Hoppas ni gillar den. Kommentera gärna
och som vanligt © på allt det som jag skrivit själv
_______
Lucia
Del 1
Runt omkring mig var allt mörkt, kolsvart. Plötsligt började det ljusna långt där borta, vid horisonten. Långsamt blev en gestalt tydlig, en gestalt med ljus i håret, vit böljande dress, blodrött band i midjan och vackert skinande blont hår. Ansiktet föll i skugga, men det var ingen tvekan om att kvinnan var vacker. Och var hon gick föllde ljus.
Hon kom emot mig, skred fram så graciöst att det nästan såg ut som om hon svävade.
Hon sjöng också. En stillsam och klar melodi. Desto närmare hon kom, desto tydligare blev sången.
”...Låt änglarna sjunga dig till sömns, du är trygg i min famn mitt barn. Jag lämnar dig aldrig, låt min kärlek bära dig fram. Låt änglarna sjunga dig till söms...”
Hon kom långsamt närmare och närmare.
”...Låt dem föra dig dit trygghet fans...”
Hon var nära nu, snart skulle jag kunna urskilja hennes ansikte. Det var något så bekant med henne
”...Jag ska vaka över dig tills natt blir dag, och dag blir natt...”
Jag visste att om hon bara tog ett steg till skulle jag kunna se hennes ansikte, jag skulle få veta vem hon var...
”...Låt änglarna sjunga dig till söms...”
Plötsligt föl hon bara i hopp. Hon slog i marken och sen bara...försvann hon, framför ögonen på mig. Plötsligt vara allt bara mörker igen. Och jag var helt ensam...
Jag satte mig käpprak upp i sängen och såg mig förvirrat om i rummet. Lugna ner dig, sa jag till mig själv. Du är hemma, det är ingen fara. Det var bar en dröm. Men jag lyckades inte helt övertyga mig själv, jag hade en konstig känsla...som om jag inte var ensam, som om det var någon annan här, en närvaro, någon som tittade på mig.
Rummet var mörkt, det ända ljuset sipprade in genom dörrspringan, men jag såg inget ovanligt i rummet. Allt var som det brukade och jag var ensam.
Jag kastade en blick på väckarklockan. 0.01. Den 13 december.
Lucia.
Jag hade drömt samma dröm varje Lucia så länge jag kunde minnas. Det var alltid en Lucia brud som kom emot mig och hon sjöng alltid samma sång - jag hade börjat kalla den änglasången - men när hon var nästan framme, precis när jag skulle få veta vem hon är, så faller hon i hopp och försvinner framför ögonen på mig.
Jag la mig ner i sängen igen, men känslan av att vara bevakad försvann inte, och visst skrämde det livet ur mig, men på sätt och viss var jag van.
Precis som jag hade drömt samma dröm varje lucia, hade jag också känt mig övervakad varje lucia, som om jag inte var ensam. Men det konstiga var det att jag kände mig inte hota av närvaron, det fanns snarare något lugnande med den. Och det skrämde mig verkligen. För visst borde jag vara rädd för den.
Jag slöt ögonen, tog några djupa andetag, och började slappna av. Närvaron började långsamt försvinna och snart kände jag mig helt ensam igen. Kanske hade jag bara inbillat mig...
”...Låt änglarna sjunga dig till söms. Du är trygg i min famn...”
Jag satte mig - för andra gången den kvällen - käpprak upp i sängen. Jag lyssnade, men hörde inget utom tystnaden. Inte kunde jag väll ha hört någon sjunga...
Du inbillar dig bara intalade jag mig själv, du inbillar dig bara, du inbillar dig bara...
”...Jag lämnar dig aldrig, låt min kärlek bära dig fram...”
Det kunde inte vara sant. Inte den sången.
© by: K.S
_______________
Kanske inte den bästa novell jag skrivit men vad tycker ni?? Kommentera gärna
Kram!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar