Ensam och världen känns långt borta

Det finns stunder då man kan känna sig så otroligt ensam.
       Stunder då det känns som om resten av världen är så långt borta, så svår att nå.
       För mig infinner sig känslan oftast väldigt, väldigt sent på kvällen. När alla andra sover, när alla ljus är nedsläckta och allt som finns är du och mörkret. För när alla sover, känns det nästan som om de går till en annan plats där man själv inte är. Och av någon anledning, ensam i ett rum mitt i natten, känns allt utanför så långt borta. Så svårt att nå, och hålla fast vid.
        För vissa känns det kanske bra. Att få lägga världen bakom sig för ett tag. För mig känns det ensamt, och...som om man blivit övergiven. Som om man är den som blivit lämnad kvar även om det inte riktigt stämmer.
       Jag är en person som oroar mig. En person som är rädd för att dö, rädd för att försvinna utan att någon märker. En sån person är jag, och allt det blir väldigt påtagligt när de där stunderna, avskurna från världen fyllda av ensamhet någon gång då och då kliver på.
       Jag vet inte varför jag berättar det här för er. Det låter hemsk, men jag vet inte. Jag tror inte det är så ovanligt att alla någon gång då och då ligger vakna, mitt i natten och känner sig övergivna, ensama eller bortglömda. Kanske inte för att man är det, men för att det är så det kan kännas när man är själv och resten av världen verkar oändligt långt bort. Eller så är det bara jag. Well, då har ni lärt er det i alla fall.
       På något sätt känns det lite intimt att berätta en sak som det här. Och kanske gör jag det bara för att jag har varit vaken sedan klockan sex, med bara lite mer än fyra timmars sömn på nacken (okej det är definitivt inte så man använder uttrycket "på nacken". Ville prova det i ett nytt sammanhang. Funkade inte. Vi går vidare). Jag är trött och mina tankar bara flödar ut ur hjärna utan något filter.
       Men kanske är det så vi människor borde vara, kanske behöver vi kasta bort våra filter ibland. Vara mer öppna, närvarande och ärliga. Jag känner mig ibland ensam och rädd mitt i natten utan någon överdriven giltig anledning. Okej, spela roll. Vi har alla våra små grejer, och vi borde dela dem med varandra.
       Mer av ett peppande tal orkar jag inte med (måste sova nu innan min hjärna pajar).

Ha det bra underbara ni. Tack för att ni lyssnar på mig.
Vi hörs snart! (Eller snart och snart, ni har väll lärt er hur ni ska definiera det vid det här laget: Med en stor nypa salt.)
Kram
Kimberly

Varför sårar vi varandra?

I den här världen är vi alla medmänniskor. Och nu ska jag inte låtsas att jag är en ideal medmänniska eller något, men det är en grej jag funderat lite på.

       Vi sårar varandra. Om och om igen. I dagens värld, speciellt med internet är det så enkelt att vara elak. Att såra människor.  Jag menar vi är så snabba att dra slutsatser om människor. Börja kalla dem glåpord bakom deras rygg, kommentera något fullt då och då. Det är så lätt. Att sprida hat. Bara att kalla någon hora, eller ge någon en nedlåtande kommentar. Det är så skrämmande lätt, vi tänker inte ens på det. Vi ger folk stämplar utan att veta hela deras historia. 

        Men varför? Varför kalla någon något fult? Varför någonsin säga elaka saker om någon? Egentligen, vad får vi ut på det? Jag vill inte låta som om de som någonsin gjort något av det här är dåliga människor - för de är de nästan aldrig - eller som om jag själv är hundra procent oskyldig - det är nog ingen. Men varför? Tänk på det. Varför? Varför hänga på och kalla någon ett fult smeknamn bakom deras rygg (även om man tycker de förtjänat det), varför låta en nedvärderande kommentar slinka ut (även om den kanske är sann i era ögon)? Varför säga eller kommentera något som kan såra?

       Som sagt vill jag absolut inte att hänga ut någon eller få det att kännas som om jag pekar ut dig på andra sidan skärmen. Tänk inte bara på er själva, tänk över hela världen. Tänk på alla som får höra något elakt varje dag, tänk på alla som blir kallade glåpord och som blir nedvärderade. Varför händer det?

       Varför ska vi skada varandra? Vad är poängen? Vad får vi ut av det?

       Vår värld är så fylld av överflödigt hat. Hat över personer man inte ens känner, hat över personer man kanske aldrig ens träffat, eller som är missförstådda. Hat över människor som kanske aldrig ens gjort en något. Så varför? Det är värt att ägna en tanke.

Nu ska jag sova, så godnatt på er allihopa.
Ta hand om varandra.

Kram
Kimberly

Känslan av en gammal känsla

Ni vet när man helt plötsligt känner en "gammal" känsla.
       Typ att man känner en lukt och så minns man något, men det är inte minnet som kommer över en, utan känslan av lukten och minnet. Man återupplever känslan. Som ett minne, fast ändå inte. Lite som en flashbak, men på samma gång absolut inte. Mer som om något från dit förflutna kommer tillbaka och ger dig en kram och du känner den där doften som alltid omger personen och plötsligt, med den svämar alla dina känslor för personen över dig. (Jag vet att jag har hängt upp mig fett mycket på lukt nu, men det kan vara något annat också. En rörelse, något man gör, eller en annan känsla.)
        Gud vad svårt det är att förklara. Det är minnet av en känsla snarare än en händelse. Känslan behöver inte ens vara kopplat till ett minne det är bara en känsla, som du vet att du har känt och vagt att du upplevt den si eller så och den bara virar in dig i en mjuk filt av virvlande känslor. Som också är minnen (och kanske händelser, men måste ej vara det). Om det nu låter sånär rimligt.
        Herre Gud vad det här var svårt att förklara. Ibland när jag försöker få folk att förstå något gör jag ett så dåligt jobb att jag känner mig galen... Förstår ni vad jag menar då? Man har den här grejen man verkligen vill att någon ska förstå (som känslan) och så försöker man förklara men de förstår inte och så trasslar man in sig i sina egna förklaringar, tillslut desperat för att man bara vill att de ska fatta. Så man börjar gå till överdrift och komma med konstiga liknelser tills den där känslan kommer över en att: Jag låter rent ut galen.
        Så då slutar man försöka förklara. För man kommer ingenstans och man ser redan ut att höra hemma på psyket och finns ju ingen anledning att göra det ännu värre liksom.
        Nu har jag trasslat in mig igen. Jag ville bara verkligen förmedla känslan av när en känsla kommer tillbaka till en. Kände det idag påväg hem från bussen. Det luktade sommar eller, sommarkväll, för att vara exakt. Träd, och gräs och kylig luft och sommar. Och plötsligt bara mindes jag den lukten från något (vet inte ens vad) och plötsligt bara mindes jag vagt några ansikten och platser och en känsla av lycka och glädje och frihet kom över mig. Och det var inget som kom där och då med minnena, det var ingen dejavu. Det var känslan som kom över mig som ett minne, och förde med sig bildena av ansiktena och platserna. Inte tvärtom. Det var inte minnena som frambringade känslan. Fast ändå, var känslan i sig ett minne. Men inte av en direkt händelse...bara av en annan tid. Av det förflutna.
       Hoppas inte ni tycker jag låter galen . Om ni känner igen er får ni ju gärna höra av mig så jag vet att jag inte är ensam i alla fall.

All lycka och kärlek och frihet till er alla i dessa sommardagar.
Kram
Kimberly

Naivt att tro på en god värld?

Hej på er :) Ledsen att det blivit så lite uppdateringar. Inne i en av mina bloggar-inte-på-fler-veckor-svacka. Ni som har hängt med ett tag vet att det händer. Jag bara försvinner, och sen en dag är jag tillbaka som gubben i lådan och sedan borta igen. Som den där släktingen som ingen någonsin riktigt vet var hen håller hus någonstans, men som då och då plötsligt dyker upp på tröskeln och som man och stannar för en tid innan hen plötsligt är borta igen. En charmig sådan dock. Som är värd att vänta på. Eller vad säger ni?
       I alla fall kanske dags att komma till dagens tema (har faktiskt ett tema, eller ett ämne åtminstone den här gången!)
       Jag har många gånger i mitt liv blivit kallad naiv. Och jag erkänner det, jag är naiv. Men jag ser det inte som något dåligt. Jag vet inte hur det är med er, och jag är inte helt säker hur det är med alla som kallat mig naiv heller, men det känns inte alltid som en komplimang. Inte dåligt heller vid alla tillfällen, för visso. Men inte alltid bra (absolut inget illa menat mot alla er som kallat mig naiv, jag vet att ni menar väll, känner bara att jag vill förklara min egen inställning till naiv lite djupare)
       Grejen är den att jag tycker naiv är något bra. Jag ser det kanske inte som en komplimang, men som som något som absolut inte behöver vara dåligt. Åtminstone inte i mitt fall.
       Naiv är många gånger samma sak som optimistiskt, fast kanske lite väl optimistisk i mångas ögon. När det kommer till mig är det troligtvis min livssyn folk syftar på när adjektivet naiv eller optimistisk dyker upp. Jag tror på det goda i världen. Visst, vår värld är fylld av dåliga saker, av svek, sorg, smärta och orättvisor. Vår värld är en värld där många hemska saker förekommer, men jag tror inte världen i sig själv är varken hemsk eller dålig - för det är en viktig skillnad. På en hemsk värld och en värld där hemska saker förekommer. Och jag väljer att tro på det goda i världen. På all kärlek, vänskap, lycka, glädje och hopp som den innehåller. För det är det viktiga, det vi borde lägga vårt fokus på. Det dåliga finns där, absolut. Men det är inte allt, och de är långt ifrån allt som spelar roll. Kärlek är så mycket viktigare än hat, så mycket mer fyllt av styrka - det är vad vi måste minnas.
       Jag tror på en god värld med goda människor. Kanske kommer världen en dag motbevisa mig - jag är trotts allt inte allt för gammal. Men än så länge är det vad jag tror på och kanske gör det mig naiv - men i sådana fall är jag stolt över att vara naiv. För världen är en mer underbar plats än den är hemsk. Mer fylld med godhet än ondska. I alla fall är det så jag väljer att se på det. Och i slutendan är väl det det viktigaste, hur vi väljer att se världen. Vad vi väljer att tro på?

Godnatt
Kram
Kimberly

Inspiration

Ibland kan jag känna inspirationen inne i mig. Viljan. Glädjen. Orden som bara väntar att få flöda ut, bli till bläck på pappret. Måla upp mästervärk, ge liv till känslor och sammanhang. Jag kan känna dem, hoppfullt väntande.

       Ändå händer inget. Inte en enda mening kan jag få ur mig. Inget.

       Inspirationen byggs upp inuti mig men den kommer inte ut. Det tar stopp, som om en prop någonstans klogar igen flödet. Den byggs upp och bryts ner. Och det är så frustrerande att vilja, att verkligen vilja, men inte kunna göra något åt det. 

       Tillslut flyter inspirationen undan, som om den aldrig var där.

_____

Sådär jag, nu fick ni ta del av min lite mer dramatiska sida. Härligt. Hoppas ni har det gott.

Kram

Kimberly

5 dagar = tusen sidor = ??

Så. Det är sent - typ mitt i natten för att vara mer exakt - och här sitter jag igen. Och bloggar. Vilken överraskning.
       På sista tiden har jag varit väldigt upptagen med min boklogg och jag är ledsen att det har satt den här bloggen i andra hand - men även utan min bokblogg att tänka på hade det troligtvis inte blivit många inlägg här. Jag bloggar bara när jag känner mig inspererad eller när jag har något speciellt att framföra. Eller ibland bara helt utan anledning (som ikväll) men för att jag ändå vill. För att en liten röst i mig bara viskar "blogga, blogga, blogga!" (oken inte riktigt så men försökte göra det lite bildligt). Vill dock bara framföra hur tidskrävan det är att ha en bokblogg. Jag menar de senaste fem dagarna har jag läst uppemot tusen sidor. Tusen!! Låt det sjunka in. Låt alla timmar det tar, sjunka in. Och vad jag jag fått ut? En tripp till biblioteket kånkandes på massa böcker och tre bokrecensioner. Sååå värt det, eller hur - och svär på att hälften av er säkert tycker jag är korkad. Varför ta sig igenom tusen sidor på fem dagar bara för att kunna skriva tre bokrecensioner (okej ska vi vara noga är det bara två, den tredje har jag inte kommit längre än några ord på - men den är påväg!) - bokrecensioner är ju typ skolarbete. Frivilligt skolarbete? Hm, nja - nej. Inte riktigt. Inte för en bokälskare i alla fall.
       Jag gillar att skriva bokrecensioner för att det är ett sätt för mig att lära mig av boken, utvärdera den och förstå den - och förstå min egen uppfattning om den. Som någon som bokbloggat i några år (av och på visserligligen men ändå) så kommer det ganska naturligt. Det är lite som när man provar ett nytt recept och skriver ner vad man tycker om det och vad man kanske borde ändra till nästa gång. Men jag gör det också för att dela med mig till boksamhället, för att kanske inspirera andra till att läsa. Och för att få recensions ex (inte fått några än dåra men det kommer. Troligtvis. Får vi hoppas). Jag menar vem vill inte ha gratis böcker som de ändå tänker recensera (okej inser att alla inte vill det kanske, men jag vill det i alla fall). Och så tjänar jag typ 70 över varje gång någon klickar på en av alla mina länkar i mina bokinlägg vilket gör att de där tusen sidorna vid de här laget har tjänat mig typ sju kronor. Jag menar wow - stenrik. Typ så jag kan köpa en klubba eller ett äpple. Verkligen otroligt mycket pengar för tiden det tar att läsa tusen sidor. Sa jag stenrik?
       Sen råkar det ju faktiskt vara så att jag inte bara gillar att recensera böcker som någon annan udda nörd, jag älskar också att läsa (kunde ni aldrig gissa va) Att begrava sig i tusen sidor är som att få sväva in i en annan värld. Att i timtal få följa med på äventyr och sommarromanser och jag vet inte. Det är något speciellt med att bara hämningslöst få dyka in i en bok. Inte läsa en kvart på bussen på morgonen medan man försöker att hålla ögon öppna, utan verkligen bara få sitta där uppkrupen i en solstol eller i ett hav av kuddar och bara läsa tills det nästan känns som du klivit in i världen på pappret, som om du är där med karaktärerna. Det låter askonstigt och kanske ganska rubbat för er som inte läser - men ni som någonsin upplevt magin av böcker vet vad jag snackar om och det är förbaskat underbart.
       Nu ska jag sova - det är trotts allt mitt i natten

Ha det gott
Kram
Kimberly

p.s inser att det här troligtvis är sådant som hör hemma på min bokblogg, men det här också hemma här, för det är jag och mina funderingar liksom. Hänger ni med?
       Jag är verkligen trött... Godnatt.

Tänker för mycket?

Ibland tror jag att jag tänker för mycket.
       Jag tänker och tänker och tänker. Jag gissar och föreställer mig och tror. Jag övertänker och analyserar. På sätt och vis är det bra. Det hjälper mig att se konsekvenserna, att bedöma mitt handlande, att inte kasta mig huvudstupa in i saker jag senare kommer att ångra.
        Men ibland är jag lite rädd att det hindrar mig ifrån att leva. Jag tänker så mycket att jag tvekar och i slutändan kanske inte gör. Jag tror inte jag är den enda - jag tror de flesta av oss övertänker och troligtvis är det så det borde vara. Genom alla tider har man varit tvungen att tänka på konsekvenserna före man handlar, och ju intelligentare vi blivit, ju mer kapabla till att göra det har vi också blivit och ju mer har vi tänkt. Åtminstone är det min teori.
        Det är bra att vi tänker igenom saker och ting, och i slutendan är vi troligtvis glada att vi gjorde det. Eller så önskar vi att vi hade tagit fler chanser, att vi gjort mer av allt det där dumma som vi ångrade då, men log när senare tänkte tillbaka på. Det är svårt att säga hur vi kommer att känna om tio år. Om vi kommer vara glada att vi tänkte eller inte - men kanske spelar det ändå ingen roll. Det viktigaste tror jag är att vi gör vad som känns bäst i nuet. Att vi tänker men inte glömmer bort att leva. Att vi tar chanser men inte är dumdristiga. För en bara aningen galen idé kan slå fel. Ibland kan man tro att man lever när man egentligen bara förstör sin framtid för man bestämde sig för att göra något dumt utan att se konsekvenserna. Tänker man hela tiden missar man kanske chansen, men man kan inte ta den utan att tänka heller.

Gör kloka val (eller något)!
Kram
Kimberly