Otur

Alltså ibland har man bara otur. Som när jag skulle jobba i söndags, och bussen från mitt område inte passade så jag tog det briljanta beslutet att gå 50 minuter till en annan busshållsplats där bussarna går var tionde minut. Jag hade ändå tid på mig, och vädret var hyfsat fint.
     Så innan jag går, smart som jag är, kollar jag upp om det ska regna under dagen - så jag vet om jag ska ta med mig ett paraply - men det står det att det inte ska göra. Lite molnigt kommer det bli, men inget regn. Så jag skiter i paraplyet, glad att jag åtminstone slipper bära på det under de där 50 minuterna, och kliver ut genom dörren, nöjd med tillvaron trotts att jag måste gå så långt bara för att mina bussar inte passar. 100% redo för en mysig sommarpromenad.
     Gissa hur långt jag kommer innan det börjar regna? Inte ens halvvägs.
     Det slutar med att jag går där, med minst 20 minuter till att ta mig fram i regnet, utan minsta lilla skydd. Mitt hår blir genomblött, mina jeans blir genomblöta. Regnet rinner ner för mitt ansikte och mitt smink blir helt förstört. Skydd kan jag inte ens ta någonstans och vänta ut regnet lite, för då kommer jag ju missa den förbaskade bussen och bli sen också. Så det är bara att trava på medan jag försöker få upp min scarf över huvudet för att åtminstone skydda håret lite grann, och hoppas att ingen jag känner kommer se mig där jag går förbi med min rosa scarf som ett vilt fågelbo på huvudet.
     Och det blir värre. För när jag väl kommer till jobbet - gissa vilken dag någon jäkel bestämmer sig för att det är dags att ta ett personalfoto på mig? Dessutom bestämde de sig för att göra det efter jobbet också när jag jobbat i flera timmar och är alldeles svettig och mosig i ansiktet. Och pågrund av regnet var ju mitt smink förstört också och mitt hår alldeles frissigt. Ser verkligen inte fram emot att se det där personalfotot (och jag hoppas verkligen inte de sätter upp det i personalrummet där jag sett bilder på många andra medarbetare).
     Jajamensan, den där söndagen var verkligen min lyckodag. Och visst kändes det ganska illa när jag gick där på trottoaren och vattnet började tränga in mellan mina tår för att skorna var så blöta, men i slutendan var dagen ändå inte så dålig. Den blev bättre. Visst, den där jobbdagen var kanske inte den mest lyckade (speciellt med tanke på fotot), men alla var snälla och gulliga, och efter att jag slutat och kommit hem igen, tagit en dusch, ätit middag med min familj och krupit upp i sängen med en bra bok, så mådde jag ganska underbart. Otur är, trotts allt, ganska tillfällig för det mesta.
     Tyvärr består dock personalfoton.
     Jag ber bara för att de inte sätter upp allas bilder i personalrummet.

Kram

Kimberly

Svårt att skriva och sommarlycka

Problemet med varför jag inte bloggat på typ ett år (minus de två senaste dagarna) tror jag inte är för att jag inte vill, utan för att jag inte har något att skriva om. Och det känna som om det alltid är mitt problem när det kommer till att skriva något - jag har inga idéer.
     Kan det vara möjligt att jag använt upp alla ämnen redan? Att alla åsikter och tankar som vill ut har tagit slut?
     Nej, nej det kan de inte för jag känner att de fortfarande finns där någonstans. Jag vet bara inte riktigt var, och hur jag ska locka ut dem när jag behöver dem. Dessutom vet jag inte hur jag ska bli bättre på det heller.
     Det är svårt det här, med att skriva saker och ting.

Appropå något helt annat så är det sommar nu. Och jag älskar det. Jag sitter för tillfället ute och skriver det här, på vår veranda rakt under vår syren medan lite fåglar kvittrar i bakgrunden. Jag skulle gärna skriva att solen också skinner, men tyvärr gick den alldeles nyss i moln bakom en stor jäkla gigantiskt moln som nära på täcker hela himlen, så det ser inte ljust ut. Men det var sol, för en liten stund sedan och jag älskar det. Jag vet inet riktigt, men av någon anledning känner jag mig så fri på sommaren eftersom man kan vara ute hela tiden. Världen känns större då, öppnare när man inte fryser häcken av sig så fort man klivit utanför ytterdörren, och det finns något fint i det.
     Dock påstår ju jag alltid att hösten är min favoritårstid, så det är ju lite motsägelsefullt. Men man kan vara ute då med. Man behöver kanske bara en halsduk å lite filtar. Men annars är det lugnt.
     Åh, ett annat plus med sommaren är JORDGUBBAR!
     Alltså, som jag har saknat jordgubbar sedan typ i september (eller när de nu slutar säljas i stånd längst vägen) och nu är de tillbaka! Ska äta så jäkla mycket jordgubbar i sommar. Man måste ju passa på liksom, för snart kommer vi väll börja skolan igen och alla försäljare kommer packa ihop sina stånd och jordgubbarna kommer bli svindyra igen och behöva fraktas hem från typ Spanien och ändå kommer de bara smaka jord å vatten. Vilket inte är särskilt ekonomiskt. Eller miljösmart. Och så får vi vänta hela vägen tills juni igen.
     Men nu ska vi inte vara pessimistiska. Sommaren har ju faktiskt bara börjat än så länge.

Kram

Kimberly

Livet som 18

Så okej. Det har gått ett år. Ett helt förbaskat år sedan jag bloggade sist. Så vad har hänt sedan dess?
     Ärligt talat, inte jättemycket. Jag går fortfarande i skolan och stressar alldeles förmycket över inlämningar och uppgifter, samtidigt som jag inte alltid riktigt har orken att bry mig lika mycket som jag kanske borde - även om det låter jättemotsägelsefullt. Jag sover fortfarande förlite, och spenderar en hel del tid åt att fundera över världen.
     Men, vad är nytt dåra?
     Jag är 18, vilket faktiskt är både en större förändring än jag hade förväntat mig och samtidigt inte en alls särskilt stor förändring. Det innebär dock att jag får ringa till banken själv nu. Och läkaren. Och tandläkaren. Tror påriktigt att detta än så länge är det jobbigaste med att vara 18, att man måste ringa massor av främmande människor så fort man måste boka något/ha hjälp med något/eller av annan jobbig anledning måste kontakta någon och det inte går att maila. Att bli 18 innebar också att jag fick skriva in min uppgifter hos försvaret (eller något) ifall allmän värnplikt skulle införas igen, om det blev typ krig (hjälp). Och att jag måste betala om jag glömmer att lämna tillbaka böcker till biblioteket i tid. Känner på mig att detta kan bli ett allvarligt problem i längden även om jag lyckats klara mig hittills.
     Snart kommer jag väl få brev hem om pensionen också eller något. Det är så kul att vara vuxen.
     Dessutom har jag fått ett extrajobb, åtminstone nu över sommaren och kanske även i höst. Det går sådär. Jag hänger inte riktigt med i tempot och gör fel typ hela tiden. Men samtidigt får jag betalt för det, så jag kan leva med det.

Ha det gott!

Kram

Kimberly

Börja blogga igen?

Jag vill börja blogga igen.
     Jag vet att jag skrev min senaste blogpost på den här bloggen för nästan ett år sedan. Att det har gått en hel evighet sedan jag var aktiv här, och att jag inte ens gjorde ett sådant bra jobb när jag var det.
     Men jag vill igen. Jag saknar det.
     Det har varit mycket det senaste året, och dessutom har jag ju skapat mig en bokblogg under den tiden och jesus om den inte tar upp typ all tid jag har åt att skriva inlägg. Men att skriva recensioner på böcker och läsuppdateringar, det är inte detsamma som att skriva här och jag saknar det.
     Så kanske kommer jag att börja blogga här igen. Jag vill det. Vi får se om jag kan få det att fungera.

Förhoppningsvis hörs vi snart.

Kram

Kimberly