Nu har bloggandet gått sådär seeegt som det gör ibland (*host* ofta). Just nu håller vi på att lära oss om hälsa och vikten av motion o.s.v i skolan och ärligt talat börjar jag bli lite rädd för mänsklighetens framtid. Visste ni att bara 1% av alla svenskar tränar minst en halvtimme varje dag - vilket är så mycket man borde träna varje dag för att vara hälsosam och i princip alla är alldeles för stillasittande. Att sitta ner förmycket kan vara lika farligt för hälsan som att röka. Förstår ni det här? Vi suger på att ta hand om oss själva. Och som en av alla de där 99% gör inte jag tillräckligt - jag trodde förvisso inte att jag gjorde det heller - trodde jag ändå att de flesta tränade tillräckligt. Eller, åtminstone, att det var mer än 1 %
Och ja. Det var väll allt jag hade att säga idag. Men snälla ha det jag skrev i åtanke. Ta trapporna istället för hissen. Gå till bussen istället för att ta skjuts kanske. <3
Tills nästa gång - ha det gott
Kram
Kimberly
måndag 26 januari 2015
onsdag 21 januari 2015
Livet är inte bara regnbågar och enhörningar
Kära kära bloggare livet flyter på. Som en liten barkbåt guppande på vågorna inne vid stranden. Långsamt och stressigt på samma gång. Lungt, ändå stormigt.
Om någon nu fatta det där. Det var lite oklart. Min poetiska sida är lite oslipad för tillfället. Ber om ursäkt.
Blir inte ni också trötta ibland. Inte trötta som om ni vill gå och lägga er, utan trötta på livet typ. Japp det låter tragiskt, men förstår ni vad jag menar? När man bara blir så trött på allt som ska göras och allt som förväntas av en och bara all skit som finns omkring en. Man bara orkar inte, och bara för en liten stund blir man så fokuserad på allt det där dåliga att allt det bra liksom faller bort och allt känns lite hopplöst och man orkar inte riktigt.
Lite stelt nu om ingen känner igen sig och det visar sig att jag är deprimerad. Kul.
Haha nejmen tror att det är så att leva. Allt är inte regnbådar och enhörningar hela tiden. Det är skit och tröttsamt också. Vi kan inte vakna upp varje dag och bara "Nu jävlar ska jag LEVA!! Den här dagen ska bli så KUL!!". Ibland vaknar man upp och ens största önskan är att bara få krypa ner bland lakarna i sängen igen och glömma hela jäkla dagen för man orkar verkligen inte ta tag i den. Man tänker bara på högen av allt man ska göra eller allt det dåliga man kommer behöva uppleva och det känns så tröttsamt.
Det fantastiska där är att vi ändå faktiskt tar tag i det (kanske inte varenda gång, men de gånger vi gör det). Att vi, trotts att vi verkligen, verkligen, verkligen inte känner för att ta tag i den där dagen, eller vad det nu är vi måste göra - så gör vi det endå. Tillslut. Vi pressar oss själva förbi gränsen, vi pressar oss själva att vara bättre, att göra bättre. Vi kämpar på. Vi är människor och våra liv suger ibland men vi är ganska så fantastiska som fortsätter leva endå. Som gör sånt vi inte gillar, sånt som det känns som om vi inte klarar av, för att vi måste. Och det är så starkt. Att vi klarar det. Att vi lyckas.
Och gör man inte det någon av gångerna så är det okej. Vi får misslyckas också, det viktiga är bara att vi inte ger upp. Att vi försöker nästa gång. För ibland är det svårt, men i slutendan är det värt det. Att ta tag i den där dagen fast du verkligen, verkligen, verkligen inte vill fast måste - är värt det. För när du väll kommit förbi det dåligt, när du slutat att bara stirra dig blind på det så kan du se det bra också. Då är det lättare att se regnbågarna och enhörningarna och att vara lycklig.
Så alla de där dåliga dagarna, och jobbiga stunderna, bara ta er igenom det. Ta er igenom det för ni är så himla starka. Ta tag i allt ni behöver göra så mår ni bättre. Ni äger. Vi äger. Vi är människor och vi äger som fan.
Ha det bra
Kram
Kimberly
Om någon nu fatta det där. Det var lite oklart. Min poetiska sida är lite oslipad för tillfället. Ber om ursäkt.
Blir inte ni också trötta ibland. Inte trötta som om ni vill gå och lägga er, utan trötta på livet typ. Japp det låter tragiskt, men förstår ni vad jag menar? När man bara blir så trött på allt som ska göras och allt som förväntas av en och bara all skit som finns omkring en. Man bara orkar inte, och bara för en liten stund blir man så fokuserad på allt det där dåliga att allt det bra liksom faller bort och allt känns lite hopplöst och man orkar inte riktigt.
Lite stelt nu om ingen känner igen sig och det visar sig att jag är deprimerad. Kul.
Haha nejmen tror att det är så att leva. Allt är inte regnbådar och enhörningar hela tiden. Det är skit och tröttsamt också. Vi kan inte vakna upp varje dag och bara "Nu jävlar ska jag LEVA!! Den här dagen ska bli så KUL!!". Ibland vaknar man upp och ens största önskan är att bara få krypa ner bland lakarna i sängen igen och glömma hela jäkla dagen för man orkar verkligen inte ta tag i den. Man tänker bara på högen av allt man ska göra eller allt det dåliga man kommer behöva uppleva och det känns så tröttsamt.
Det fantastiska där är att vi ändå faktiskt tar tag i det (kanske inte varenda gång, men de gånger vi gör det). Att vi, trotts att vi verkligen, verkligen, verkligen inte känner för att ta tag i den där dagen, eller vad det nu är vi måste göra - så gör vi det endå. Tillslut. Vi pressar oss själva förbi gränsen, vi pressar oss själva att vara bättre, att göra bättre. Vi kämpar på. Vi är människor och våra liv suger ibland men vi är ganska så fantastiska som fortsätter leva endå. Som gör sånt vi inte gillar, sånt som det känns som om vi inte klarar av, för att vi måste. Och det är så starkt. Att vi klarar det. Att vi lyckas.
Och gör man inte det någon av gångerna så är det okej. Vi får misslyckas också, det viktiga är bara att vi inte ger upp. Att vi försöker nästa gång. För ibland är det svårt, men i slutendan är det värt det. Att ta tag i den där dagen fast du verkligen, verkligen, verkligen inte vill fast måste - är värt det. För när du väll kommit förbi det dåligt, när du slutat att bara stirra dig blind på det så kan du se det bra också. Då är det lättare att se regnbågarna och enhörningarna och att vara lycklig.
Så alla de där dåliga dagarna, och jobbiga stunderna, bara ta er igenom det. Ta er igenom det för ni är så himla starka. Ta tag i allt ni behöver göra så mår ni bättre. Ni äger. Vi äger. Vi är människor och vi äger som fan.
Ha det bra
Kram
Kimberly
fredag 16 januari 2015
Lev livet i vardagen!!
Hej på er härliga människor! Hur har ni det en fredagkväll som denna?? Jag tänkte att jag kanske skulle dela med mig med lite av all den visdom jag besitter. Hur låter det?
Mina tips för en bättre vardag (nästintill vattentäta)
Mina tips för en bättre vardag (nästintill vattentäta)
- Kramas - kramar är alltid bra så bara kramas, sprid kärlek.
- Le - åter igen, sprid kärlek. Va positiva (om det går) ha roligt, bemöt andra på ett bra sätt - på ett leende sätt - och er dag kommer kännas mycket lättare :*
- Drick ordentligt med vatten - varför? För att vatten äger och det är bra emot massor, och dessutom dricker de flesta alldeles för lite vatten idag. Bara googla. Det hjälper mot huvudvärk och lite allt möjligt. Så drick lite extra och ni kommer må bättre! :D
- Gör vad du tycker är kul - inte hela dagen kanske, men åtminstone en liten stund om du kan. Ta en liten stund att läsa lite, titta på film, umgås med en härlig person eller dansa runt i dina underkläder om det nu är vad du känner för. Men avsätt tid att ägna åt något du valt, som du gillar
- En godisbit kan inte skada - (inte i de flesta fall i alla fall) mitt dagliga motto
- Han du inte med allt du hoppats på? - ta ett djupt andetag. När dagen väl är över kan du ändå inte ändra på det. Så bara slappna av och vet att det finns en morgondag då du kan göra bättre - göra klart.
- Sov ordentligt - mitt största problem i livet (he okej, inte största, men STORT). Avslutar du ena dagen bra men att gå och lägga dig (någorlunda) i tid kommer du börja nästa dag fantastiskt. Ge dig själv det. Ge dig själv den sömnen. Snälla.
- Andas - sist men inte minst, kom ihåg att andas. Ta djupa andetag. Ta det lugnt och bara andas för guds skull. Ibland glömmer vi liksom bort det mest grundläggande för det finns så mycket annat att tänka på.
Så där var mina tips. Jag är inte dum (nehä!) och jag vet att ni säkert hört allt det här flera gånger. Men alla kan behöva en påminnelse så här är min och kanske kan det påverka åtminstone en av alla era dagar positivt. Jag hoppas det. Och jag vill inte låta som någon guru som kan allt (gudarna vet att jag är långt ifrån det), men ja. Ville ändå ta upp det lite. Så allihop där ute (rättning: allihop där ute på min blogg), bara ha roligt, ta hand om er själva och varandra och gör det bästa av... tja allt.
Nu ska jag försöka följa mina egna tips och få lite sömn. Tyvärr måste jag meddela att det finns lite problem i relationen mellan mig och min sömn - så ska väll försöka reda ut det.
Ha det toppen
Kram
Kimberly
Hjälp sökes av desperat bloggägare!!
Jag är ägare till en gammal rostig blogg och söker hjälp med hur man får headern i mitten av bloggen. Jag har funderat länge på detta - men inte hittat någon lösning. Om någon av er skulle råka veta hur man fixar det, skulle det vara vänligt om ni hörde av er i kommentarsfältet.
Tack på förhand
Kram
Kimberly
Tack på förhand
Kram
Kimberly
onsdag 14 januari 2015
Är vår rädsla verklighet?
Tjenare tjenare bloggis!! Okej ledsen, det där var extremt töntigt. Kommer inte hända igen (lol, vem försöker jag lura självklart kommer det hända igen. Jag är alltid töntig. Töntig och stolt. Eller okej inte stolt, men accepterande i alla fall. Nästan)
Såå för ett tag sedan så läste jag en ganska intressant sak. Under den perioden var jag ganska rädd för Slenderman. Vet ni inte vad det är så googla nu för jag vill helst inte skriva så mycket om det på bloggen. Jag är extremt vidskeplig av mig. (Haha döm inte) och sen när ni googlat kan ni dömma mig allt ni vill. Men jag var i alla fall vettskrämd när det gällde honom i typ en vecka sådär. Nu har det lagt sig men jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det. Och ja, om ni har googlat vid det här laget tror jag till stor del på det paranomala. Eller tror är kanske fel ord. Öppen för möjligheterna passar nog bättre. Sen är jag ju en såndär person som påverkas otroligt starkt av spökhistorier och skräckfilmer. Jag är dendär som kan ligga och tänka på det när jag ska sova sen i flera dagar - veckor. Nu kan ni dömma om ni vill. Det är töntigt (jag sa ju att jag inte skulle sluta att vara töntig. Stolt tönt. Ibland) men det är bara sådan jag är och förmodligen kommer förbli.
Men tillbaka till Slenderman (gud, rysning igen. Asså vad är det med mig och det ämnet?) Lite bakgrundsfakta i alla fall. (Till er som inte har orkat googla - haha skulle jag förmodligen inte heller gjort - men seriöst. Om ni har en minut extra gör det. Inte för jag vill skrämma upp er - om ni nu är lättskrämda - men det är intressant och kommer få er att förstå bättre). Slenderman är en figur som hemsöker och förföljer personer - nästan alltid på avstånd och han är ofta inte mer än en skugga. Detta håller på tills personen blir galen och börjar tappa fäste om verkligheten kan man säga. Olika historier säger olika saker. När jag sökte runt lite om det dök i alla fall det här upp och jag ville dela det med er.
I alla fall tyckte jag det var intressant, vad hen skrev. "He is real in the same way fear is real". Antar att personen i fråga syftar på att eftersom vi tror att det finns, så finns det. Det existerar i våra huvuden, i vår verklighet, och på så sätt blir det verkligt. Förstår ni vad jag menar? Han i sig behöver inte finnas på riktigt, rädslan i att han kanske gör det är tillräckligt. Han finns, eftersom rädslan för honom finns. Det är ett intressant sätt att se på det och på sätt och vis tror jag att det är sant. Har ni någonsin haft typ ett utslag och så säger någon att det skulle kunna vara typ en farlig sjukdom, men att det inte är någon fara så länge man inte känner sig illamående (okej det exemplet sög ju) och helt plötsligt börjar ni känna er lite illamående trotts allt. Eller så - gud förbjud det - googlar man utslaget och då blir det kaos. För då tror man ju snart att man verkligen är döende trotts att det inte är farligt alls. Hänger ni med på vart jag försöker komma. Det behöver inte vara farligt, det räcker med att vi tror att det är farligt för att vi ska vara rädda för det. Men allt är i våra huvuden. Vi är rädda för det, och vi tror på det och på så sätt blir det verkligt, även om det inte är det.
Okej det här var ju superrörigt, men hoppas jag gett er någon smart insikt i alla fall. Så nu har ni kanske lite att tänka på?
Som vanligt: Ha det gott!
Kram
Kimberly
Såå för ett tag sedan så läste jag en ganska intressant sak. Under den perioden var jag ganska rädd för Slenderman. Vet ni inte vad det är så googla nu för jag vill helst inte skriva så mycket om det på bloggen. Jag är extremt vidskeplig av mig. (Haha döm inte) och sen när ni googlat kan ni dömma mig allt ni vill. Men jag var i alla fall vettskrämd när det gällde honom i typ en vecka sådär. Nu har det lagt sig men jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det. Och ja, om ni har googlat vid det här laget tror jag till stor del på det paranomala. Eller tror är kanske fel ord. Öppen för möjligheterna passar nog bättre. Sen är jag ju en såndär person som påverkas otroligt starkt av spökhistorier och skräckfilmer. Jag är dendär som kan ligga och tänka på det när jag ska sova sen i flera dagar - veckor. Nu kan ni dömma om ni vill. Det är töntigt (jag sa ju att jag inte skulle sluta att vara töntig. Stolt tönt. Ibland) men det är bara sådan jag är och förmodligen kommer förbli.
Men tillbaka till Slenderman (gud, rysning igen. Asså vad är det med mig och det ämnet?) Lite bakgrundsfakta i alla fall. (Till er som inte har orkat googla - haha skulle jag förmodligen inte heller gjort - men seriöst. Om ni har en minut extra gör det. Inte för jag vill skrämma upp er - om ni nu är lättskrämda - men det är intressant och kommer få er att förstå bättre). Slenderman är en figur som hemsöker och förföljer personer - nästan alltid på avstånd och han är ofta inte mer än en skugga. Detta håller på tills personen blir galen och börjar tappa fäste om verkligheten kan man säga. Olika historier säger olika saker. När jag sökte runt lite om det dök i alla fall det här upp och jag ville dela det med er.
"Let me explain. It's like a disease. The more you see (t.ex information du hittar på nätet) , the more you believe and the more you fear it. The more you fear it, the more you get paranoid about seeing him. Then you make yourself believe you see him, because you think you will. Then you become even more scared, until it engulfs you. That is how Slenderman is real. He is real in the same way fear is real. A very scary mentaphysical being that takes you sanity, the stories are all true to an extent."
Jag hade svårt att hitta vem som sagt det, men tog det i alla fall från den här hemsidan http://thoughtcatalog.com/christine-stockton/2014/01/13-peoples-real-experiences-with-the-slender-man/ (och om någon skulle veta vem som sagt det får de gärna säga till.)
I alla fall tyckte jag det var intressant, vad hen skrev. "He is real in the same way fear is real". Antar att personen i fråga syftar på att eftersom vi tror att det finns, så finns det. Det existerar i våra huvuden, i vår verklighet, och på så sätt blir det verkligt. Förstår ni vad jag menar? Han i sig behöver inte finnas på riktigt, rädslan i att han kanske gör det är tillräckligt. Han finns, eftersom rädslan för honom finns. Det är ett intressant sätt att se på det och på sätt och vis tror jag att det är sant. Har ni någonsin haft typ ett utslag och så säger någon att det skulle kunna vara typ en farlig sjukdom, men att det inte är någon fara så länge man inte känner sig illamående (okej det exemplet sög ju) och helt plötsligt börjar ni känna er lite illamående trotts allt. Eller så - gud förbjud det - googlar man utslaget och då blir det kaos. För då tror man ju snart att man verkligen är döende trotts att det inte är farligt alls. Hänger ni med på vart jag försöker komma. Det behöver inte vara farligt, det räcker med att vi tror att det är farligt för att vi ska vara rädda för det. Men allt är i våra huvuden. Vi är rädda för det, och vi tror på det och på så sätt blir det verkligt, även om det inte är det.
Okej det här var ju superrörigt, men hoppas jag gett er någon smart insikt i alla fall. Så nu har ni kanske lite att tänka på?
Som vanligt: Ha det gott!
Kram
Kimberly
tisdag 13 januari 2015
Dagens visdomsord
Ni anar inte hur mycket jag skulle vilja blogga just nu (för en gångs skull!!) men det är så sent! (vilket det alltid verkar vara när jag har lust att göra något) så jag har inte överdrivet mycket tid. För om jag inte går och lägger mig snart kommer jag aldrig i säng och vi vet ju alla hur det kommer sluta när det kommer till mig: Förmodligen genom stela insomnanden (är det verkliget ett ord? Borde inte jag veta om det var det? Ehh...vi gissar på det) både på bussen och i klassrummet. Sååå nu ska jag faktiskt dra mig i säng. Nästan i tid. Ha det gott alla och här kommer ett av mina favorit citat. Ja det är lite brutalt, men det är också väldigt verkligt och det påminner mig om att världen inte bara kretsar kring mig. Min värld gör kanske det men inte alla andras, och det kan vara lätt att glömma bort. Inte för att man är självupptagen men för att i ens eget liv står man ju alltid på scen liksom - om ni förstår vad jag menar. Aja, här kommer citatet i alla fall, så kan ni läsa och tolka själva. Lite djup litteratur på kvällen är ju aldrig fel liksom. (valde att ta det på orginalspråket, om ni undrar varför det är engelska hehe)
Sov gott allesammans!
Kram
Kimberly
“One of the strangest things about life is that it will chug on, blind and oblivious, even as your private world - your little carved-out sphere - is twisting and morphing, even breaking apart. One day you have parents; the next day you're an orphan. One day you have a place and a path. The next day you're lost in the wilderness.
And still the sun rises and clouds mass and drift and people shop for groceries and toilets flush and blinds go up and down. That's when you realize that most of it - life, the relentless mechanism of existing - isn't about you. It doesn't include you at all. It will thrust onward even after you've jumped the edge. Even after you're dead.”
- Lauren Oliver, DeliriumOj nu kände jag att jag blev lite tagen av citatet. Men jag uppmuntrar inte till mörka tankar, snarare tankar om att vi endå är ganska små i en stor värld. Men kom också ihåg att i vår egna lilla privata värld, är vi en väldigt stor del.
Sov gott allesammans!
Kram
Kimberly
söndag 11 januari 2015
Dröm er iväg
Idag vill jag lyfta upp drömmar. Att drömma sig bort, dagdrömma, att fantisera, ha mål och drömmar man vill uppfylla. Drömmar i alla dess former. Jag tycker verkligen det är en av de mest fantastiska sakerna med oss människor. Både drömmarna vi har under natten och under dagen.
De drömmarna vi har som mål, som får oss att jobba hårt. Och de som för oss bort från verkligheten. Som får oss att hoppas och fantisera och ta en paus. Åka någon annan stans liksom. Inte så att vi glömmer att leva i nuet, glömmer att uppskatta det vi har. Nej, vi kan inte drömma hela tiden. men drömmarna är verkligen också viktiga. På grund av det jag sa tidigare. Pågrund av att de driver oss framåt och erbjuder oss en flyktväg från vardagen när vi behöver en.
Och för att ärligt, det kan vara ganska härligt att drömma.
Så ta några minuter att lever er bort om ni behöver. Skapa drömmar om framtiden att kämpa för och hoppas på. Fantisera. Men ta livet som det kommer. Lev ut varje dag. För drömmar är bra, men de är också bara drömmar och man kan inte spendera hela sina liv fast i dem. Livet sker här och nu, inte borta någon annan stans.
Ha det gott
Kram
Kimberly
De drömmarna vi har som mål, som får oss att jobba hårt. Och de som för oss bort från verkligheten. Som får oss att hoppas och fantisera och ta en paus. Åka någon annan stans liksom. Inte så att vi glömmer att leva i nuet, glömmer att uppskatta det vi har. Nej, vi kan inte drömma hela tiden. men drömmarna är verkligen också viktiga. På grund av det jag sa tidigare. Pågrund av att de driver oss framåt och erbjuder oss en flyktväg från vardagen när vi behöver en.
Och för att ärligt, det kan vara ganska härligt att drömma.
Så ta några minuter att lever er bort om ni behöver. Skapa drömmar om framtiden att kämpa för och hoppas på. Fantisera. Men ta livet som det kommer. Lev ut varje dag. För drömmar är bra, men de är också bara drömmar och man kan inte spendera hela sina liv fast i dem. Livet sker här och nu, inte borta någon annan stans.
Ha det gott
Kram
Kimberly
tisdag 6 januari 2015
En liten dikt såhär på kvällskvisten
Still I Rise
by Maya Angelou
You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may tread me in the very dirt
But still, like dust, I'll rise.
Does my sassiness upset you?
Why are you beset with gloom?
'Cause I walk like I've got oil wells
Pumping in my living room.
Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I'll rise.
Did you want to see me broken?
Bowed head and lowered eyes?
Shoulders falling down like teardrops.
Weakened by my soulful cries.
Does my haughtiness offend you?
Don't you take it awful hard
'Cause I laugh like I've got gold mines
Diggin' in my own back yard.
You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I'll rise.
Does my sexiness upset you?
Does it come as a surprise
That I dance like I've got diamonds
At the meeting of my thighs?
Out of the huts of history's shame
I rise
Up from a past that's rooted in pain
I rise
I'm a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that's wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise.
Tagen ifrån: http://www.familyfriendpoems.com/poem/still-i-rise-by-maya-angelou#ixzz3O5H2gpuS
by Maya Angelou
You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may tread me in the very dirt
But still, like dust, I'll rise.
Does my sassiness upset you?
Why are you beset with gloom?
'Cause I walk like I've got oil wells
Pumping in my living room.
Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I'll rise.
Did you want to see me broken?
Bowed head and lowered eyes?
Shoulders falling down like teardrops.
Weakened by my soulful cries.
Does my haughtiness offend you?
Don't you take it awful hard
'Cause I laugh like I've got gold mines
Diggin' in my own back yard.
You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I'll rise.
Does my sexiness upset you?
Does it come as a surprise
That I dance like I've got diamonds
At the meeting of my thighs?
Out of the huts of history's shame
I rise
Up from a past that's rooted in pain
I rise
I'm a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that's wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise.
Tagen ifrån: http://www.familyfriendpoems.com/poem/still-i-rise-by-maya-angelou#ixzz3O5H2gpuS
Inspiration eller pannkaka?
Tjenare på er :) Ville bara slänga in ett inlägg och säga hallå liksom. Mina fingrar bara kliar - så mycket vill jag skriva. Jag vet bara inte vad. Såhär är det ofta med mig. Jag vill skriva, blogga, skapa noveller och dikter, men jag har ingen inspiration, inga idéer.
Jag sörjer förlusten av min fantasi. Känns som om den typ gått i pension. Trotts att jag bara är 16 (snart 17). Antar att den åldras snabbt. Min i alla fall.
Men ärligt är det så himla jobbigt. Att ha all denna vilja, men inte kunna göra något med den. Jag vill skapa, men har inget att skapa liksom. Tänk dig att du går och drömmer om pannkakor t.ex, du längtar så otroligt mycket efter de där pannkakorna och du kan inte vänta tills du får börja röra ihopp smeten. Och så går du till skafferiet och hittar vadå; en övermogen banan och lite bakpulver typ. Inte kan du skapa dina drömpannkaker av det liksom. Fast samtidigt stämmer det inte riktigt in. Jag stoppas inte från att göra det jag vill. Jag har alla ingredienser (utom min fantasi då). Jag vet bara inte hur jag ska ta dem och skapa pannkakorna. Jag har inget recept. Vet inte hur jag ska ta alla ingredienser och all vilja och skapa något gudomligt gott. Och det suger. Att vilja, men inte veta hur.
Samtidigt stämmer inte heller det in till hundra procent. För jag vet ju hur man skriver liksom. Jag vet att jag börjar med en början, ett mitten och sist ett slut. Att jag håller en röd tråd och bla bla bla. Det är snarare så att jag inte har någon bild av vad jag ska göra. Jag har alla ingredienser men vet inte vad jag ska skapa! Där har vi det! Jag har mjöl och ägg och smör och mjölk och allt annat som man har i pannkakor. Men jag kan inte komma på vad jag ska göra med dem. Hur jag ska blanda, mixa, värma eller steka dem för att få något gott och underbart. Jag vet inte vad de tillsammans kan göra. Det är så jag känner. Om man inte har en idé, hur ska man då kunna skapa något?
Nu ska jag sluta vimsa om pannkakor och recept och inspiration. Ledsen att saker ofta blir så röriga. Men inbland vet jag inte ens själv vart jag är påväg när jag börjar skriva. Jag tror att det första exemplet ska passa, men så uttrycker det ändå inte vad jag känner. Så då för jag pröva igen. Och igen.
Kram på er
Kimberly
Jag sörjer förlusten av min fantasi. Känns som om den typ gått i pension. Trotts att jag bara är 16 (snart 17). Antar att den åldras snabbt. Min i alla fall.
Men ärligt är det så himla jobbigt. Att ha all denna vilja, men inte kunna göra något med den. Jag vill skapa, men har inget att skapa liksom. Tänk dig att du går och drömmer om pannkakor t.ex, du längtar så otroligt mycket efter de där pannkakorna och du kan inte vänta tills du får börja röra ihopp smeten. Och så går du till skafferiet och hittar vadå; en övermogen banan och lite bakpulver typ. Inte kan du skapa dina drömpannkaker av det liksom. Fast samtidigt stämmer det inte riktigt in. Jag stoppas inte från att göra det jag vill. Jag har alla ingredienser (utom min fantasi då). Jag vet bara inte hur jag ska ta dem och skapa pannkakorna. Jag har inget recept. Vet inte hur jag ska ta alla ingredienser och all vilja och skapa något gudomligt gott. Och det suger. Att vilja, men inte veta hur.
Samtidigt stämmer inte heller det in till hundra procent. För jag vet ju hur man skriver liksom. Jag vet att jag börjar med en början, ett mitten och sist ett slut. Att jag håller en röd tråd och bla bla bla. Det är snarare så att jag inte har någon bild av vad jag ska göra. Jag har alla ingredienser men vet inte vad jag ska skapa! Där har vi det! Jag har mjöl och ägg och smör och mjölk och allt annat som man har i pannkakor. Men jag kan inte komma på vad jag ska göra med dem. Hur jag ska blanda, mixa, värma eller steka dem för att få något gott och underbart. Jag vet inte vad de tillsammans kan göra. Det är så jag känner. Om man inte har en idé, hur ska man då kunna skapa något?
Nu ska jag sluta vimsa om pannkakor och recept och inspiration. Ledsen att saker ofta blir så röriga. Men inbland vet jag inte ens själv vart jag är påväg när jag börjar skriva. Jag tror att det första exemplet ska passa, men så uttrycker det ändå inte vad jag känner. Så då för jag pröva igen. Och igen.
Kram på er
Kimberly
torsdag 1 januari 2015
Gott nytt förbaskat år på er!!!
Så första januari 2015!! Det är första dagen på ett nytt år. Dagen man oftast - barnsligt nog - tror allt kommer förändras (jag är sån), men när man väl vaknar upp på morgonen (eller eftermiddagen sådär eftersom man var uppe hela natten och festat - eller liknanade) så är världen precis lika jäklig som den var 2014.
Men samtidigt handlar inte ett nytt år bara om första dagen. Det handlar om hela året. So what om man vaknade upp efter att sovit bort halva dagen och är helt mosig och bara känner för att dra täcket över huvudet och sova bort hela jävla året när man vaknade i morse. Skitsamma om man inte drog direkt till gymmet idag, eller började dagen med en nyttig frukost som man lovat sig själv eller uppfyllde några av sina nyårslöften som man så optimistiskt lovade att genomföra igår. För första januari är bara en av 365 dagar på hela året. Skit samma om du fullständigt kastade bort den. Du har fortfarande 364 dagar kvar att göra vad fasen du nu vill göra det här året. Du har fortfarande 364 dagar kvar att förändra allt. 364 dagar att inte sova bort, att gå till gymmet, äta nyttig frukost och genomföra de där nyårslöfterna.
2015 kommer inte bli magiskt bara för att det gått en dag. Det kommer inte att bli fantastiskt för att det är ett nytt år. Men det kommer bli förbannat jävla GRYMT för att det är vad vi väljer att göra det till.
Jag vet att det är väldigt kliché att säga saker som "Man väljer sin egen lycka" och allt det där (men vem försöker jag lura - jag är en vandrande kliché) men samtidigt är det sant. Lycka är åtminstone delvis ett val. Så låt oss göra det bästa av det. Låt oss rocka 2015!! Och hurrni, vi har 364 dagar kvar på oss att göra det.
Skål på er!
Kram
Kimberly
Men samtidigt handlar inte ett nytt år bara om första dagen. Det handlar om hela året. So what om man vaknade upp efter att sovit bort halva dagen och är helt mosig och bara känner för att dra täcket över huvudet och sova bort hela jävla året när man vaknade i morse. Skitsamma om man inte drog direkt till gymmet idag, eller började dagen med en nyttig frukost som man lovat sig själv eller uppfyllde några av sina nyårslöften som man så optimistiskt lovade att genomföra igår. För första januari är bara en av 365 dagar på hela året. Skit samma om du fullständigt kastade bort den. Du har fortfarande 364 dagar kvar att göra vad fasen du nu vill göra det här året. Du har fortfarande 364 dagar kvar att förändra allt. 364 dagar att inte sova bort, att gå till gymmet, äta nyttig frukost och genomföra de där nyårslöfterna.
2015 kommer inte bli magiskt bara för att det gått en dag. Det kommer inte att bli fantastiskt för att det är ett nytt år. Men det kommer bli förbannat jävla GRYMT för att det är vad vi väljer att göra det till.
Jag vet att det är väldigt kliché att säga saker som "Man väljer sin egen lycka" och allt det där (men vem försöker jag lura - jag är en vandrande kliché) men samtidigt är det sant. Lycka är åtminstone delvis ett val. Så låt oss göra det bästa av det. Låt oss rocka 2015!! Och hurrni, vi har 364 dagar kvar på oss att göra det.
Skål på er!
Kram
Kimberly
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)