Vet ni vad jag älskar just nu? IKEA. Jag och två vänner var där i lördags för att köpa galgar och krukväxter (Sidenote: Hur mycket vuxenpoäng får vi inte för att vi tre nittonåringar träffades och åkte till IKEA tillsammans för att köpa galgar och krukväxter? På en lördag dessutom. Fredag kväll hade vi varit ute och festade, men lördag morgon fick vi ändå rulla ur sängen bright and early - och med det menar jag typ 11 - för att bege oss till IKEA. Då är man åtminstone lite vuxen, det måste ni ge mig). Vi planerade att bara stanna någon timme eller så, köpa våra galgar å krukväxter, kanske passa på att äta något och hälsa på en vän som jobbar där. Gissa när vi kom därifrån? Nästan fem timmar senare. Fem. Och fortfarande, allt vi köpte var galgar och krukväxter. Och lite sugrör (för, jag menar, varför inte).
Det är något med IKEA som får tiden att flyga. Man vandrar omkring där och samtidigt som om det tar en evighet, tar det liksom aldrig slut. Man hittar alltid något nytt och spännande att titta på. Varför det tog oss en sådan förbannad tid var troligen för att vi gick runt bland alla show-rooms (de där små rummen de inrett), vartenda ett (eller åtminstone alla vi hittade). De måste ju ändå vara bland det bästa någonsin. Varje rum är som att färdas rakt in i någon annans vardag och det är så spännande. Älskar att bara gå omkring och titta på alla detaljer, alla småsaker som gör ett rum sådär perfekt, se hur allt liksom hör ihop och skapar sin alldeles unika helhet.
Dessutom blir jag så väldigt inspirerad av IKEA. Man går runt där och bara, men oj, ett nytt och hippt sängbord för bara 299kr? Och en lampa för 150kr? Vad fina de skulle vara tillsammans. Och så vandrar man på några meter till och bara, nejmen kolla, kostar den där växten med kruka verkligen bara 99kr? Vilket kap den är ju skitfin!
Man dras liksom med. Och plötsligt har man fått för sig att man behöver allt. Doftljus, filtar, små dekorativa kaktusar, sidobord, ny skrivbordsstol, speglar, prydnadskuddar i mängder och bara allt. Jag kom hem efter det och gick seriöst in på IKEAs hemsida för att fortsätta min insperationsjakt och satt och planerade hur jag skulle möblera om hela mitt rum, och sen hur jag skulle möblera hela min framtida lägenhet, och det tog liksom inte stopp. Eller, jo, tillslut när jag insåg att så jäkla mycket pengar har jag inte så jag kan köpa en ny säng, fårtölj och garderob. Då fick jag ta och börja lugna ner mig.
Men nu sitter jag här, och vet ni vad, imorgon ska jag till IKEA igen. För att köpa nya kuddar och ett nytt täcke, lite prydnadskuddar, kanske ett sängbord och en ny spegel. För även om jag inte har budgeten att bygga ett helt jäkla slott som innehåller hela IKEA-katalogen, så kan jag ju passa på leva ut mina drömmar lite grann i alla fall.
Puss på er!
tisdag 19 september 2017
måndag 11 september 2017
Så var det det här med att ta körkort också...
Alltså Herre Gud. Är det bara jag, eller är det förbannat svårt att köra bil?
Ibland kan jag titta på en gata, typ sitta vid busshållsplatsen och blicka ut över vägen, och bara tänka att varenda en av de här människorna de klarade de ju. Varenda en som svischar förbi var och varannan sekund, de lyckades. Sanningen är att miljontals har fixat det, bara i Sverige*. Så otroligt många före mig har tagit körkort.
Så, varför är det då så himla svårt för mig?
Jag har övningskört i snart två och ett halvt år, vilket är löjligt länge. Jag ska köra upp om mindre än en månad, men ändå känner jag mig så väldigt oredo. Det känns liksom bara aldrig som om jag blir bättre. Eller jo, bättre blir jag ju, men det känns aldrig som om jag blir bra. Så kan man kanske uttrycka det. Jag gör ju misstag hela förbannade tiden. För bara ett par veckor sedan missade jag att det var stopplikt på ett ställe, för några dagar sedan missade jag den enorma skylten som visade på avfarten mot Stockholm som jag skulle tagit och idag blinkade jag åt fel hål när vägen delade sig i två filer för att jag just svängt in på vägen och glömt att slå av blinkersen. Eftersom min pappa sedan var långsam med att berätta vilken fil jag skulle in i låg jag liksom mitt i vägen när de två filerna kom och blev stressad och svängde in i vänsterfilen lite snabbt, utan att titta ordentligt. Eftersom jag blinkat åt höger hade bilen bakom börjat att köra om mig på vänster sidan in i vänsterfilen resulterade det i att vi höll på att krocka när jag började svängde in i vänsterfilen framför honom. Ny som jag är fattade jag inte att jag just fuckat upp förens han i bilen bakom la sig på tutan. Den här killen (alltså fan för honom vill jag bara säga) fortsatte att tuta maniskt i säkert över en minut i sträck (driver inte ens) och såg hur han verkligen låg på tutan aggressivt bakom mig i bakspegeln, och det hela gjorde mig skitstressad - så stressad att jag bara försöker köra ifrån honom (fel reaktion, jag vet) och missar en stopplikt. Igen. Alltså hjälp mig. Alla dessa saker är ganska så grova misstag som skulle ge mig underkänt på uppkörningen alla gånger om - speciellt dagens incident.
Sen förstår jag självklart att alla gör misstag. Hundra procent redo kommer man väl aldrig vara, men jag gör så många misstag, och jag gör dem hela tiden, och vad jag inte förstår är hur man lär sig att inte göra misstag för det går liksom inte. Jag kör och jag kör och jag kör, för jag vet inte vad jag annars ska göra för att lära mig, men ändå blir jag aldrig riktigt bra. Det är så frustrerande hela grejen.
När jag sitter där vid busshållsplatsen och blickar ut över alla bilar som susar förbi då tänker jag att om alla de klarade det, då måste jag också kunna klara det. Men sedan sätter jag mig i bilen och gör något som glömmer att slå av blinkersen och får en bil som tutar på mig som om jag var någon från "Sveriges värsta bilförare" (kommer någon annan ihåg den tv-serien?) och då känns det inte så lätt längre.
Kan det vara så att vissa människor bara är skapta för att endast åka kollektivt?
Nejmen det där lät alldeles för deprimerande. Vi stryker det. Jag ska ta körkort, om det så tar mig en hel drös med tutande bilar och ett flertal uppkörningar. Jag menar, jag kan ju inte kommit såhär långt för att ge upp, eller hur?
*Sidenote: Googlade just detta för att se om det faktiskt var sant, och upptäckte att enligt mestmotor.se har 6,3 miljoner människor körkort i Sverige (eller ja, hade i alla fall 2016 enligt artikeln). Alltså, va? 6,3 MILJONER. Det är väldigt måna människor. Nu känns det ju bara ännu värre att jag knappt klarar av det. Jesus Kristus, det är så många som klarat det. Nu måste jag ju göra det.
Ibland kan jag titta på en gata, typ sitta vid busshållsplatsen och blicka ut över vägen, och bara tänka att varenda en av de här människorna de klarade de ju. Varenda en som svischar förbi var och varannan sekund, de lyckades. Sanningen är att miljontals har fixat det, bara i Sverige*. Så otroligt många före mig har tagit körkort.
Så, varför är det då så himla svårt för mig?
Jag har övningskört i snart två och ett halvt år, vilket är löjligt länge. Jag ska köra upp om mindre än en månad, men ändå känner jag mig så väldigt oredo. Det känns liksom bara aldrig som om jag blir bättre. Eller jo, bättre blir jag ju, men det känns aldrig som om jag blir bra. Så kan man kanske uttrycka det. Jag gör ju misstag hela förbannade tiden. För bara ett par veckor sedan missade jag att det var stopplikt på ett ställe, för några dagar sedan missade jag den enorma skylten som visade på avfarten mot Stockholm som jag skulle tagit och idag blinkade jag åt fel hål när vägen delade sig i två filer för att jag just svängt in på vägen och glömt att slå av blinkersen. Eftersom min pappa sedan var långsam med att berätta vilken fil jag skulle in i låg jag liksom mitt i vägen när de två filerna kom och blev stressad och svängde in i vänsterfilen lite snabbt, utan att titta ordentligt. Eftersom jag blinkat åt höger hade bilen bakom börjat att köra om mig på vänster sidan in i vänsterfilen resulterade det i att vi höll på att krocka när jag började svängde in i vänsterfilen framför honom. Ny som jag är fattade jag inte att jag just fuckat upp förens han i bilen bakom la sig på tutan. Den här killen (alltså fan för honom vill jag bara säga) fortsatte att tuta maniskt i säkert över en minut i sträck (driver inte ens) och såg hur han verkligen låg på tutan aggressivt bakom mig i bakspegeln, och det hela gjorde mig skitstressad - så stressad att jag bara försöker köra ifrån honom (fel reaktion, jag vet) och missar en stopplikt. Igen. Alltså hjälp mig. Alla dessa saker är ganska så grova misstag som skulle ge mig underkänt på uppkörningen alla gånger om - speciellt dagens incident.
Sen förstår jag självklart att alla gör misstag. Hundra procent redo kommer man väl aldrig vara, men jag gör så många misstag, och jag gör dem hela tiden, och vad jag inte förstår är hur man lär sig att inte göra misstag för det går liksom inte. Jag kör och jag kör och jag kör, för jag vet inte vad jag annars ska göra för att lära mig, men ändå blir jag aldrig riktigt bra. Det är så frustrerande hela grejen.
När jag sitter där vid busshållsplatsen och blickar ut över alla bilar som susar förbi då tänker jag att om alla de klarade det, då måste jag också kunna klara det. Men sedan sätter jag mig i bilen och gör något som glömmer att slå av blinkersen och får en bil som tutar på mig som om jag var någon från "Sveriges värsta bilförare" (kommer någon annan ihåg den tv-serien?) och då känns det inte så lätt längre.
Kan det vara så att vissa människor bara är skapta för att endast åka kollektivt?
Nejmen det där lät alldeles för deprimerande. Vi stryker det. Jag ska ta körkort, om det så tar mig en hel drös med tutande bilar och ett flertal uppkörningar. Jag menar, jag kan ju inte kommit såhär långt för att ge upp, eller hur?
*Sidenote: Googlade just detta för att se om det faktiskt var sant, och upptäckte att enligt mestmotor.se har 6,3 miljoner människor körkort i Sverige (eller ja, hade i alla fall 2016 enligt artikeln). Alltså, va? 6,3 MILJONER. Det är väldigt måna människor. Nu känns det ju bara ännu värre att jag knappt klarar av det. Jesus Kristus, det är så många som klarat det. Nu måste jag ju göra det.
tisdag 5 september 2017
Ibland inser vi inte hur bra vi har det
Vet ni vad som suger med att inte gå i skolan längre? Att man numera behöver betala sina egna busskort. När man gick i grundskolan och gymnasiet fick man en skolbiljett gratis i början av varje termin och genom att betala typ 600 spänn kunde man lägga till en fritidsbiljett och på så sätt åka dygnet runt.
Nu kostar det mig 550 kronor att kunna åka dygnet runt i en månad. En månad. Lika mycket pengar som jag betalade för att kunna ta sig runt obehindrat med all kollektivtrafik i Stockholm på ett helt halvår, måste jag nu betala varje månad.
Fan.
I skolan fick man också gratis lunch varje dag. Gratis freaking mat. Det är så väldigt underskattat. Nu när jag jobbar måste jag antingen laga mat dagen innan som jag tar med eller köpa något samma dag (vilket är dyrt). Det var så himla lyxigt att bara få mat serverat varje dag utan att man direkt behövde göra något.
Vad jag inser nu när jag sitter här och måste börja betala 550 spänn för mitt busskort i månaden och fixa matlåda och betala skatt och andra tråkiga vuxna saker, är att det är så enkelt att ta saker för givet. Att inte uppskatta det man har förens man plötsligt inte har det längre, och det låter så himla överdrivet när det handlar om busskort, och skollunch. Men det är ändå två saker som funnits i min vardag varenda dag nästan hela mitt liv fram tills nu, saker jag bara fått. Det är så enkelt att inte inse hur priviligerad man är.
Här om dagen kom en gammal dam fram till mig i kassan och berättade att hon uppskattade hur trevliga personalen var där jag jobbade, jag sa att det var väldigt roligt att höra och då sa hon till mig att hon tyckte att man måste säga till när man är tacksam för någon. Att det är något som så många inte gör längre, men att det är viktigt. Att visa tacksamhet och uppskattning, och det hela gjorde mig bara så himla glad. Men det fick mig också att fundera på hur lätt det är att bara inte vara tillräckligt uppmärksam för att vara tacksam för det man har just för att man har det. För att man tar det för givet. Vilket egentligen är så väldigt synd.
Billiga busskort och gratis mat är saker jag inte ens tänkte på att jag hade förens jag inte hade dem längre. Vad som slår mig dock när jag sitter och skriver det här är att jag nu har en hel del annat att vara tacksam över istället, som att jag har ett jobb som jag ändå är helt okej nöjd med, att jag inte längre behöver plugga någon matte och att jag fortfarande har ungdomsrabatt på busskort och inte behöver betala 830 kr i månaden som vuxna (jag menar tack gode Gud, jag som tyckte 550kr var mycket). Och kanske är det dags för mig att börja uppskatta de sakerna innan jag går vidare i livet och får andra saker att vara tacksam över. Att ta till vara på det jag har här och nu.
Kram på er!
Nu kostar det mig 550 kronor att kunna åka dygnet runt i en månad. En månad. Lika mycket pengar som jag betalade för att kunna ta sig runt obehindrat med all kollektivtrafik i Stockholm på ett helt halvår, måste jag nu betala varje månad.
Fan.
I skolan fick man också gratis lunch varje dag. Gratis freaking mat. Det är så väldigt underskattat. Nu när jag jobbar måste jag antingen laga mat dagen innan som jag tar med eller köpa något samma dag (vilket är dyrt). Det var så himla lyxigt att bara få mat serverat varje dag utan att man direkt behövde göra något.
Vad jag inser nu när jag sitter här och måste börja betala 550 spänn för mitt busskort i månaden och fixa matlåda och betala skatt och andra tråkiga vuxna saker, är att det är så enkelt att ta saker för givet. Att inte uppskatta det man har förens man plötsligt inte har det längre, och det låter så himla överdrivet när det handlar om busskort, och skollunch. Men det är ändå två saker som funnits i min vardag varenda dag nästan hela mitt liv fram tills nu, saker jag bara fått. Det är så enkelt att inte inse hur priviligerad man är.
Här om dagen kom en gammal dam fram till mig i kassan och berättade att hon uppskattade hur trevliga personalen var där jag jobbade, jag sa att det var väldigt roligt att höra och då sa hon till mig att hon tyckte att man måste säga till när man är tacksam för någon. Att det är något som så många inte gör längre, men att det är viktigt. Att visa tacksamhet och uppskattning, och det hela gjorde mig bara så himla glad. Men det fick mig också att fundera på hur lätt det är att bara inte vara tillräckligt uppmärksam för att vara tacksam för det man har just för att man har det. För att man tar det för givet. Vilket egentligen är så väldigt synd.
Billiga busskort och gratis mat är saker jag inte ens tänkte på att jag hade förens jag inte hade dem längre. Vad som slår mig dock när jag sitter och skriver det här är att jag nu har en hel del annat att vara tacksam över istället, som att jag har ett jobb som jag ändå är helt okej nöjd med, att jag inte längre behöver plugga någon matte och att jag fortfarande har ungdomsrabatt på busskort och inte behöver betala 830 kr i månaden som vuxna (jag menar tack gode Gud, jag som tyckte 550kr var mycket). Och kanske är det dags för mig att börja uppskatta de sakerna innan jag går vidare i livet och får andra saker att vara tacksam över. Att ta till vara på det jag har här och nu.
Kram på er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)