Om du aldrig frågar, får du aldrig veta. Ibland är det så enkelt...

Hej hopp på  er. Hoppas ni mår bra och e glada :) <3 Det är jag i alla fall. Och i morgon ska jag in till stan med Anna och shoppa. Och så ska vi åka till holliester (ha, ha fail om jag stavar det fel nu, men men) och jag har aldrig varit där förut (lite efter vet) Så det ska i alla fall bli roligt :D <3

Kram på er

p.s vet att det här blev ett ganska tråkigt inlägg, men det blir roligare i morgon ;) <3

strömavbrott

japp, då har man varit utan ström sedan två i natt ;) <3 Härligt. Speciellt myssigt var det att inte kunna gå på toa eftersom vattnet inte funkade -.-
Men nu är strömmen tillbaks i alla fall. Yes <3. Fast det sägs ju att det ska blåsa i kväll igen, så vi får hoppas att den inte förviner igen, nu när den pricis kommit tillbaks <3 :)
Men hoppas ni har haft en bra jul allihoppa <3 Det har jag i alla fall. Det är synd att det är ett helt år tills nästa :( <3 Men det var roligt så länge det varade :D

En liten fin vinterbild från We heart it <3 

Vill ha snö <3

En till bild från We heart it som alltid får mig att le <3 :)

Förr resten vill ni att jag ska lägga ut bilder på vad jag fick i julklapp? <3 :)
Kram <3

GOD JUL (+ Del 4 nej, 5 menar jag)

God jul på er :D I dag är det JULAFTON!!!!! Yey äntligen :) <3
Hoppas ni får en bra jul allesammans.

Tänkte i alla fall lägga ut den sista och avgörande delen på den stormiga natten nu ;) <3

_______________________


Den stormiga natten
Del 4

Michaela

Michaela hade ofta varit rädd, vist hade hon det. Men aldrig så jäkla  rädd som hon var nu. Den där mördarmannen gick ju för fasen omkring i Alice vardagsrum och de själva låg bakom den förbaskade soffan.

  Även om hon aldrig hade bett till gud förut och inte var en religiös person, så skickade hon nu en tyst bön till Jesus eller Gud, eller vad som en nu hörde henne, att snälla snälla hjälpa dem. 

  Och just då så öppnades dörren. 

Sara

Sara hade svårt att tro sina ögon när Lina och Alice plötsligt kom infarande genom dörren, med Bruno hack i häll. Lina höll i en soppkvast och Alice i ett basebollträ. Vad tänkte de göra?

  Mannen vände sig häpet om emot dem samtidigt som Alice skrek 

  ”Bus på han Bruno. Hopa på honom bara.” och sedan kastade hon och Lina sig fram och försökte att drämma både det ena och det andra i huvudet på honom. Alice fick in ett slag med basebollträt på mannens arm, och han skrek till lite. 

  Michaela ställde sig upp och hoppade fram bakom soffan. Hon grabbade tag i telefonen och kastade den till Sara.

  ”Ring någon.” skrek hon. Själv grabbade hon tag i en träbunke som hon slängde mot mannens.

  Och så bröt kaos ut.

Alice

”Sluta!” mannens stämma var klar, hyfsat mörk och stark. Den nådde ut i hela rummet, tråtts tumulten som brutit ut. Han tog tag i Linas kvast och slet den ut händerna på henne, samtidigt som han tog tag i Alice arm, den som hon höll basebollträt i. Han vände sig mot henne.

  ”Alice, det är jag. Martin.” han tittade in i hennes ögon. ”Kommer du inte i håg mig?”

  Martin? Vilken jäkla Martin? Det fanns väll ingen Martin här om inte...

  ”Shit, Martin!” utbrast hon. ”Sluta allihop. Nu!” och av någon anledning så lydde alla. ”Det här är inte någon mördare. Det är Martin. Mormor och morfars grannars son, han är inte här för att mörda någon.”

Lina

”Alltså, förlåt det var verkligen inte meningen att göra dig illa.” säger Michaela.

  ”Nene, inte det. ” säger Martin och ler lite mot dem. Så förfärlig hon känner sig nu. De hoppade på Alice grannars son. I och för sig var han typ tjugo, och starkare en dem allihop, och han verkade ha klarat sig bra. Men ändå. De hade slagit på honom med sopkvastar, basebollträn och allt möjligt.

  ”Jag är verkligen ledsen.” säger Alice.

  ”Jag med.” säger Lina. ”Vi visste inte att det var du, det var bara det...” hon tystnar. Vad var det egentligen som hade fått dem att tro att han var en mördare? Att han hade burit regnrock? Vad fånig hon kände sig nu. Otroligt fånig.

  Martin skrattar till lite.

  ”Trodde ni verkligen att jag var en mördare?” 

  ”Skojar du eller? Klart vi trodde, varför tror du annars vi hoppade på dig med basebollträn?” Michaela skrattar till. ”Men alltså, förlåt.” säger hon.

  Sara sjunker ner i soffan.

  ”Jäklar vilken tur att jag inte hann ringa polisen i alla fall, så hade vi haft problem.” de skrattar till lite allihop. Ja, då hade de haft problem. 

Michaela

  ”Men varför kom du hit egentligen?” undrar Alice. Martin ler mot dem.

  ”Ja någon var ju tvungen att kolla till småtjejerna när strömmen hade gått.”

  ”Mormor, eller hur.” säger Alice. Det var hon som sa till dig, eller hur.”

  ”Det var faktiskt inte mig hon sa till, utan pappa. Men jag erbjöd mig att kolla till er i stället. Han börjar ändå bli gammal och jag ville inte att han skulle snubbla ut själv i regnvädret såhär i mörkret. Så jag erbjöd mig i stället, och så är det så här man välkomnas?” Han skrattar lite. ”Men jag kan fortfarande inte fatta att ni kunde ta mig för en mördare.” 

  Michaela ler.

  ”Man kan väll säga så mycket som att Alice är riktigt bra på att berätta spökhistorier. Och du, ett tips för framtiden. Använd inte den där regnrocken något mer. Det ser ut som om du kommer direkt ifrån en läbbig spökhistoria som utspelar sig en regnblöt natt på 1800-talet.” Hon ler igen, och så börjar de skratta allihop, förutom Martin som bara tittar undrade på dem. Och då börjar de såklart bara att skratta ännu mer.

  Tänk att för någon timme sedan trodde hon att hon skulle vara dö, och nu sitter hon här i samma soffa som hon just gömde sig bakom och skrattar så att hon får ont i magen.

  Så fel allt kan bli, men så bra det kan lösa sig till slut. 

_____________________

Hoppas ni gillar slutet, och nu när ni har läst hela historien kan ni väll kommentera vad ni tyckte om den? Ha, ha ha en god jul nu i alla fall <3 :) 

Kram, kram kram kram <3<3<3 

Och ha en riktigt god jul nu <3

p.s Superglad det är faktiskt JULAFTON! <3

Del 4 Den stormiga natten... (nu börjar det bli spännande va?)

Hej, hej alla små nissar <3 Bara ! dag kvar till julafton!!!! En dag!!! Kan ni fatta? :D <3 Ha, ha.
Men i alla fall ville bara säga att Agnes du är underbar och jätte, jätte snäll och massa annat bra, bara så att du vet <3 :D Tack så mycket <3.
Och så vill jag tipsa alla om att läsa Idas novell. Det gör ni här <3

Men okej, här kommer fortsättningen i alla fall, och jag säger som ida, ni får inte använda den för eget bruk. Hoppas ni giller även denna del, och snälla kommentera, tack <3

_____________________________________


Den stormiga natten
Del 4

Michaela

De tre knakningarna på dörren genljuder i huset, lika högt som om brandalarmet skulle ha gått. Michaela kollar på Sara.

  ”Vad fan ska vi göra?” undrar hon. Hon kastar en blick emot dörren. ”Aldrig i livet att jag öppnar.Fasen tänk Sara, vad ska vi göra!” 

  ”Jag tänker, jag tänker!” utbrister Sara. Michaela tar tag i hennes arm.

  ”Kom!” Hon drar iväg med Sara mot badrummet. 

  ”Vi kan inte låsa in oss där.” protesterar Sara.

  ”Varför inte?” undrar Michaela.

  ”Då kommer vi aldrig ut. Vi vet inte hur länge han stannar.”

  ”Men vad fan, ska i göra då?” 

Alice

Lina tittar panikslaget på Alice.

  ”Vad ska vi göra?” undrar hon och Alice hör paniken i hennes röst, och hör att gråten när nära. Hon känner likadant själv.

  ”Lina. Lugna ner dig.” säger hon. ”Vi fixar det här vi...” hon tystnade för hon har faktiskt ingen aning om hur de skulle ”fixa” det här. 

  ”Alice, vad fan ska vi göra?” undrade Lina desperat.

  ”Jag vet inte, Lina. Jag vet fasen inte!” 

Lina

”Vi ringer någon. Typ polisen.” utbrister hon. ”Eller din mormor kanske. Fan, jag vet inte Alice jag får panik.” Alice shyssade på henne. Och då hörde hon det. Hur dörren knarrade öppnades, och sedan så Lina hörde hur dörren slås igen med en smäll.

  ”De är kvar. Sara och Michaela. De är där inne i huset.” utbrister Alice.

Sara

Sara ligger ihop tryckt bredvid Michaela. Det hade slutat med att hon och Michaela hade gömt sig bakom den förbannade soffan. Och visst, de var rätt bra gömda, men det var fan inte bekvämt. 

  Sara skulle just till att fråga om det här verkligen var ett så smart ställe att gömma sig på, när dörren öppnades. Hon hörde  tydligt hur det knarrandet när dörren går upp, och hörde fotsteg i hallen.

  ”Hallå?” ropet ekade kring väggarna, när mannen skriker. När han inte får något svar så fortsätter han genomsökning av huset. De hörde hur varje steg han tar ekade i det tysta huset.

  Sara sväljer och skräcken grep tag i henne. Tänk om hon aldrig kom hem. Tänk om den här mannen dödade henne. Det är så mycket hon skulle sakna. Så många hon aldrig skulle få träffa igen. 

  Hon hörde hur mannen går in i vardagsrummet, hörde hur hans steg klapprade mot golvet.  

  Fan! Kunde inte någon hederlig granne bara komma och hjälpa dem!

Alice

  ”Helvete, jäkla piss mobil!” far det ur Alice. ”Det finns ju ingen mottagning. Vad ska vi göra nu.” hur kunde det gå så här jäkla dåligt? Michaela och Sara var där inne, ensamma med någon jävla mördare och de själva satt utanför och tryckte bakom hönshuset, och hade inte en jäkla aning om vad de skulle göra. Hur i helsike hade det blivit så här? Hon började bli hysterisk. Hon visste det. Alice tog ett djupt andetag. 

  ”Alltså, det finns ju en sak vi kan göra...” säger Lina och tystnade. ”Men det kommer inte bli roligt. Rent av livsfarligt.” 

____________________________

Vad tycker ni? Kommentera gärna :) <3

Kram på er (bara en dag kvar till julafton!!!) <3

Del 3 den stormiga natten

Hejsan svejsan alla glada face ;) <3
I dag har jag typ städat hela långa dagen :( Men nu är mitt rum fint i alla fall, och det käns skönt <3 :)

Men jag tänkte i alla fall lägga upp del tre av den stormiga natten nu :) <3  © på historien

_______________

Michaela

Michaela ställer sig upp.

  ”Jag måste på toa.” säger hon och börjar gå bort från vardagsrummet, men i samma sekund som hon tar steget ut i hallen så släcks ljuset. Alla lampor slocknar sammtidigt,  bara sådär, och det resulterar i att hon snubblar över en sko.

  ”Fan.” utbrister hon och reser sig. ”Strömmen har gått.” 

  ”Jag fattade det.” säger Sara och hon hör hur hon närmar sig. ”Vi måste säga till Alice.” 

  Det har hon rätt i förstås. Michaela börjar gå fram mot ytterdörren, nu när hennes ögon äntligen börjat vänja sig lite  vid mörkret. Men precis när hon ska till att trycka ner handtaget till dörren så är det något som fångar hennes blick utanför fönstret. 

  ”Sara...” börjar hon darrigt. Sara sluter upp vid hennes sida. Michaela pekar på det som fångat hennes uppmärksamhet. 

  ”Kolla.” säger hon. ”Det kan inte vara...eller?”

Sara

Sara följer Michaelas finger. Hon förstår inte vad hon är så rädd för. Men sedan får hon se det. Eller snarare den. 

  ”Det kan inte vara sant. Det är bara en tillfällighet.” säger hon snabbt, men till och med hon hör tvivel i sin egen röst. Det är knappt att hon själv tror på det, för hon förstår ju precis vad Michaela tänker på. Och hon tänker det samma. Men det kan väll ändå inte stämma. Det måste vara alla skräckfilmer de sätt i kväll som gör att hon blir så rädd.

  Men ändå. Synen av mannen i svart regnrock och hatt på huvudet, skrämmer henne från vettet. Speciellt när han plötsligt stannar och blickar upp mot huset, mot fönstret där hon står. Han tar ett steg upp på uppfarten.

  Samtidigt slår en blixt ner och en blodisande skrik skär genom luften. Och Sara vet genast vem det är.

  Lina.

Lina

”Men för Guds skull Lina, ta det lugnt.” säger Alice. ”Det är inte fara, det är bara Bruno. Han är snäll.” I samma sekund som Alice säger detta, så hoppar Bruno fram från buskarna där han skrämde henne. Lina slappna av lite.

  ”Förlåt, jag blev bara så jävla rädd när han bara dök upp så där. Kan vi inte gå in nu?” säger hon. Och trots att hon fattar att det bara var Alice mormor och morfars hundar, så är hon skiträdd.

  ”Men vi har inte tagit in alla hönsen än. Du får vänta lite, jag är snart klar.” Sedan suckar hon. ”Men du kan ju alltid gå in om du verkligen vill.”  

  Lina skakar på huvudet. Okej, visst vill hon verkligen gå in. Det vill hon. Men hon kan inte lämna Alice här ute ensam. För hon vet att om rollerna var ombyta så skulle hon inte vilja bli lämnad, och Alice skulle aldrig gå. 

  Så Lina står kvar med ficklampan i handen och lyser på den lilla dörren som Alice föser in det sista hönan igenom. Hon slår igen dörren och lägger på haken.

  ”Sådär ja. Klart.” säger hon och går fram till Lina. De vänder sig om mot huset, och Lina sak precis till att gå när hon ser honom. Han kommer gående upp för grusgången. Hon kommer genast att tänka på dörren, som inte riktigt gick att stänga. 

  Lina står som fastfrusen en sekund, och vill inget hellre än att skrika, men hennes skrik fastnar i halsen. 

  Och senså i samma ögonblick som mannen tar steget upp på första trappsteget, och vänder huvudet mot hönshuset så kastar hon sig in bakom det och drar Alice med sig. 

  När Alice börjar protestera väser hon bara åt henne att vara tyst. Någonting i hennes tonfall måste få Alice att förstå att det är alvar för hon tystnar. När några minuter har gått viskar Lina så tyst hon bara kan, med darrig röst:

  ”Han är här Alice. Han är här för att mörda oss. Historien upprepar sig.” Hon ser förvirringen i Alice blick. ”Han är här.” säger hon igen. ”Mannen i lång rock och hatt på huvudet. Och vi är kvinnan. Ensamma och rädda...” Hennes röst avbryts av en knackning som genljuder i mörkrets tystnad.

____________________

Snälla, komentera och säg vad ni tycker, <3 :)

Kramis på er <3

Del 2 Den stormiga natten...

Hej hej på er :) <3 I dag är det första dagen på jullovet :D Jippi. OCh det är bara tre (TRE!!!) dagar kvar till julafton! Yey :) <3
Det var många som ville ha fortsättninge på min historia i alla fall så här kommer den :) <3 OCh snälla, snälla, snälla komentera, jag vill så gärna ha komentarer :) <3

___________________________

Den stormiga natten 
Del 2

Michaela 

”Här är det!” utbrister Alice och springer nästan de sista centimetrarna  fram till den snidade järngrinden. Hon öppnade den och skyndar in. Michaela släppte ner den tunga väskan och studerade det rödmålade huset.

  Det var fint. Väldigt fint. Det såg nästan ut att vara hämtad ur en saga, även om alla löven nu låg på marken, och träden stod nakna och hotfulla. 

  På framsidan av huset låg en mysig veranda, och lite längre bort såg man hönshuset skymta. 

    Michaela var egentligen inte den typen som gillade gammeldags och fina saker, hon var mer av en  snygg och cool tjej. Men om några år. Sesådär femtio eller något när hon själv var gammal och ful. Då skulle hon vilja bo så här. I en mysig liten stuga.

  Dörren på huset öppnades och en man och en kvinna omkring sextio- skjutio års åldern kom ut. De log vänligt. Alice ställde ner väskan på marken och slängde sig om halsen på dem.

  ”Mormor!Morfar! Gud vad jag har saknat er!” utbrast hon. De log emot henne. 

  ”Vi har saknat dig med Alice.” sa kvinnan. Sedan fick hon syn på Michaela och de andra. ”Men seså vännen, vissa in dina vänner.” 

  
Tre timmar senare satt Michaela i köket med de andra.

  ”Vad ska vi göra då? I kväll?” undrade Sara.

  ”Jag hade tänkt något i form av spel och filmer. Typ det vanliga. Fast på Halloween sätt.” säger Alice

  ”Och hur blir det på Halloween sätt?” frågar Lina. Alice skrattade.

  ”Det får du väll se.” 

  Alice mormor, som för övrigt heter Louise kom in i köket, med ytterkläderna och allt på.

  ”Glöm inte att ge hunden mat.” förmanar hon. ”Och släpp ut honom på gården så att han får göra sina behov. Men glöm inte bort att ta in honom någonstans runt åtta. Och så måste ni stänga hos hönsen. Annars kommer räven och tar dem.”

  ”Ja, vi ska mormor. Jag lovar.” säger Alice allvarligt.

  ”Okej. Bra. Och ni borde inte behöva ta hand om katterna på något sätt, men ni kan ju kolla så att de har mat i alla fall. Och om det händer något så ring.” fortsätter Louise.

  ”Sluta oroa dig mormor. Vi klarar det här. Jag lovar.” lovar Alice. Hennes mormor spricker upp i ett leende.

  ”Det tvivlar jag inte på vännen. Ha så kul nu.”

  ”De ska vi. Det samma.” säger Alice och så försvinner hennes mormor och morfar ut genom ytterdörren och snart hör Michaela hur en bil startar utanför.

  ”Okej.” Säger Alice. ”Nu är vi ensamma.” 

Alice

”Gud vad det regnar.” säger Lina. Alice kastar ännu en blick ut genom fönstret. Det regnar verkligen. På några minuter gick det fån att droppar lite till ösregn, som verkligen öser ner. Alice kommer att tänka på hönsen. Hon reser sig.

  ”Jag måste gå och ta in alla hönsen.” säger hon. Lina reser sig också. 

  ”Jag följer med dig.” säger hon. ”Så att du slipper gå ensam.” 

  De klär på sig så mycket vattentäta kläder som de bara hittar, men så fort de öppnar dörren märker Alice att det inte kommer hjälpa särskilt mycket. 

Lina

Lina kliver ut genom ytterdörren efter Alice och puttar igen den. Men dörren stängs inte. Hon försöker igen, men dörren går fortfarande inte igen, den stannar precis som om någon satt sin fot där. 

  ”Alice...” börjar hon. ”Jag får inte igen dörren.” Alice vänder sig och och skjuter igen dörren. Den går igen med en smäll.  

  ”Det är ingen fara. Gångjärnen har varit med ett tag, de krånglar bara lite ibland.” säger Alice, men Lina kan inte släppa det... Och det är något som får henne att rysa över hela kroppen.

_______________________

Vet att också detta blev en väldigt lång del. Men hoppas att ni gillar den ;) <3 SOm sagt kommentera gärna <3

Kram <3

p.s   © på historien

Ja, då har man vunnit sitt första pris...

för en novell <3 :) Yey entligen <3 :D
Japp, för alla er som inte hänger med så är det så att jag van skolans novell tävling. Fett glad. Men först fattade jag typ inte att det var jag och jag bara till Agnes; "ska jag gå upp?" så stod jag där och velade. Ha, ha. Men i alla fall grymt glad.
Och nu är det jullov :) Yey, jippi.

Men i alla fall, jag har bestämt, att lägga upp novellen här på bloggen, för mina vänner skull <3 :) för de ville så gärna läsa den. Den är hyffsat lång, så den kommer i fler delar. Och det är kopigeringsförbud på den. Jag har skrivit den själv (och faktiskt vunnit ett pris med den) hoppas att ni alla respekterar det.

____________________

Den stormiga natten.
Del 1

Lina

Lina ler och slår sig ner på bänken bredvid Sara, och släpper den tunga väskan på golvet. Hon hör hur motorn på den stora färjan brummar till och känner stöten, när den lägger ut från bryggan.

  ”Äntligen.” suckar Michaela och lutar sig bakåt i bänken mitt i mot. Det är som om hon säger precis vad Lina själv tänker. Äntligen är de på väg. 

  För bara en vecka sedan kom Alice med förslaget att de kunde sova i hennes mormor och morfars hus, ute på en ö i skärgården. De skulle vara ensamma hemma (eftersom hennes mor-föräldrar, skulle fira sin bröllopsdag). Och på Halloween natten dessutom. Det enda negativa var att de var tvungna att passa deras djur. Alla de tre katterna, hunden och  de fjorton hönsen. Men det hade de inte tänkt på så mycket. Hur mycket jobb kunde det egentligen bli? Det skulle ju bara vara en natt. 

  Men det skulle i och för sig bli en natt, helt ensamma i ett ensligt hus på Halloween, utan störiga föräldrar eller syskon som la sig i vad man gjorde. Det skulle bara vara de fyra. Ja, och djuren så klart.

  ”Vem gifter sig egentligen på Halloween?” undrar Sara och ler. Alice rycker på axlarna. Alice var nog en av de människor i världen som Lina älskade mest. Hon var snäll och omtänksam och Lina visste att hon kunde räkna med henne. Alltid. Hon var en sån’ som tänkte på andra, och stod upp för sig själv. Och det beundrade hon henne för.

  ”Min släkt har alltid varit lite skum.” ler Alice. ”Har jag berättat att huset har gått i arv i våran släkt sedan 1800-talet?” Hon böjer sig ner och tar upp en vattenflaska ur väskan och tar en klunk.

  ”Vill ni höra en spökhistoria?” undrar hon. ”För att komma i Halloween stämning?”

  Lina nickar.

  ”Visst.” Hon gillar att höra spökhistorier. Det är något speciellt med dem. Michaela ler.

  ”Okej.” Sara nickar instämmande, så Alice sätter igång.

  ”Men innan jag börjar, så måste ni få veta att den här är helt sann. Till hundra procent.” säger Alice mystiskt. ”Allt började en natt, för mycket, mycket länge sedan.” Hennes röst är kuslig. ”Ett ungt par bodde i huset...” hon avbröt sig. ”eller de kanske var gamla. Eller i medelåldern kanske...” säger hon fundersamt. 

  ”Äh, skit samma. I alla fall. En natt för mycket, mycket länge sedan så bodde det ett par i huset. De var mycket, mycket kära. Och så en dag så upptäckte kvinnan att hon var med barn...”  Hon tystnade igen. ”Då måste de varit unga... Ja det var de. Okej, i alla fall. En dag så upptäckte de att kvinnan var med barn. Och de blev överlyckliga. 

  Men så en dag så var mannen tvungen att resa in till staden, och kvinnan blev kvar ensam hemma. Hon gick runt och städade och fixade och framåt eftermiddagen började hon att laga en härlig middag. När middagen var klar borde mannen redan varit hemma, och hon började bli orolig, men tänkte inte särskilt mycket på det. Men tiden gick, och mannen kom inte. Och snart var kvällen sen, och himlen mörk. Men mannen hade ändå inte kommit.

  Kvinnan skulle just gå och prata med granarna, så att de kunde gå ut och söka efter mannen, när det knackade på dörren. Kvinnan öppnade och fann polischefen stå där, med mössan i handen. Han berättade att hennes make tragiskt nog hade gått bort samma kväll, i samband med en hästolycka. 

  Kvinnan började då gråta, och hon grät och grät. Och i en hel vecka gick hon inte utanför dörren, och grät bra. Granarna kunde höra hennes klagande grått. Kvinnan skulle förmodligen tagit livet av sig om det inte var för barnet som hon väntade, och som hon redan älskade högt.

  Men så en regnig och blött natt, när kvinnan satt i köket och grät, så la hon märke till att något var annorlunda. Hon visste inte vad det var. Det bara var något, något som kändes hotfullt.  Och rätt som det var så började det att åska. Och kvinnan såg blixtrar som lyste upp himlen. Och de kom närmre och närmre.

  Och mitt i ovädret så hörde hon hur det knackade på dörren, och plötsligt blev kvinnan rädd. 

  ‘Hallå?’ ropade hon, men fick inget svar. Bankandet fortsatte. Så tillslut öppnade hon dörren.

  På trappan utanför stod det en man. Han hade en hatt på huvudet och en lång svart regnrock. 

  ‘Godkväll Madam’ sa han. ‘Jag beklagar verkligen det som hände er man. Det var en tragisk olycka att mina hästar körde över honom. Det var verkligen inte min mening’ sa han och grinade hotfullt. Sedan skrattade han till lite. Ett rått och kallt skratt. ‘Eller kanske var det det.’ Sa han och log sådär igen. Han tog ett steg till så att han stod på översta trappsteget. ‘Får jag komma in?’ undrade han. Det hotfulla leendet var tillbaks. Kvinnan stod som förstelnad en stund. 

  ‘Tyvärr.’ sa hon samtidigt som hon tog tag i dörren och sköt i gen den med så stor kraft kon bara kunde. Tyvärr, så stängdes inte dörren, mannen hade satt sin fot på tröskeln, så dörren gick inte riktigt igen. Han sköt upp den igen. Kvinnan backade.

  ‘Tyvärr, accepterar jag inte det svaret.’ log han hotfullt.

  Nästa dag hittades kvinnan död...” Alice tystnade medan alla satt och lyssnade uppmärksamt. ”Och det sägs att man fortfarande kan höra kvinnans grått och att dörren ibland inte riktigt går igen, utan stannar precis som om någon satt sin fot där...” säger hon mystiskt. Sedan ler hon. ”Läskigt va?” 

  Precis då kände de stöten när båten åkte in till land, och läger till.

_________________________________

Vet att detta blev en väldigt lång del. Hoppas ni vill läsa fortsättninge, och snälla lämna komentarer :) <3

Kram <3 :)