Ödet

Tror ni på ödet?
    Jag tror på ödet. Eller på sätt och vis i alla fall. Jag tror på att vissa saker sker av en anledning och att det finns liksom "tecken" som visar en i rätt rikning. Jag tror att det ibland finns något större som har ett finger med i spelet - möjligtvis ödet.
    Kanske är att tro på ödet att bara se vad vi vill se. Att tro att saker sker av en anledning och att det finns tecken, kanske är det bara en ursäkt.
    Jag tror att det finns alla möjliga "tecken" omkring oss, egentligen handlar det nog bara om vilka vi väljer att se, och kanske är ödet som sagt bara en ursäkt för att tro på de tecken vi gillar.
    Men samtidigt kan det vara så skönt att kunna luta sig tillbaka och tänka "Det är inte bara jag som vill det här, det är menat, något större vill att det ska ske". Ibland kan det kännas mycket bättre, tryggare och inte så ensamt.
    Kanske är att tro på ödet som att tro på Gud (i alla hans/hennes olika former), bara i en annan form.
    Och jag tror på Gud också. Eller kanske inte Gud rent ut, men på kristendomen, vad religonen står för och gemenskapen och tryggheten den skapar. I styrkan och flykten i att tro.
    Men på samma gång tror jag också på ödet. Och för mig är det nästan lite enklare att tro på än Gud i viss mån. Jag tror att vissa saker sker av en anledning, för att det ibland finns en större mening, eller bara en mening i huvud taget. Men jag tror inte att det är en ensam person som sitter där uppe och bestämmer det. Jag tror snarare att det bara är universums vägar som bara får det att ske (det där låter kanske lite flummigt, men ja).
    Och kanske är det enklare att inte ge sin "tro" någon riktig form, för då kan den på sätt och viss inkludera så mycket mer. Då kan den förändras och förändras igen, utan att egentligen bli exakt. Då finns det inga gränser, inga ramar.

Kanske är allt det här lite diffust. Men jag hoppas ni förstår ändå.

Kram
Kimberly