Del 3 den stormiga natten

Hejsan svejsan alla glada face ;) <3
I dag har jag typ städat hela långa dagen :( Men nu är mitt rum fint i alla fall, och det käns skönt <3 :)

Men jag tänkte i alla fall lägga upp del tre av den stormiga natten nu :) <3  © på historien

_______________

Michaela

Michaela ställer sig upp.

  ”Jag måste på toa.” säger hon och börjar gå bort från vardagsrummet, men i samma sekund som hon tar steget ut i hallen så släcks ljuset. Alla lampor slocknar sammtidigt,  bara sådär, och det resulterar i att hon snubblar över en sko.

  ”Fan.” utbrister hon och reser sig. ”Strömmen har gått.” 

  ”Jag fattade det.” säger Sara och hon hör hur hon närmar sig. ”Vi måste säga till Alice.” 

  Det har hon rätt i förstås. Michaela börjar gå fram mot ytterdörren, nu när hennes ögon äntligen börjat vänja sig lite  vid mörkret. Men precis när hon ska till att trycka ner handtaget till dörren så är det något som fångar hennes blick utanför fönstret. 

  ”Sara...” börjar hon darrigt. Sara sluter upp vid hennes sida. Michaela pekar på det som fångat hennes uppmärksamhet. 

  ”Kolla.” säger hon. ”Det kan inte vara...eller?”

Sara

Sara följer Michaelas finger. Hon förstår inte vad hon är så rädd för. Men sedan får hon se det. Eller snarare den. 

  ”Det kan inte vara sant. Det är bara en tillfällighet.” säger hon snabbt, men till och med hon hör tvivel i sin egen röst. Det är knappt att hon själv tror på det, för hon förstår ju precis vad Michaela tänker på. Och hon tänker det samma. Men det kan väll ändå inte stämma. Det måste vara alla skräckfilmer de sätt i kväll som gör att hon blir så rädd.

  Men ändå. Synen av mannen i svart regnrock och hatt på huvudet, skrämmer henne från vettet. Speciellt när han plötsligt stannar och blickar upp mot huset, mot fönstret där hon står. Han tar ett steg upp på uppfarten.

  Samtidigt slår en blixt ner och en blodisande skrik skär genom luften. Och Sara vet genast vem det är.

  Lina.

Lina

”Men för Guds skull Lina, ta det lugnt.” säger Alice. ”Det är inte fara, det är bara Bruno. Han är snäll.” I samma sekund som Alice säger detta, så hoppar Bruno fram från buskarna där han skrämde henne. Lina slappna av lite.

  ”Förlåt, jag blev bara så jävla rädd när han bara dök upp så där. Kan vi inte gå in nu?” säger hon. Och trots att hon fattar att det bara var Alice mormor och morfars hundar, så är hon skiträdd.

  ”Men vi har inte tagit in alla hönsen än. Du får vänta lite, jag är snart klar.” Sedan suckar hon. ”Men du kan ju alltid gå in om du verkligen vill.”  

  Lina skakar på huvudet. Okej, visst vill hon verkligen gå in. Det vill hon. Men hon kan inte lämna Alice här ute ensam. För hon vet att om rollerna var ombyta så skulle hon inte vilja bli lämnad, och Alice skulle aldrig gå. 

  Så Lina står kvar med ficklampan i handen och lyser på den lilla dörren som Alice föser in det sista hönan igenom. Hon slår igen dörren och lägger på haken.

  ”Sådär ja. Klart.” säger hon och går fram till Lina. De vänder sig om mot huset, och Lina sak precis till att gå när hon ser honom. Han kommer gående upp för grusgången. Hon kommer genast att tänka på dörren, som inte riktigt gick att stänga. 

  Lina står som fastfrusen en sekund, och vill inget hellre än att skrika, men hennes skrik fastnar i halsen. 

  Och senså i samma ögonblick som mannen tar steget upp på första trappsteget, och vänder huvudet mot hönshuset så kastar hon sig in bakom det och drar Alice med sig. 

  När Alice börjar protestera väser hon bara åt henne att vara tyst. Någonting i hennes tonfall måste få Alice att förstå att det är alvar för hon tystnar. När några minuter har gått viskar Lina så tyst hon bara kan, med darrig röst:

  ”Han är här Alice. Han är här för att mörda oss. Historien upprepar sig.” Hon ser förvirringen i Alice blick. ”Han är här.” säger hon igen. ”Mannen i lång rock och hatt på huvudet. Och vi är kvinnan. Ensamma och rädda...” Hennes röst avbryts av en knackning som genljuder i mörkrets tystnad.

____________________

Snälla, komentera och säg vad ni tycker, <3 :)

Kramis på er <3