Om att drömma

I fredags var min klass på SACO-mässan (aka en mässa om vad man kan hitta på efter gymnasiet - framför allt med högskolor och universitet och utbildningar åt höger och vänster). Medan vi var där gick vi på ett seminarium om hur man ska välja "rätt" utbildning. Under seminariumet frågade föreläsaren oss vad vårt drömyrke var. Vad vi skulle bli om vi kunde bli vad som helst i hela världen - utan några begränsningar. Han bad oss tänka på det några ögonblick och sedan sa han att vi skulle bära med oss vårt svar i bakhuvudet. Komma ihåg det. För även om vi kanske inte kunde bli just exakt det, kunde vi kanske bli något inom samma område, kanske bli något liknande.

Och, jag vet inte riktigt, men jag tyckte det var en bra poäng. Det känns som man glömmer sina storslagna drömmar lite i all press att växa upp, välja utbildning, välja yrke och välja framtid. Man måste tänka på arbetsmarknaden, på lön, på möjligheter och brädd och en hel massa andra faktorer som begränsar en. Man måste vara realistisk.

Men, vi borde inte glömma vad vi skulle bli om det inte fanns några begränsningar. Vi borde inte glömma det där vi mest av allt skulle vilja arbeta som om det gick. För det är också viktigt, och kanske är det i någon mån faktiskt möjligt. Vi får inte glömma att drömma.

Men, att drömma är kanske inte alltid så enkelt heller. Min första tanke när föreläsaren ställde den där frågan var: Författare. Glasklart. Enkelt. Uppenbart. Det är alltid vad jag drömt om att bli.

Sen gick jag hem och det hann gå någon dag, och sedan började jag tvivla. För tänk om jag inte alls vill bli författare. Tänk om det inte alls är min dröm. Tänk om jag bara någonstans längs vägen bestämde mig för att det skulle vara min dröm, fastän jag inte ens visste vad världen hade att erbjuda. Tänk om jag har missat en hel massa som skulle kunna passa ännu bättre som min dröm. Tänk om min dröm är fel. Hur vet jag det? Hur vet jag att min dröm är den rätta för mig? Hur vet man sånt här?

Plötsligt, klockan halv elva på kvällen påväg hem i bilen igår insåg jag att det är inte lätt att drömma heller. Att drömma är svårt. Det där förslaget om att komma ihåg vår dröm när vi väljer utbildning för att det kan leda oss i en riktning som känns rätt, är fortfarande bra. Men det är inte så enkelt som det låter, för då måste vi ju först hitta vår dröm.

Vill jag bli författare? Är det min dröm? Ja. Kanske. Jag vet inte.

Det är viktigt att drömma men det är också svårt. Jag trodde jag hade en dröm, kanske har jag det, kanske inte. Jag tror det, men jag vet inte. Imorgon, eller om en månad, eller om två år vet jag kanske, men inte just nu. Just nu tvivlar jag, och det är okej. För kanske kan det ändå vara bra att vi tvivlar ibland, för det får oss att tänka efter, får oss att se det dåliga och det bra, bristerna och möjligheterna.

Ha det gott så hörs vi snart!
Kram

Kimberly

Förkyld

Jag är förkyld. Sådär jobbigt förkyld när man mår pissdåligt i ena stunden och sen ganska bra i nästa, bara för att må dåligt igen fem minuter senare. Och när det 100% känns som om man har feber, men termometern bara säger att man nästan har feber och man håller på att bli galen, för huvudet bultar och kroppen känns alldeles tung och man svettas och fryser om vartannat - och man är helt säker på att man har feber (eller så är det bara jag?).
     Typ så har mina två senaste dagar varit.
     Jag mådde så dåligt igår att jag till och med fick ringa och sjukanmäla mig från mitt pass på jobbet idag. Vilket gav mig jättemycket ångest eftersom jag aldrig har sjukanmält mig förut och ingen svarade i den förbaskade telefonen och det bara kändes jättejobbigt. Men det löste sig tillslut. Så istället sov jag till halv tio idag när jag vaknade och inte kunde somna om, gick upp och för en halv minut kände att - nejmen, jag mår ju bra, bara för att ligga ner i sängen igen två minuter senare med en huvudvärk som sa åt mig att jag förmodligen hade feber igen, trotts att termometern bara visade att jag låg på gränsen igen.
     Men för tillfället mår jag lite bättre i alla fall. Vi får väll se hur jag mår om en halvtimme igen, men för nu är allt lugnt. Hoppas bara att jag vaknar upp frisk imorgon så jag slipper ringa och sjukanmäla mig från mitt pass på måndag också. Jag tror verkligen inte jag kommer ha mindre ångest andra gången jag ringer. Vi får hoppas på det bästa helt enkelt.

Godnatt på er

Kram

Kimberly

Det här med att sticka en poncho...?

Jag har äntligen stickat färdigt en - min - poncho!
     Eller, ja, inte idag för jag stickade färdigt den bara någon timme innan jag for iväg till Gotland där jag varit nu i en vecka utan dator. Så jag har inte kunnat bloggat om det. Men jag har stickat färdigt min poncho! För er som inte är insatta i min ponchostickning - vilket få av er borde vara med tanke på att jag aldrig skrivit om det på bloggen tidigare - så är det så att jag har jobbat på en poncho i flera månader nu (jag började såklart i typ januari när det var kallt och läge att använda en poncho. Räknade inte med att den skulle bli klar mitt i hetaste sommaren, men ibland blir det så. Att sticka tar mer än sin lilla tid om vi säger så), och med tanke på att det behövts fyra garnnystan för 50kr styck kan man ju börja ifrågasätta sig om det verkligen var värt det. Att lägga timme efter timme på att sticka en förbaskad poncho som ändå är lika dyr som någon du skulle kunna vandra in på HM eller Lindex eller Åhléns (Åhléns har faktiskt väldigt snygga ponchos) och bara köpa istället. Men det skulle ju lite tagit bort charmen med det hela, skulle det inte?
     Jag vet inte om att sticka är en såndär färdighet som gör mig lite annorlunda på ett intressant/spännande sätt eller om det bara får mig att verka konstig eftersom jag är 18 och beter mig som någons mormor (jag hoppas ju självklart på det förstnämnda). Men jag gillar det.
     Det finns något ganska så tillfredställande med att faktiskt skapa något själv. Med sina egna bara händer (eller ja, stickor och garn och ibland youtube-tutorials också eller min farmors hjälp också). Att se något växa fram maska för maska och faktiskt bilda något. Något som jag har gjort. Det är jag som har stickat varenda förbannad maska. Jag som slagit upp hur man ska maska av, och som gått tillbaka och ändrat maskor som blivit fel (vilket händer alldeles för ofta). Jag. Och... jag gillar det.
     Sen är det ju en pina också. För det blir fel hela tiden, och stickningen blir inte jämn, och sen tar garnet slut så måste man springa runt i affärer för att hitta ett exakt likadant (eller fler) garnnystan igen. Och sen blir det fel igen, och så måste man repa upp en del och göra om, och sen i slutendan inser man att det blev fel ändå, men då orkar man å andra sidan inte bry sig längre. Och slutprodukten blir aldrig som man tänkt sig.
     Men, jag brukar vara ganska nöjd ändå.
     För det är jag som har gjort den. Den kanske är skev och med några felstickade maskor här och där, men det är fortfarande jag som skapat den. Och det är trotts allt ganska så tillfredställande.
     Dessutom får händerna något att göra medan jag kollar på serier, och av någon anledning är det faktiskt ganska så avslappnande.
     Appropå stickning så gick ett samtal mellan mig och en vän till mig ungefär såhär några dagar innan jag åkte till Gotland:

Jag: Men jag tänker såhär, om världen går under kommer min stickning åtminstone att komma till användning.
Min kompis: Men om världen går under är du väl död?
Jag: Ja, i och för sig, men om världen håller på att gå under. Då kan jag ju fixa halsdukar och filtar och sådant. Tänk vad populär jag skulle bli. Alla skulle vilja ha mig i sitt lag.

Sen insåg jag att folks prioriteringar om världen håller på att gå under är kanske inte att ha halsdukar eller filtar, och jag kommer väl knappast ha tid att sticka under världens undergång. Det kommer väl finnas fasen så mycket viktigare saker att ägna sig åt. Som att fly för sitt liv. Men, om världen håller på att gå under och vi överlever. Då så. För då finns det förmodligen inga maskiner som kan fixa kläder åt folk, så då får vi sy och sticka dem själv, och då vet jag hur man gör (eller lite i alla fall. Jag kan bara sticka saker som är fyrkantiga - halsdukar, filtar, fyrkantiga ponchos o.s.v, men det är alltid något).
     Inte för att det troligtvis kommer att hända. Men man vet ju aldrig.
     Så länge kan jag åtminstone hoppas att min stickning gör mig annorlunda på ett intressant/spännande sätt. Och så har jag skaffat mig en ny och mysig (med bara några få felstickade maskor) poncho. Som jag har gjort alldeles själv. Det är alltid något i alla fall.

Ha det gott!

Kram

Kimberly

Tron på sig själv?

Ibland förvånar jag mig själv.
     Alldeles nyligen så läste jag igenom några gamla inlägg som jag publicerade för lite mer än ett år sedan, och en del av dem var riktigt bra. Jag vet att det är lite fel att säga så om något man själv gjort, men på allvar - de är bra. Jag känner mig nöjd med dem. Som om jag faktiskt har åstadkommit något.
     Och det känns ganska så underbart.
     Då och då, när jag läser igenom någon gammal text, ett skolarbete, en novell jag jobbade på för några år sedan, en gammal dikt jag hittat i någon låda, eller ett gammalt blogginlägg - så kan jag på riktigt bara sitta och stirra på texten och tänka: Har jag faktiskt skrivit det här? Jag? Och så fylld jag med någon form av stolthet. För det känns så bra, som om jag liksom fick till det precis rätt i just det stycket där, eller avslutade den där uppsatsen så fenomenalt eller skrev den första meningen i den där dikten så himla vackert. Jag blir förvånad över att jag faktiskt lyckades skriva något så bra.
     Det är i sådana ögonblick jag tror på mig själv. Korta ögonblick när jag verkligen känner att jag kan göra det här. Jag kan skriva, jag kan ord och jag kan skapa saker med dem - vackra saker. Och så blir jag så inspirerad att jag bara vill slå mig ner framför datorn och skriva tills fingrarna faller av. Tyvärr vet jag sällan vad jag ska skriva vid dessa tillfällen, så det brukar sällan resultera i något häpnadsväckande ändå. Men den där känslan är ändå ganska så härlig. Och jag glömmer det när den inte är där, när den glidit bort igen och den där stoltheten blandat med tro på mig själv har bleknat och återvänt till skuggorna.
     För det är inte så lätt det där. Att veta att det man gör faktiskt är bra. Att man kan skapa sådant som faktiskt till och med är bättre än bra. Det är himla lätt att glömma, och det är också himla svårt att se när man är mitt uppe i det. Ibland behöver man avstånd. Ibland behöver det kanske till och med gå några år för att man kanske faktiskt lyckades med det man skapade. Vilket är synd, men mänskligt. Kanske är det viktiga trotts allt att vi inser det någon gång, även om det ibland blandas in en hel del tvivel där emellan.
     Nu måste jag sova hörni.

Kram på er!

Kimberly

Otur

Alltså ibland har man bara otur. Som när jag skulle jobba i söndags, och bussen från mitt område inte passade så jag tog det briljanta beslutet att gå 50 minuter till en annan busshållsplats där bussarna går var tionde minut. Jag hade ändå tid på mig, och vädret var hyfsat fint.
     Så innan jag går, smart som jag är, kollar jag upp om det ska regna under dagen - så jag vet om jag ska ta med mig ett paraply - men det står det att det inte ska göra. Lite molnigt kommer det bli, men inget regn. Så jag skiter i paraplyet, glad att jag åtminstone slipper bära på det under de där 50 minuterna, och kliver ut genom dörren, nöjd med tillvaron trotts att jag måste gå så långt bara för att mina bussar inte passar. 100% redo för en mysig sommarpromenad.
     Gissa hur långt jag kommer innan det börjar regna? Inte ens halvvägs.
     Det slutar med att jag går där, med minst 20 minuter till att ta mig fram i regnet, utan minsta lilla skydd. Mitt hår blir genomblött, mina jeans blir genomblöta. Regnet rinner ner för mitt ansikte och mitt smink blir helt förstört. Skydd kan jag inte ens ta någonstans och vänta ut regnet lite, för då kommer jag ju missa den förbaskade bussen och bli sen också. Så det är bara att trava på medan jag försöker få upp min scarf över huvudet för att åtminstone skydda håret lite grann, och hoppas att ingen jag känner kommer se mig där jag går förbi med min rosa scarf som ett vilt fågelbo på huvudet.
     Och det blir värre. För när jag väl kommer till jobbet - gissa vilken dag någon jäkel bestämmer sig för att det är dags att ta ett personalfoto på mig? Dessutom bestämde de sig för att göra det efter jobbet också när jag jobbat i flera timmar och är alldeles svettig och mosig i ansiktet. Och pågrund av regnet var ju mitt smink förstört också och mitt hår alldeles frissigt. Ser verkligen inte fram emot att se det där personalfotot (och jag hoppas verkligen inte de sätter upp det i personalrummet där jag sett bilder på många andra medarbetare).
     Jajamensan, den där söndagen var verkligen min lyckodag. Och visst kändes det ganska illa när jag gick där på trottoaren och vattnet började tränga in mellan mina tår för att skorna var så blöta, men i slutendan var dagen ändå inte så dålig. Den blev bättre. Visst, den där jobbdagen var kanske inte den mest lyckade (speciellt med tanke på fotot), men alla var snälla och gulliga, och efter att jag slutat och kommit hem igen, tagit en dusch, ätit middag med min familj och krupit upp i sängen med en bra bok, så mådde jag ganska underbart. Otur är, trotts allt, ganska tillfällig för det mesta.
     Tyvärr består dock personalfoton.
     Jag ber bara för att de inte sätter upp allas bilder i personalrummet.

Kram

Kimberly

Svårt att skriva och sommarlycka

Problemet med varför jag inte bloggat på typ ett år (minus de två senaste dagarna) tror jag inte är för att jag inte vill, utan för att jag inte har något att skriva om. Och det känna som om det alltid är mitt problem när det kommer till att skriva något - jag har inga idéer.
     Kan det vara möjligt att jag använt upp alla ämnen redan? Att alla åsikter och tankar som vill ut har tagit slut?
     Nej, nej det kan de inte för jag känner att de fortfarande finns där någonstans. Jag vet bara inte riktigt var, och hur jag ska locka ut dem när jag behöver dem. Dessutom vet jag inte hur jag ska bli bättre på det heller.
     Det är svårt det här, med att skriva saker och ting.

Appropå något helt annat så är det sommar nu. Och jag älskar det. Jag sitter för tillfället ute och skriver det här, på vår veranda rakt under vår syren medan lite fåglar kvittrar i bakgrunden. Jag skulle gärna skriva att solen också skinner, men tyvärr gick den alldeles nyss i moln bakom en stor jäkla gigantiskt moln som nära på täcker hela himlen, så det ser inte ljust ut. Men det var sol, för en liten stund sedan och jag älskar det. Jag vet inet riktigt, men av någon anledning känner jag mig så fri på sommaren eftersom man kan vara ute hela tiden. Världen känns större då, öppnare när man inte fryser häcken av sig så fort man klivit utanför ytterdörren, och det finns något fint i det.
     Dock påstår ju jag alltid att hösten är min favoritårstid, så det är ju lite motsägelsefullt. Men man kan vara ute då med. Man behöver kanske bara en halsduk å lite filtar. Men annars är det lugnt.
     Åh, ett annat plus med sommaren är JORDGUBBAR!
     Alltså, som jag har saknat jordgubbar sedan typ i september (eller när de nu slutar säljas i stånd längst vägen) och nu är de tillbaka! Ska äta så jäkla mycket jordgubbar i sommar. Man måste ju passa på liksom, för snart kommer vi väll börja skolan igen och alla försäljare kommer packa ihop sina stånd och jordgubbarna kommer bli svindyra igen och behöva fraktas hem från typ Spanien och ändå kommer de bara smaka jord å vatten. Vilket inte är särskilt ekonomiskt. Eller miljösmart. Och så får vi vänta hela vägen tills juni igen.
     Men nu ska vi inte vara pessimistiska. Sommaren har ju faktiskt bara börjat än så länge.

Kram

Kimberly

Livet som 18

Så okej. Det har gått ett år. Ett helt förbaskat år sedan jag bloggade sist. Så vad har hänt sedan dess?
     Ärligt talat, inte jättemycket. Jag går fortfarande i skolan och stressar alldeles förmycket över inlämningar och uppgifter, samtidigt som jag inte alltid riktigt har orken att bry mig lika mycket som jag kanske borde - även om det låter jättemotsägelsefullt. Jag sover fortfarande förlite, och spenderar en hel del tid åt att fundera över världen.
     Men, vad är nytt dåra?
     Jag är 18, vilket faktiskt är både en större förändring än jag hade förväntat mig och samtidigt inte en alls särskilt stor förändring. Det innebär dock att jag får ringa till banken själv nu. Och läkaren. Och tandläkaren. Tror påriktigt att detta än så länge är det jobbigaste med att vara 18, att man måste ringa massor av främmande människor så fort man måste boka något/ha hjälp med något/eller av annan jobbig anledning måste kontakta någon och det inte går att maila. Att bli 18 innebar också att jag fick skriva in min uppgifter hos försvaret (eller något) ifall allmän värnplikt skulle införas igen, om det blev typ krig (hjälp). Och att jag måste betala om jag glömmer att lämna tillbaka böcker till biblioteket i tid. Känner på mig att detta kan bli ett allvarligt problem i längden även om jag lyckats klara mig hittills.
     Snart kommer jag väl få brev hem om pensionen också eller något. Det är så kul att vara vuxen.
     Dessutom har jag fått ett extrajobb, åtminstone nu över sommaren och kanske även i höst. Det går sådär. Jag hänger inte riktigt med i tempot och gör fel typ hela tiden. Men samtidigt får jag betalt för det, så jag kan leva med det.

Ha det gott!

Kram

Kimberly

Börja blogga igen?

Jag vill börja blogga igen.
     Jag vet att jag skrev min senaste blogpost på den här bloggen för nästan ett år sedan. Att det har gått en hel evighet sedan jag var aktiv här, och att jag inte ens gjorde ett sådant bra jobb när jag var det.
     Men jag vill igen. Jag saknar det.
     Det har varit mycket det senaste året, och dessutom har jag ju skapat mig en bokblogg under den tiden och jesus om den inte tar upp typ all tid jag har åt att skriva inlägg. Men att skriva recensioner på böcker och läsuppdateringar, det är inte detsamma som att skriva här och jag saknar det.
     Så kanske kommer jag att börja blogga här igen. Jag vill det. Vi får se om jag kan få det att fungera.

Förhoppningsvis hörs vi snart.

Kram

Kimberly