Här kommer del 4 i alla fall, och en så länge har jag inte fått en endaste kommentar. Vad är det här? Är det ingen som läser? E den så dålig? Ja, ni kan ju i alla fall berätta det om ni vill, om den är så dålig alltså :)
____
Lucia
Del 4
Pappa hade åkt hemifrån och jag låg ensam i min säng. Jag hade legat här ett tag nu. Väntande.
Jag var fortfarande klarvaken när jag hörde någon på undervåningen
”...Låt änglarna sjunga dig till sömns. Du är trygg i min famn, mitt barn...”
Den här gången skrämde det mig inte lika mycket. Jag tassade upp ur sängen, fram till trappan och vidare ner i vardagsrummet. Där stannade jag och lyssnade. Jag följde den klingande melodin ut i köket.
Så fort jag klev in i köket kände jag närvaron igen och jag tyckte mig se skuggan av en gestalt vid fönstret. Sången hade tystnat nu.
På köksbordet brann återigen stearinljuset från gårdagen.
Jag tog tvekande ett steg fram, mot fönstret.
Sakta började gestalten framför mig att ta form och snart stod där en vacker kvinna
Det var Lucian från mina drömmar, men den här gången kunde jag se hennes ansikte. Det var samma ansikte som jag sätt på så många bilder.
”Hej mamma.” mumlade jag.
Min mammas ansikte sprack upp i ett leende.
”Jag har saknat dig vännen.” hennes röst var sjungande och klar. Vackrare än jag föreställt mig. Jag kände hur mina ögon tårades. Jag ville inget heldre än att kasta mig fram och krama om min mamma. Min mamma som varit borta i så många år. Jag hade inga tydliga minnen av henne, men nu när hon stod rakt framför mig kändes allt rätt. Jag visste att det var hon.
”Gråt inte gumman.”
Jag snörvlade.
”Det är bara det...jag trodde aldrig att jag skulle få se dig.”
”Å vännen, jag har varit här hela tiden.” sa hon mjukt. ”Du har inte alltid kunnat se mig bara. Eller känna.” hon log vemodigt. ”Det är bara på Lucia som jag fått styrka nog att kunna kontakta dig. Vara här, fysiskt, med dig. Men jag har aldrig någonsin lämnat dig. Och det jag kommer aldrig göra.”
Tårarna forsade ner för mina kinder.
”Varför är du kvar här.” fick jag fram. ”Borde inte du vara i himlen med alla andra.”
”Jodå. Snart. Jag var bara tvungen att stanna kvar här så att jag fick se att du klarade dig. Och så att jag får säga hej då.” hon tog ett steg närmare. ”Men vi har inte mycket tid på oss. Jag kan bara stanna tills den trettonde är över.”
”Till tolvslaget.” mumlade jag. Hon nickade. Jag kastade en blick på den digitala klockan på mikrovågsugnen. 23:44
Vi stod där tysta en stund och betraktade varandra. Tårarna fortsatte att rinna ner för mina kinder. Det kändes så overkligt. Jag stod öga mot öga med min mamma. Min döda mamma.
Samtidigt tvivlade jag inte på att det verkligen hände.
Mamma tog ett steg närmare mig
”Du har växt upp till en så vacker ung kvinna.” hon log varmt mot mig. Hon kom ännu närmare och höjde handen mot mitt ansikte. Hennes fingertoppar snuddade vid min kind. Den kalla beröringen var knappt mer en smekningen från vinden, men den fick mig ändå att rysa.
Men hon skrämde mig fortfarande inte, vilket egentligen var konstigt. Jag borde ju bli rädd för min mammas vålnad. Men det fanns inget hotfullt över henne. Bara lugn och trygghet. Och kärlek.
Jag såg hur mamma kastade en blick mot klockan. 23:48
”Jag vill att du ska veta att jag älskar dig mer än allt annat. Okej? Och vad som än händer finns jag alltid här. Jag lämnar dig aldrig.”
Jag nickade stumt. Tårarna fortsatte att rinna.
”Se så, gråt inte.”
”Är det här sista gången jag ser dig?” frågade jag tyst. Hon skakade på huvudet
”Nej självklart inte. Vi ses igen. När tiden är inne kommer vi finna varandra.”
”Du menar när jag...dör?” hon skakade på huvudet och ett litet leende spelade på hennes läppar.
”När tiden är inne, mitt barn. Då ses vi igen. När det blir kan ingen säga.”
”Men vi kommer ses igen?” Mamma nickade
”Jag lovar.”
Jag tittade på klockan. 23:50
”Kommer du till himlen nu?” undrade jag. Mamma nickade åter igen. ”Kan du hälsa mormor från mig då?”
”Självklart.” log hon.
”Kommer du bli lycklig?”
”Ja.” sa hon sakta. Ännu ett leende spred sig på hennes läppar. ”Det kommer jag.”
23:52
Tiden började bli knapp.
© by: K.S
______________
Snälla, snälla kommentera :D Det är ju ändå jul, då ska vi vara snälla mot varandra <3<3
Kram!!
Och GOD JUL!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar