Hej på er! Min morgon fullständigt sög. Om ni nu ville veta.
Såhär gick det till:
På tisdagar har jag sovmorgon, och det har även en annan tjej jag känner som tar samma bussar som jag (hon går dock inte på samma skola). Vi hade planerat att åka tillsamman.
Men när jag vaknade i morse kände jag mig inte direkt i topform, så jag övervägde att vara hemma...men nej. Istället trampade jag optimistiskt ner till bussen bara för att hamna i ett nästan två timmars stresskaos.
Jag kan börja med att informera alla om att jag bor ganska långt från min skola och måste göra tre bussbyten för att ta mig dit. (eller alltså åka med tre olika bussar. Då blir det kanske bara 2 bussbyten?) Vilket tar mellan 1 till 1 och en halv timme.
Så när jag stod där 1 och en halv timme innan vi skulle börja och väntade på bussen kändes allt ändå ganska bra - utom att jag frös häcken av mig! Det var svinkallt. I alla fall, tjejen som bor ganska nära mig skulle hoppa på bussen några stationer innan mig, och hon började kika mig (typ SMS:a) och säga att bussen var sen. Först fem minuter, sedan tio, sedan tjugo. Och jag insåg ju att jag skulle missa bussen till skolan, och att nästa buss som jag möjligtvis skulle hinna med, skulle jag bli sen med.
Aja, det var väll mer eller mindre bara att inse att den bussen inte skulle komma. Nästa buss skulle lyckligtvis gå om typ 2 min. Så jag skickar tillbaka till min kompis och bara "men nu kommer ju nästa buss om typ 2 min" och hon bara "nejmen va? Ingen har kommit här"
Då var det bara att inse sak nummer 2. Nästa buss skulle inte heller komma.
Då var det några som fick skjuts och undrade om det var några som ville hänga med och få skjuts en bit (Asså, åker man en bit kommer man till ett slags centrum där bussarna går typ var 10 minut - alltså går de mycket oftare. Det är dit man tar bussen därifrån jag bor för att sedan byta buss och åka vart man nu vill åk). Så jag - i ett väldigt hastat och möjligtvis dumt beslut - och en annan tjej tackar ja och åker med. Hela bilresan är jag typ skitstressad och tänker på alla gånger min mamma har varnat mig om att inte kliva in i okända bilar. Då börjar det kännas som ett ganska dåligt beslut. Men jag tar mig helskinnad ur bilen till busshållsplatsen och på en buss. Den bussen kommer fram exakt samtidigt som nästa buss som jag ska byta till, till skolan kommer fram.
Så hela den bussresan sitter jag på helspänd och är till råga på allt skitkissnödig. Sen blir det problem med den bussen, så alla måste av och byta buss. Då inser ni nog att jag inte han med den där bussen till skolan som gick precis när jag kom fram.
Så jag fick helt enkelt vänta på nästa och skynda mig ner till skolan och kom fram ca: 2 timmar efter att jag gick hemifrån. Det var en hektiskt bussresa kan man säga.
Nu efter allt det här har jag två saker att säga:
1. SL ni får fan ta och skärpa er. Jag vet inte varför bussen inte kom, men det var inte första gången och det är inte okej. Bor man där jag bor och bussarna går typ 1 gång i halvtimmen/timmen så är man ganska beroende av de bussarna. Om det blir trafikstokning, eller kaous eller bussen pajar eller whatever så får ni fasen skicka en extrabuss, eller åtminstone gå ut med information. Inte kul. På allvar.
2. Tack du random kille med mustasch och gitarr som erbjöd skjuts idag utan att vara en våldtäcksman eller något annat hemskt, utan som gjorde det för att du var uppriktigt snäll och hederlig. Tack.
Vårt samhälle är så jäkla twistat. Jag var seriöst rädd när jag satt i den där bilen idag. Och kanske borde jag vara rädd, för tänk om det hade varit någon som hade velat mig illa. Men det var det inte. Och sällan tror jag det är det. Men just att vi går runt och är rädda för det.
Jag vågar inte bli skjutsad av en hederlig man, några minuter i så udda tillfällen som att bussarna inte går (av oförklarlig anledning). För det är så inpräntat i min hjärna att jag inte borde göra det för det skulle kunna vara någon hemsk människa i den där bilen som vill mig illa. Och är det så vårat samhälle ska se ut tycker ni? Vi två stod vid samma hållplats. Bor säkert ganska nära varandra, kanske skulle man till och med kunna kall oss grannar (o.b.v att jag inte träffat honom tidigare) men jag är rädd för att sätta mig i bilen med honom. Många skulle säga att det är klokt av mig att vara det. Och idagens samhälle är det kanske det, men det är inte så samhället borde se ut. Vi borde kunna lita på våra medmänniskor. Men det kan vi inte. Och ärligt talat, det är bara sjukt.
Hade jag varit ensam hade jag aldrig satt mig i bilen. Hade inte den andra tjejen gjord det och hade jag inte varit så desperat så nej. Aldrig.
Hur många tror ni är våldtäcksmän av de som erbjuder skjuts? Jag har ingen aning men jag skulle gissa på kanske 1 eller 2 på hundra (obs att jag kanske är helt fel ute). Och hur ofta tackar man nej? I princip alltid. Hur ofta är man rädd? Alltid.
Och det är bara twistat. Jag säger inte att alla ska hoppa in i främlingars bilar. Gud nej. Men jag säger att vi borde kunna lita på varandra som medmänniskor tillräckligt mycket för att kanske kunna göra det någon gång då och då. Men i dagens samhälle kan vi inte det. Och det är synd. Det är rent hemskt. Och jag tycker vi ska jobba emot det.
Kram
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar