2013 här kommer vi!!

hej på er!! I dag är det den sista dagen på 2012. Sorligt? Ja lite. I morgon är det 2013. Kul? Ja för fan!!! <3

2012 har i alla fall känts som ett riktigt bra år. Varför? Jag vet ärligt talat inte. Jag har helt enkelt haft roligt i år, blivit mer självsäker och bara levt helt enkelt. Det känns bra i alla fall :D <3

2013 tror jag kommer bli ett ännu bättre år :D På sätt och vis i alla fall. Åtminstonde hoppas jag det.

Vad vill jag ska hända 2013?

• Jag vill uppleva kärlek
• Jag vill få snyggare rumpa (haha)
• Jag vill ägna mig mer åt mina historier, komma på fler idéer, jobba mer med dem och avsluta dem.
• Jag vill skratta, mycket!
• Jag vill umgås med vänner och familj och bara ha roligt!
• Jag vill ta chanser och LEVA LIVET!!
• Jag vill bli självsäkrare och mindre blyg. (i de sitvationer som jag är blyg)
• Jag vill LEVA DET BÄSTA ÅRET HITTILLS, HA GRYMT KUL OCH SKAPA MINNEN FÖR LIVET!!! <3<3
• Jag vill börja dricka kaffe

Kram på er alla och
GOTT NYTT ÅR!!!!!!!!!!!!!

Bio

Hej hopp på er :) <3 I dag har jag varit med familjen och sätt på bio. Hobbit - en oväntad resa, om man ska vara exakt ;) <3 Den var väldigt bra, och det kändes inte som den var så lång som den faktiskt var (2 timmar och 50 minuter!!!) Dock såg jag den i 3D och det blev ganska jobbigt för ögonen efter ett tag och jag fick huvudvärk :( <3 Men annars var den bra :D !!

Kram!! <3

Halvblod av Sofie Trinh Johansson

Här kommer en lite bokrecension på Halvblod :D

____

tittel: Halvblod
av: Sofie Trinh Johansson
första i en triologi (uppföljaren heter Vingar av glas)
antal sidor: Pocket 435 Häftad 662
Genre: Fantasy

Beskrivning av boken: Aveline Johansson är 22 år gammal och har hittills levt ett skyddat och stillasittande liv på grund av hennes hjärtfel.
Men efter att Aveline en dag råkat höra ett samtal mellan hennes föräldrar, ett samtal som hon vet att det aldrig var meningen att hon skulle höra, så förändras hela hennes liv.
Plötsligt är hon på flykt med Billy, den ända personen som verkar kunna skydda henne men är hon verkligen säker tillsammans med honom?
Billy öppnar en helt ny värld för henne, en värld hon aldrig trodde fanns, och hon upptäcker att hennes tidigare liv inte har varit något annat än en ända stor lögn.
Billy är även den ända som tycks kunna förklara för Aveline vad hon verkligen är. Och när hon får reda på sanningen om sig själv går det också upp för henne att hon har ett pris på sitt huvud. Ett högt pris, som många vill åt.

Vad tycker jag? Halvblod är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Jag älskar huvudkaraktären Aveline, och även Billy hennes mörka "räddare i nöden". Dock är jag inte lika förtjust i Alexander. Jag vet inte riktigt vilken roll han spelar i det hela än, men jag föredrar helt klart Billy framför Alexander.
Boken har en spänning som gör att man är fast från första början, en dragningskraft som håller en fast kedjad ända till slutet - trotts att boken är över 600 sidor lång. Och även fast det är andra gången jag läser den här boken så är jag nästan lika fast som jag var första gången.
Halvblod är skriven av en svensk författare vilket gör att man på sätt och vis känner sig lite närmare boken. Man får följa Avelines och Billys färd genom Sverige och man känner på sätt och vis igen sig.
Slutet på boken är helt fantastiskt. Inte för att det är "lever lyckliga i alla sina dagar" - slut, utan för att det är vackert, väl skrivet och lämnar boken på ett sådant sätt att man knappt kan vänta på att läsa nästa bok i serien.
Boken är uppbyggt på ett bra sätt och är välskriven. Dessutom är den fyllt av känslor och man dras med. Drar på munnen och blir tårögd. Jag har har definitivt gråtit när jag läst den här boken ;)
Som sagt älskar jag den här boken och jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot att få läsa uppföljaren (Vingar av glas.)

Mitt betyg: 9 av 10

Sammanfattning: En riktigt spännande fantasy bok av en svensk författare. Mycket läsvärd!! <3

Citat:

Han vände bort blicke , jag var glad att jag inte kunde se honom.

"Men på sätt och vis har de ändå rätt Aveline." sa han hotfullt. "Felet med dig är ditt hjärta. Det borde inte slå."

(Läs fler Citat här)

Vill du läsa mer om boken eller köpa den kan du göra det här

Kram!! <3

"Ta det lugnt nu miss Linh. Ni gör alla andra medborgare en stor tjänst genom att vara här."

Cinder blängde ursinnigt på spegeln och hoppades att hon såg rakt på idioten på andra sidan.

"Jaså? Och vad har de någonsin gjort för mig?"

ur: Cinder

av: Marissa Meyer

(Cinder = miss Linh)

Kommentarer

Jag vet att det är ett långt inlägg, men snälla läs. Sååå tråkigt är det inte ;)

Hej på er :) Nu är det så här att jag har knappt fått några kommentarer alls sen jag började blogga igen. Typ ingen (utom en från Lovisa <3<3) så då tänkte jag att vi kunde ta ett litet snack nu.
Så här är det:

Ni alla vet ju att när man har gjort något, sagt något, skrivit något o.s.v så vill man ju ha respons. Man vill att folk ska höra en och se en. Oavsett på vilket sätt man vill bli sedd, så vill alla bli sedda. Det är ingen stor skillnad på oss människor. Alla vill vi ha uppmärksamhet på ett eller annat sätt. Enda skillnaden är hur vi väljer att försöka få uppmärksamhet. Vissa försöker knappt alls utan står mer i skuggan, medan andra kastar sig över varje chans de kan få.
Och jag skiljer mig inte från alla andra, jag vill också ha uppmärksamhet. Jag vill veta att det jag gör syns, att det jag skriver blir läst.
Och förstår ni vad jag menar när jag säger att vad som helst är bättre en tystnad?
På vilket sätt folk en svarar, responderar på det man gör så vill man ha någon reaktion. Ilska, avsky, förvirring, glädje, gillande. Vad som helst är bättre än inget. Än att bli ignorerad. Känna sig osynlig.
Förstår ni?

I alla fall, alla ni andra som bloggar eller liknande (även ni andra) ni vet ju hur glad man blir när man får en kommentar. Det behöver knappt vara en fullständig mening. Bara något, något som visar att någon har sätt, någon har läst, någon har brytt sig. Det gör så stor skillnad. Så kom ihåg det nästa gång ni läser eller ser något som det ligger arbete bakom, läser en blogg eller liknande, ta lite lite tid och skriv en kommentar då och då. För det gör stor skillnad.

Då återkommer vi till min blogg. Vad kan vara anledningen till att jag inte fått några kommentarer?

1. Det jag skriver är så hemskt dåligt att folk är helt paralyserade av ilska och avsky och inte kan kommentera helt enkelt.

2. Det jag skriver är helt obegripligt så alla blir helt sinnesförvirrade.

3. Det jag skriver är så tråkigt att ingen ens orkar läsa det.

4. Det jag skriver är så sjukt bra att när man har läst det så sitter alla och bara stirrar på datorn i chocktillstånd.

Japp. Det var det de.

Om ni vill kan ni ju alltid skriva en kommentar och säga om något av förslagen över stämde :) <3

kram!!

p.s hoppas verkligen att något orkade läsa hela det här.

Halvblod

Han vände bort blicke , jag var glad att jag inte kunde se honom.

"Men på sätt och vis har de ändå rätt Aveline." sa han hotfullt. "Felet med dig är ditt hjärta. Det borde inte slå."

***

Till min förvåning kände jag en kall hand gripa efter min. Han tryckte den lätt.

"Kanske, om du hade varit stark nog. Men du vill inte döda någon, Aveline." ögonen var milt bruna igen. "Jag vet att du inte vill det. Du vill inte bli en sådan som jag."

***

"Billy är annorlunda." sa jag

"Han är precis som dem. När ska du inse det?" för första gången visade Alexander upp en tydlig frustation, nästan vrede, mot mig. "Han dricker blod precis som dem. Han åtrår ditt blod precis som dem. Han har attackerat dig. Precis som dem. Vad för honom annorlunda?"

"Han vill att jag lever. Det gör honom annorlunda." viskade jag lågt.

ur: Halvblod

av: Sofie Trinh Johansson

"There is always hope fore them who have the courage to belive."

- K.S ©

Lucia Del 6

Ja hej på er igen :D
Här kommer del 6 i Lucia novellen och jag har fortfarande inga kommentarer. Kom igen, en lite kommentar gör ssååå mycket. Även om ni tycker den är dålig, eller inte änns läser den, så skriv. Vad som helst är bättre än tystnad.

______
Lucia
Del 6

   Väckarklockans skärande signaler drog mig ut ur drömmarnas rike, tillbaka till verkligheten. Min hand sträcktes automatiskt ut och stängde av den. Jag vände mig om och famlade efter sömnen och drömmarnas mjuka famn. Ville inte vakna riktigt än...

   Sedan kom jag ihåg. 

   Jag slog upp ögonen. Mamma, sågen, ljuset. Allt. Hon hade varit här, hon hade sjungit för mig. Jag satte mig upp i sängen. Nu kändes allt avlägset, nästan som en drömm...

   Min blick föll på golvet och jag fick syn på det röda sidenbandet. Det mamma haft kring midjan. Jag sträckte mig ner och tog upp det. Det hade hänt. Det var jag säker på.

   Allt hade inte varit en dröm. Inte den här gången. 

   Lucia ett år senare. 

   Runt omkring mig var allt mörkt, kolsvart. Plötsligt började det ljusna långt där borta, vid horisonten. Långsamt blev en gestalt tydlig, en gestalt med ljus i håret, vit böljande dress, blodrött band i midjan och vackert skinande blont hår. Ansiktet föll i skugga, men det var ingen tvekan om att kvinnan var vacker. Och var hon gick följde ljus. 

   Hon kom emot mig, skred fram så graciöst att det nästan såg ut som om hon svävade.

   Hon sjöng också. En stillsam och klar melodi. Desto närmare hon kom, desto tydligare blev sången. 

   ”...Låt änglarna sjunga dig till sömns, du är trygg i min famn mitt barn. Jag lämnar dig aldrig, låt min kärlek bära dig fram. Låt änglarna sjunga dig till söms...”

   Hon kom långsamt närmare och närmare.

   ”...Låt dem föra dig dit trygghet fans...”

   Hon var nära nu, snart skulle jag kunna urskilja hennes ansikte. Det var något så bekant med henne

   ”...Jag ska vaka över dig tills natt blir dag, och dag blir natt...”

   Jag visste att om hon bara tog ett steg till skulle jag kunna se hennes ansikte, jag skulle få veta vem hon var...

   ”...Låt änglarna sjunga dig till söms...”

   Hon tog ännu ett steg fram och höjde huvudet. Jag log mot henne. Min mammas ansikte log tillbaka mot mig. 

   Jag vaknade upp ur drömmen. Öppnade sömnigt ögonen och såg mig omkring. Väckarklockan lyste mot mig.

   0.01.

   Den 13 December. Lucia.

   Jag vände mig om i sängen och slöt ögonen. Det tog inte lång tid innan jag började glida iväg in i sömnen. I mitt huvud hörde jag min mamma sjunga änglasången för mig.

   ”...Låt änglarna sjunga dig till sömns. Låt dem föra dig dit trygghet fans...”

   Långsamt lät jag min egen ängel sjunga mig till sömns...

© by: K.S

____________

Så kom igen. Snälllaaa. Vad tyckte ni om berättelsen, nu när ni läst hela? Var den bra? Var den dålig? Vad kan förbättras?

Själv är jag väll si sådär nöjd med den

Kram!!

p.s kom ihåg, vad som helst är bättre än tystnad

Lucia Del 5

hejsan hoppsan falleralle ra. När julen kommer ska varenda unge vara gla'!!

hej på er och go fortsättning, eller vad man säger! Här kommer del 5 i novellen Lucia. (om ni  e intresserade så har jag fortfarande inte fått några kommentarer...*hint**hint*)
__________
Lucia
Del 5

   Tiden började bli knapp.

   ”Ta hand om pappa, han behöver dig.” sa mamma. Jag nickade. ”Ta hand om dig själv också. Och vad som än händer så kom ihåg att jag finns alltid här.” hennes kalla hand snuddade på platsen där mitt hjärta satt. ”Och du är aldrig någonsin ensam.” Jag nickade återigen.

   ”Kom.” Hon tog min hand och drog sakta med mig mot trappan. 

   Det kändes underligt att hålla hennes hand. Det kändes inte riktigt som att verkligen hålla i något, mer som att ta på luft. Men samtidigt fanns det något där.  

   Mamma förde mig vidare in i mitt rum. 

   ”Lägg dig ner gumman.” sa hon och jag kröp tveksamt ner under täcket. Väckarklockans självlyssande siffror löss mot mig. 23:54.

   Mamma stod och tittade ner på mig en stund. Sedan drog hon i knuten på det röda bandet runt hennes midja, så att den löstes upp och föll till golvet. Sedan satte hon sig på sängkanten och strök mig mjukt över håret. 

   ”Kom ihåg att jag älskar dig.” sa hon mjukt, och så började hon sjunga. 

   ”Låt änglarna sjunga dig till sömns, du är trygg i min famn mitt barn. Jag lämnar dig aldrig, låt min kärlek bära dig fram...”

   23:56

   ”...Låt änglarna sjunga dig till sömns. Låt dem föra dig dit trygghet fans. Jag ska vaka över dig tills natt blir dag, och dag blir natt...”

   23:57

   ”...Låt änglarna sjunga dig till sömns. Jag lämnar aldrig din sida. Låt min kärlek skydda dig från mörker och sorg...”

   23:58

   Två minuter kvar. Jag ville inte att hon skulle lämna mig. Inte nu. Nu när jag precis hade fått tillbaks henne. Nu när jag hade träffat henne.

   ”Gå inte.” mumlade jag. ”Snälla lämna mig inte.”

   ”Jag måste, vännen min.” hon strök mig över håret. ”Blunda.” Viskade hon. Jag slöt långsamt ögonen.

   ”Låt änglarna sjunga dig till sömns...”’

Hennes röst blev mer och mer avlägsen. 

   ”...Jag lämnar dig aldrig, låt min kärlek bära dig fram...”

Hennes röst tonade ut och försvann. Jag öppnade ögonen.

   0:00

   Den 14 December

   Jag slöt ögonen igen. Saknade efter mamma var påtaglig. Plötsligt var jag så hemskt medveten om att hon var borta. Sakta rann en tår ner för min kind.

Jag tog ett djupt andetag. I mitt huvud hörde jag mammas röst sjunga änglasången för mig.

   Det tog ett tag, men långsamt föl jag in i drömmarnas värld

© by: K.S

______________

Så vad tycker ni??

p.s. det kommer en del till, den är inte slut riktigt än... <3

Kram!!

Lucia Del 4

Hej på er!! <3<3 I dag är det julafton så först och främst vill jag önska er alla en riktigt god jul!!

Här kommer del 4 i alla fall, och en så länge har jag inte fått en endaste kommentar. Vad är det här? Är det ingen som läser? E den så dålig? Ja, ni kan ju i alla fall berätta det om ni vill, om den är så dålig alltså :)

____
Lucia
Del 4

Pappa hade åkt hemifrån och jag låg ensam i min säng. Jag hade legat här ett tag nu. Väntande. 

Jag var fortfarande klarvaken när jag hörde någon på undervåningen

”...Låt änglarna sjunga dig till sömns. Du är trygg i min famn, mitt barn...”

Den här gången skrämde det mig inte lika mycket. Jag tassade upp ur sängen, fram till trappan och vidare ner i vardagsrummet. Där stannade jag och lyssnade. Jag följde den klingande melodin ut i köket. 

Så fort jag klev in i köket kände jag närvaron igen och jag tyckte mig se skuggan av en gestalt vid fönstret. Sången hade tystnat nu.

På köksbordet brann återigen stearinljuset från gårdagen.

Jag tog tvekande ett steg fram, mot fönstret.

Sakta började gestalten framför mig att ta form och snart stod där en vacker kvinna 

Det var Lucian från mina drömmar, men den här gången kunde jag se hennes ansikte. Det var samma ansikte som jag sätt på så många bilder.

”Hej mamma.” mumlade jag. 

Min mammas ansikte sprack upp i ett leende.

”Jag har saknat dig vännen.” hennes röst var sjungande och klar. Vackrare än jag föreställt mig. Jag kände hur mina ögon tårades. Jag ville inget heldre än att kasta mig fram och krama om min mamma. Min mamma som varit borta i så många år. Jag hade inga tydliga minnen av henne, men nu när hon stod rakt framför mig kändes allt rätt. Jag visste att det var hon. 

”Gråt inte gumman.”

Jag snörvlade.

”Det är bara det...jag trodde aldrig att jag skulle få se dig.”

”Å vännen, jag har varit här hela tiden.” sa hon mjukt. ”Du har inte alltid kunnat se mig bara. Eller känna.” hon log vemodigt. ”Det är bara på Lucia som jag fått styrka nog att kunna kontakta dig. Vara här, fysiskt, med dig. Men jag har aldrig någonsin lämnat dig. Och det jag kommer aldrig göra.”

Tårarna forsade ner för mina kinder.

”Varför är du kvar här.” fick jag fram. ”Borde inte du vara i himlen med alla andra.”

”Jodå. Snart. Jag var bara tvungen att stanna kvar här så att jag fick se att du klarade dig. Och så att jag får säga hej då.” hon tog ett steg närmare. ”Men vi har inte mycket tid på oss. Jag kan bara stanna tills den trettonde är över.”

”Till tolvslaget.” mumlade jag. Hon nickade. Jag kastade en blick på den digitala klockan på mikrovågsugnen. 23:44

Vi stod där tysta en stund och betraktade varandra. Tårarna fortsatte att rinna ner för mina kinder. Det kändes så overkligt. Jag stod öga mot öga med min mamma. Min döda mamma.

Samtidigt tvivlade jag inte på att det verkligen hände. 

Mamma tog ett steg närmare mig

”Du har växt upp till en så vacker ung kvinna.” hon log varmt mot mig. Hon kom ännu närmare och höjde handen mot mitt ansikte. Hennes fingertoppar snuddade vid min kind. Den kalla beröringen var knappt mer en smekningen från vinden, men den fick mig ändå att rysa. 

Men hon skrämde mig fortfarande inte, vilket egentligen var konstigt. Jag borde ju bli rädd för min mammas vålnad. Men det fanns inget hotfullt över henne. Bara lugn och trygghet. Och kärlek.

Jag såg hur mamma kastade en blick mot klockan. 23:48

”Jag vill att du ska veta att jag älskar dig mer än allt annat. Okej? Och vad som än händer finns jag alltid här. Jag lämnar dig aldrig.”

Jag nickade stumt. Tårarna fortsatte att rinna.

”Se så, gråt inte.”

”Är det här sista gången jag ser dig?” frågade jag tyst. Hon skakade på huvudet

”Nej självklart inte. Vi ses igen. När tiden är inne kommer vi finna varandra.”

”Du menar när jag...dör?” hon skakade på huvudet och ett litet leende spelade på hennes läppar.

”När tiden är inne, mitt barn. Då ses vi igen. När det blir kan ingen säga.”

”Men vi kommer ses igen?” Mamma nickade

”Jag lovar.”

Jag tittade på klockan. 23:50

”Kommer du till himlen nu?” undrade jag. Mamma nickade åter igen. ”Kan du hälsa mormor från mig då?”

”Självklart.” log hon.

”Kommer du bli lycklig?”

”Ja.” sa hon sakta. Ännu ett leende spred sig på hennes läppar. ”Det kommer jag.”

23:52

Tiden började bli knapp.

© by: K.S

______________

Snälla, snälla kommentera :D Det är ju ändå jul, då ska vi vara snälla mot varandra <3<3

Kram!! 

Och GOD JUL!!! 

Lucia Del 3

Hej på er!! How do you feel today? Me? I'm feel greeaattt!!!

Här kommer i alla fall del tre på Lucia novellen och snälla, snälla kommentera något. (om ni nu läser vill säga) Är den bra? Dålig?

________
Lucia
Del 3

   Jag tassade försiktigt upp till mitt rum igen, smög runt varje hörn, men inget verkade konstigt. Allt var precis som vanligt. Som om jag aldrig hört sången, sätt den vita gestalten och hittat det brinnande ljuset. Men jag visste att det hade hänt. Jag visste. 

   Jag la mig ner i sängen igen, och jag blev trött förvånansvärt fort. Trotts allt som hänt var jag konstigt nog inte särskilt rädd. Det tog inte lång tid innan jag började sväva iväg in till drömmarnas rike. Och så fort jag nådde det kom sången igen

   ”Låt änglarna sjunga dig till sömns. Jag lämnar aldrig din sida. Låt min kärlek skydda dig från mörker och sorg. Låt änglarna sjunga dig till sömns. Du är trygg i min famn mitt barn...”

   Och sakta lät jag sången i mina drömmar sjunga mig till sömns. 

   Morgonen därefter var allt nästintill normalt. Jag gick till skoan, gick på mina vanliga lektioner, tittade på skolans luciatåg pratade med mina vänner och liknande. Dock kände jag mig förfölj av den oförklarliga närvaron hela dagen och jag kunde inte få änglasången ur huvudet, jag gick och nynnade den

   När jag kom hem efter skolan vid kvart över fyra satt pappa i soffan och läste. På vägen till mitt rum tog jag med mig ett äpple från köket och kunde konstatera att stearinljuset stod kvar mitt på bordet.

   ”Hej gumman. Hur var skolan i dag?”  frågade pappa när jag gick förbi.

   ”Bra, inget speciellt direkt utom Luciatåget.” svarade jag.

   ”Okej. Hjälper du till med maten sen?” 

   ”Visst.” svarade jag och log. ”Jag måste bara göra lite läxor först.”

   ”Gör det du.” sa han och log. Han återvände till boken och jag gick upp på mitt rum.

   ”Kan du röra om i stekpannan?” undrade pappa medan han hakade lök.

   ”Visst.” jag gick fram till spisen och började röra med stekspaden. Änglasången spelades upp om och om igen i mitt huvud. Tillslut började jag, nästan omedvetet, nynna på den. 

Plötsligt stelnade pappa till och vände sig om mot mig.

   ”Var har du hört den där?”

   Jag slutade röra och vände mig mot honom. Häpen över hårdheten i hans röst.

   ”Jag har hört den i mina drömmar.” svarade jag. Pappa tycktes sjunka ihop och det fanns något inåtvänt i hans blick

   ”Din mamma brukade sjunga den sången.” sa han, mer till säg själv än mig. ”Hon sjöng den jämt, speciellt för dig. När du hade svårt att sova brukade hon sitta vid din sängkant, stryka dig över håret och sjunga sången ända tills du somnade - oavsett hur lång tid det tog.” pappa tystnade. Sedan mumlade han. ”Det är tio år sedan i dag.”

   ”Tio år exakt sedan mamma...gick bort?” undrade jag försiktigt. Pappa nickade. Han brukade inte prata så mycket om mamma. Jag visste att hon hade gått bort kring jul när jag var fem, men jag hade aldrig vetat att det var på Lucia. Det, plus det faktum att änglasången - hennes sång - spelades upp i mitt huvud om och om igen, gjorde mig aningen förvirrad. Var det mitt undermedvetna som mindes sången och spelade upp den i mitt huvud på grund av någon form av saknad efter henne?

   ”Hur dog hon.?” frågade jag tyst.

   ”Hon...hon dog under Luciatåget. Du förstår, din mamma älskade att sjunga och hon var med i kyrkokören, och varje år hade de ett luciatåg som hon var med i. Just det här året var hon självaste Lucia. Och sedan, mitt under Luciatåget föll hon bara ihopp. Först trodde man att hon bara hade svimmat. Men så var det inte...” pappa vände på huvudet och såg ut genom fönstret. ”Hon var den vackraste luciabrunden du kan föreställa dig.” Jag kunde se henne framför mig. Pappa hade sparat massvis av bilder på henne, med hennes långa bloda hår och vackra ansikte kunde jag verkligen föreställa mig hur vacker hon skulle vara iklädd lång vit dress, med rött band i midjan och ljus på huvudet...

   ”Vänta. Var hon lucia när hon dog?” Pappa släppte fönstret med blicken och nickade.

   ”Ja.”

©by: K.S 

__________

Så vad tyckte ni??? Kommentera!! <3<3

Kram!!!

God Jul!

Lucia Del 2

Hej på er :D Bara en dag kvar till julafton!!!
Här kommer andra delen av Lucia novellen.

______
Lucia
Del 2

   Det kunde inte vara sant. Inte den sången.

   ”Hallå?!” roppade jag. 

   ”...Låt änglarna sjunga dig till söms...”

   Det var samma sång, samma klingande melodi som i drömmen jag just vaknat upp ifrån. 

   Det lät inte som om sången kom utifrån, men samtidigt inte riktigt som om den kom inifrån, den verkade för avlägset. För den kunde inte komma inifrån, eller hur? Det kunde inte vara någon här inne. Jag hade låst dörren, det var omöjligt...

   ”...Föra dig dit där trygghet fans...”

   Jag smög upp ur sängen, genom rummet och fram till dörren. Jag tassade ut till trappan. Där stannade jag och lyssnade. Sången hade upphört nu.

   ”Hallå?” ropade jag. ”Är det någon där?” inget svar. Det var i sådana här lägen som jag hatade att pappa jobbade nattskift fyra dagar i veckan och att jag var tvungen att sova ensam hemma. 

   Jag smög ner för trappan.

   ”Hallå?” fortfarande inget . 

   När jag kom ut i vardagsrummet såg jag att det lös inifrån köket. Ett flackande svagt sken, som från ett brinnande stearinljus. Jag gick sakta närmare, tassade fram på tårna så tyst som möjligt. När jag nästan var framme tyckte jag mig uppfatta något vitt som susade förbi i utkanten av mitt synfält. Jag snurrade runt.

   ”Hallå!?” min röst skar sig. ”Någon där?” men åter igen fanns det inget som mötte mig utom tystnaden. ”Hallå?!” jag var säker på att jag hade sätt något, men ändå började en lite del av mig tvivla. Jag visste att jag hade sätt något, det vara bara det att det var inget där. Ingen ting som visade på att det jag sätt verkligen fanns. Det var nästan som om jag hade sätt ett spöke.

   Men spöken finns ju inte, övertygade jag mig själv. Kanske hade jag bara inbillat mig.

   Jag gick vidare och steg in i köket.

   Mitt på bordet stod ett ända ensamt ljus. Brinnande med stark och klar låga. 

   Jag såg mig osäkert omkring omkring. Jag hade inte tänt något ljus, det var jag säker på. Och hur ljuset hade tagit sig från fönstret till bordet var ett mysterium i sig. 

   Plötsligt var närvaron där igen. Jag kände den. Kände dess blick.

   Jag gick tvekande fram till bordet och lutade mig fram för att blåsa ut ljuset, men hejdade mig. Det utstrålade en värme, en nästintill övernaturlig värme för bara ett ensamt litet stearin ljus. Det var som om det värmde  hela mig.

   Jag stirrade förvånat på ljuset några sekunder innan jag resolut böjde mig fram de sista centimetrarna och blåste ut det. Som för att utplåna hela galenskapen i att ljus helt plötsligt brann utan att någon tänt det. Eller hade någon det...? Hade någon varit här inne och tänt ett ljus på mitt köksbord?! Jag såg mig åter igen omkring. Min blick landade på den trådlösa telefonen på köksbänken. Jag plockade upp den och slog pappas nummer.

   ”Hej det är Mats.” svarade min medelålders pappa trött.

   ”Hej det är jag.” sa jag och såg mig nervöst omkring.

   ”Hej gumman. Är allt bra? Klockan är ju kvart över tolv.”

   ”Inte riktigt...” svarade jag tyst. ”Jag vaknade och tyckte jag hörde någon sjunga på nedervåningen och sen så...” jag tystnade. Av någon anledning tog det emot att berätta om ljuset. Varför visste jag inte. Kanske var det för att det fortfarande kändes som om någon bevakade mig. 

   ”Det är säkert ingen fara. Det var säkert grannarna du hörde eller något. Är TV:n och Radion avstängd?”

   ”Ja det är de. Jag är säker. Och jag tror inte det var någon granne...” sa jag aningen aggressivt.

   ”Jag tror inte det är någon fara gumman. Jag måste tillbaka till arbetet, men ta med dig telefonen till sängen så kan du alltid ringa igen om du blir orolig. Okej?”

   ”Okej.” mumlade jag

   ”Då ses vi när jag kommer hem vid fyra. Det är inte så långt kvar. Älskar dig.”

   ”Älskar dig med.”

   ”Dröm sött.”

   ”Kan ju alltid försöka.” muttrade jag. ”Hejdå.”

   ”Hejdå.”

©by: K.S

_________________

Hoppas den inte blev för lång :D

Kommentera gärna vad ni tycker!!

kram!!

och 

GOD JUL!!!!

Lucia (Novelle) Del 1

Hej på er :) <3 Såhär i Juletider tänkte jag lägga ut en lite längre Novell. Den handlar om Lucia, vilket var för ett litet tag sedan :D
Hoppas ni gillar den. Kommentera gärna

och som vanligt © på allt det som jag skrivit själv

_______
Lucia
Del 1

Runt omkring mig var allt mörkt, kolsvart. Plötsligt började det ljusna långt där borta, vid horisonten. Långsamt blev en gestalt tydlig, en gestalt med ljus i håret, vit böljande dress, blodrött band i midjan och vackert skinande blont hår. Ansiktet föll i skugga, men det var ingen tvekan om att kvinnan var vacker. Och var hon gick föllde ljus. 

   Hon kom emot mig, skred fram så graciöst att det nästan såg ut som om hon svävade.

   Hon sjöng också. En stillsam och klar melodi. Desto närmare hon kom, desto tydligare blev sången. 

   ”...Låt änglarna sjunga dig till sömns, du är trygg i min famn mitt barn. Jag lämnar dig aldrig, låt min kärlek bära dig fram. Låt änglarna sjunga dig till söms...”

   Hon kom långsamt närmare och närmare.

   ”...Låt dem föra dig dit trygghet fans...”

   Hon var nära nu, snart skulle jag kunna urskilja hennes ansikte. Det var något så bekant med henne

   ”...Jag ska vaka över dig tills natt blir dag, och dag blir natt...”

   Jag visste att om hon bara tog ett steg till skulle jag kunna se hennes ansikte, jag skulle få veta vem hon var...

   ”...Låt änglarna sjunga dig till söms...”

   Plötsligt föl hon bara i hopp. Hon slog i marken och sen bara...försvann hon, framför ögonen på mig. Plötsligt vara allt bara mörker igen. Och jag var helt ensam...

   Jag satte mig käpprak upp i sängen och såg mig förvirrat om i rummet. Lugna ner dig, sa jag till mig själv. Du är hemma, det är ingen fara. Det var bar en dröm. Men jag lyckades inte helt övertyga mig själv, jag hade en konstig känsla...som om jag inte var ensam, som om det var någon annan här, en närvaro, någon som tittade på mig. 

   Rummet var mörkt, det ända ljuset sipprade in genom dörrspringan, men jag såg inget ovanligt i rummet. Allt var som det brukade och jag var ensam.

   Jag kastade en blick på väckarklockan. 0.01. Den 13 december. 

   Lucia. 

   Jag hade drömt samma dröm varje Lucia så länge jag kunde minnas. Det var alltid en Lucia brud som kom emot mig och hon sjöng alltid samma sång - jag hade börjat kalla den änglasången - men när hon var nästan framme, precis när jag skulle få veta vem hon är, så faller hon i hopp och försvinner framför ögonen på mig. 

   Jag la mig ner i sängen igen, men känslan av att vara bevakad försvann inte, och visst skrämde det livet ur mig, men på sätt och viss var jag van.

   Precis som jag hade drömt samma dröm varje lucia, hade jag också känt mig övervakad varje lucia, som om jag inte var ensam. Men det konstiga var det att jag kände mig inte hota av närvaron, det fanns snarare något lugnande med den. Och det skrämde mig verkligen. För visst borde jag vara rädd för den.

Jag slöt ögonen, tog några djupa andetag, och började slappna av. Närvaron började långsamt försvinna och snart kände jag mig helt ensam igen. Kanske hade jag bara inbillat mig...

   ”...Låt änglarna sjunga dig till söms. Du är trygg i min famn...”

   Jag satte mig - för andra gången den kvällen - käpprak upp i sängen. Jag lyssnade, men hörde inget utom tystnaden. Inte kunde jag väll ha hört någon sjunga...

    Du inbillar dig bara intalade jag mig själv, du inbillar dig bara, du inbillar dig bara...

   ”...Jag lämnar dig aldrig, låt min kärlek bära dig fram...” 

   Det kunde inte vara sant. Inte den sången.

© by: K.S

_______________

Kanske inte den bästa novell jag skrivit men vad tycker ni?? Kommentera gärna

Kram!!

Snart jul

Hej på er. Att blogga, blogga, blogga går ju inte så bra just nu. Nej.

Men jag fick JULLOV i dag!!! Och jag e fett glad!! Och det är bara 4 DAGAR KVAR TILL JUL!!! helt sjukt! fortfarande fett glad!! <3

Ja....jag tror det var allt jag hade att säga :D <3 Ska nog gå och lägga mig nu, och sova läääännngggeeee i morgon.

God natt!

Kram!!!!!!!!!!

jaha...10 sanningar om mig

I dag är det söndag allesammans, ja om ni nu inte visste det ;) <3 Och om 8 dagar är det JULAFTON!!!! kan ni fatta? Det är ju helt sjukt! Det är inte långt kvar alls!
Här kommer i alla fall 10 saningar om mig:

1. Julafton är min favorithögtid

2. Min favoritprinsessa när jag var liten var Bell (i skönheten och odjuret)

3. Jag stör mig jätte mycket på att alla säger och skriver "Hunger Games". Det ska vara "THE Hunger Games" det blir liksom helt fel. Det blir ju Hungerspel, i stället för HungerspelEN som det egentligen het.

4. Jag kan typ inte stämma en gitarr. Det funkar bara inte. Det är alltid någon som får hjälpa mig...hehe...

5. Jag gillar syslöjd mer än träslöjd.

6. Jag är typ beroende av böcker, tv-serier, min familj och mina vänner.

7. Jag är jätte dålig på att simma bröstsim. Jag skojar inte. Jätte dålig.

8. Några av de bästa böckerna jag någonsin har läst är: Starcrossed Helena och Starcrossed Hades (samma serie), Halvblod, Udda Verklighet, Vampire Academy (en serie), House of Night (en serie), Fallen Ängel, (också en serie), Persikosommar och Cinder.

9. Det tuggummi jag äter mest är: Extra white sweet mint.

10. Jag försöker lära mig att dricka kaffe, men än så länge går det sådär :)

Kram!!

"...Santa Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt glans av din fägring....

...Drömmar med vinge-sus, under o sia. Tänd dina vita ljus, santa Lucia. Drömmar med vinge-sus under o sia. Tänd dina vita ljus, santa Lucia.

Kom i din vita skrud, hult med din maning. Skänk oss du julens brud, jul fröjders aning. Drömmar med vinge sus under o sia. Tänd dina vita ljus, santa Lucia. Drömmar med vinge-sus under o sia. Tänd dina vita ljus, santa Lucia...."

Hej på er :D Som ni alla vet var det ett tag sedan jag bloggade (obvious)...jaa...
Men i dag är det i alla fall LUCIA!! Fett awesome!!
Jag var med i skolans Luciatåg i år och det var så sjukt kul!!! Fast jag var supernärvös innan, fast allt gick ju bra (okej nästan allt, jag failade lite grann hehe)

Aja just nu är jag på jätte bra humör för om 7 dagar är det JULLOV och om 11 dagar är det JULAFTON!!!

Jag är nr: tre från vänster och nr: två från höger. Den blonda <3 :D

(Anna tog bilden)

Och en bild på mig :)

(Linnea tog den <3)

Kram Kimberly