Frihet kommer också med ett pris

För första gången på länge har jag inte någon plan.

För över en månad sendan gick jag ut gymnasiet. Om mindre än en månad skulle jag i vanliga fall börjat skolan igen. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, börjat skolan igen i augusti. Så har det bara alltid varit, men den här gången är saker och ting annorlunda. Den här gången tar sommaren inte slut på samma sätt som den brukar. Den här gången finns ingen bestämd väg att fortsätta följa, och det skrämmer mig mer än jag vågar erkänna. För en gångs skull vet jag inte vad som händer i höst, jag vet inte vad som händer om en månad, eller om ett halvår eller ens om ett år. Jag har ingen jäkla aning och det är läskigt som fan.

I slutet av gymnasiet snackade vi så mycket om att bli fria, men nu, när jag väl står här, känns det inte som jag hade föreställt mig. Det är först nu när jag gått ut gymnasiet som jag inser att det fanns en trygghet i att alltid veta vad som skulle hända här näst, i att ha en utstakad stig framför sig att följa. Nu är jag plötsligt ensam med ansvaret om min framtid, och det är ändå ett ganska så tungt ansvar. Frihet kommer också med ett pris. Frihet har också villkor.

Allt det här skrämmer mig, för för första gången känns det som om det är jag och bara jag som är ansvarig för vad som händer härnäst. Och jag har ingen förbaskad aning om vad jag ska göra med det ansvaret. Vad jag ska välja och hur jag ska gå vidare. Vad händer om jag väljer fel? Om jag fuckar upp? Allt det här skrämmer mig för nu måste jag ta reda på vad jag vill, och hur fan listar man ut vad man vill ha här i livet? Hur tar man reda på sånt när man är nitton år gammal och knappt ens har börjat leva än?

För första gången på länge har jag inte någon plan och det skrämmer skiten ur mig.

Kram,
Kimberly

Varning för klyschor

Vet ni vad, jag brukade hata att vara spontan. Det gick liksom inte. Att vakna upp på morgonen och inte veta vilken tid man skulle åka iväg och möta någon - eller om man ens skulle träffas. Att sova över hos någon och bara inte ha några planer dagen efter och hänga där hela dagen. Ta saker å ting som de kommer. Inte ha allt planerat. Allt det stressade mig något otroligt.

Ärligt ger det mig fortfarande lite ångest ibland - men över lag känns det inte så jobbigt längre. Faktum är att endel av mina bästa stunder den senaste tiden har kommit av att jag varit spontan. Ibland gör jag något spontant och jag tänker att det där med att vara spontan är gravt överskattat - men andra gånger upplever man sånna där ögonblick som inte går att planera och det är ganska så fint. Jag tror att lära sig att ta livet som det kommer är en del av att växa upp, eller åtminstone för mig. Det känns som om det har fått mig att växa som människa att bli mer flexibel och inse vad som verkligen spelar roll, vilket är att vara omgiven av personer man tycker om. Och att det inte är hur detaljerade planer man har som avgör hur roligt man kommer ha. Om alla bara har en bra inställning och en gnutta fantasi kan man ha precis lika roligt ändå (Gud vad klyschigt det där lät, men det är ju sant, visst är det?).

Igår hade vi picknick med jobbet och trotts att jag inte visste vilka som skulle stanna eller hur länge vi skulle stanna eller vad vi skulle göra hade vi riktigt kul. Vi tog det som det kom, vi bara umgicks - vilket låter töntigt men det var mycket roligare än jag trodde det skulle vara. Som någon med en aning gnutta kontrollbehov måste jag lära mig att slappna av i bland och inte tro att allt kommer gå åt helvete, bara för att det inte går som jag hade tänkt mig. Jag menar, kvällen slutade med att vi satt å kelade med en kolegas kattungar klockan halv ett på natten (ärligt talat, är inte kattungar det bästa som finns). Sånt går inte riktigt att planera för.

Att ta livet som det kommer låter kanske som världens största klyscha, men när jag väl tänker på det ett tag så känns det ändå som ett jäkligt bra råd.

Kram,
Kimberly