Dömer?

Hej på er! Nu var det en evighet sedan jag bloggade igen, men jag tror att ni som fortfarande troget läser min blogg får leva med att uppdateringen inte alltid är på topp och att det kommer gå fram och tillbaka i framtiden också. Jag hoppas att ni tittar in här då och då ändå för att se för intressant ämne jag kan ha dragit upp <3

Har ni tänkt på hur vi dömer varandra? Vi medmänniskor? Vi dömer, dömer och dömer för de är vilka vi är. Vi ser, vi hör, vi bildar oss en uppfattning och dömer. Vi har alltid en uppfattning om allting för det är så vi fungerar och på så sätt dömer vi också. Grejen är bara det att ibland tar vi inte med i våra beräkningar att våran bedömning kan vara felaktig. Att vi kanske inte ser hela bilden eller vet allt. Ibland är vi för snabba på att dra slutsatser.
    Har ni någonsin känt att ni inte vill berätta saker för någon eftersom det känns som om de kommer döma er? Eftersom det känns som om de inte kommer förstå eller ens försöka? Som om de kommer dra en slutsats och sedan se ner på er?
    När ni känner så då väljer ni väll oftast att inte berätta, eller hur?
    Folk som dömer i förväg, som gör det redan innan de fått höra allt eller när det åtminstone verkar som det, folk som inte verkar öppna eller gör allt för att förstå, de får oftast inte höra. Man vinner inget på att inte ta hänsyn till människor och deras tankar och känslor, på att inte vara öppna och beredda på att inse att ens bedömning kan vara fel.
    Jag vet inte hur jag själv är, så kanske har jag inte någon rätt att säga något av det här. Kanske är jag en sådan som verkar dömande, en sådan folk inte vill berätta saker för eftersom det verkar som om jag kommer se ner på dem efteråt. Jag hoppas att jag inte är det. Jag gör mitt bästa för att inte vara det, för jag vet hur det kan kännas att prata med sådanna människor ibland - det gör vi nog alla.
    Och ibland behöver man prata utan att bli dömd. Vi människor måste lätta våra hjärtan ibland och vi behöver någon att göra det för.
    Så snälla nu, tänkt på att vara öppna mot människor och inte döma dem för hårt på förhand. För er bedömning är kanske fel.

Kram
Kimberly

Psst, inser att det där nog var ett ganska oklart inlägg...Kanske kan ni hitta något värdefullt i det?

Utseendet

Tja. Idag tänkte jag gå in på ett kanske ganska känsligt ämne. Eller jag vet inte, för vissa kanske.
    I alla fall tänkte jag prata (okej skriva) om utseendet.
    Det är så många som gnäller på att vi går på utseendet och på att utseendet spelar så stor roll. Varför? Och visst jag kan hålla med om att ibland är det orättvist. Och utseendet är inte allt. Men det är en del. Mitt utseende är jag. Jag älskar inte varje liten del av det, men det är fortfarande jag och skulle jag se annorlunda ut är jag inte säker på att jag skulle känna mig som mig själv längre. Och till viss del kan vi ju påverka vårt utseende också. Vi kan färga håret, byta frisyr, välja att använda smink eller inte, välja vilka kläder vi ska ha, om vi ska bära smycken, vilken färg vi vill färga naglarna i, uppsatt eller utsläppt hår, om vi bär vårt utseende med självförtroende eller ej. (Okej jag måste också medge att vi inte alltid kan bestämma lika mycket över vårt utseende. Har man inte råd med de kläder man vill ha, eller med nagelack och sånt, då kan man ju inte påverka det lika mycket utan får ta vad man har. Men det säger fortfarande någonting om dig.)
    På många sett vittnar utseendet om vilka vi är, eller vilka vi vill framstå som. Och utseendet är inte bara om vi har en stor näsa eller vilka kläder vi bär. Det är också om vi har ett leende på läpparna, om hur stark vår utstrålning är och vad den säger. Vår gångstil säger också mycket. Bara genom att titta på en person kan du få en ganska bra bild av dem. Är det alltid rätt bild? Nej det måste det inte vara - absolut inte. Men det är en annan sak. Vilka vi är på insidan kan utsidan ibland spelga, men inte alltid. Men insidan är också vad man ser när man  väl lär känna personen. Vi kan oftast inte se insidan direkt, för den visar man inte upp för främlingar.
    Så varför är det så fel att vi ser på folks utsida också? Utsidan är ju också en del, eller hur. Det viktiga är bara att vi kommer ihåg att det finns en insida också som vi knappt vet något om.

Jag tror att det är en instinkt att gå på utseendet. I varje fall till viss del. Och jag tycker det är okej att sortera folk in i fack när vi ser dem, för oavsett om vi vill erkänna det eller inte så är det vad vi gör. Det viktiga är sedan att vi är öppna nog att kunna byta fack på människorna när vi väl börjar se deras insida också och lär känna dem.
    Och jag kan inte prata för alla, jag vet att alla inte håller med mig i det här avseendet och jag kan förstå det, men när det gäller mig i alla fall så får folk sortera mig i fack när de ser mig, det är lungt. Alla kommer inte ha samma åsikt, alla kommer inte lägga mig i samma fack. Men det som spelar roll är om de gör ett försök att se insidan också, det är det som säger mest om vilka de är. Och folk som dömmer mig illa av mitt utseende och inte är beredda att se mer, de behöver jag ändå inte i mitt liv. Jag är vem jag är och det står jag för. Mitt utseende är mitt, jag är född med det, men jag väljer att bära det på mitt sett. Mycket mer finns det inte att göra, och utifrån det får folk själva bestämma vad de tycker.

Ja det var min åsikt och om jag trampat på någon öm punkt hos någon eller gjort någon ledsen eller liknande så är jag ledsen. Jag hoppas att alla en dag kan ske det bra i sitt eget utseende och att de vågar stå för det. För det finns skönhet i allt, det är inte bara alla som ser det. Och jag tror på det, att alla är vackra på något sett. Och ja, jag hoppas att jag inte förolämpat någon.

Lämna gärna en kommentar och berätta vad ni tycker

Kram!!

Om du dog idag, skulle du kunna säga att du var nöjd med ditt liv?

Om ni dog idag, skulle ni kunna säga att ni haft ett bra liv? Att ni dog "lyckliga" utan massor av ånger?
    Om inte, är det kanske dags att ta en titt på era egna liv? För ärligt, tänk om idag är sista dagen. Eller imorgon, eller dagen efter det. Eller tänk om vi faktiskt får leva tills vi blir sisådär hundra fyra. Vi kan inte veta och det är kanske det som är hela poängen.
    Ändå antar vi hela tiden att vi ska leva länge - jag gör det också. Saker så som "När jag flyttar hemmifrån" eller "När jag fyller arton" eller "När jag får egna barn" eller "när jag går i pension"
    Tänk om de sakerna aldrig händer. Tänk om vi inte tar oss dit. Vi tänker inte så när vi säger det. Men ändå, tänk om.
    Egentligen är allt vi har nu. Nu och inget mer. Det finns inga garantier i livet. Ibland kan vi kanske inte göra något idag och be om förlåtelse imrogon, för en dag kommer det inte att finnas en morgondag.
    Jag tror inte det viktigaste är att vi är jätte glada och mår bra varje sekund eller att vi har så roligt som det bara går hela tiden. Jag tror det viktigaste är att vi bara är lyckliga, gör det bästa av allt och inte har någon ånger. Visst vi kan vara besvikna för att vi misslyckades på matteprovet, eller för att vi inte vann den där tävlingen. Men ärligt, whatever, det kommer nog fler chanser (eller inte, men...ja). Det viktiga är att vi inte går och ångrar våra handlingar eller misstag om och om igen. Det viktiga är istället att vi försöker göra det rätt igen, be om förlåtelse och slutligen komma över det.
    Och jag menar inte att man inte ska ångra sig om man gjort något dåligt, självklart kan man ångra sig, men gör man det ska man försöka ställa allt till rätta igen så man kan gå vidare utan att älta ångern.
    För det som hindrar lycka är ånger och enligt mig är lycka vad det hela egentligen handlar om.

Så om du dog idag, skulle du dö med frid i hjärtat? Med vetskapen om att du levt ett bra liv, att du levde bra?
    Skulle du dö lycklig?

Kram
Kimberly

En helt annan värld?

Whats up alla awsum peopel som läser min blogg??
    (Ville bara poängtera att jag vet att jag är skitdålig på att uppdatera, men sånt är livet. Ibland går det bra, ibland inte. Samma med bloggandet)

Har ni tänkt på (nu kommer jag låta som vääärsta tönten, men döm inte) att det kanske finns så mycket mer där ute, saker vi inte kan förklara eller förstå?
    Hur många tror på spöken/Andar? Okej, kanske inte alla men jag gör det i alla fall. Hur många tror på att man har en själ då? Och att den själen går vidare till ett annat liv eller himlen eller något när man dö? Det kanske var några fler. Jag tror på det i alla fall.
    Och egentligen är det ganska oförklarligt, eller hur? Och jag menar, om något som själen finns och ett andra liv, och andar som blivit fast i denna värld, vad säger att det inte finns mer? Egentligen kan det gömma sig hur mycket som helst ute i världen och rymden, vi är bara för trångsynta för att se det.
    Okej, jag vet att det låter fånigt, och jag tror inte heller på det till 100%, inte på riktigt. Men tänk om. Det finns så mycket vi inte vet, det finns så mycket vi inte kan förklara, och tänk om ingenting är så som vi förväntar oss att det ska vara?
    Kanske ser världen och hela jäkla universum ut som vi föreställer oss det. Kanske finns det inget mer, kanske har vi rätt när det gäller allt.
    Men tänk om inte. Tänk om det gömmer sig en helt annan värld där ute och någon dag så krascha vi bara rakt in i den?

Och jag menar, alla historier man hör, alla sagor och berättelser, myter och legender. Tänk om det finns någon sanning i allt det? Jag menar, ingen rök utan eld, eller hur?
    Eller så är allt faktiskt bara påhitt, saker rakt från vår fantasi.
    Men det skulle ju inte vara lika spännande.

Haha
Ha det super alla
Kram!!

Håller tillbaka mig själv?

Hej hurrni.
    Idag har varit en helt okej dag, men ingen höjdare direkt. Och i morgon kommer det bli en ännu värre dag för jag har en redovisning att göra + orientering på gympan + att det är vår senaste dag. Suck. Och då kommer övermorgon ändå bli ännu sämmre. För då har vi orienteringsdag och orienterings "prov" och jag är inte alls bra på orientering, och jag är ärligt talat rädd för att det ska gå åt helvete och jag ska springa vilse eller något skit.
    Om ni undrar så har vi inte behövt orientera själva förens nyligen, så det kanske är därför jag varken är van eller bra på det. Eller så är jag bara dålig.
    Ååhh ibland är allt bara jobbigt! Varför ska allt vara jobbigt? Skolan kan gå och skita på sig.
    Nej okej, det där var inte rättvist. Ibland är skolan och ganska bra och ibland till och med bättre än det.

Vi håller på att skriva noveller på svenskan, om någon nu bryr sig om det. Jag känner mig riktigt nöjd med min novell, bara det att jag inte får ha den styckesindelningen jag har. Och det förstör allting. Aa det suger, och det fanns egentligen ingen mening med att berätta det alls, kände bara för att skriva det.

Ååhh! Har inget att skriva om. Eller egentligen har jag massor jag bara orkar inte. Och det här jäkla inlägget sög ju. Ändå kommer / har jag publicerat det. Konstigt jag vet.

Har ni någonsin känt att ni vill göra något, säga något, vara någon, men ändå inte gjort det? Att ni liksom vill, men ändå gett upp redan innan ni testat liksom. Att ni inte vågar pröva, även om det liksom inte riktigt har med mod att göra? Är det någon som fattar vad jag snackar om?
    Iallafall, så känns det lite så ibland för mig. Som om jag vill säga massa saker, eller göra massa saker, men jag gör dem inte. Ibland för att jag inte vågar eller för att jag föreställer mig hur konstigt det skulle bli om jag gjorde det.
    Ibland för att....det bara inte händer. Jag är bara inte självsäker eller bra nog för att faktiskt göra det. För att säga vad jag nu vill säga, eller göra det jag känner för.
    Jag vet inte vad det är som stoppar mig egentligen, vad det är som hindrar mig. Okej, det är jag som hindrar mig, men det var inte så jag menade. Jag vet inte varför jag inte gör de här sakerna, jag bara gör dem inte. Det är bara något som håller mig tillbaka, och jag kan inte förstå på grund av vad.
    Känner ni någonsin likadant?

Kram
Kimberly

Vilken person ser främlingarna?

Tja. vet att det var en evighet sedan jag bloggade. Igen. Shit måste verkligen bli bättre på det här.
    Jag kommer liksom in i mina bloggsvackor. Ibland gör jag inget annat än att blogga och det blir skirbra inlägg. Sen så kan det gå flera dager mellan inläggen och ingenting jag skriver verkar vettigt och allt blir bara fel.

Ja idag var jag inne i stan och såg på bio med Alva och Lovisa. Vi såg familjetrippen (we are the millers) Riktigt bra film, kan verkligen rekommendera den.

Aja, efter att vi sett filmen så satte vi oss i alla fall ner och fikade. Och medan vi satt där i cafét fullt av pratande människor så kom jag att tänka på en sak...
     (*trumvirvell*...)
    Okej, jag kom inte till någon jätte insikt direkt, men tänk på alla människor omkring er. Alla främlingar som bara finns där. Som ni sitter bredvid på bussen eller fiket, som ni passerar på gatan eller står bakom i kön i mataffären.
    Jag undrar hur de ser en. Undra vad de tänker.
    Jag menar, de får ta del av små fragment av ditt liv. Får höra delar av konversationer kanske, eller ser dig skratta tillsammans med din bästa vän. Kanske ser de dig gräla med din mamma eller hur du håller hand med din pojkvän/flickvän.
    De får ta del av en lite, lite del av ditt liv, av din historia, av dig. Undrar vad de tänker om det, om personen de ser. Och undrar om det de tänker kommer i närheten av sanningen.
    Undrar vilka intryck vi gör på människor och undrar och det gör någon skillnad. Om det spelar någon roll.

Hoppas ni allihopp har haft en bra lördag och hoppas det snart kommer ett till insiktsfullt inlägg

Ha det gött
Kram!

Män är män och kvinnor är kvinnor?

Okej. Tja.
    Kom precis hem efter mitt första "ledarmöte" eller vad jag ska kalla det! Fett taggad på att bli ledare, samtidigt som jag är ganska nervös. Om ni har läst mina tidigare inlägg inser ni kanske inte att jag är den perfekta ledaren (haha) men aja.
    Hela dagen har jag försökt komma på något bra att blogga om och nu kom det till mig som en snilleblixt från himlen. Jag måste bara skynda mig att skriva ner det för klockan är typ 10 i nio och jag ska durcha och plugga franska och sova. Ja det är massor att göra helt enkelt.
    I alla fall, det jag tänkte på var rollerna och idealen vi känner vi måste uppfylla som man/kvinna. Jag vet att min parallellklass har snackat om det, och det var så jag också kom att tänka på ämnet. Som ni förstår så var det mina kompisar i min parallellklass som berättade det för mig, men hur vi kom in på det var faktiskt genom att vi satt och åt innan ledarträffen.
    Vi satt på en pizzeria, tre av oss med enorma pizzor framför oss, och den fjärde med en enorm pasta-vegetarsik-måltid (hehe vet inte vad det heter). Då nämnde jag att andra kanske skulle tycka det såg konstigt ut. Jag menar, vi - eller åtminstone jag - är ganska små och maten framför oss var enorm.
     Och visst, det borde inte vara konstigt. Visst vi borde inte känna oss tvingade att äta mindre bara för att vi är tjejer. Det borde inte vara fel att vi äter mycket bara för att vi vill.
    Men ibland är det det. Eller åtminstone känns som det.

Hur jämställt vi än vill ha det i dagens samhälle så är killar och tjejer, män och kvinnor, olika. Det måste vi vara och det är vi. Personligen tycker jag det är helt okej. Varför inte liksom, vi är byggda och skapta olika, låt det vara så liksom. Men grejen är den att vi ska inte diskriminera varandra, eller bygga väggar och regler för vad som är okej och inte okej för motsatta könet.
    Okej, känner att det här blev väldigt otydligt. Det jag försöker säga är att, låt män vara män och låt kvinnor vara kvinnor, men vi borde inte vara så dömande i våra inställningar till varandra eller över lag. Och framför allt borde vi inte göra upp olika former av normer för vad som är rätt och fel när det gäller män eller kvinnor. Inte heller behöver eller borde vi alltid lyssna till de gamla normerna.

Jag är en tjej. Jag är nöjd över det. Jag vill inte ha eller vara allt killar är. Men i vissa lägen är det kanske enklare att vara kille, eller ta hjälp av en kille, och varför då inte göra det?
    För det första så tycker jag inte att vi ska försöka ta bort olikheterna oss emellan (eller jag vet inte kanske kan det vara bra?) utan istället låta dem fylla i varandra. Om ni fattar. Ibland är tjejer och killar olika. Bra, låt då våra olikheter byggas ihopp och ta hjälp av varandra (känner att det här låter väldigt flummigt men ja. Ni kanske fattar)
    Och främst. Vi är inte enbart män eller kvinnor. Vi är individer och det är som sådanna vi borde bli sedda och inte bara enbart utifrån vårt kön. Man eller kvinna. Visst det är vad vi är, men vi är också olika individer och det är vilka vi är som individer som spelar roll, inte vilket kön vi har.

Haha okej nu vet ni. Shit, vet inte riktigt om mitt budskap gick fram. Känner att det och hela inlägget var väldigt rörigt. Men kanske fanns det något intressant där :)

Kram!!