Jag sitter typ här och sörjer att konfalägret är över. Igår konfirmerade jag mig och det var skitkul. Även om jag var såååååå nervös innan - jag skojar inte, jag var beredd att vända och springa när vi skulle tåga in i kyrkan. Men allt gick super och det kändes jätte bra. Sen kom släkten hit, vi åt tårta, jag fick några smycken och sen sov Anneli (en av mina bästa kompisar för er som undrar) över. Så dagen var i stort sett väldigt bra.
Det enda dåliga var egentligen att konfirmationen betydde slutet på den långa resan det varit enda fram till kyrkportarna. Slutet på lägret och allt roligt den innebar. Vill redan tillbaka dit. Saknar allt och alla sååå mycket.
Jag vet inte om det är fånigt, men det känns lite som att, i och med slutet på konfan, så var det också lite slutet på många av de relationer vi byggt upp till varandra. För även om vi möts igen, så kommer det inte vara samma sak som det var på lägret.
Jag vill inte tänka så, men jag kan inte låta bli.
Men naiv som jag är hoppas jag ändå att vi alla ses igen - snart. Och att när vi väll gör det, så kommer jag ha modet att gå fram till er och prata. För att även om det här känns som slutet, så vill jag så förtvivlat gärna att det inte ska vara det.
Jag vet att jag skrivit massor om min konfirmation, och att det säkert är jätte tråkigt för alla andra att läsa om, men jag har bara en sista sak att säga, och den är riktade till alla er som var med (ledare, konfirmander och pedagoger - och busschauffören) :
Tack för en underbar tid. Ni är underbara människor och jag kommer verkligen sakna er. Jag önskar er all lycka i livet, och hoppas av hela mitt hjärta att det här inte är slutet - att vi ses igen. För det måste det inte vara. Så jag avslutar inte med att säga hejdå, utan: Ni är bäst - kom ihåg det och tack så mycket för allt. Ni har verkligen gjort ett intryck på mig.
(Fotograf: Elias Tobal)
Kram!
Kimberly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar