Lonley... (3)

ja, hej på er allihopa.
Först och främst så vill jag tacka Anna så hemskt  mycket för allt snällt hon skrivit om mig och länkat till mig. Tack Anna. Alla borde värkligen besöka hennes blogg, den är jätte bra. http://aaannaaas.blogspot.com/   :) <3 gå in där och kolla. <3

Okej, tänker lägga upp lite ur lonley (tack vare dig anna <3 )

_________________________

 Jag mindes det där skottet så väl. Så fruktansvärt väl. Hur det dånade genom luften och hur rädd jag blev. Hur fruktansvärt skräckslagen jag blev när det göd genom luften.

  Men det jag mindes tydligast av allt var hur mammas föl i hopp. Hur hon föll mitt i ett steg och blev liggande på marken. 

  Då var det som om något släppte. Som om en dörr som varit stängd, och hindrar mig från att gå ner, plötsligt öppnats. 

  Jag rusade ner för trappan i hisnade fart. Samtidigt som jag om och om igen ropade på mamma.

  Men precis när jag var på det nedersta trappsteget så ljöd ennu ett dånande skott och jag stannade upp som paralyserad. Jag vände mig om, just för att  att se den främmande mannen i svart släppa ut min syster genom dörren. Jag började skrika, men då hörde jag pappas röst.

  ”Kim, kom hit gumman.” jag vände mig om och såg även pappa liggandes på marken, men han satte sig mödosamt upp när jag närmade mig. Han log lite lugnande mot mig men jag kunde se  smärtan i hans blick.

  ”Hur är det pappa?” tårarna rann redan ner för mina kinder. Pappa försökte ställa sig upp, men märkte snabbt att det var totalt lönlöst. 

  ”Hämta telefonen är du snäll.” bad han och kved till när han råkade röra benet.

  Jag kom snabbt på fötter och sprang in i köket, tog telefonen och sprang snabbt tillbaka. Jag gav pappa telefonen och han gjorde en grimas som jag antog skulle föreställa ett leende. Jag såg hur pappa vände sig om och fick syn på mamma. Jag såg hur något förändrades i hans kroppsspråk och hur hans ansiktsuttryck förvreds. 

  ”Mia” viskade han. ”Mia!” men mamma svarade inte. Han började krypa mot henne trotts att jag såg hur ont det gjorde för varje rörelse han tog. Hur mödosamt varje litet hasande var. Men han slutade inte för en sekund. Han slutade inte fären han kom fram till mamma.

  ”Mia!” han skakade om mamma. ”Mia!” nu skrek han högt. Jag kände mig förvirrad, skräckslagen och ensam.för

  ”Pappa?!” det verkade inte som han hörde mig. ”Pappa?!” nu skrek jag högt men det verkade fortfarande inte som om han hörde mig.
  I den sekunden kändes det verkligen som om jag hade förlorat båda mina föräldrar. Och det var precis vad jag gjorde den kvällen. Ambulanser kom och förde bort dem båda. Och mig med, för den delen. Jag hamnade på något konstigt kalt ställe med massa vuxna som jag inte kände. Snart så kom farmor och hämtade mig, vi åkte hem till henne, men det var inte ett av den vanliga mysiga besöken. Vi satt och höll om varandra och grät hela natten.

  Mamma var död. Död och farmor ville inte att jag skulle se henne så, så jag fick aldrig någon sista skymt av henne innan hon fördes ner i jorden på begravningen. Så den kvällen hon blev skjuten var sista gången jag såg henne.

  Pappa vårdades på sjukhus och visst fick jag träffa honom. Men då var han frånvarande och det kändes lite som om jag var osynlig. Det kändes inte riktigt som om pappa var där, även om hans kropp var det.

  En dagar hälsade jag på honom, och då var en liten del av den pappa jag kände där. Han sa att han älskade mig och att allt skulle bli bra. Sedan sa han åt mig att ta hand om mig.

 Efter det gav han mig en jätte kram. Precis som om vi aldrig skulle ses igen.

  Och det var precis så det blev. Jag träffade aldrig pappa igen. Farmor förklarade att han hade get sig av på en liten resa, och snart förstod jag att han inte skulle återvända något mer...

  De här minerna var så plågsamma. Tårarna steg i mina ögon. 

  Sakta grät jag mig till söms.

_____________________________

Ja, god natt på er allihoppa.
Och tack igen anna. Jag blir så glad. I <3 U

Kram <3 :)

p.s Just det komentera gärna vad ni tycker.