Otur

Alltså ibland har man bara otur. Som när jag skulle jobba i söndags, och bussen från mitt område inte passade så jag tog det briljanta beslutet att gå 50 minuter till en annan busshållsplats där bussarna går var tionde minut. Jag hade ändå tid på mig, och vädret var hyfsat fint.
     Så innan jag går, smart som jag är, kollar jag upp om det ska regna under dagen - så jag vet om jag ska ta med mig ett paraply - men det står det att det inte ska göra. Lite molnigt kommer det bli, men inget regn. Så jag skiter i paraplyet, glad att jag åtminstone slipper bära på det under de där 50 minuterna, och kliver ut genom dörren, nöjd med tillvaron trotts att jag måste gå så långt bara för att mina bussar inte passar. 100% redo för en mysig sommarpromenad.
     Gissa hur långt jag kommer innan det börjar regna? Inte ens halvvägs.
     Det slutar med att jag går där, med minst 20 minuter till att ta mig fram i regnet, utan minsta lilla skydd. Mitt hår blir genomblött, mina jeans blir genomblöta. Regnet rinner ner för mitt ansikte och mitt smink blir helt förstört. Skydd kan jag inte ens ta någonstans och vänta ut regnet lite, för då kommer jag ju missa den förbaskade bussen och bli sen också. Så det är bara att trava på medan jag försöker få upp min scarf över huvudet för att åtminstone skydda håret lite grann, och hoppas att ingen jag känner kommer se mig där jag går förbi med min rosa scarf som ett vilt fågelbo på huvudet.
     Och det blir värre. För när jag väl kommer till jobbet - gissa vilken dag någon jäkel bestämmer sig för att det är dags att ta ett personalfoto på mig? Dessutom bestämde de sig för att göra det efter jobbet också när jag jobbat i flera timmar och är alldeles svettig och mosig i ansiktet. Och pågrund av regnet var ju mitt smink förstört också och mitt hår alldeles frissigt. Ser verkligen inte fram emot att se det där personalfotot (och jag hoppas verkligen inte de sätter upp det i personalrummet där jag sett bilder på många andra medarbetare).
     Jajamensan, den där söndagen var verkligen min lyckodag. Och visst kändes det ganska illa när jag gick där på trottoaren och vattnet började tränga in mellan mina tår för att skorna var så blöta, men i slutendan var dagen ändå inte så dålig. Den blev bättre. Visst, den där jobbdagen var kanske inte den mest lyckade (speciellt med tanke på fotot), men alla var snälla och gulliga, och efter att jag slutat och kommit hem igen, tagit en dusch, ätit middag med min familj och krupit upp i sängen med en bra bok, så mådde jag ganska underbart. Otur är, trotts allt, ganska tillfällig för det mesta.
     Tyvärr består dock personalfoton.
     Jag ber bara för att de inte sätter upp allas bilder i personalrummet.

Kram

Kimberly

Svårt att skriva och sommarlycka

Problemet med varför jag inte bloggat på typ ett år (minus de två senaste dagarna) tror jag inte är för att jag inte vill, utan för att jag inte har något att skriva om. Och det känna som om det alltid är mitt problem när det kommer till att skriva något - jag har inga idéer.
     Kan det vara möjligt att jag använt upp alla ämnen redan? Att alla åsikter och tankar som vill ut har tagit slut?
     Nej, nej det kan de inte för jag känner att de fortfarande finns där någonstans. Jag vet bara inte riktigt var, och hur jag ska locka ut dem när jag behöver dem. Dessutom vet jag inte hur jag ska bli bättre på det heller.
     Det är svårt det här, med att skriva saker och ting.

Appropå något helt annat så är det sommar nu. Och jag älskar det. Jag sitter för tillfället ute och skriver det här, på vår veranda rakt under vår syren medan lite fåglar kvittrar i bakgrunden. Jag skulle gärna skriva att solen också skinner, men tyvärr gick den alldeles nyss i moln bakom en stor jäkla gigantiskt moln som nära på täcker hela himlen, så det ser inte ljust ut. Men det var sol, för en liten stund sedan och jag älskar det. Jag vet inet riktigt, men av någon anledning känner jag mig så fri på sommaren eftersom man kan vara ute hela tiden. Världen känns större då, öppnare när man inte fryser häcken av sig så fort man klivit utanför ytterdörren, och det finns något fint i det.
     Dock påstår ju jag alltid att hösten är min favoritårstid, så det är ju lite motsägelsefullt. Men man kan vara ute då med. Man behöver kanske bara en halsduk å lite filtar. Men annars är det lugnt.
     Åh, ett annat plus med sommaren är JORDGUBBAR!
     Alltså, som jag har saknat jordgubbar sedan typ i september (eller när de nu slutar säljas i stånd längst vägen) och nu är de tillbaka! Ska äta så jäkla mycket jordgubbar i sommar. Man måste ju passa på liksom, för snart kommer vi väll börja skolan igen och alla försäljare kommer packa ihop sina stånd och jordgubbarna kommer bli svindyra igen och behöva fraktas hem från typ Spanien och ändå kommer de bara smaka jord å vatten. Vilket inte är särskilt ekonomiskt. Eller miljösmart. Och så får vi vänta hela vägen tills juni igen.
     Men nu ska vi inte vara pessimistiska. Sommaren har ju faktiskt bara börjat än så länge.

Kram

Kimberly

Livet som 18

Så okej. Det har gått ett år. Ett helt förbaskat år sedan jag bloggade sist. Så vad har hänt sedan dess?
     Ärligt talat, inte jättemycket. Jag går fortfarande i skolan och stressar alldeles förmycket över inlämningar och uppgifter, samtidigt som jag inte alltid riktigt har orken att bry mig lika mycket som jag kanske borde - även om det låter jättemotsägelsefullt. Jag sover fortfarande förlite, och spenderar en hel del tid åt att fundera över världen.
     Men, vad är nytt dåra?
     Jag är 18, vilket faktiskt är både en större förändring än jag hade förväntat mig och samtidigt inte en alls särskilt stor förändring. Det innebär dock att jag får ringa till banken själv nu. Och läkaren. Och tandläkaren. Tror påriktigt att detta än så länge är det jobbigaste med att vara 18, att man måste ringa massor av främmande människor så fort man måste boka något/ha hjälp med något/eller av annan jobbig anledning måste kontakta någon och det inte går att maila. Att bli 18 innebar också att jag fick skriva in min uppgifter hos försvaret (eller något) ifall allmän värnplikt skulle införas igen, om det blev typ krig (hjälp). Och att jag måste betala om jag glömmer att lämna tillbaka böcker till biblioteket i tid. Känner på mig att detta kan bli ett allvarligt problem i längden även om jag lyckats klara mig hittills.
     Snart kommer jag väl få brev hem om pensionen också eller något. Det är så kul att vara vuxen.
     Dessutom har jag fått ett extrajobb, åtminstone nu över sommaren och kanske även i höst. Det går sådär. Jag hänger inte riktigt med i tempot och gör fel typ hela tiden. Men samtidigt får jag betalt för det, så jag kan leva med det.

Ha det gott!

Kram

Kimberly

Börja blogga igen?

Jag vill börja blogga igen.
     Jag vet att jag skrev min senaste blogpost på den här bloggen för nästan ett år sedan. Att det har gått en hel evighet sedan jag var aktiv här, och att jag inte ens gjorde ett sådant bra jobb när jag var det.
     Men jag vill igen. Jag saknar det.
     Det har varit mycket det senaste året, och dessutom har jag ju skapat mig en bokblogg under den tiden och jesus om den inte tar upp typ all tid jag har åt att skriva inlägg. Men att skriva recensioner på böcker och läsuppdateringar, det är inte detsamma som att skriva här och jag saknar det.
     Så kanske kommer jag att börja blogga här igen. Jag vill det. Vi får se om jag kan få det att fungera.

Förhoppningsvis hörs vi snart.

Kram

Kimberly

Ensam och världen känns långt borta

Det finns stunder då man kan känna sig så otroligt ensam.
       Stunder då det känns som om resten av världen är så långt borta, så svår att nå.
       För mig infinner sig känslan oftast väldigt, väldigt sent på kvällen. När alla andra sover, när alla ljus är nedsläckta och allt som finns är du och mörkret. För när alla sover, känns det nästan som om de går till en annan plats där man själv inte är. Och av någon anledning, ensam i ett rum mitt i natten, känns allt utanför så långt borta. Så svårt att nå, och hålla fast vid.
        För vissa känns det kanske bra. Att få lägga världen bakom sig för ett tag. För mig känns det ensamt, och...som om man blivit övergiven. Som om man är den som blivit lämnad kvar även om det inte riktigt stämmer.
       Jag är en person som oroar mig. En person som är rädd för att dö, rädd för att försvinna utan att någon märker. En sån person är jag, och allt det blir väldigt påtagligt när de där stunderna, avskurna från världen fyllda av ensamhet någon gång då och då kliver på.
       Jag vet inte varför jag berättar det här för er. Det låter hemsk, men jag vet inte. Jag tror inte det är så ovanligt att alla någon gång då och då ligger vakna, mitt i natten och känner sig övergivna, ensama eller bortglömda. Kanske inte för att man är det, men för att det är så det kan kännas när man är själv och resten av världen verkar oändligt långt bort. Eller så är det bara jag. Well, då har ni lärt er det i alla fall.
       På något sätt känns det lite intimt att berätta en sak som det här. Och kanske gör jag det bara för att jag har varit vaken sedan klockan sex, med bara lite mer än fyra timmars sömn på nacken (okej det är definitivt inte så man använder uttrycket "på nacken". Ville prova det i ett nytt sammanhang. Funkade inte. Vi går vidare). Jag är trött och mina tankar bara flödar ut ur hjärna utan något filter.
       Men kanske är det så vi människor borde vara, kanske behöver vi kasta bort våra filter ibland. Vara mer öppna, närvarande och ärliga. Jag känner mig ibland ensam och rädd mitt i natten utan någon överdriven giltig anledning. Okej, spela roll. Vi har alla våra små grejer, och vi borde dela dem med varandra.
       Mer av ett peppande tal orkar jag inte med (måste sova nu innan min hjärna pajar).

Ha det bra underbara ni. Tack för att ni lyssnar på mig.
Vi hörs snart! (Eller snart och snart, ni har väll lärt er hur ni ska definiera det vid det här laget: Med en stor nypa salt.)
Kram
Kimberly

Varför sårar vi varandra?

I den här världen är vi alla medmänniskor. Och nu ska jag inte låtsas att jag är en ideal medmänniska eller något, men det är en grej jag funderat lite på.

       Vi sårar varandra. Om och om igen. I dagens värld, speciellt med internet är det så enkelt att vara elak. Att såra människor.  Jag menar vi är så snabba att dra slutsatser om människor. Börja kalla dem glåpord bakom deras rygg, kommentera något fullt då och då. Det är så lätt. Att sprida hat. Bara att kalla någon hora, eller ge någon en nedlåtande kommentar. Det är så skrämmande lätt, vi tänker inte ens på det. Vi ger folk stämplar utan att veta hela deras historia. 

        Men varför? Varför kalla någon något fult? Varför någonsin säga elaka saker om någon? Egentligen, vad får vi ut på det? Jag vill inte låta som om de som någonsin gjort något av det här är dåliga människor - för de är de nästan aldrig - eller som om jag själv är hundra procent oskyldig - det är nog ingen. Men varför? Tänk på det. Varför? Varför hänga på och kalla någon ett fult smeknamn bakom deras rygg (även om man tycker de förtjänat det), varför låta en nedvärderande kommentar slinka ut (även om den kanske är sann i era ögon)? Varför säga eller kommentera något som kan såra?

       Som sagt vill jag absolut inte att hänga ut någon eller få det att kännas som om jag pekar ut dig på andra sidan skärmen. Tänk inte bara på er själva, tänk över hela världen. Tänk på alla som får höra något elakt varje dag, tänk på alla som blir kallade glåpord och som blir nedvärderade. Varför händer det?

       Varför ska vi skada varandra? Vad är poängen? Vad får vi ut av det?

       Vår värld är så fylld av överflödigt hat. Hat över personer man inte ens känner, hat över personer man kanske aldrig ens träffat, eller som är missförstådda. Hat över människor som kanske aldrig ens gjort en något. Så varför? Det är värt att ägna en tanke.

Nu ska jag sova, så godnatt på er allihopa.
Ta hand om varandra.

Kram
Kimberly

Känslan av en gammal känsla

Ni vet när man helt plötsligt känner en "gammal" känsla.
       Typ att man känner en lukt och så minns man något, men det är inte minnet som kommer över en, utan känslan av lukten och minnet. Man återupplever känslan. Som ett minne, fast ändå inte. Lite som en flashbak, men på samma gång absolut inte. Mer som om något från dit förflutna kommer tillbaka och ger dig en kram och du känner den där doften som alltid omger personen och plötsligt, med den svämar alla dina känslor för personen över dig. (Jag vet att jag har hängt upp mig fett mycket på lukt nu, men det kan vara något annat också. En rörelse, något man gör, eller en annan känsla.)
        Gud vad svårt det är att förklara. Det är minnet av en känsla snarare än en händelse. Känslan behöver inte ens vara kopplat till ett minne det är bara en känsla, som du vet att du har känt och vagt att du upplevt den si eller så och den bara virar in dig i en mjuk filt av virvlande känslor. Som också är minnen (och kanske händelser, men måste ej vara det). Om det nu låter sånär rimligt.
        Herre Gud vad det här var svårt att förklara. Ibland när jag försöker få folk att förstå något gör jag ett så dåligt jobb att jag känner mig galen... Förstår ni vad jag menar då? Man har den här grejen man verkligen vill att någon ska förstå (som känslan) och så försöker man förklara men de förstår inte och så trasslar man in sig i sina egna förklaringar, tillslut desperat för att man bara vill att de ska fatta. Så man börjar gå till överdrift och komma med konstiga liknelser tills den där känslan kommer över en att: Jag låter rent ut galen.
        Så då slutar man försöka förklara. För man kommer ingenstans och man ser redan ut att höra hemma på psyket och finns ju ingen anledning att göra det ännu värre liksom.
        Nu har jag trasslat in mig igen. Jag ville bara verkligen förmedla känslan av när en känsla kommer tillbaka till en. Kände det idag påväg hem från bussen. Det luktade sommar eller, sommarkväll, för att vara exakt. Träd, och gräs och kylig luft och sommar. Och plötsligt bara mindes jag den lukten från något (vet inte ens vad) och plötsligt bara mindes jag vagt några ansikten och platser och en känsla av lycka och glädje och frihet kom över mig. Och det var inget som kom där och då med minnena, det var ingen dejavu. Det var känslan som kom över mig som ett minne, och förde med sig bildena av ansiktena och platserna. Inte tvärtom. Det var inte minnena som frambringade känslan. Fast ändå, var känslan i sig ett minne. Men inte av en direkt händelse...bara av en annan tid. Av det förflutna.
       Hoppas inte ni tycker jag låter galen . Om ni känner igen er får ni ju gärna höra av mig så jag vet att jag inte är ensam i alla fall.

All lycka och kärlek och frihet till er alla i dessa sommardagar.
Kram
Kimberly