Hej alla go'a å glada människor. Julen är förbi (ja jag vet det blev ett till förbannat inlägg om julen men händer inte så mycket annat intressant just nu). All choklad har man stoppat i sig, klapparna är öppnade och släkten har åkt. Allt man har kvar nu är massa rester av julmat som man redan ätit i typ tre dagar och en vissen gran. Jag vet inte, ibland ser man bara fram emot saker så mycket. Man går och väntar och hoppas och sen bara händer det och innan man vet ordet av så är det över och man sitter där med ett kilo överbliven julskinka och det är liksom allt som finns kvar.
Min gamla SO lärare - underbara Fredrik - sa en gång att väntan innan något händer, det där när man bara går och förbereder sig och längtar, ofta är bättre än saken själv. Den där känslan av förväntan. Glädjen och spänningen som bara finns innan.
Jag trodde inte alltid att han hade rätt. Jag menar dagarna innan sommarlovet var sällan bättre än själva lovet och så vidare. Men när det handlar om julen finns det kanske någon sanning i det trotts allt. I en viss mån i alla fall. För jag älskar december. Jag älskar snön och julbelysningen och julbaken och alla julkalendrarna och allt annat. Jag tycker det är så mysigt och underbart och under hela december går man bara och bygger upp förväntningarna mot jul. Och sen kommer julen (och speciellt när man var yngre) så blev den inte så drömlik som man förväntat sig. Och sen vips, så är den över och... det är bara slut liksom. Pang bom. Det finns inget mer.
Kanske är förväntningarna ibland bättre för där är allt möjligt. Där kan vi drömma och önska och föreställa oss och hoppas. Och sen när något väl händer kommer liksom verkligheten och knackar på. Och den kan inte alltid leva upp till alla de där förväntningarna - och sen är det slut. Efter själva händelsen är över är det liksom slut. Det är nog en annan grej. Innan har man det liksom framför sig. Man har det att se fram emot. Men när det väl händer? Då har man det ju som "bäst". Det som kommer efter är kanske inte bättre eller något att se fram emot. Om ni förstår vad jag menar.
Okej, nu tänker jag vara nördig och ta en bokreferens. Men ni vet när man läser en sådan där extremt bra serie (eller följer en film serie, eller en tv serie) och man har blivit jätte fäst vid alla karaktärerna, och man är investerad i historien och så vidare. Och det är så underbart att läsa serien. Och sen efter lång väntan kommer sista boken ut (eller filmen, eller säsongen) och man är jätte taggad på att läsa den och så gör man det och punkt. Där är det slut. Så. Och så finns inget mer. Det är över. Du har läst ut serien. Och oavsett om du bestämmer dig för att kanske läsa om den någon gång så kommer du aldrig få tillbaka samma förväntan som du hade innan, eller samma späning och glädje du hade under tiden. För nu har du gjort det. Du har läst ut den och det är över.
Därför är det kanske bättre innan ibland. För då är vi fyllda av glädje och förväntan. I det stadiet tror vi att det bara kan bli bättre. Och det kan det.
Okej nu ska jag sluta blabla. Och ledsen för ett till rörigt inlägg, men det har blivit något av en standard vid det här laget.
Ha det bra
Kram
Kimberly
söndag 28 december 2014
tisdag 23 december 2014
Ett till litet inlägg om julen
Så idag är dan före doppardagen. Härligt :)
I förra inlägget (eller skriver man på förra inlägget??) var det en av mina kompisar som kommenterade att alla firar faktiskt inte jul och det var ganska bra av henne att kommentera det för okänslig som jag kan vara ibland hade jag ju babblat på hela inlägget som om det var självklart att alla firar jul. Men de gör alla ju självklart inte. Så jag ber om ursäkt för det.
Och därför tänkte jag först att det här inlägget inte skulle handla om jul. I vårt samhälle tar julen upp alldeles för mycket uppmärksamhet medan andra högtider inom andra religoner inte alls får lika mycket plats. Så jag tänkte att min blogg ska ju inte behöva bidra till hysterin.
Men sen insåg jag att; varför inte? Alla firar inte jul, nej det är sant. Men jag gör det. Jag firar jul och jag älskar det. Varför ska jag då inte få skriva om det? Bara för att alla inte firar jul, ska jag då inte få älska det öppet?
Jag tänker snacka om jul på den här bloggen. Och jag är ledsen att det lät som om jag antog att alla firade jul i det förra inlägget - det var verkligen inte meningen. Men jag kommer inte sluta skriva om det för det. I och försig är julen i och försig över snart och då blir det såklart inte så mycket prat om det, men i alla fall. Om folk inte vill höra (ursäkta, läsa kanske är lite mer korrekt) mitt plader som jul så behöver ni inte. Ni kan bara hoppa ut från de inläggen om ni inte är intresserade :)
Så god jul på er allesammans. Och till er som inte firar jul: Hoppas ni får en riktigt bra dag <3
Kram
Kimberly
I förra inlägget (eller skriver man på förra inlägget??) var det en av mina kompisar som kommenterade att alla firar faktiskt inte jul och det var ganska bra av henne att kommentera det för okänslig som jag kan vara ibland hade jag ju babblat på hela inlägget som om det var självklart att alla firar jul. Men de gör alla ju självklart inte. Så jag ber om ursäkt för det.
Och därför tänkte jag först att det här inlägget inte skulle handla om jul. I vårt samhälle tar julen upp alldeles för mycket uppmärksamhet medan andra högtider inom andra religoner inte alls får lika mycket plats. Så jag tänkte att min blogg ska ju inte behöva bidra till hysterin.
Men sen insåg jag att; varför inte? Alla firar inte jul, nej det är sant. Men jag gör det. Jag firar jul och jag älskar det. Varför ska jag då inte få skriva om det? Bara för att alla inte firar jul, ska jag då inte få älska det öppet?
Jag tänker snacka om jul på den här bloggen. Och jag är ledsen att det lät som om jag antog att alla firade jul i det förra inlägget - det var verkligen inte meningen. Men jag kommer inte sluta skriva om det för det. I och försig är julen i och försig över snart och då blir det såklart inte så mycket prat om det, men i alla fall. Om folk inte vill höra (ursäkta, läsa kanske är lite mer korrekt) mitt plader som jul så behöver ni inte. Ni kan bara hoppa ut från de inläggen om ni inte är intresserade :)
Så god jul på er allesammans. Och till er som inte firar jul: Hoppas ni får en riktigt bra dag <3
Kram
Kimberly
lördag 20 december 2014
Deppig God jul?
Vintern är här! Julen är här! Och jag har äntligen JULLOV!! Åhh det är så extremt skönt!! Äntligen ledig. Inga läxor, inga inlämningar, inga (okej bara ett fåtal) tidiga mornar. Underbart. Livet är på top hurrni.
Ibland känner jag mig så otroligt lyckligt lottad. Jag vet inte varför jag bara känner att jag har det bra liksom, att saker ofta löser sig för mig liksom och att det aldrig blir riktigt illa. Jag har tur liksom.
Men det värsta med det, med min lyckliga lilla bubbla, är att det känns som om den snart kommer spricka. Jag menar jag kan väll inte gå runt lyckligt lottad hela jäkla livet. Jag kommer väll få min beskärda del av hemskheter och sorg jag med. Men när? När är det min tur liksom?
Jag vet, det låter jättedeppigt. Jag är lite deppig ibland. Jag försöker att vara optimistisk, men någon stans under ytan kommer ibland det lite mer realistiska fram. Men vem vet. Kanske får jag leva i min lilla glädjebubbla en lång tid framöver.
Men sen finns ju det där lilla "Tänkt om inte" i bakhuvudet. Tänk om bubblan inte håller?
Okej slut med det deppiga. Det är jul försjutton.
Jag var just påväg att skriva värsta talet om hur underbart jul är, men min rektor höll ett tal innan vi gick ut skolan igår där han påpekade att för alla är jul inte alls underbart och det är inte alltid en glädjens tid. För speciellt vid jul märks det noga vilka som har det bra och vilka som inte har det lika bra. Vilka som har en familj de kan åka till och vilka som inte har det. Det låter superhemskt men vår värld kan vara ganska tuff ibland.
För mig har julen dock alltid varit en glädjens tid och jag tror fortfarande - barnsligt nog - att det är en tid för mirakel. En tid för kärlek och vänlighet. En tid att ge.
Och nu blev det deppigt, trotts att jag sa att det var slut på det deppiga, men jag har bara kommit in i det moodet nu. Ledsen hurrni.
Men god jul på er i alla fall. Och jag hoppas verkligen att ni - allihopa där ute - får en god jul. Och även ni som känner att ni kanske inte har det, kan ni kanske möjligen hitta något gott? Något litet? Det är trotts allt jul och om vi inte får några mirakel kan vi kanske skapa våra egna? Jag vet inte men jag hoppas på det bästa i alla fall. Jag hoppas att ni alla får det så bra som möjligt.
Kram på er
Kimberly
Ibland känner jag mig så otroligt lyckligt lottad. Jag vet inte varför jag bara känner att jag har det bra liksom, att saker ofta löser sig för mig liksom och att det aldrig blir riktigt illa. Jag har tur liksom.
Men det värsta med det, med min lyckliga lilla bubbla, är att det känns som om den snart kommer spricka. Jag menar jag kan väll inte gå runt lyckligt lottad hela jäkla livet. Jag kommer väll få min beskärda del av hemskheter och sorg jag med. Men när? När är det min tur liksom?
Jag vet, det låter jättedeppigt. Jag är lite deppig ibland. Jag försöker att vara optimistisk, men någon stans under ytan kommer ibland det lite mer realistiska fram. Men vem vet. Kanske får jag leva i min lilla glädjebubbla en lång tid framöver.
Men sen finns ju det där lilla "Tänkt om inte" i bakhuvudet. Tänk om bubblan inte håller?
Okej slut med det deppiga. Det är jul försjutton.
Jag var just påväg att skriva värsta talet om hur underbart jul är, men min rektor höll ett tal innan vi gick ut skolan igår där han påpekade att för alla är jul inte alls underbart och det är inte alltid en glädjens tid. För speciellt vid jul märks det noga vilka som har det bra och vilka som inte har det lika bra. Vilka som har en familj de kan åka till och vilka som inte har det. Det låter superhemskt men vår värld kan vara ganska tuff ibland.
För mig har julen dock alltid varit en glädjens tid och jag tror fortfarande - barnsligt nog - att det är en tid för mirakel. En tid för kärlek och vänlighet. En tid att ge.
Och nu blev det deppigt, trotts att jag sa att det var slut på det deppiga, men jag har bara kommit in i det moodet nu. Ledsen hurrni.
Men god jul på er i alla fall. Och jag hoppas verkligen att ni - allihopa där ute - får en god jul. Och även ni som känner att ni kanske inte har det, kan ni kanske möjligen hitta något gott? Något litet? Det är trotts allt jul och om vi inte får några mirakel kan vi kanske skapa våra egna? Jag vet inte men jag hoppas på det bästa i alla fall. Jag hoppas att ni alla får det så bra som möjligt.
Kram på er
Kimberly
måndag 8 december 2014
Vänlighet
Vänlighet tar en så himla långt i livet och det är så värt det. Jag vet att det låter super cheesy, och jag vill inte sitta här och låta som någons farmor - men det är faktiskt sant. Jag menar det. Det skadar inte att vara vänlig, det enda man egentligen gör är att...sprida kärlek. Det leder ingen stans att vara utestängande eller elak eller ovändlig. Det är sällan värt det.
Och det kan spela så stor roll också. En komplimang, ett leende, en hjälpande hand. Jag säger det här: Man måste inte älska alla. Man måste inte tycka om alla och det är okej. Men snälla försök vara vänliga mot så många som möjligt. Finns det ingen anledning att var ovänlig, så var inte det.
Som vanligt vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här. Det är inte direkt som om mitt lilla inlägg kommer att förändra världen. Men av någon anledning känns det här med vänlighet bara så himla viktigt så jag ville slänga in ett ord om det till er. Det är en stor värld vi lever på, en komplicerad värld och det är så otroligt viktigt att vi tar hand om varandra. Och visst, typ världsfred skulle vara toppen, men kanske är det viktigaste för just nu att vi bara ser till att ta hand om personerna runt om oss. Vår familj, våra vänner, våra klasskompisar / jobbarkompisar.
Ta hand om varandra. Var vänliga. Det är viktigt och det ger faktiskt så mycket mer.
Ha det bra nu allesammans
Kram
Kimberly
Och det kan spela så stor roll också. En komplimang, ett leende, en hjälpande hand. Jag säger det här: Man måste inte älska alla. Man måste inte tycka om alla och det är okej. Men snälla försök vara vänliga mot så många som möjligt. Finns det ingen anledning att var ovänlig, så var inte det.
Som vanligt vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här. Det är inte direkt som om mitt lilla inlägg kommer att förändra världen. Men av någon anledning känns det här med vänlighet bara så himla viktigt så jag ville slänga in ett ord om det till er. Det är en stor värld vi lever på, en komplicerad värld och det är så otroligt viktigt att vi tar hand om varandra. Och visst, typ världsfred skulle vara toppen, men kanske är det viktigaste för just nu att vi bara ser till att ta hand om personerna runt om oss. Vår familj, våra vänner, våra klasskompisar / jobbarkompisar.
Ta hand om varandra. Var vänliga. Det är viktigt och det ger faktiskt så mycket mer.
Ha det bra nu allesammans
Kram
Kimberly
söndag 7 december 2014
Tacksam
Hej allihopa :) Idag tänkte jag att vi kunde ta ett ögonblick och bara vara tacksamma. Jag vet att det låter jättetöntigt, men ärligt - kan vi i bara en minut fokusera på allt vi har att vara tacksamma över? Snälla. En minut det är allt jag ber om - eller ännu mindre, 30 sekunder om det är allt ni har. Det spelar egentligen ingen roll, bara ta några ögonblick åt att vara tacksam, okej?
Och om du läser det här närpå att jag skrev det - så gå för fasen och lägg dig efter det. För det är sent som sjutton.
Avsluta dagen med tacksamhet så ses vi imorgon (om jag orkar blogga vill säga)
Kram på er
Kimberly
Åh jag får inte glömma. Jag är tacksam för att jag har en blogg och för varenda liten själ som letar sig in här (oavsett om det är avsiktligt eller av misstag) och läser mina små (och ibland extremt långa) inlägg!! Så tack på er allesammans :*
Och om du läser det här närpå att jag skrev det - så gå för fasen och lägg dig efter det. För det är sent som sjutton.
Avsluta dagen med tacksamhet så ses vi imorgon (om jag orkar blogga vill säga)
Kram på er
Kimberly
Åh jag får inte glömma. Jag är tacksam för att jag har en blogg och för varenda liten själ som letar sig in här (oavsett om det är avsiktligt eller av misstag) och läser mina små (och ibland extremt långa) inlägg!! Så tack på er allesammans :*
onsdag 3 december 2014
Lite julkänsla?
Hej på er. Vet ni, ibland känns det som om jag är så tjatig och långdragen liksom. Ni får säga till om ni känner att jag bara stampar runt i samma cirklar och mina inlägg alltid handlar om samma sak. Jag vill inte börja låta som en tjatig gammal tant. Nej Gud, varna mig i sådana fall.
Så vintern är här (eller vinter och vinter. Tvek på det - i Stocholm i alla fall) och vi har glidit över i December. Ärligt så älskar jag December. Så härlig månad. Bara all julstämning och allt firande och själva känslan den för med sig. December kommer liksom bärande på lussebullar, pepparkakor, juldofter, tända ljus, rykande tekoppar och mys, filtar, sockor och film medan snön faller utanför fönstret. Advensstakar i fönstren, ljusslingor på balkongräcken, julsånger på radion och julfilmer på tv, jullkalendrar, glädje och mys. Och sen så lämnar december och avslutar året med pompa och ståt. Jullafton och nyårsafton! Firande, fest, mat och familj och vänner! Helt underbart. Hela månaden är fylld av massor av fantastiska saker.
December innebär liksom mys och jul. Två av mina favoritsaker.
Åh förresten älskar ni inte bara doften av jul? Den där kanel, kryddiga doften med inslag av typ...apelsin? Lite som chai te, pepparkakor, safftan eller apelsiner med nejlikor - Åhhh APELSINER MED NEJLIKOR!!!!! Så himla gott det luktar alltså!!
Asså God Jul på er allesammans. Så himla taggad. DET ÄR DECEMBER!!
Ha det gott
Kram
Kimberly
Så vintern är här (eller vinter och vinter. Tvek på det - i Stocholm i alla fall) och vi har glidit över i December. Ärligt så älskar jag December. Så härlig månad. Bara all julstämning och allt firande och själva känslan den för med sig. December kommer liksom bärande på lussebullar, pepparkakor, juldofter, tända ljus, rykande tekoppar och mys, filtar, sockor och film medan snön faller utanför fönstret. Advensstakar i fönstren, ljusslingor på balkongräcken, julsånger på radion och julfilmer på tv, jullkalendrar, glädje och mys. Och sen så lämnar december och avslutar året med pompa och ståt. Jullafton och nyårsafton! Firande, fest, mat och familj och vänner! Helt underbart. Hela månaden är fylld av massor av fantastiska saker.
December innebär liksom mys och jul. Två av mina favoritsaker.
Åh förresten älskar ni inte bara doften av jul? Den där kanel, kryddiga doften med inslag av typ...apelsin? Lite som chai te, pepparkakor, safftan eller apelsiner med nejlikor - Åhhh APELSINER MED NEJLIKOR!!!!! Så himla gott det luktar alltså!!
Asså God Jul på er allesammans. Så himla taggad. DET ÄR DECEMBER!!
Ha det gott
Kram
Kimberly
måndag 1 december 2014
Försök att finna glädje, där glädje går att finna
Livet är jävligt värdefullt, det är det. Det är svårt och det är kaosigt och det är jobbigt men det är också jävligt värdefullt.
Livet är inte enkelt. Jag vet det precis som alla andra. Och det kommer att komma saker för alla som gör det svårare då och då. Vi stöter alla på hinder, vissa större än andra. Jag säger inte att livet är perfekt - långt ifrån det. Det kan suga som in i helvete, men det är fortfarande värdefullt. Det är det absolut bästa vi har - det är det enda vi har och vi måste ta till vara på det. Även om det inte är perfekt eller enkelt. Även när det är jobbigt. För det är allt vi har. Kanske är det allt vi någonsin kommer att ha (om man inte tror på ett liv efter döden). Vi lever här och nu. I denna sekund och det betyder något. Det är värdefullt.
Nu menar jag inte att alla ska resa runt jorden eller whatever, för att ta till vara på livet och visst, är det vad ni vill göra så go for it. Men vad jag vill säga till er är bara: var lycklig. Jag vet att det kan vara svårt ibland (eller ganska ofta). Men gör ert bästa. Livet suger och det är okej men gör ert bästa för det är också värdefullt, det är allt vi har och vi vet aldrig hur länge till vi har det. Vi kan alla bli överkörda av en buss imorgon (inte för det är så troligt kanske men ni fattar). Livet har inga garantier men det är så otroligt värdefullt så ta till vara på det. Skratta om ni kan skratta, gråt om ni vill gråta, men gör det bästa av det. Ha så kul som möjligt, och försök att finna glädje där glädje går att finna. Men är saker dåliga så visst. Låt dem vara det, det är okej, men försök fortfarande ta till vara på det du har.
Jag träffade en gång en alkoholist. I grundskolan gjorde vi ett projekt där vi skulle ha en intervju med en missbrukare, och min grupp intervjuade en f.d alkoholist. Hanhöll någon slags föreställning som hette "Hade du kul?" eller något sådant tror jag. Det gick i alla fall ut på att om du dog idag och kom till himlen och Gud, eller vem som än mötte dig vid himlaportarna bara hade en fråga och den var "Hade du kul?" vad skulle du svara.
Jag har alltid kommit ihåg det trotts att det var 3-4 år sedan intervjun. Det fastnade hos mig, det där, "Hade du kul?". För det kändes så himla värdefullt. Jag vet inte hur det är för er men vad jag värdesätter mest av allt i livet är glädje och lycka och jag önskar så att när jag väll står vid de där himlaportarna - oavsett om det är imorgon eller 80 år ifrån nu, så vill jag kunna säga att jag hade kul. Jag vill kunna säga att jag hade ett lyckligt liv fyllt av glädje. Oavsett vad glädje är för mig. Om det är att skratta med mina kompisar, att krypa upp med en kopp kaffe och en bra bok, att resa världen runt eller whatever.
Så försök att ta tillvara på livet. Gör saker som gör dig lycklig, även om det bara är små saker som att ta en kopp av ditt favorit te på morgonen eller äta lunch med dina vänner. Försök se glädjen där det finns glädje att finna. Försök att njuta av livet. Jag försöker och kanske är jag bara naiv och opptimistisk som tror att man kan leva så. Kanske är det barnsligt av mig att tro att livet går ut på att vara lycklig och att glädje ska vara vårt dagliga mål. Men ärligt? Jag bryr mig inte. Det är mitt mål. Det är vad jag vill göra med mitt liv och jag uppmanar er att göra detsamma. Le en gång extra liksom. Eller åtminstone - jag vet att jag sagt det typ en miljard gånger i det här inlägger men jag vill avsluta med det också.
Ta till vara på livet, för det är jävligt värdefullt.
Nu blev det superlångt men så blir det ibland.
Ha det bra allihopa. Och för min skull, snälla bara le. Le ett extra leende idag. Sprid lite glädje. Det är värt det
Kram
Kimberly
Livet är inte enkelt. Jag vet det precis som alla andra. Och det kommer att komma saker för alla som gör det svårare då och då. Vi stöter alla på hinder, vissa större än andra. Jag säger inte att livet är perfekt - långt ifrån det. Det kan suga som in i helvete, men det är fortfarande värdefullt. Det är det absolut bästa vi har - det är det enda vi har och vi måste ta till vara på det. Även om det inte är perfekt eller enkelt. Även när det är jobbigt. För det är allt vi har. Kanske är det allt vi någonsin kommer att ha (om man inte tror på ett liv efter döden). Vi lever här och nu. I denna sekund och det betyder något. Det är värdefullt.
Nu menar jag inte att alla ska resa runt jorden eller whatever, för att ta till vara på livet och visst, är det vad ni vill göra så go for it. Men vad jag vill säga till er är bara: var lycklig. Jag vet att det kan vara svårt ibland (eller ganska ofta). Men gör ert bästa. Livet suger och det är okej men gör ert bästa för det är också värdefullt, det är allt vi har och vi vet aldrig hur länge till vi har det. Vi kan alla bli överkörda av en buss imorgon (inte för det är så troligt kanske men ni fattar). Livet har inga garantier men det är så otroligt värdefullt så ta till vara på det. Skratta om ni kan skratta, gråt om ni vill gråta, men gör det bästa av det. Ha så kul som möjligt, och försök att finna glädje där glädje går att finna. Men är saker dåliga så visst. Låt dem vara det, det är okej, men försök fortfarande ta till vara på det du har.
Jag träffade en gång en alkoholist. I grundskolan gjorde vi ett projekt där vi skulle ha en intervju med en missbrukare, och min grupp intervjuade en f.d alkoholist. Hanhöll någon slags föreställning som hette "Hade du kul?" eller något sådant tror jag. Det gick i alla fall ut på att om du dog idag och kom till himlen och Gud, eller vem som än mötte dig vid himlaportarna bara hade en fråga och den var "Hade du kul?" vad skulle du svara.
Jag har alltid kommit ihåg det trotts att det var 3-4 år sedan intervjun. Det fastnade hos mig, det där, "Hade du kul?". För det kändes så himla värdefullt. Jag vet inte hur det är för er men vad jag värdesätter mest av allt i livet är glädje och lycka och jag önskar så att när jag väll står vid de där himlaportarna - oavsett om det är imorgon eller 80 år ifrån nu, så vill jag kunna säga att jag hade kul. Jag vill kunna säga att jag hade ett lyckligt liv fyllt av glädje. Oavsett vad glädje är för mig. Om det är att skratta med mina kompisar, att krypa upp med en kopp kaffe och en bra bok, att resa världen runt eller whatever.
Så försök att ta tillvara på livet. Gör saker som gör dig lycklig, även om det bara är små saker som att ta en kopp av ditt favorit te på morgonen eller äta lunch med dina vänner. Försök se glädjen där det finns glädje att finna. Försök att njuta av livet. Jag försöker och kanske är jag bara naiv och opptimistisk som tror att man kan leva så. Kanske är det barnsligt av mig att tro att livet går ut på att vara lycklig och att glädje ska vara vårt dagliga mål. Men ärligt? Jag bryr mig inte. Det är mitt mål. Det är vad jag vill göra med mitt liv och jag uppmanar er att göra detsamma. Le en gång extra liksom. Eller åtminstone - jag vet att jag sagt det typ en miljard gånger i det här inlägger men jag vill avsluta med det också.
Ta till vara på livet, för det är jävligt värdefullt.
Nu blev det superlångt men så blir det ibland.
Ha det bra allihopa. Och för min skull, snälla bara le. Le ett extra leende idag. Sprid lite glädje. Det är värt det
Kram
Kimberly
torsdag 13 november 2014
Tid - det är en underlig sak det.
Har ni tänkt på att det alltid är någon jävla klocka som tickar - och nu menar jag inte bokstavligt talat, utan bildligt. Det finns alltid en tid att passa, man räknar alltid ner mot något - tiden räknar alltid ner mot något. "Om 20 minuter måste jag gå och lägga mig.", "Om nio timmar ska jag upp", "Om två timmar går bussen.", "Om tre dagar ska uppsatsen in." Vi villar aldrig från alla dessa nedräkningar och tider som pockar på våran uppmärksamhet.
Det finns alltid en tid att passa. Och ärligt så suger det ganska mycket.
En annan sak jag tänkt på när det gäller tid är att hur mycket tid vi än har så är det aldrig tillräckligt. Jag är alldeles för trött för att gå in på hela den diskussionen nu, men tänk på det. Visst känns det som om man aldrig har nog med tid att göra allt man vill/måste göra. Trotts att det känns som om man har massvis av tid - typ ett helt sommarlov - så lyckas man aldrig ändå få allt gjort. Eller så är det bara jag som känner så för att jag är så dålig på att hantera tid. Som nu, jag sitter här och bloggar fastän jag borde vara påväg i säng. Jag är extremt dålig på att prioritera - lär er inte av mig. Ärligt, att jag prioriterar dåligt leder typ till 90% av alla mina problem - så ja, det är väll något jag borde ta tag i. Men som sagt är jag ju dålig på att prioritera så det kan nog ta ett tag.
Ha det gott!
Kram
Kimberly
Det finns alltid en tid att passa. Och ärligt så suger det ganska mycket.
En annan sak jag tänkt på när det gäller tid är att hur mycket tid vi än har så är det aldrig tillräckligt. Jag är alldeles för trött för att gå in på hela den diskussionen nu, men tänk på det. Visst känns det som om man aldrig har nog med tid att göra allt man vill/måste göra. Trotts att det känns som om man har massvis av tid - typ ett helt sommarlov - så lyckas man aldrig ändå få allt gjort. Eller så är det bara jag som känner så för att jag är så dålig på att hantera tid. Som nu, jag sitter här och bloggar fastän jag borde vara påväg i säng. Jag är extremt dålig på att prioritera - lär er inte av mig. Ärligt, att jag prioriterar dåligt leder typ till 90% av alla mina problem - så ja, det är väll något jag borde ta tag i. Men som sagt är jag ju dålig på att prioritera så det kan nog ta ett tag.
Ha det gott!
Kram
Kimberly
torsdag 6 november 2014
Så jaha, är jag tillbaka igen eller vadå?
Tjenare tjenare my friends - om ni nu kommer ihåg vem jag är eftersom det var sisådär en biljon år sedan jag bloggade sist. Men nu är jag här igen! För gud vet hur många inlägg, men några stycken kanske i alla fall.
Vet ni det är sååå typiskt. Igår hade jag värsta flowet och blev jättesugen på att blogga och jag hade massor av idéer och allt. Men sen blev det supersent och jag kände att jag verkligen inte kunde blogga. Och självklart idag då när jag sätter mig ner för att blogga så har inspirationen bestämt sig för att ta semester eller något så det sög ju lite. Men jag kämpar på endå och jag ville bara säga att; Lovisa, om du läser det här (vilket du förhoppningsvis gör eftersom du typ är min enda trogna följare som jag vet om och det skulle vara en gnutta tragiskt om du också har övergett min lilla blog och lämnat den åt sitt öde. Men om du nu läser det här) så vill jag bara säga att: Det här inlägget är till dig! Du inspirerar mig till att vara en bättre bloggerska och för det är jag evigt tacksam
Till er andra (om det nu finns några andra) så ville jag bara påpeka att jag har en bokblogg också som jag driver med en kompis där jag faktiskt lägger ut inlägg lite oftare. Så om ni är sugna kan ni ju titta in där och bidra till statistiken. Den kan behöva det. Klicka HÄR för att komma till bloggen - det är värt det - lovar.
Så nu ska jag sluta göra reklam för min andra blogg (som är asbra) och önska er en trevlig kväll så ses vi säkert (förhoppningsvis) jättesnart.
Kramar till er för att ni tog er tid att läsa dethär,
Kram
Kimberly
Vet ni det är sååå typiskt. Igår hade jag värsta flowet och blev jättesugen på att blogga och jag hade massor av idéer och allt. Men sen blev det supersent och jag kände att jag verkligen inte kunde blogga. Och självklart idag då när jag sätter mig ner för att blogga så har inspirationen bestämt sig för att ta semester eller något så det sög ju lite. Men jag kämpar på endå och jag ville bara säga att; Lovisa, om du läser det här (vilket du förhoppningsvis gör eftersom du typ är min enda trogna följare som jag vet om och det skulle vara en gnutta tragiskt om du också har övergett min lilla blog och lämnat den åt sitt öde. Men om du nu läser det här) så vill jag bara säga att: Det här inlägget är till dig! Du inspirerar mig till att vara en bättre bloggerska och för det är jag evigt tacksam
Till er andra (om det nu finns några andra) så ville jag bara påpeka att jag har en bokblogg också som jag driver med en kompis där jag faktiskt lägger ut inlägg lite oftare. Så om ni är sugna kan ni ju titta in där och bidra till statistiken. Den kan behöva det. Klicka HÄR för att komma till bloggen - det är värt det - lovar.
Så nu ska jag sluta göra reklam för min andra blogg (som är asbra) och önska er en trevlig kväll så ses vi säkert (förhoppningsvis) jättesnart.
Kramar till er för att ni tog er tid att läsa dethär,
Kram
Kimberly
söndag 27 juli 2014
Ensamma?
Egentligen suger jag på att blogga. Det är ett jäkligt uppenbart faktum eftersom jag bloggar vadå - någon gång då och då var tredje månad? Helt klart bottendåligt. Det gör det nog förbannat svårt att följa den här bloggen men whatever, de är så få som läser ändå. Egentligen skriver jag kanske mest till mig själv. Jag menar inte så att jag inte vill att andra ska läsa det jag skriver - då hade jag ju inte behövt skriva på nätet förtusan. Men det känns bra att bara skriva ibland. Även om ingen läser. Eller om så bara en person gör det.
Egentligen är jag väll bara en bland andra miljontals ohörda röster på nätet. Och det är okej. Förhoppningsvis finns det någon som lyssnar på allt mitt flammel (e det ens ett ord?) i alla fall.
Jag undrar egentligen om man någonsin är helt ensam. Jag menar det finns alltid någon där. Eller större delen av tiden i alla fall. Alltid någon som kan hjälpa en eller liknande. Man kanske känner sig ensam men det behöver inte enbart betyda att man faktiskt är ensam. Eller är det alltid hur vi känner om saker och ting som definierar hur de är? Räcker det om jag känner mig ensam för att jag ska räknas som ensam eller måste jag uppenbart ligga krälande på marken i förtvivlan eftersom alla i hela världen har lämnat mig bakom sig för att jag ska räknas som ensam? Det är svårt såntdär. Vad definierar vad och vem bestämmer? Var går gränsen?
I alla fall har jag på senaste tiden börjat tänka på att när jag än känner mig ensam, så finns det alltid någon annan där ute som känner sig precis lika ensam. Och då känns det bättre.
Jag menar, jag kanske känner att jag inte har något kontroll över mitt liv och det känns som om jag slösar bort tiden jag har och som om allt bara är kaos fastän ingenting händer. Men sen inser jag att jag är inte är den enda. Det finns fler där ute som känner sig precis lika förvirrade och desperata och då kännes det inte så farligt.
Som sagt vi kanske aldrig är riktigt helt ensamma eftersom det nästan alltid finns någon som går igenom samma sak där ute. Eller åtminstone kan vi föreställa oss att det finns någon där, så känns det bättre.
Kram
Kimberly
Egentligen är jag väll bara en bland andra miljontals ohörda röster på nätet. Och det är okej. Förhoppningsvis finns det någon som lyssnar på allt mitt flammel (e det ens ett ord?) i alla fall.
Jag undrar egentligen om man någonsin är helt ensam. Jag menar det finns alltid någon där. Eller större delen av tiden i alla fall. Alltid någon som kan hjälpa en eller liknande. Man kanske känner sig ensam men det behöver inte enbart betyda att man faktiskt är ensam. Eller är det alltid hur vi känner om saker och ting som definierar hur de är? Räcker det om jag känner mig ensam för att jag ska räknas som ensam eller måste jag uppenbart ligga krälande på marken i förtvivlan eftersom alla i hela världen har lämnat mig bakom sig för att jag ska räknas som ensam? Det är svårt såntdär. Vad definierar vad och vem bestämmer? Var går gränsen?
I alla fall har jag på senaste tiden börjat tänka på att när jag än känner mig ensam, så finns det alltid någon annan där ute som känner sig precis lika ensam. Och då känns det bättre.
Jag menar, jag kanske känner att jag inte har något kontroll över mitt liv och det känns som om jag slösar bort tiden jag har och som om allt bara är kaos fastän ingenting händer. Men sen inser jag att jag är inte är den enda. Det finns fler där ute som känner sig precis lika förvirrade och desperata och då kännes det inte så farligt.
Som sagt vi kanske aldrig är riktigt helt ensamma eftersom det nästan alltid finns någon som går igenom samma sak där ute. Eller åtminstone kan vi föreställa oss att det finns någon där, så känns det bättre.
Kram
Kimberly
måndag 21 april 2014
Dålig kamera + Värdelös disktrasa = jag som försöker plugga
Hej på er! Jag tror att just eftersom jag inte bloggat på så länge så har jag liksom massor av inspiration och energi på lager nu liksom. Det är därför jag e så aktiv! Men det var inte det jag ville snacka med er om.
Igår träffades ju jag och några kompisar och var vakna i princip hela natten. Eller inte alla och 'hela natten', för beror ju på vad man räknar som natt. Jag kan säga så mycket som att det var ljust (nästan dagsljus) när jag somnade så det var nästan så det gått över i morgon. Men återigen det beror ju på när man drar gränsen och definierar en tid som morgon. Men aja. Och jag vet inte varför, men varje gång man är uppe sådär sent så man vänder på hela jäkla dygnet - då spelar det ingen roll hur mycket man sover efteråt. Man är ändå trött hela den tid som återstår av nästa dag. Alltid. Jag fattar inte varför. Antar att det har med rutiner att göra. Kroppen vänjer sig liksom vid en sak, vid vissa tider och ruckar man på dem så blir liksom allt fel.
Jag kanske borde peta in en mening och säga: Jag är väldigt trött just nu. (wow ni kunde verkligen inte gissa, va?) Jag är som en kamera som inte kan få in fokus. Jag kan inte koncentrera mig när jag är trött. Och nu har jag tappat tråden helt. I alla fall borde jag plugga just nu (ni vet, jag failar ju i Franska och fattar inte NO alls - det har framgått ganska tydligt i mina tidigare inlägg) men det känns bara inte som om någonting går in. Jag är inte direkt en svamp som suger i mig all kunskap ljust nu. Verkligen inte.
Ni vet när man ska torka vatten med en helt snusstor disktrasa och den liksom inte riktigt får upp vattnet. (En disktrasa får upp vattnet bäst om den är lite fuktig. Inte torr, inte genomblöt - jag vet.) Det är jag just nu. Jag är en snusstor och värdelös disktrasa som inte tar in kunskapen.
Wow. Jag sitter här och jämför mig själv med en gammal disktrasa. Tror det är dags för mig att avsluta det här. Åh vad trött jag är.
Godnatt - Nej Godeftermiddag menar jag
Kram
Kimberly
Igår träffades ju jag och några kompisar och var vakna i princip hela natten. Eller inte alla och 'hela natten', för beror ju på vad man räknar som natt. Jag kan säga så mycket som att det var ljust (nästan dagsljus) när jag somnade så det var nästan så det gått över i morgon. Men återigen det beror ju på när man drar gränsen och definierar en tid som morgon. Men aja. Och jag vet inte varför, men varje gång man är uppe sådär sent så man vänder på hela jäkla dygnet - då spelar det ingen roll hur mycket man sover efteråt. Man är ändå trött hela den tid som återstår av nästa dag. Alltid. Jag fattar inte varför. Antar att det har med rutiner att göra. Kroppen vänjer sig liksom vid en sak, vid vissa tider och ruckar man på dem så blir liksom allt fel.
Jag kanske borde peta in en mening och säga: Jag är väldigt trött just nu. (wow ni kunde verkligen inte gissa, va?) Jag är som en kamera som inte kan få in fokus. Jag kan inte koncentrera mig när jag är trött. Och nu har jag tappat tråden helt. I alla fall borde jag plugga just nu (ni vet, jag failar ju i Franska och fattar inte NO alls - det har framgått ganska tydligt i mina tidigare inlägg) men det känns bara inte som om någonting går in. Jag är inte direkt en svamp som suger i mig all kunskap ljust nu. Verkligen inte.
Ni vet när man ska torka vatten med en helt snusstor disktrasa och den liksom inte riktigt får upp vattnet. (En disktrasa får upp vattnet bäst om den är lite fuktig. Inte torr, inte genomblöt - jag vet.) Det är jag just nu. Jag är en snusstor och värdelös disktrasa som inte tar in kunskapen.
Wow. Jag sitter här och jämför mig själv med en gammal disktrasa. Tror det är dags för mig att avsluta det här. Åh vad trött jag är.
Godnatt - Nej Godeftermiddag menar jag
Kram
Kimberly
söndag 20 april 2014
Påskafton = Twilight
Tja! Så påskafton blev vild...eller inte. Nejmen det enda vi gjorde var att äta mat (MYCKET) och äta efterrätt (ÄNNU MER) och såklart godis (NI VILL INTE VETA HUR MYCKET). Och sen klockan nio samlades vi för att se sista delen i Twilight. Ni hörde rätt. TWILIGHT. Faktum med att hela min familj (minus mig) har följt twilightfilmerna som gått varje kväll på sexan och haft ett litet "påsklovsmaraton." Helt sjukt med tanke på att i vanliga fall skulle alla - utom min syrra och kanske jag - ta avstånd till twilight i det här huset, men till och med min pappa var med. Sjuk.
Så jag spenderade i alla fall påskafton med att se fösälskade Bella och förälskade Edward kämpa för lilla Renesmee med förälskade Jacob vid sin sida. Åh hans abs. In my heart forever. Det gjorde hela filmen värd att se. Men jag vet inte. Ärligt har jag alltid varit Team Edward innerst inne. Jag menar hans abs är inte så dåliga dem heller, men det är inte därför. Det är nog för att kärleken mellan Edward och Bella känns så mycket mer ren liksom. Mer villkorslös och oändlig och jag älskar det.
Okej. Töntigt. Jag vet. Och vi kan nog alla erkänna att Twilight filmerna är inte dem bästa (även om de inte är såå dåliga, och de blir faktiskt bättre mot slutet). Men de har sin charm och böckerna är faktiskt läsvärda. Åh, ni skulle bara veta vilket besatt twilightfan jag var när jag var typ elva, tolv. Det var nästan läskigt. Men jag har kommit över det.
Så det var min påskhelg. ROCK'N'ROLL all the way. Hur var eran?
Nu ska jag snart iväg och träffa lite kompisar så det blir mysigt.
Ha det bra
Kram
Kimberly
Så jag spenderade i alla fall påskafton med att se fösälskade Bella och förälskade Edward kämpa för lilla Renesmee med förälskade Jacob vid sin sida. Åh hans abs. In my heart forever. Det gjorde hela filmen värd att se. Men jag vet inte. Ärligt har jag alltid varit Team Edward innerst inne. Jag menar hans abs är inte så dåliga dem heller, men det är inte därför. Det är nog för att kärleken mellan Edward och Bella känns så mycket mer ren liksom. Mer villkorslös och oändlig och jag älskar det.
Okej. Töntigt. Jag vet. Och vi kan nog alla erkänna att Twilight filmerna är inte dem bästa (även om de inte är såå dåliga, och de blir faktiskt bättre mot slutet). Men de har sin charm och böckerna är faktiskt läsvärda. Åh, ni skulle bara veta vilket besatt twilightfan jag var när jag var typ elva, tolv. Det var nästan läskigt. Men jag har kommit över det.
Så det var min påskhelg. ROCK'N'ROLL all the way. Hur var eran?
Nu ska jag snart iväg och träffa lite kompisar så det blir mysigt.
Ha det bra
Kram
Kimberly
lördag 19 april 2014
Google and I - friends for life
Jag ville bara tillägna ett snabbt inlägg till google och säga tack. De senaste dagarna har jag och google verkligen kommit närmare varandra. Hen har alltid svar på mina frågor och finns alltid där för mig i alla läggen.
Det har varit en intensiv tid av pluggande inför NO provet. Tack google för att du hjälpte mig att förstå vad mutationer var, och varför bara män får blödarsjukan. Wikipedia har också varit till stor hjälp.
Tack. Jag ser fram emot en lång vänskap.
Det har varit en intensiv tid av pluggande inför NO provet. Tack google för att du hjälpte mig att förstå vad mutationer var, och varför bara män får blödarsjukan. Wikipedia har också varit till stor hjälp.
Tack. Jag ser fram emot en lång vänskap.
Varning för depression
Tja hurrni. Long time, no see.
Vet ni, nu är det ju påsklov och när jag är ledig har jag en förmåga att skjuta upp saker. Som att plugga till No provet som är första dagen efter lovet som jag verkligen inte kan någonting till...Eller plugga till de franska nationella som är andra dagen efter lovet eftersom jag är helt efterbliven när det gäller franska. Eller städa mitt rum eftersom hela släkten kommer imorgon. Men nej det finns ju bättre saker att göra. Som att ha ett lost-maraton bara för att inse att sista avsnittet var EN TOTAL JÄVLA BESVIKELSE SOM INTE FÖRKLARADE ETT SKIT och att man fortfarande är PRECIS LIKA FÖRBANNAT FÖRVIRRAD SOM MAN VAR NÄR MAN SÅG DET FÖRSTA AVSNITTET. FÖR SEX FREAKING SÄSONGER SEDAN. INTE OKEJ ABC FAMILY. JAG HADE FÖRVÄNTNINGAR OCH NI LEVDE INTE UPP TILL DEM. INTE! (sorry - alla lostfan där ute. Ni förstår mig.)
Ja, Lost är ett passande namn i alla fall.
Men faktiskt. Jag är alldeles för duktig på att skjuta upp saker så nu sitter jag här, sent en fredagkväll och försöker klura ut vad aminosyror är och hur protein är uppbyggt och vad DNA faktiskt består av. Senså ska jag upp typ sju i morgon så jag hinner städa mitt rum, durcha och klura lite mer på de där förbannade DNA molekylerna innan släkten kommer hit och jag måste hänga med dem resten av helgen. (Nej det ska faktiskt bli lite kul att träffa alla igen.)
Nejmen kul liv. Kul liv. Verkligen. Såhär går det om man skjuter upp saker folk. Allt man får är stress och ett besviket avslut på Lost. No body wins.
Vet ni, jag känner att jag verkligen börjar glida i skolan. Jag bryr mig liksom inte alls lika mycket längre. Sista terminen i nian. Det är nu man ska lägga ner allt krut. Det är nu man ska göra sitt bästa, slut spurten liksom. Men jag spurtar inte. Jag går. Flåsande.
Jag bara känner mig så omotiverad. Eller jag vet inte vad jag ska säga jag orkar bara inte. Deprimerande. I know. Inte så att jag aldrig pluggar eller något, men jag gör liksom det som krävs. Punkt. Jag satsar liksom inte. Det räcker att ta sig i mål, jag måste inte ha en supertid. Okej jag vill inte ha en jättedålig tid heller. Det räcker med den tiden jag har nu, jag behöver inte förbättra den liksom.
Så känner jag. Och nu meddelade min dator just att klockan var tolv så det är kanske dags att gå och lägga sig om jag ska upp och plugga genitik klockan sju imorgon. Livet leker hurrni. Livet leker.
Ha det bra och glad påsk
Kram
Kimberly
Vet ni, nu är det ju påsklov och när jag är ledig har jag en förmåga att skjuta upp saker. Som att plugga till No provet som är första dagen efter lovet som jag verkligen inte kan någonting till...Eller plugga till de franska nationella som är andra dagen efter lovet eftersom jag är helt efterbliven när det gäller franska. Eller städa mitt rum eftersom hela släkten kommer imorgon. Men nej det finns ju bättre saker att göra. Som att ha ett lost-maraton bara för att inse att sista avsnittet var EN TOTAL JÄVLA BESVIKELSE SOM INTE FÖRKLARADE ETT SKIT och att man fortfarande är PRECIS LIKA FÖRBANNAT FÖRVIRRAD SOM MAN VAR NÄR MAN SÅG DET FÖRSTA AVSNITTET. FÖR SEX FREAKING SÄSONGER SEDAN. INTE OKEJ ABC FAMILY. JAG HADE FÖRVÄNTNINGAR OCH NI LEVDE INTE UPP TILL DEM. INTE! (sorry - alla lostfan där ute. Ni förstår mig.)
Ja, Lost är ett passande namn i alla fall.
Men faktiskt. Jag är alldeles för duktig på att skjuta upp saker så nu sitter jag här, sent en fredagkväll och försöker klura ut vad aminosyror är och hur protein är uppbyggt och vad DNA faktiskt består av. Senså ska jag upp typ sju i morgon så jag hinner städa mitt rum, durcha och klura lite mer på de där förbannade DNA molekylerna innan släkten kommer hit och jag måste hänga med dem resten av helgen. (Nej det ska faktiskt bli lite kul att träffa alla igen.)
Nejmen kul liv. Kul liv. Verkligen. Såhär går det om man skjuter upp saker folk. Allt man får är stress och ett besviket avslut på Lost. No body wins.
Vet ni, jag känner att jag verkligen börjar glida i skolan. Jag bryr mig liksom inte alls lika mycket längre. Sista terminen i nian. Det är nu man ska lägga ner allt krut. Det är nu man ska göra sitt bästa, slut spurten liksom. Men jag spurtar inte. Jag går. Flåsande.
Jag bara känner mig så omotiverad. Eller jag vet inte vad jag ska säga jag orkar bara inte. Deprimerande. I know. Inte så att jag aldrig pluggar eller något, men jag gör liksom det som krävs. Punkt. Jag satsar liksom inte. Det räcker att ta sig i mål, jag måste inte ha en supertid. Okej jag vill inte ha en jättedålig tid heller. Det räcker med den tiden jag har nu, jag behöver inte förbättra den liksom.
Så känner jag. Och nu meddelade min dator just att klockan var tolv så det är kanske dags att gå och lägga sig om jag ska upp och plugga genitik klockan sju imorgon. Livet leker hurrni. Livet leker.
Ha det bra och glad påsk
Kram
Kimberly
lördag 1 mars 2014
Jag vet inte vart jag är påväg
Tja hurrni. Det är sent och det är länge sedan jag bloggade. Såg lite på let's dance idag (ja jag satt hemma och tittade på let's dance istället för att vara på Avicii konserten som typ alla andra ungdomar i Stockholm. Mobba inte. Helt mitt val *host*) och Kenza är med. Vi är lite lika, vi bloggar ju båda två (okej typ den enda likheten mellan oss). Dock har hon ju typ en halv miljon besökare i veckan och vad har jag? Typ femtio om jag har tur. Men nu ska man ju inte vara girig.
Vet ni vad ni vill bli? Var ni vill komma i livet?
När man var yngre fick man alltid frågan vad man ville bli när man blev stor. Jag visste aldrig. Vissa var stensäkra. De skulle bli fotbollsproffs, eller dansare, eller rockstjärnor eller poliser eller superhjältar. Andra var inte lika säkra och en del - jag - hade ingen aning i huvudtaget.
När man sedan blev ännu äldre fortfatte folk att fråga lite seriösare - men jag hade fortfarande inte en susning om vad jag vill bli.
Och nu står vi här. För några veckor sedan gjorde jag min första ansöktning till gymnasiet. Den här gången när folk frågar är de seriösa. De vill ha ett seriöst svar. Var är man påväg, undrar de. Men jag vet fortfarande inte.
En del av er vet kanske att jag vill bli författare. Jag vet inte om det är mitt kall i livet eller vad, men för något år sedan så kände jag att det var något jag gillade. Jag tycker om att skriva och det är något jag till och med är bra på ibland. Det är något jag kan - något som passar mig. Vill jag fortsätta skriva i mitt liv? Absolut. Är det det enda jag vill ägna mig åt tills jag dör? Knappast.
Grejen är den att jag vet inte var jag är påväg. Jag vet inte vad jag vill arbeta med, eller vad jag vill utbilda mig till eller hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag har ingen jävla aning och ändå står jag här vid ett vägskäl i livet och är tvungen att välja.
Och jag är inte den enda som inte vet vart jag ska ta vägen. Vi är så otroligt många och vi är så otroligt unga. Framtiden börjar idag, det första avgörande steget tas nu. Men tänk om jag inte vet vart jag vill gå då?
Ha, egentligen är det konstigt hur vi (eller endel av oss, inte jag uppenbarligen) kan vara så säkra när vi är små - när vi nästan inte vet något om världen håller vi fast vid våra drömmar, men i takt med att vi växer tappar vi greppet.
Jag läste en gång ett citat. Jag kommer inte ihåg vem som sa det med det löd typ såhär: "Just because you don't know where you're going, dosen't mean you won't get there." och jag tycker det är så fint och tröstande på något sätt. Det påminner mig om att allt kanske liksom löser sig endå. Bara för att vi inte har ett tydligt mål just nu, bara för att vi inte är säkra på var vi vill ta oss än betyder det inte att oavsätt vad det där målet en dag kommer att bli, så kommer vi kanske nå fram. Det är okej att vi inte vet just nu. Det är okej att vi bara sätter ena foten framför den andra utan att ha någon aning om vilken riktning vi går i - för en dag kommer vi kanske fram till vårt mål endå. Vi är inte så vilse som vi tror och även om vi skulle vara det så är det okej. Det är okej.
Godnatt hurrni.
Kram
Kimberly <3
Vet ni vad ni vill bli? Var ni vill komma i livet?
När man var yngre fick man alltid frågan vad man ville bli när man blev stor. Jag visste aldrig. Vissa var stensäkra. De skulle bli fotbollsproffs, eller dansare, eller rockstjärnor eller poliser eller superhjältar. Andra var inte lika säkra och en del - jag - hade ingen aning i huvudtaget.
När man sedan blev ännu äldre fortfatte folk att fråga lite seriösare - men jag hade fortfarande inte en susning om vad jag vill bli.
Och nu står vi här. För några veckor sedan gjorde jag min första ansöktning till gymnasiet. Den här gången när folk frågar är de seriösa. De vill ha ett seriöst svar. Var är man påväg, undrar de. Men jag vet fortfarande inte.
En del av er vet kanske att jag vill bli författare. Jag vet inte om det är mitt kall i livet eller vad, men för något år sedan så kände jag att det var något jag gillade. Jag tycker om att skriva och det är något jag till och med är bra på ibland. Det är något jag kan - något som passar mig. Vill jag fortsätta skriva i mitt liv? Absolut. Är det det enda jag vill ägna mig åt tills jag dör? Knappast.
Grejen är den att jag vet inte var jag är påväg. Jag vet inte vad jag vill arbeta med, eller vad jag vill utbilda mig till eller hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag har ingen jävla aning och ändå står jag här vid ett vägskäl i livet och är tvungen att välja.
Och jag är inte den enda som inte vet vart jag ska ta vägen. Vi är så otroligt många och vi är så otroligt unga. Framtiden börjar idag, det första avgörande steget tas nu. Men tänk om jag inte vet vart jag vill gå då?
Ha, egentligen är det konstigt hur vi (eller endel av oss, inte jag uppenbarligen) kan vara så säkra när vi är små - när vi nästan inte vet något om världen håller vi fast vid våra drömmar, men i takt med att vi växer tappar vi greppet.
Jag läste en gång ett citat. Jag kommer inte ihåg vem som sa det med det löd typ såhär: "Just because you don't know where you're going, dosen't mean you won't get there." och jag tycker det är så fint och tröstande på något sätt. Det påminner mig om att allt kanske liksom löser sig endå. Bara för att vi inte har ett tydligt mål just nu, bara för att vi inte är säkra på var vi vill ta oss än betyder det inte att oavsätt vad det där målet en dag kommer att bli, så kommer vi kanske nå fram. Det är okej att vi inte vet just nu. Det är okej att vi bara sätter ena foten framför den andra utan att ha någon aning om vilken riktning vi går i - för en dag kommer vi kanske fram till vårt mål endå. Vi är inte så vilse som vi tror och även om vi skulle vara det så är det okej. Det är okej.
Godnatt hurrni.
Kram
Kimberly <3
måndag 24 februari 2014
Vår bästa tid är...nu?
Hej.
Vet att det var evigheter sedan jag skrev något alls, men fick bara lust att göra det nu.
Vet ni vad jag har tänkt på?
Tänk om vår bästa tid är nu? Just nu? Om vårt bästa år är i år? Om det här är så bra som de blir?
Fan vad deprimerande. Men det kanske är sant. Det vet vi ju inte, eller hur. Det kan vi aldrig veta. Det kanske är därför det är så viktigt att göra som alla säger och leva i nuet. Var du än är, vad du än gör, gör det bästa av det och njut.
Jag tror inte att livet bara handlar om att göra massa saker. Jag tror det mer handlar om att vara lycklig. Oavsett vad lycklig är just nu. Det kanske inte alltid behöver betyda att man måste resa jorden runt, eller få bra betyg i alla ämnen, eller jobba på det perfekta jobbet, eller alltid vara upptagen, eller alltid hänga med vänner. Det behöver inte betyda att ditt liv är perfekt.
Kanske betyder det bara att du gör vad som känns rätt för dig, gör vad som gör dig glad, gör det bästa av situationen. Och att du har ett leende på läpparna under resans gång.
Kram
Kimberly
Vet att det var evigheter sedan jag skrev något alls, men fick bara lust att göra det nu.
Vet ni vad jag har tänkt på?
Tänk om vår bästa tid är nu? Just nu? Om vårt bästa år är i år? Om det här är så bra som de blir?
Fan vad deprimerande. Men det kanske är sant. Det vet vi ju inte, eller hur. Det kan vi aldrig veta. Det kanske är därför det är så viktigt att göra som alla säger och leva i nuet. Var du än är, vad du än gör, gör det bästa av det och njut.
Jag tror inte att livet bara handlar om att göra massa saker. Jag tror det mer handlar om att vara lycklig. Oavsett vad lycklig är just nu. Det kanske inte alltid behöver betyda att man måste resa jorden runt, eller få bra betyg i alla ämnen, eller jobba på det perfekta jobbet, eller alltid vara upptagen, eller alltid hänga med vänner. Det behöver inte betyda att ditt liv är perfekt.
Kanske betyder det bara att du gör vad som känns rätt för dig, gör vad som gör dig glad, gör det bästa av situationen. Och att du har ett leende på läpparna under resans gång.
Kram
Kimberly
fredag 10 januari 2014
Det var en gång...
"Even in the future the story begins with once upon a time."
-Marissa Mayer
Cinder
Jag vet inte varför jag gillar det här citatet så mycket. Kanske för att det är så totalt avskalat sant, men ändå tänker man inte ofta på det. Citatet påminner mig om att det som är här och nu, kommer inte alltid att vara här och nu. Snart kommer det att vara "då". Vår verklighet idag kommer bli historia, den kommer förändras till berättelser och minnen, kanske till och med blekna bort. Där vi är nu, det är bara en station, ett stopp på en mycket längre väg som fortsätter - kanske i evigheter. Snart kommer vi inte att se framåt på det vi har utan bakåt på det vi hade.
I morgon, om några år, om hundratals livstider, så kommer historierna om nu, inte vara "Det finns" eller "Det är". De kommer börja med: "Det fanns" eller "Det var".
Varje sekund blir vår nutid till historia, och varje sekund glider den historian lite längre bak i tiden.
I framtiden när folk, eller vi, tittar tillbaka på vad vi hade, på vad vi gjorde, på historierna vi skapade, kommer berättelserna att börja med: "Det var en gång..."
Kram
Kimberly
lördag 4 januari 2014
Dagbok?
Tja.
Nu när jag läser igenom mina senaste inlägg känns det som om den här bloggen bara har varit ett ställe för mig att ösa ur mig alla tvivel och skit som har med mig att göra. Det låter ganska desperat också och jag är ledsen för det.
jag vet inte, (en fras jag upprepar väldigt ofta) ibland blir jag bara så trött på att folk inte bara kan acceptera än som man är ibland. Att de alltid ska hacka och ändra på en liksom.
Nej nu är jag egentligen ganska orättvis, för jag har massvis av underbara människor i mitt liv som jag vet accepterar mig. Men jag antar att vi alla har dem som inte riktigt gör den. Eller kanske snarare att vi alla har den där saken som folk vill ändra med oss.
Mina inlägg är ganska svåra att läsa ibland va? De känns så...otydliga? Grumliga? Kryptiska? Aja, ibland orkar jag bara inte förklara mig liksom.
Vet ni jag har tänkt på en sak, den här bloggen är nästan lite som en dagbok ibland, den är så personlig. Inte så att ni får veta allt som händer i mitt liv, nej, ni får veta vad jag tycker och känner om allt som händer i mitt liv. När man tänker på det är det ganska sjukt att jag låter hela världen ta del av mina innersta tankar.
Men egentligen är jag inte rädd för att visa världen vem jag är (eller okej, inte världen snarare de där 30 läsarna jag har). Jag är nästan glad att jag får den här chansen att göra det, får den här chansen att öppna mig på riktigt.
Jag menar, vi möter människor hela tiden i våra liv, människor som vi umgås med men som egentligen kanske inte känner oss. Ta skolan till exempel. Alla i min klass vet ju vem jag är och de har nog ett hum om hur jag är också, men det är inte så mycket som går på djupet. Det mesta på den här bloggen är det bara mina närmaste som vet (innan jag skrev det alltså). Och jag vill visa vem jag är - hela jag, djupet också. Men på något sätt är det så mycket lättare att göra det såhär. Att skriva det på nätet. Inte för att jag gömmer vem jag är, utan bara för att...det är lättare.
Men kanske gör det mig egentligen feg. Jag menar varför tar jag inte bara upp sånt här face to face? Varför räcker jag inte upp handen i klassrummet och delar med mig av alla mina smarta argument? Varför tar jag inte initiativet oftare och snackar med folk? Då är jag inte så kaxig längre. Då är det så sjukt mycket svårare. Inte för att jag inte står för saker och ting då, nej, jag har bara svårt att ta upp det och så. Inte med alla. Men i allmänhet.
Inte för att jag är folkskygg eller så! Insåg just hur det här kan uppfattas. Nej jag har ju skaffat mig lite vänner och med dem kan jag kläcka ur mig allt möjligt skruvat och djupt. Det är mer dem jag inte känner sådär jättebra än som det är svårare med.
Gud nu känns allt ganska intrasslat. Dessutom känns det som om jag skrivit om det här tidigare. Ledsen om jag uppreppade mig.
Aja, ha det gott
Kram
Kimberly
(psst: Det här inlägget tillägnar jag dig Love <3 )
Nu när jag läser igenom mina senaste inlägg känns det som om den här bloggen bara har varit ett ställe för mig att ösa ur mig alla tvivel och skit som har med mig att göra. Det låter ganska desperat också och jag är ledsen för det.
jag vet inte, (en fras jag upprepar väldigt ofta) ibland blir jag bara så trött på att folk inte bara kan acceptera än som man är ibland. Att de alltid ska hacka och ändra på en liksom.
Nej nu är jag egentligen ganska orättvis, för jag har massvis av underbara människor i mitt liv som jag vet accepterar mig. Men jag antar att vi alla har dem som inte riktigt gör den. Eller kanske snarare att vi alla har den där saken som folk vill ändra med oss.
Mina inlägg är ganska svåra att läsa ibland va? De känns så...otydliga? Grumliga? Kryptiska? Aja, ibland orkar jag bara inte förklara mig liksom.
Vet ni jag har tänkt på en sak, den här bloggen är nästan lite som en dagbok ibland, den är så personlig. Inte så att ni får veta allt som händer i mitt liv, nej, ni får veta vad jag tycker och känner om allt som händer i mitt liv. När man tänker på det är det ganska sjukt att jag låter hela världen ta del av mina innersta tankar.
Men egentligen är jag inte rädd för att visa världen vem jag är (eller okej, inte världen snarare de där 30 läsarna jag har). Jag är nästan glad att jag får den här chansen att göra det, får den här chansen att öppna mig på riktigt.
Jag menar, vi möter människor hela tiden i våra liv, människor som vi umgås med men som egentligen kanske inte känner oss. Ta skolan till exempel. Alla i min klass vet ju vem jag är och de har nog ett hum om hur jag är också, men det är inte så mycket som går på djupet. Det mesta på den här bloggen är det bara mina närmaste som vet (innan jag skrev det alltså). Och jag vill visa vem jag är - hela jag, djupet också. Men på något sätt är det så mycket lättare att göra det såhär. Att skriva det på nätet. Inte för att jag gömmer vem jag är, utan bara för att...det är lättare.
Men kanske gör det mig egentligen feg. Jag menar varför tar jag inte bara upp sånt här face to face? Varför räcker jag inte upp handen i klassrummet och delar med mig av alla mina smarta argument? Varför tar jag inte initiativet oftare och snackar med folk? Då är jag inte så kaxig längre. Då är det så sjukt mycket svårare. Inte för att jag inte står för saker och ting då, nej, jag har bara svårt att ta upp det och så. Inte med alla. Men i allmänhet.
Inte för att jag är folkskygg eller så! Insåg just hur det här kan uppfattas. Nej jag har ju skaffat mig lite vänner och med dem kan jag kläcka ur mig allt möjligt skruvat och djupt. Det är mer dem jag inte känner sådär jättebra än som det är svårare med.
Gud nu känns allt ganska intrasslat. Dessutom känns det som om jag skrivit om det här tidigare. Ledsen om jag uppreppade mig.
Aja, ha det gott
Kram
Kimberly
(psst: Det här inlägget tillägnar jag dig Love <3 )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)