen som klev in och gjorde vad hon kunde. Rörd över oss som mänsklighet. För att den här tjejen som behövde hjälp fick det, av människor hon inte alls kände och som inte fick något tillbaka. För att de bara brydde sig. Det är ganska fint ändå, att människor utan någon annan koppling än att vi alla är människor, genuint kan bry sig så mycket om varandra.

Jag vet inte, vissa dagar kommer jag hem och tänker att det finns ändå så väldigt många godhjärtade människor i världen. Människor som dagligen gör något litet extra för att hjälpa andra utan att förvänta sig något tillbaka. Som bara gör det för att de tror på det goda i världen och det är så de vill leva. Jag hoppas jag är en sådan människa. Jag vill vara det. Jag försöker. Kanske är det inte alltid tillräckligt, men det är en början. Och tanken på att världen ändå är full av sådana människor får mig att le lite mer och sova lite lugnare om natten och det är värt ganska så mycket.

Ta hand om varandra och kram på er.

Och så var sommaren tydligen slut

Igår så satt jag och en kompis på tunnelbanan tillsammans och scrollade lite slött igenom instagram för att upptäcka att gymnasiet vi brukade gå på (känns fortfarande konstigt att säga "brukade gå på" och inte "går på") hade skolstart samma dag.

Jag menar va? Är sommaren redan över?

Med tanke på att vi är en bra bit in i augusti är det ju inte konstigt att skolan börjar för alla igen, men det känns konstigt. För jag börjar inte skolan igen. Och just för att jag inte börjar skolan igen har jag inte räknat dagarna tills sommarens slutdatum som man annars alltid gör. Jag har helt ignorerat det faktum att sommaren snart är slut och att saker och ting kommer förändras. Som alla tidigare år har jag inte haft en dag inringad i min kalender som säger "ta-tag-i-ditt-liv-det-är-dags-att-gå-tillbaka-till-vardagen-igen". Och jag antar att det är för att min vardag inte är densamma längre.

Sommaren har gått så snabbt. Den har bara susat förbi. Och nu är den över, och alla går tillbaka till sina normala liv och här sitter jag och måste figurera ut hur min nya vardag ser ut utan att studera på heltid. Min vardag som en blandning mellan deltid och heltidsanställd på en snabbmatsresturang (glamoröst jag vet).

På ett sätt känns det så skönt att inte börja skolan igen. Att inte behöva gå upp 5:50 varenda morgon eller ha ångest över mattelektioner och franskaprov och muntliga redovisningar. Att inte behöva sätta sig och plugga varenda jäkla dag när man kliver genom dörren hemma.

Å andra sidan är jag inte heller särskilt sugen på att jobba fyra dagar i veckan med att torka bord, servera mat och handskas med otrevliga och stressade kunder för minimilön. Men, jag menar, det är det enda jobb jag har för tillfället och jobba är ju något man är ganska beroende av nu när studier inte är ens primära sysselsättning längre.

Usch, jag känner mig bara inte redo för att sommaren ska vara över än. Så länge det var sommar kändes det bara som vilket sommarlov som helst. Ingen skola, alla var lediga, inga tankar på framtiden. Skillnaden för mig nu är att medan alla andras sommarlov tar slut fortsätter mitt in i det okända. Sommaren visste jag hur jag skulle hantera, det var inget nytt, men det som kommer nu, det är något annat. Något outforskat som jag inte känner mig redo att ta mig an än.

Aja, jag får väll se det från det ljusa sidan. Jag må vara förvirrad och inte ha en aning om var jag gör med mitt liv, men jag slipper åtminstone gå upp 5:50 som de som börjar gymnasiet igen nu (suckers). Alltid något.

Ha det gott allesammans!

Mitt helgtips till er

Vet ni vad jag gjorde igår och i förgår? Jag sov hos en vän och så  kollade vi på den första och andra filmen av The Sisterhood of the Traveling Pants (Varning för spoilers). Fy fasen vad bra de filmerna är ändå. Känner att de helt klart är underskattade. Var sådan nostalgi att se dem igen.

De är så fina båda filmerna. Grät rakt igenom båda, inte för att de är sådär jättesorliga direkt, men för att de är just fina. För att vänskapen är så himla fin mellan Carmen, Bee, Tibby och Lena. För att de i grund och botten alltid finns där för varandra, och åker över land och hav för att stötta den som stöttning behöver. För att det de har är så äkta på något sätt, så genuint och vackert. Och sen bara för att de också går igenom så väldans mycket som är både sorgligt och fint.

Så jag låg där bland kuddarna och grät över Baily (ärligt grät jag mest över Baily för alltså fy fan vad sorgligt ändå) och Bees mamma och Carmens pappa och Tibby som åkte och var med Carmens mamma under förlossningen, över deras vänskap tillsammans och för att alltihop bara var så förbaskat fint.

Sedan igår fick jag min mens och insåg att, ehm, hej PMS. Plötsligt framstod det som lite mer rimligt att jag snyftat mig igenom hela Carmens pappas bröllop som inte ens var så känslosamt och typ allt det andra också. Efter det insåg jag även att alla andra som tittar på filmerna kanske faktiskt inte bölar sig igenom två chickflicks om ett tjejgäng som skickar ett par jeans mellan sig. Menmen, ibland blir det så.

Hursomhelst är de fortfarande riktigt fina filmer. För att vänskapen i dem är fin, men även för att det finns en hel del fina budskap där i också. Så har ni inget att titta på i helgen så är det mitt helgtips till er. Poppa lite popcorn, ta med er en vän eller en hund eller något om ni känner för det, kryp upp i soffan med en filt (och lite näsdukar om ni råkar vara lika blödiga som jag är när jag har PMS) och kolla på filmerna. De har lite av allt.

Ha en fin helg allesammans.

Kram på er!

Det här med att allt tolkas

Vet ni jag har en ny plan för att börja blogga igen.

Jag ska bara tvinga mig själv att sitta ner framför datorn och skriva. Och sen får vi se vad det blir av det hela, vad som kommer ut.

Jag vet inte, det känns som om jag drar mig för att skriva någonting alls dessa dagar. Dels för att jag har ca noll insperation men också för att allt man skriver som läses av någon annan tolkas ju också. Bara för att jag säger något, betyder det inte att alla hör samma sak som jag säger. Bara för att jag skriver något betyder det inte att det uppfattas på samma sätt av alla som läser det, som det var menat när jag skrev det. Det sker alltid något där. När informationen går från en person till en annan, och just det har alltid skrämt mig lite. För tänk om folk missuppfattar det jag skriver, eller inte förstår det, eller inte gillar det.

En del av mig tänker att, va fan, då kan de väll dra till någon annan internetsida då, det är ju inte som om det är någon brist på andra ställen att hänga på på internet direkt.

Men samtidigt, lite läskigt är det ju. För, jag menar, vi vill ju bli omtyckta, visst vill vi?

Sen så är det ju typ bara två pers som läser min blogg, så förstår att det inte är en jättestor grej. Men, varje gång jag klickar på den lilla "publicera"-knappen när jag skrivit ett inlägg så skickas ändå mina ord ut i det stora oändliga universum som är internet, och sen finns de där. Finns där för alla att komma åt, och läsa, och tycka och tänka precis vad de vill om. Då måste jag stå för dem, oavsett om det bara är två personer som läser dem - och det är alltid lite lite läskigt. För tänk om folk läser något annat än det jag menade att skriva, då måste jag fortfarande stå för det. För det är mina ord.

Wow, det här blev betydligt djupare än jag trodde. Den här "tvinga mig själv att sitta ner framför datorn och skriva" det kanske funkar ändå. Håll tummarna för mig.

Godnatt mina vänner!