Hade just värsta fajten med min familj och jag orkar inte. Det tar så jävla mycket energi att vara arg och bli förbannad och bråka hela tiden och jag bara orkar inte längre. Allvarligt. Önskar nästan att jag kunde flytta hemifrån bara för att slippa allt grälande. Det suger musten ur en, man blir alldeles sur och deppad och JAG ORKAR INTE!!
Fan alltså. Jag måste egentligen gå och göra min matteläxa, men vill inte vistas i köket, den dåliga stämningen liksom hänger i luften. Så jag gömmer mig på mitt rum.
Alltså, ibland tror jag att min egen familj inte känner mig. Det känns som om de bara får se de dåliga sidorna, och det p.g.a att de lockar fram den.
Gud vad hemskt egentligen. Att ens egen familj inte känner än fullt ut. Eller okej, större delen av min familj känner mig nog. Hoppas jag.
Asså fan nu kom jag in i västa deppsvakan och börjar nästan gråta. Tonårshormoner alltså. Fan varför ska alla bråka med varandra i min familj? Det är så jävla jobbigt? Kan folk bara ta och växa upp eller? Jag står inte ut!!
Så jävla sant! På fullaste allvar. Läs den här alla (speciellt om någon i min familj råkar läsa det här - vilket är minst troligt eftersom ingen typ bryr sig ett skit om mitt skrivande.)
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar