Tja hurrni! Igår kom jag hem från klassresan, ca: 2 och en halv dag i Uppsala i fjällnora. Jag tycker det var en bra klassresa. Alltså typ riktigt bra. Jag umgicks med folk som jag i normala fall kanske inte alltid hänger med, och hela klassresan gick ut på mycket samarbete, vilket jag tycker vi fixade bra!
Såklart hade resan sina nersidor också. Vi fick bo i två enorma kåtor som 1) Läckte in när det regnade. 2) Blev helt jäkla rökfyllda och 3) var satans iskalla på nätterna så att man låg där och frös arslet av sig.
Avsaknaden av speglar var också ett ganska stort problem. Jag menar, de hade typ 1 i durchrummet, och där kom man knappt in. Inte bra.
Sen fanns det ju den där jäkla höghöjdsbanan också som fullständigt knäckte mig ett tag. Shit vad läskig den var alltså. Fy. Men jag är glad att jag gjorde den - och det var tack vare er alla underbara vänner och klasskamrater som hejade på mig! :* får se om jag kanske skriver ett till inlägg om endas höghöjdsbanan . Aja.
Asså jag går i en asnice klass. Ville bara säga det. Haha fick värsta feelingen nu. Så tack alla mina härliga klasskamratar för att ni gör den asnice. Virituella kramar till er :*
Nejmen ja. Min insperation är typ slut. Ska gå och se en film nu med min nerdeppade familj. Asså alla är typ helt nere och jag fattar inte varför. Har ni tänkt på att deppighet och surighet (heter det så??) sprider sig skitenkelt i en familj. Eller åtminstone min. Blir en grinig, drar den med sig resten ner i grinighets träsket också.
Ja, det är synd det.
Kram
Kimberly
lördag 31 augusti 2013
tisdag 27 augusti 2013
Dålig morgon + Rädda för varandra?
Hej på er! Min morgon fullständigt sög. Om ni nu ville veta.
Såhär gick det till:
På tisdagar har jag sovmorgon, och det har även en annan tjej jag känner som tar samma bussar som jag (hon går dock inte på samma skola). Vi hade planerat att åka tillsamman.
Men när jag vaknade i morse kände jag mig inte direkt i topform, så jag övervägde att vara hemma...men nej. Istället trampade jag optimistiskt ner till bussen bara för att hamna i ett nästan två timmars stresskaos.
Jag kan börja med att informera alla om att jag bor ganska långt från min skola och måste göra tre bussbyten för att ta mig dit. (eller alltså åka med tre olika bussar. Då blir det kanske bara 2 bussbyten?) Vilket tar mellan 1 till 1 och en halv timme.
Så när jag stod där 1 och en halv timme innan vi skulle börja och väntade på bussen kändes allt ändå ganska bra - utom att jag frös häcken av mig! Det var svinkallt. I alla fall, tjejen som bor ganska nära mig skulle hoppa på bussen några stationer innan mig, och hon började kika mig (typ SMS:a) och säga att bussen var sen. Först fem minuter, sedan tio, sedan tjugo. Och jag insåg ju att jag skulle missa bussen till skolan, och att nästa buss som jag möjligtvis skulle hinna med, skulle jag bli sen med.
Aja, det var väll mer eller mindre bara att inse att den bussen inte skulle komma. Nästa buss skulle lyckligtvis gå om typ 2 min. Så jag skickar tillbaka till min kompis och bara "men nu kommer ju nästa buss om typ 2 min" och hon bara "nejmen va? Ingen har kommit här"
Då var det bara att inse sak nummer 2. Nästa buss skulle inte heller komma.
Då var det några som fick skjuts och undrade om det var några som ville hänga med och få skjuts en bit (Asså, åker man en bit kommer man till ett slags centrum där bussarna går typ var 10 minut - alltså går de mycket oftare. Det är dit man tar bussen därifrån jag bor för att sedan byta buss och åka vart man nu vill åk). Så jag - i ett väldigt hastat och möjligtvis dumt beslut - och en annan tjej tackar ja och åker med. Hela bilresan är jag typ skitstressad och tänker på alla gånger min mamma har varnat mig om att inte kliva in i okända bilar. Då börjar det kännas som ett ganska dåligt beslut. Men jag tar mig helskinnad ur bilen till busshållsplatsen och på en buss. Den bussen kommer fram exakt samtidigt som nästa buss som jag ska byta till, till skolan kommer fram.
Så hela den bussresan sitter jag på helspänd och är till råga på allt skitkissnödig. Sen blir det problem med den bussen, så alla måste av och byta buss. Då inser ni nog att jag inte han med den där bussen till skolan som gick precis när jag kom fram.
Så jag fick helt enkelt vänta på nästa och skynda mig ner till skolan och kom fram ca: 2 timmar efter att jag gick hemifrån. Det var en hektiskt bussresa kan man säga.
Nu efter allt det här har jag två saker att säga:
1. SL ni får fan ta och skärpa er. Jag vet inte varför bussen inte kom, men det var inte första gången och det är inte okej. Bor man där jag bor och bussarna går typ 1 gång i halvtimmen/timmen så är man ganska beroende av de bussarna. Om det blir trafikstokning, eller kaous eller bussen pajar eller whatever så får ni fasen skicka en extrabuss, eller åtminstone gå ut med information. Inte kul. På allvar.
2. Tack du random kille med mustasch och gitarr som erbjöd skjuts idag utan att vara en våldtäcksman eller något annat hemskt, utan som gjorde det för att du var uppriktigt snäll och hederlig. Tack.
Vårt samhälle är så jäkla twistat. Jag var seriöst rädd när jag satt i den där bilen idag. Och kanske borde jag vara rädd, för tänk om det hade varit någon som hade velat mig illa. Men det var det inte. Och sällan tror jag det är det. Men just att vi går runt och är rädda för det.
Jag vågar inte bli skjutsad av en hederlig man, några minuter i så udda tillfällen som att bussarna inte går (av oförklarlig anledning). För det är så inpräntat i min hjärna att jag inte borde göra det för det skulle kunna vara någon hemsk människa i den där bilen som vill mig illa. Och är det så vårat samhälle ska se ut tycker ni? Vi två stod vid samma hållplats. Bor säkert ganska nära varandra, kanske skulle man till och med kunna kall oss grannar (o.b.v att jag inte träffat honom tidigare) men jag är rädd för att sätta mig i bilen med honom. Många skulle säga att det är klokt av mig att vara det. Och idagens samhälle är det kanske det, men det är inte så samhället borde se ut. Vi borde kunna lita på våra medmänniskor. Men det kan vi inte. Och ärligt talat, det är bara sjukt.
Hade jag varit ensam hade jag aldrig satt mig i bilen. Hade inte den andra tjejen gjord det och hade jag inte varit så desperat så nej. Aldrig.
Hur många tror ni är våldtäcksmän av de som erbjuder skjuts? Jag har ingen aning men jag skulle gissa på kanske 1 eller 2 på hundra (obs att jag kanske är helt fel ute). Och hur ofta tackar man nej? I princip alltid. Hur ofta är man rädd? Alltid.
Och det är bara twistat. Jag säger inte att alla ska hoppa in i främlingars bilar. Gud nej. Men jag säger att vi borde kunna lita på varandra som medmänniskor tillräckligt mycket för att kanske kunna göra det någon gång då och då. Men i dagens samhälle kan vi inte det. Och det är synd. Det är rent hemskt. Och jag tycker vi ska jobba emot det.
Kram
Kimberly
Såhär gick det till:
På tisdagar har jag sovmorgon, och det har även en annan tjej jag känner som tar samma bussar som jag (hon går dock inte på samma skola). Vi hade planerat att åka tillsamman.
Men när jag vaknade i morse kände jag mig inte direkt i topform, så jag övervägde att vara hemma...men nej. Istället trampade jag optimistiskt ner till bussen bara för att hamna i ett nästan två timmars stresskaos.
Jag kan börja med att informera alla om att jag bor ganska långt från min skola och måste göra tre bussbyten för att ta mig dit. (eller alltså åka med tre olika bussar. Då blir det kanske bara 2 bussbyten?) Vilket tar mellan 1 till 1 och en halv timme.
Så när jag stod där 1 och en halv timme innan vi skulle börja och väntade på bussen kändes allt ändå ganska bra - utom att jag frös häcken av mig! Det var svinkallt. I alla fall, tjejen som bor ganska nära mig skulle hoppa på bussen några stationer innan mig, och hon började kika mig (typ SMS:a) och säga att bussen var sen. Först fem minuter, sedan tio, sedan tjugo. Och jag insåg ju att jag skulle missa bussen till skolan, och att nästa buss som jag möjligtvis skulle hinna med, skulle jag bli sen med.
Aja, det var väll mer eller mindre bara att inse att den bussen inte skulle komma. Nästa buss skulle lyckligtvis gå om typ 2 min. Så jag skickar tillbaka till min kompis och bara "men nu kommer ju nästa buss om typ 2 min" och hon bara "nejmen va? Ingen har kommit här"
Då var det bara att inse sak nummer 2. Nästa buss skulle inte heller komma.
Då var det några som fick skjuts och undrade om det var några som ville hänga med och få skjuts en bit (Asså, åker man en bit kommer man till ett slags centrum där bussarna går typ var 10 minut - alltså går de mycket oftare. Det är dit man tar bussen därifrån jag bor för att sedan byta buss och åka vart man nu vill åk). Så jag - i ett väldigt hastat och möjligtvis dumt beslut - och en annan tjej tackar ja och åker med. Hela bilresan är jag typ skitstressad och tänker på alla gånger min mamma har varnat mig om att inte kliva in i okända bilar. Då börjar det kännas som ett ganska dåligt beslut. Men jag tar mig helskinnad ur bilen till busshållsplatsen och på en buss. Den bussen kommer fram exakt samtidigt som nästa buss som jag ska byta till, till skolan kommer fram.
Så hela den bussresan sitter jag på helspänd och är till råga på allt skitkissnödig. Sen blir det problem med den bussen, så alla måste av och byta buss. Då inser ni nog att jag inte han med den där bussen till skolan som gick precis när jag kom fram.
Så jag fick helt enkelt vänta på nästa och skynda mig ner till skolan och kom fram ca: 2 timmar efter att jag gick hemifrån. Det var en hektiskt bussresa kan man säga.
Nu efter allt det här har jag två saker att säga:
1. SL ni får fan ta och skärpa er. Jag vet inte varför bussen inte kom, men det var inte första gången och det är inte okej. Bor man där jag bor och bussarna går typ 1 gång i halvtimmen/timmen så är man ganska beroende av de bussarna. Om det blir trafikstokning, eller kaous eller bussen pajar eller whatever så får ni fasen skicka en extrabuss, eller åtminstone gå ut med information. Inte kul. På allvar.
2. Tack du random kille med mustasch och gitarr som erbjöd skjuts idag utan att vara en våldtäcksman eller något annat hemskt, utan som gjorde det för att du var uppriktigt snäll och hederlig. Tack.
Vårt samhälle är så jäkla twistat. Jag var seriöst rädd när jag satt i den där bilen idag. Och kanske borde jag vara rädd, för tänk om det hade varit någon som hade velat mig illa. Men det var det inte. Och sällan tror jag det är det. Men just att vi går runt och är rädda för det.
Jag vågar inte bli skjutsad av en hederlig man, några minuter i så udda tillfällen som att bussarna inte går (av oförklarlig anledning). För det är så inpräntat i min hjärna att jag inte borde göra det för det skulle kunna vara någon hemsk människa i den där bilen som vill mig illa. Och är det så vårat samhälle ska se ut tycker ni? Vi två stod vid samma hållplats. Bor säkert ganska nära varandra, kanske skulle man till och med kunna kall oss grannar (o.b.v att jag inte träffat honom tidigare) men jag är rädd för att sätta mig i bilen med honom. Många skulle säga att det är klokt av mig att vara det. Och idagens samhälle är det kanske det, men det är inte så samhället borde se ut. Vi borde kunna lita på våra medmänniskor. Men det kan vi inte. Och ärligt talat, det är bara sjukt.
Hade jag varit ensam hade jag aldrig satt mig i bilen. Hade inte den andra tjejen gjord det och hade jag inte varit så desperat så nej. Aldrig.
Hur många tror ni är våldtäcksmän av de som erbjuder skjuts? Jag har ingen aning men jag skulle gissa på kanske 1 eller 2 på hundra (obs att jag kanske är helt fel ute). Och hur ofta tackar man nej? I princip alltid. Hur ofta är man rädd? Alltid.
Och det är bara twistat. Jag säger inte att alla ska hoppa in i främlingars bilar. Gud nej. Men jag säger att vi borde kunna lita på varandra som medmänniskor tillräckligt mycket för att kanske kunna göra det någon gång då och då. Men i dagens samhälle kan vi inte det. Och det är synd. Det är rent hemskt. Och jag tycker vi ska jobba emot det.
Kram
Kimberly
måndag 26 augusti 2013
Borde gå och sova...
Hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara gla'!!
Sådan tur är så är julen inte här än. Längtar verkligen inte till snön och kylan...usch!!
Som jag skrivit så mådde jag inte så där jätte bra i morse, men jag ska med bussen när vi ska på klassresa och thats it! Haha så nu har jag typ gjort allt för att inte bli sjuk. Druckigt mycket vatten, C-vitamin, vila, mat, mjölk med honung (tror inte man blir friskare av det egentligen - det är bara gott hihi) och ätit vitlök. Och ja, det var sjukt äckligt så nu förväntar jag mig också att bli frisk. Jag kan också varna alla som umgås med mig, att efter att ha ätit en vitlök är andedräkten inte så bra. Inte dagen efter heller, så håller på avstånd.
Haha nejmen Gud, fortsätter jag såhär kommer jag verkligen aldrig få några vänner. Kan se framför mig hur alla kommer undvika mig i koridåren i morgon. Fy. Får tugga tuggumig. Massor.
Nejmen borde gå och lägga mig nu, men jag vill inte. Är typ lite halvspeedad, sitter och bombar mina vänner med snapchats...ja om ni nu ville veta.
Jag gillar verkligen Madonnas låt, Life is a mistery. (stavade jag fel nu? Fan, sorry om jag gjorde det. Men alla fattar, haha) Eller åtminstone titeln, för livet är verkligen liksom det största mysteriumet. Och så mycket är kopplat till det. Skulle inte liv finnas på jorden, vad skulle då bli kvar liksom? Nästan inget. Det är liksom livet som skapar allt, men varför skapas livet? Vad är det för mening med att vi och allt annat som lever finns här?
Stora frågor, tänk lite på det nu. Ska inte överanstränga min djupa poetiska överanalyserande tänkar-hjärna mer nu
Ha det gott igelkott. Ha!
Kram
Kimberly
Sådan tur är så är julen inte här än. Längtar verkligen inte till snön och kylan...usch!!
Som jag skrivit så mådde jag inte så där jätte bra i morse, men jag ska med bussen när vi ska på klassresa och thats it! Haha så nu har jag typ gjort allt för att inte bli sjuk. Druckigt mycket vatten, C-vitamin, vila, mat, mjölk med honung (tror inte man blir friskare av det egentligen - det är bara gott hihi) och ätit vitlök. Och ja, det var sjukt äckligt så nu förväntar jag mig också att bli frisk. Jag kan också varna alla som umgås med mig, att efter att ha ätit en vitlök är andedräkten inte så bra. Inte dagen efter heller, så håller på avstånd.
Haha nejmen Gud, fortsätter jag såhär kommer jag verkligen aldrig få några vänner. Kan se framför mig hur alla kommer undvika mig i koridåren i morgon. Fy. Får tugga tuggumig. Massor.
Nejmen borde gå och lägga mig nu, men jag vill inte. Är typ lite halvspeedad, sitter och bombar mina vänner med snapchats...ja om ni nu ville veta.
Jag gillar verkligen Madonnas låt, Life is a mistery. (stavade jag fel nu? Fan, sorry om jag gjorde det. Men alla fattar, haha) Eller åtminstone titeln, för livet är verkligen liksom det största mysteriumet. Och så mycket är kopplat till det. Skulle inte liv finnas på jorden, vad skulle då bli kvar liksom? Nästan inget. Det är liksom livet som skapar allt, men varför skapas livet? Vad är det för mening med att vi och allt annat som lever finns här?
Stora frågor, tänk lite på det nu. Ska inte överanstränga min djupa poetiska överanalyserande tänkar-hjärna mer nu
Ha det gott igelkott. Ha!
Kram
Kimberly
Sjuk?
Whats up?
Sitter i skolan på någon form av håltimme och imorse mådde jag inte bra. Det känns lite bättre nu, men jag får verkligen inte bli sjuk. Jag får bara inte. Punkt slut. Jag tänker inte missa klassresan och så är det med det. Jag ska med på den där bussen oavsett.
Fast saker går kanske inte alltid som man planerat. Fan också. Får väll käka vitlök när jag kommer hem (det sägs att det hjälper om man håller på att bli sjuk). Anna tipsade om vitlökste, vilket i princip var varmt vatten och vitlök. Åå, det låter verkligen äckligt. Förra året när jag var sjuk kokade jag ihop någon sorts soppa med vitlök, bröd, vatten och olja. Och hurrni, gör aldrig någonsin det. Oavsett om det står att det kommer bli värsta mirakelkuren. Det var vad jag hade fått höra, men seriöst så var det det äckligaste jag ätit i mitt liv. Jag fick i mig typ två skedar. Efter det låg jag typ utslagen på min säng och svettades. Mådde så sjukt dåligt. Jag kan inte minnas hur jag mådde dagen efter, men får verkligen hoppas att jag mådde bättre. Ååå får rysningar bara jag tänker på det.
Nu sitter jag här och min hjärna känns lite dimmig. Vill bara hem och sova. Det här är officiellt en dålig dag. Men det kanske blir bättre? Lite optimist skadar aldrig. Eller...ja...mina tankar är som sagt lite dimmiga. Ska nog sluta nu.
Ha det bra
Kram
Kimberly
Sitter i skolan på någon form av håltimme och imorse mådde jag inte bra. Det känns lite bättre nu, men jag får verkligen inte bli sjuk. Jag får bara inte. Punkt slut. Jag tänker inte missa klassresan och så är det med det. Jag ska med på den där bussen oavsett.
Fast saker går kanske inte alltid som man planerat. Fan också. Får väll käka vitlök när jag kommer hem (det sägs att det hjälper om man håller på att bli sjuk). Anna tipsade om vitlökste, vilket i princip var varmt vatten och vitlök. Åå, det låter verkligen äckligt. Förra året när jag var sjuk kokade jag ihop någon sorts soppa med vitlök, bröd, vatten och olja. Och hurrni, gör aldrig någonsin det. Oavsett om det står att det kommer bli värsta mirakelkuren. Det var vad jag hade fått höra, men seriöst så var det det äckligaste jag ätit i mitt liv. Jag fick i mig typ två skedar. Efter det låg jag typ utslagen på min säng och svettades. Mådde så sjukt dåligt. Jag kan inte minnas hur jag mådde dagen efter, men får verkligen hoppas att jag mådde bättre. Ååå får rysningar bara jag tänker på det.
Nu sitter jag här och min hjärna känns lite dimmig. Vill bara hem och sova. Det här är officiellt en dålig dag. Men det kanske blir bättre? Lite optimist skadar aldrig. Eller...ja...mina tankar är som sagt lite dimmiga. Ska nog sluta nu.
Ha det bra
Kram
Kimberly
söndag 25 augusti 2013
Världen gungar?
Tja.
Hur mår ni idag då? Jag mår faktiskt inte särskilt bra. Jag vet inte varför, känner mig bara lite risig. Hoppas verkligen inte jag håller på att bli sjuk :/ Vi ska ju på våran klassresa i veckan och den vill jag för allt i världen inte missa.
Så nu är det söndag kväll igen, och känslan av att det roliga är slut och det tråkiga påväg att börja hänger över en. Aja, bara halva den här veckan kommer det bli vanlig skola, resen kommer det vara klassresa. Wooop. Haha är faktiskt riktigt taggad. Sen jag var på mitt första riktiga läger för några veckor sedan så har jag saknat läger känslan, och förmodligen kommer vi få lika kul nu.
Vår senaste klassresa tycker jag väll blev lite misslyckad. Vi åkte - nej vandrade - till ett ställe typ två kilometer från skolan. Där gjorde vi lite aktiviteter och sen skulle alla sova i det där stinkande och äckliga huset och..usch! Större delen av klassen sov dock inte utan satt uppe hela natten på nedervåningen. Inte jag dåra. Sörjer det såhär i efterhand. De verkar ha haft jävligt mycket roligare. Men sånt är livet och nu tar vi nya tag mot en ny klassresa. Ja.
Asså just nu gungar hela min värld lite. Tror det är en biefekt av sjön. Hjärnan vänjer liksom sig vid att det rör sig hela tiden, så då märker man det knappt, men sen när man kommer hem och det inte rör sig, är ju hjärnan liksom van vid att balensera upp och då känns det som om det rör sig. Typ. Dock brukar jag inte känna av det, inte ens när vi varit ute i en vecka. Skumt. Kanske så håller jag bara på att få ett anfall eller bli galen eller något. För när jag sitter rakt fram och tittar på datorskärmen så gungar det verkligen. Kanske beror det också på att jag är helt slut. Och ändå är allt jag gjort den här helgen typ att sova.
Livets vägar är outgrunliga.
Kram
Kimberly
Hur mår ni idag då? Jag mår faktiskt inte särskilt bra. Jag vet inte varför, känner mig bara lite risig. Hoppas verkligen inte jag håller på att bli sjuk :/ Vi ska ju på våran klassresa i veckan och den vill jag för allt i världen inte missa.
Så nu är det söndag kväll igen, och känslan av att det roliga är slut och det tråkiga påväg att börja hänger över en. Aja, bara halva den här veckan kommer det bli vanlig skola, resen kommer det vara klassresa. Wooop. Haha är faktiskt riktigt taggad. Sen jag var på mitt första riktiga läger för några veckor sedan så har jag saknat läger känslan, och förmodligen kommer vi få lika kul nu.
Vår senaste klassresa tycker jag väll blev lite misslyckad. Vi åkte - nej vandrade - till ett ställe typ två kilometer från skolan. Där gjorde vi lite aktiviteter och sen skulle alla sova i det där stinkande och äckliga huset och..usch! Större delen av klassen sov dock inte utan satt uppe hela natten på nedervåningen. Inte jag dåra. Sörjer det såhär i efterhand. De verkar ha haft jävligt mycket roligare. Men sånt är livet och nu tar vi nya tag mot en ny klassresa. Ja.
Asså just nu gungar hela min värld lite. Tror det är en biefekt av sjön. Hjärnan vänjer liksom sig vid att det rör sig hela tiden, så då märker man det knappt, men sen när man kommer hem och det inte rör sig, är ju hjärnan liksom van vid att balensera upp och då känns det som om det rör sig. Typ. Dock brukar jag inte känna av det, inte ens när vi varit ute i en vecka. Skumt. Kanske så håller jag bara på att få ett anfall eller bli galen eller något. För när jag sitter rakt fram och tittar på datorskärmen så gungar det verkligen. Kanske beror det också på att jag är helt slut. Och ändå är allt jag gjort den här helgen typ att sova.
Livets vägar är outgrunliga.
Kram
Kimberly
lördag 24 augusti 2013
Vem läser?
Vilka läser det här? Det skulle vara ganska kul att veta. Jag menar, jag vet ju hur många gånger sidan har vissats under en dag, men jag har ingen aning om vem som har varit inne eller varför.
Kanske är det bara personer som jag inte känner som läser min blogg, men läser de den för att den är underhållande? Skulle gissa det. Kanske är det personer jag faktiskt känner, och som läser för att lära känna mig, hänga med i mitt liv, eller för att det, åter igen är underhållande.
Gud, skulle verkligen vara kul att veta. Ni som läser det här får ju jätte gärna kommentera varför ni läser om ni vill :)
Idag åker jag förövrigt ut med båten, så kommer vara borta hela helgen. Blir nog sista båtturen i år :/
Jag har märkt att jag har en tendens till att ofta skriva långa inlägg, och jag vet att det är många som inte gillar det. Men det är lite så min blog är. Den är inte korta uppdateringar av mitt liv (även om det förekommer lite också) utan långa och djupa inlägg om allt möjligt. Om livet o.s.v. Och folk som inte gillar det får gärna leta upp en annan blog om ni vill. Men jag hoppas att ni ger de långa inläggen i alla fall en chans, för de är ofta de bästa.
Japp, nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva längre. Håller på att packa till båten och äter överblivna popcorn från igår. Det är faktiskt ganska gott...
Ha det bra!
Kram
Kimberly
Kanske är det bara personer som jag inte känner som läser min blogg, men läser de den för att den är underhållande? Skulle gissa det. Kanske är det personer jag faktiskt känner, och som läser för att lära känna mig, hänga med i mitt liv, eller för att det, åter igen är underhållande.
Gud, skulle verkligen vara kul att veta. Ni som läser det här får ju jätte gärna kommentera varför ni läser om ni vill :)
Idag åker jag förövrigt ut med båten, så kommer vara borta hela helgen. Blir nog sista båtturen i år :/
Jag har märkt att jag har en tendens till att ofta skriva långa inlägg, och jag vet att det är många som inte gillar det. Men det är lite så min blog är. Den är inte korta uppdateringar av mitt liv (även om det förekommer lite också) utan långa och djupa inlägg om allt möjligt. Om livet o.s.v. Och folk som inte gillar det får gärna leta upp en annan blog om ni vill. Men jag hoppas att ni ger de långa inläggen i alla fall en chans, för de är ofta de bästa.
Japp, nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva längre. Håller på att packa till båten och äter överblivna popcorn från igår. Det är faktiskt ganska gott...
Ha det bra!
Kram
Kimberly
fredag 23 augusti 2013
Osäkerhet
Tja allihopa! Det är sent och jag är påväg att bli riktigt personlig nu så håll i hattarna!
Jag och några vänner diskuterade just roller i klassen, hur man skaffar nya vänner, osäkerhet på sig själv och lite allt möjligt. Nu tänkte jag komma med mina egna synpunkter på det här. Och det kan bli djupt. Alltså riktigt djupt...och långt...
Ända sedan jag var jätte liten har jag varit blyg och - inte rädd direkt - men jag har inte alltid velat stå ut. Inte vara den som alla tittar på. Jag vill ha uppmärksamhet, absolut, men bara inte för mycket kanske. Alla tog det som osäkerhet på mig själv. Eller inte alla, men en hel del. Och visst, jag var säkert lite osäker på mig själv då, men jag har växt (och inte sådär jätte mycket på längden menar jag då...) och...jag vet inte. Jag är fortfarande blyg, gillar inte att prata inför stora grupper eller människor jag inte känner. Men jag är åtminstone ganska trygg i mig själv. Självklart tvivlar jag också. Ni kan ju bara läsa mitt inlägg om "Tänk om att vara jag inte är tillräckligt" (eller vad det nu heter) för att få reda på det, men på senaste tiden har jag nog insätt att jag har tur nog att ändå tro ganska mycket på mig själv, att tycka om mig själv för vem jag är. Och för det kan jag inte vara annat än tacksamma. Men för alla är det inte så. Och jag vet absolut hur det känns att inte vara säker på sin plats, eller att det är svårt att skaffa vänner (definitivt en nersida med att vara blyg) o.s.v
Och det där med att skaffa vänner det är svårt. Vi vill nog alla vara omtyckta och ha massvis av personer omkring oss som verkligen tycker om oss. Men att skaffa vänner är svårt. Åtminstone för mig. Och som sagt har det förmodligen något att göra med att jag är så jäkla blyg. Jag brukar tänka att bara personer ger mig en ärlig chans, bara de ger mig lite tid att komma förbi blygheten, så kommer jag kunna öppna upp mig och vara mig själv. Då tror jag att jag åtminstone skulle kunna skaffa en och annan vän. Men då lägger jag ju ansvaret på den/de andra personerna. Och hur ska de kunna veta hur jag känner? Dumt nog så tar jag mig sällan förbi blygheten ändå. Men jag jobbar på det ska ni veta. Senså finns ju det där lilla kruxet om att alla faktiskt inte tycker om en. Man kan inte vara omtyckt av alla. Och att få känslan av att någon inte gillar en, det är aldrig kul. Att sedan verkligen veta det är ännu värre. Men precis som en av minna vänner sa till mig när jag hakade upp mig på det, så säger jag nu till er. Jaga inte människor. Var er själva, för du är du, och de som gillar dig för den du är, de kommer att komma in i ditt liv oavsett och de är också de som kommer stanna där längst. Människor som inte gillar dig...det kan du inte göra så mycket åt. Och de som inte är villiga att ge dig en chans? De kan skylla sig själva.
Försök självklart att skaffa vänner, men försök inte för mycket. Om de inte tar dig för den du är, så skit i dem. Världen är full av människor och det kommer finnas flera stycken där ute för dig som verklige kommer att se hur bra just du är.
Sen finns det ju en till liten grej - vänta måste bara säga först: fan, vad långt det här blev, men aja - Skolan (utgår fortfarande från mig själv som går i skolan, men tror arbetsplatser är liknande också). Jag har gått i nästan samma klass i snart nio år nu. Träffat samma personer. Ändå känner jag inte alla. Eller jag känner dem, jag vet vilka de är, men jag umgås liksom inte med dem. Inte på riktigt. Alla är inte mina vänner. Och det är synd. Dessutom tror jag inte alla känner mig. Dels kanske för att jag är just blyg. Och hur gör man då om man vill lära känna folk? Allt är ju ganska ingrott efter nio år, man har liksom sina platser eller vad man ska säga. Kan man bara bryta alla intärna relger? Jag vet inte. Jag antar att man bara får öppna upp sig, fortsätta att vara sig själv och hoppas att chanserna kommer. Kommer de inte får man skapa dem. Men man kan inte göra så mycket mer än att bara vara den man är och bjuda in tror jag.
Orkar inte skriva mer nu för det här inlägget är seriöst för långt. Men det är ganska bra i alla fall - hoppas jag. Och även om det här kommer låta väldigt klyschigt nu så vill jag bara säga: Till alla er som är osäkra. Våga tro på er själva. Det är svårast, jag vet, men efter det kommer allt annat enkelt. Ni är underbara, jag lovar. Och när ni vågar tro på det och vågar visa det, då kommer andra också att se.
Kram
Kimberly
Jag och några vänner diskuterade just roller i klassen, hur man skaffar nya vänner, osäkerhet på sig själv och lite allt möjligt. Nu tänkte jag komma med mina egna synpunkter på det här. Och det kan bli djupt. Alltså riktigt djupt...och långt...
Ända sedan jag var jätte liten har jag varit blyg och - inte rädd direkt - men jag har inte alltid velat stå ut. Inte vara den som alla tittar på. Jag vill ha uppmärksamhet, absolut, men bara inte för mycket kanske. Alla tog det som osäkerhet på mig själv. Eller inte alla, men en hel del. Och visst, jag var säkert lite osäker på mig själv då, men jag har växt (och inte sådär jätte mycket på längden menar jag då...) och...jag vet inte. Jag är fortfarande blyg, gillar inte att prata inför stora grupper eller människor jag inte känner. Men jag är åtminstone ganska trygg i mig själv. Självklart tvivlar jag också. Ni kan ju bara läsa mitt inlägg om "Tänk om att vara jag inte är tillräckligt" (eller vad det nu heter) för att få reda på det, men på senaste tiden har jag nog insätt att jag har tur nog att ändå tro ganska mycket på mig själv, att tycka om mig själv för vem jag är. Och för det kan jag inte vara annat än tacksamma. Men för alla är det inte så. Och jag vet absolut hur det känns att inte vara säker på sin plats, eller att det är svårt att skaffa vänner (definitivt en nersida med att vara blyg) o.s.v
Och det där med att skaffa vänner det är svårt. Vi vill nog alla vara omtyckta och ha massvis av personer omkring oss som verkligen tycker om oss. Men att skaffa vänner är svårt. Åtminstone för mig. Och som sagt har det förmodligen något att göra med att jag är så jäkla blyg. Jag brukar tänka att bara personer ger mig en ärlig chans, bara de ger mig lite tid att komma förbi blygheten, så kommer jag kunna öppna upp mig och vara mig själv. Då tror jag att jag åtminstone skulle kunna skaffa en och annan vän. Men då lägger jag ju ansvaret på den/de andra personerna. Och hur ska de kunna veta hur jag känner? Dumt nog så tar jag mig sällan förbi blygheten ändå. Men jag jobbar på det ska ni veta. Senså finns ju det där lilla kruxet om att alla faktiskt inte tycker om en. Man kan inte vara omtyckt av alla. Och att få känslan av att någon inte gillar en, det är aldrig kul. Att sedan verkligen veta det är ännu värre. Men precis som en av minna vänner sa till mig när jag hakade upp mig på det, så säger jag nu till er. Jaga inte människor. Var er själva, för du är du, och de som gillar dig för den du är, de kommer att komma in i ditt liv oavsett och de är också de som kommer stanna där längst. Människor som inte gillar dig...det kan du inte göra så mycket åt. Och de som inte är villiga att ge dig en chans? De kan skylla sig själva.
Försök självklart att skaffa vänner, men försök inte för mycket. Om de inte tar dig för den du är, så skit i dem. Världen är full av människor och det kommer finnas flera stycken där ute för dig som verklige kommer att se hur bra just du är.
Sen finns det ju en till liten grej - vänta måste bara säga först: fan, vad långt det här blev, men aja - Skolan (utgår fortfarande från mig själv som går i skolan, men tror arbetsplatser är liknande också). Jag har gått i nästan samma klass i snart nio år nu. Träffat samma personer. Ändå känner jag inte alla. Eller jag känner dem, jag vet vilka de är, men jag umgås liksom inte med dem. Inte på riktigt. Alla är inte mina vänner. Och det är synd. Dessutom tror jag inte alla känner mig. Dels kanske för att jag är just blyg. Och hur gör man då om man vill lära känna folk? Allt är ju ganska ingrott efter nio år, man har liksom sina platser eller vad man ska säga. Kan man bara bryta alla intärna relger? Jag vet inte. Jag antar att man bara får öppna upp sig, fortsätta att vara sig själv och hoppas att chanserna kommer. Kommer de inte får man skapa dem. Men man kan inte göra så mycket mer än att bara vara den man är och bjuda in tror jag.
Orkar inte skriva mer nu för det här inlägget är seriöst för långt. Men det är ganska bra i alla fall - hoppas jag. Och även om det här kommer låta väldigt klyschigt nu så vill jag bara säga: Till alla er som är osäkra. Våga tro på er själva. Det är svårast, jag vet, men efter det kommer allt annat enkelt. Ni är underbara, jag lovar. Och när ni vågar tro på det och vågar visa det, då kommer andra också att se.
Kram
Kimberly
Sanningen
Tja på er!
Idag i skolan pratade vi om källers pålitlighet och jag kom att tänka på något. Tänk om sanningen blir falsk. Om den förs vidare och vidare och vidare, genom generationer, tills det inte finns någon kvar som verkligen kan berätta vad som hände, och sanningen har förändras både här och där. Så kanske är det inte alls sanningen längre. Men hur ska någon kunna veta det, om de/den som var där sedan länge är borta och sanningen förändrad? Klurig den va? Haha nej, hoppas bara ni fattar vad jag menar.
Det där med källkritik är svårt, jag menar, hur vet man om källan ljuger? Det kanske inte ens är meningen, jag menar källan kanske tror att det den meddelar är sanningen, och då blir det ju ganska krångligt. Sanningen kan förvridas så. Det är svårt helt enkelt.
Men sanningen är svår. Även om den på ett sätt kan anses lätt eftersom sanningen är helt enkelt sanningen. För vissa är det kanske svart och vitt. Men för mig är det åtminstone mer komplicerat. Sanningen kan vara något av en balansgång. Vad ska man säga, vad ska man inte säga, hur mycket ska man berätta? Är det verkligen att ljuga om man medvetet undanhåller sanningen? Det är många frågor.
Vänta jag har faktiskt ett bra citat uppskrivet någonstans om sanningen. Den handlar om det där med balansgång...
Kram
Kimberly
Idag i skolan pratade vi om källers pålitlighet och jag kom att tänka på något. Tänk om sanningen blir falsk. Om den förs vidare och vidare och vidare, genom generationer, tills det inte finns någon kvar som verkligen kan berätta vad som hände, och sanningen har förändras både här och där. Så kanske är det inte alls sanningen längre. Men hur ska någon kunna veta det, om de/den som var där sedan länge är borta och sanningen förändrad? Klurig den va? Haha nej, hoppas bara ni fattar vad jag menar.
Det där med källkritik är svårt, jag menar, hur vet man om källan ljuger? Det kanske inte ens är meningen, jag menar källan kanske tror att det den meddelar är sanningen, och då blir det ju ganska krångligt. Sanningen kan förvridas så. Det är svårt helt enkelt.
Men sanningen är svår. Även om den på ett sätt kan anses lätt eftersom sanningen är helt enkelt sanningen. För vissa är det kanske svart och vitt. Men för mig är det åtminstone mer komplicerat. Sanningen kan vara något av en balansgång. Vad ska man säga, vad ska man inte säga, hur mycket ska man berätta? Är det verkligen att ljuga om man medvetet undanhåller sanningen? Det är många frågor.
Vänta jag har faktiskt ett bra citat uppskrivet någonstans om sanningen. Den handlar om det där med balansgång...
"Att säga sanningen är en svår balansgång. Hur mycket ska man dela med sig och hur mycket ska man behålla för sig själv? Vilka sanningar kommer att skada men inte förgöra och vilka kommer att tillfoga sår som aldrig kan läka?"
ur: Matchad, av Ally Condie (sida 342)Japp där har ni något att tänka på va? Haha, ha det bra allihopa!
Kram
Kimberly
onsdag 21 augusti 2013
Tillsammans
Tillsammans.
Har ni tänkt på vilket starkt ord det är? Vilken trygghet det kan skapa? Vilken kraft det har?
Vi människor är flockdjur. Vi behöver varandra för att överleva på alla möjliga sätt. Ingen klara sig helt ensam. Vi behöver alla någon annan ibland. Det är där ordet kommer in.
Tillsammans.
Tillsammans kan vi åstadkomma underverk, vi kan förändra världen. Möjligheterna är oändliga.
Kram
Kimberly
Har ni tänkt på vilket starkt ord det är? Vilken trygghet det kan skapa? Vilken kraft det har?
Vi människor är flockdjur. Vi behöver varandra för att överleva på alla möjliga sätt. Ingen klara sig helt ensam. Vi behöver alla någon annan ibland. Det är där ordet kommer in.
Tillsammans.
Tillsammans kan vi åstadkomma underverk, vi kan förändra världen. Möjligheterna är oändliga.
Kram
Kimberly
"Tillsammans.
Styrkan i det ända lilla ordet kan flytta berg
Tillsammans,
det är så vi överlever, så vi utvecklas, blir mer
Tillsammans
finns inga hinder"
-Kimberly Stenlund
2013
tisdag 20 augusti 2013
Ibland suger mitt liv. Okej?
Vet ni va, ibland suger mitt liv.
Precis som alla andras liv.
Och det är okej.
Det är okej att tycka synd om sig själv, att må dåligt och vara arg. Att ibland tycka att man har det sämst i världen - även om så kanske inte alltid är fallet.
Det finns alltid folk som påstår att: "Sluta tyck så jäkla synd om dig själv, andra barn i världen svälter faktiskt."Och på sätt och vis förstår jag väll deras synvinkel också. Visst det finns massiv av personer som förmodligen har det värre än jag. Men det betyder inte att jag också kan ha det dåligt ibland. För det kan jag.
Alla har små väghinder i sina liv, saker som gör det svårare att ta sig fram. Alla har vi olika saker som händer oss och som får oss att må dåligt. Och det är bara så livet är. Det är bra och det är dåligt. Och det är okej när det är dåligt. Vi får klaga, tycka synd om oss själva eller bryta ihop eller whatever.
Ni förstår kanske att jag stör mig lite på det där att, 'jag kan inte tycka synd om mig själv för andra har det värre.'
Och visst, det finns andra som har det värre, jag påstår inget annat. Och det är självklart mycket mer synd om dem än mig.
Men samtidigt som det alltid kommer finnas människor som har det sämre, finns det också alltid människor som har det bättre, och ska jag låta det stoppa mig från att vara glad och lycklig? Nej varför då låta hur andra människor har det stoppa mig från att vara ledsen, deppig och förtvivlad?
Jag tror att vi människor behöver må dåligt ibland. Eller inte må dåligt direkt, men att när vi väl mår dåligt, ge utlopp för det, precis som alla andra känslor.
När allt kommer omkring är vi bara människor. Vi lider och glädjas, vi gråter och vi skrattar. Och ibland är våra liv faktiskt dåliga - oavsätt hur andras liv ser ut.
Kram
Kimberly
Precis som alla andras liv.
Och det är okej.
Det är okej att tycka synd om sig själv, att må dåligt och vara arg. Att ibland tycka att man har det sämst i världen - även om så kanske inte alltid är fallet.
Det finns alltid folk som påstår att: "Sluta tyck så jäkla synd om dig själv, andra barn i världen svälter faktiskt."Och på sätt och vis förstår jag väll deras synvinkel också. Visst det finns massiv av personer som förmodligen har det värre än jag. Men det betyder inte att jag också kan ha det dåligt ibland. För det kan jag.
Alla har små väghinder i sina liv, saker som gör det svårare att ta sig fram. Alla har vi olika saker som händer oss och som får oss att må dåligt. Och det är bara så livet är. Det är bra och det är dåligt. Och det är okej när det är dåligt. Vi får klaga, tycka synd om oss själva eller bryta ihop eller whatever.
Ni förstår kanske att jag stör mig lite på det där att, 'jag kan inte tycka synd om mig själv för andra har det värre.'
Och visst, det finns andra som har det värre, jag påstår inget annat. Och det är självklart mycket mer synd om dem än mig.
Men samtidigt som det alltid kommer finnas människor som har det sämre, finns det också alltid människor som har det bättre, och ska jag låta det stoppa mig från att vara glad och lycklig? Nej varför då låta hur andra människor har det stoppa mig från att vara ledsen, deppig och förtvivlad?
Jag tror att vi människor behöver må dåligt ibland. Eller inte må dåligt direkt, men att när vi väl mår dåligt, ge utlopp för det, precis som alla andra känslor.
När allt kommer omkring är vi bara människor. Vi lider och glädjas, vi gråter och vi skrattar. Och ibland är våra liv faktiskt dåliga - oavsätt hur andras liv ser ut.
Kram
Kimberly
Inte bara du som påverkar
Tja alla. Just nu sitter jag i skolan och väntar på att spanska klassen ska sluta.
Jag har egentligen sovmorgon, men kom till skolan tidigt i alla fall, vilket kanske inte var det bästa valet eftersom typ ingen annan jag kände kom på sovmorgonen. Resten kan ni nog räkna ut själv med tanke på att jag sitter här och bloggar. Jag är helt enkelt ensam.
Men i alla fall. Det var något jag verkligen hade tänkt på, som jag hade tänkt blogga om, men nu har jag glömt bort det. Typiskt.
I alla fall, har ni tänkt på hur många människor som påverkar era liv? Man säger ju att man liksom har makten att bestämma över sitt eget liv, men det stämmer inte riktigt. Du kan bestämma över dina egna handlingar och dina egna val, men inte över ditt liv, för det är så många fler som är med och bestämmer. Dina föräldrar och vänner påverkar, dina lärare (jag utgår från mig själv som fortfarande går i skolan), till och med folk du möter på gatan, din omgivning och så mycket mer. I och för sig kan du kanske ibland välja vilken omgivning du ska leva i men inte alltid. Ditt liv är ditt, och till viss del bestämmer du över det, men det är inte bara du som har makten. Tänk på alla andra som fattar beslut som påverkar dig och ditt liv. Det är många.
Det är nog allt och nu slutar spanska-klassen
Kram
Kimberly
Jag har egentligen sovmorgon, men kom till skolan tidigt i alla fall, vilket kanske inte var det bästa valet eftersom typ ingen annan jag kände kom på sovmorgonen. Resten kan ni nog räkna ut själv med tanke på att jag sitter här och bloggar. Jag är helt enkelt ensam.
Men i alla fall. Det var något jag verkligen hade tänkt på, som jag hade tänkt blogga om, men nu har jag glömt bort det. Typiskt.
I alla fall, har ni tänkt på hur många människor som påverkar era liv? Man säger ju att man liksom har makten att bestämma över sitt eget liv, men det stämmer inte riktigt. Du kan bestämma över dina egna handlingar och dina egna val, men inte över ditt liv, för det är så många fler som är med och bestämmer. Dina föräldrar och vänner påverkar, dina lärare (jag utgår från mig själv som fortfarande går i skolan), till och med folk du möter på gatan, din omgivning och så mycket mer. I och för sig kan du kanske ibland välja vilken omgivning du ska leva i men inte alltid. Ditt liv är ditt, och till viss del bestämmer du över det, men det är inte bara du som har makten. Tänk på alla andra som fattar beslut som påverkar dig och ditt liv. Det är många.
Det är nog allt och nu slutar spanska-klassen
Kram
Kimberly
måndag 19 augusti 2013
Deprimerande liv
Jag insåg just att om typ 1 timme kommer jag gå och lägga mig. Sen kommer jag att gå upp, och sen kommer jag gå i skolan, komma hem, göra samma meningslösa saker som jag gjort idag hemma + mer plugg. Sen kommer jag gå och lägga mig igen och allt kommer börja om.
Tanken är så sjukt deprimerande. Shit alltså.
Är det såhär mitt liv ska se ut i ett år? Jag känner för att sätta mig ner på golvet och börja lipa. Kanske beror min svacka också på att det är skolstart och jag inte vill tillbaka till skolan, men ändå. Fatta vad tråkigt mitt liv är. Visst det finns undantag och jag vill gärna säga att jag älskar mitt liv, och för det mesta gör jag det. Men ibland inser jag hur meningslöst det verkar och hur tråkigt. Det bara går runt runt runt.
Och samtidigt som jag inte vill fortsätta i samma gamla hjulspår så är jag lite rädd för att lämna tryggheten i det välbekanta. Jag tror att de flesta av oss är det, rädda att lämna det välbekanta alltså och gå ut i det okända. Det är därför man så lätt fastnar, utan att våga ta chansen med nya möjligheter. Och jag vill inte vara en sådan som är fast, men kanske är jag verkligen en sån person som är för rädd för att ensam kravla sig ut i det okändas mörker.
Men att veta vad man vill och inte vill är ju åtminstone första steget på vägen. Eller hur.
Aja nu babblar jag bara. Kan typ seriöst inte tänka nu. Den här skoldagen var typ i tre timmar och jag är helt slut. Det här året kommer suga.
Kram
Kimberly
Tanken är så sjukt deprimerande. Shit alltså.
Är det såhär mitt liv ska se ut i ett år? Jag känner för att sätta mig ner på golvet och börja lipa. Kanske beror min svacka också på att det är skolstart och jag inte vill tillbaka till skolan, men ändå. Fatta vad tråkigt mitt liv är. Visst det finns undantag och jag vill gärna säga att jag älskar mitt liv, och för det mesta gör jag det. Men ibland inser jag hur meningslöst det verkar och hur tråkigt. Det bara går runt runt runt.
Och samtidigt som jag inte vill fortsätta i samma gamla hjulspår så är jag lite rädd för att lämna tryggheten i det välbekanta. Jag tror att de flesta av oss är det, rädda att lämna det välbekanta alltså och gå ut i det okända. Det är därför man så lätt fastnar, utan att våga ta chansen med nya möjligheter. Och jag vill inte vara en sådan som är fast, men kanske är jag verkligen en sån person som är för rädd för att ensam kravla sig ut i det okändas mörker.
Men att veta vad man vill och inte vill är ju åtminstone första steget på vägen. Eller hur.
Aja nu babblar jag bara. Kan typ seriöst inte tänka nu. Den här skoldagen var typ i tre timmar och jag är helt slut. Det här året kommer suga.
Kram
Kimberly
Skolstarten och nål i ögat
Sååå....första skoldagen.
Den var väll okej. Både bättre och sämre än förväntat. Allt var så sjukt...normalt. Som om en hel sommar inte alls gått. Enda skillnaden var egentligen att vi var i "nya" klasser och formateringar (för er som inte vet det så är det så att på skolan jag går på så "mixar" man klasserna varje år - eller varje år från och med 5:an - vi är bara två parallell klasser så det blir inga svindlande förändringar direkt. Men det gör att vi liksom hamnar med lite nya människor varje år, vilket är både bra och dåligt. Lärarna tar alltså alla elever. Lägger de i en stor hög - bildligt sett - och delar in oss i nya klasser.)
I alla fall kan man ju säga att dagen inte började så bra eftersom bland det första jag gjorde var att sticka en nål i ögat på mig själv. Det var hemskt, men jag kommer åtminstone minnas den här dagen i alla fall.
För alla er som just nu sitter och tycker jag är helt vrickad - för helt ärligt hur sjutton lyckas man få en nål i ögat? Jag har svaret.
När jag sminkade mig i morse hade jag ganska bråttom. Det var ungefär 10min kvar innan jag skulle bli tvungen att gå till bussen och mascaran bara klumpade sig. Så jag tog upp mammas nål och började dela på ögonfransarna (jag har gjort det säkert tusen gånger förr), men jag tror att det var p.g.a - eller skyller åtminstone på - att jag hade så bråttom. I alla fall var jag inte allt för noga och vips så stack jag mig själv i ögat, skrek rätt ut och kladdade mascara i hela ansiktet. De närmaste 10 minuterna tvättade jag bort mascaran, fick panik vid övervägandet att jag kanske skulle bli blind och bröt ihopp. Min kära syster sprang och ringde mamma - som tro det eller ej - hade gjort samma misstag en gång i tiden. Hon kunde inte svara på om jag just förstört min syn, men trodde inte det eftersom hennes fortfarande funkade finfint. Sen sminkade jag om mig (jäkligt svårt när det ena ögat bara fortsatte att rinna och typ inte gick att hålla öppet i mer än 5 sekunder kan jag säga). Efter det tog jag - på mammas uppmaning - på mig solglasögon och bad att mitt öga skulle sluta rinna och sluta vara rött när jag kom fram till skolan. Och sen tog jag bussen (efter att ha gått i en kvart dit med min syrra. Dessutom fått skynda mig eftersom incidenten med ögat hade gjort oss lite sena)
Det var nog det mest spännande jag kan berätta från idag. Ögat är bra nu förresten, för er som undrar. Jag ser fortfarande lite suddigt på långt håll, men jag tror att det kommer försvinna. Hittills har det bara blivit bättre så...
Ja det var nog allt. Den här skolstarten kändes inte så speciell. Vi har dock fått en del nya lärare, men allt känns bara så struligt alltihop...och halvklassindelnigarna kan gå och slänga sig i väggen (inget illa menat mot någon).
Aja, ha det bra
Kram
Kimberly
Den var väll okej. Både bättre och sämre än förväntat. Allt var så sjukt...normalt. Som om en hel sommar inte alls gått. Enda skillnaden var egentligen att vi var i "nya" klasser och formateringar (för er som inte vet det så är det så att på skolan jag går på så "mixar" man klasserna varje år - eller varje år från och med 5:an - vi är bara två parallell klasser så det blir inga svindlande förändringar direkt. Men det gör att vi liksom hamnar med lite nya människor varje år, vilket är både bra och dåligt. Lärarna tar alltså alla elever. Lägger de i en stor hög - bildligt sett - och delar in oss i nya klasser.)
I alla fall kan man ju säga att dagen inte började så bra eftersom bland det första jag gjorde var att sticka en nål i ögat på mig själv. Det var hemskt, men jag kommer åtminstone minnas den här dagen i alla fall.
För alla er som just nu sitter och tycker jag är helt vrickad - för helt ärligt hur sjutton lyckas man få en nål i ögat? Jag har svaret.
När jag sminkade mig i morse hade jag ganska bråttom. Det var ungefär 10min kvar innan jag skulle bli tvungen att gå till bussen och mascaran bara klumpade sig. Så jag tog upp mammas nål och började dela på ögonfransarna (jag har gjort det säkert tusen gånger förr), men jag tror att det var p.g.a - eller skyller åtminstone på - att jag hade så bråttom. I alla fall var jag inte allt för noga och vips så stack jag mig själv i ögat, skrek rätt ut och kladdade mascara i hela ansiktet. De närmaste 10 minuterna tvättade jag bort mascaran, fick panik vid övervägandet att jag kanske skulle bli blind och bröt ihopp. Min kära syster sprang och ringde mamma - som tro det eller ej - hade gjort samma misstag en gång i tiden. Hon kunde inte svara på om jag just förstört min syn, men trodde inte det eftersom hennes fortfarande funkade finfint. Sen sminkade jag om mig (jäkligt svårt när det ena ögat bara fortsatte att rinna och typ inte gick att hålla öppet i mer än 5 sekunder kan jag säga). Efter det tog jag - på mammas uppmaning - på mig solglasögon och bad att mitt öga skulle sluta rinna och sluta vara rött när jag kom fram till skolan. Och sen tog jag bussen (efter att ha gått i en kvart dit med min syrra. Dessutom fått skynda mig eftersom incidenten med ögat hade gjort oss lite sena)
Det var nog det mest spännande jag kan berätta från idag. Ögat är bra nu förresten, för er som undrar. Jag ser fortfarande lite suddigt på långt håll, men jag tror att det kommer försvinna. Hittills har det bara blivit bättre så...
Ja det var nog allt. Den här skolstarten kändes inte så speciell. Vi har dock fått en del nya lärare, men allt känns bara så struligt alltihop...och halvklassindelnigarna kan gå och slänga sig i väggen (inget illa menat mot någon).
Aja, ha det bra
Kram
Kimberly
söndag 18 augusti 2013
Dålig stavning = Dålig statistik?
Min statistik har rasat mycket de senaste två dagarna...Jag tror att det möjligen har något att göra med min hemska stavning, speciellt på mitt näst senaste inlägg om ödet där jag skrev Täcken hela inlägget istället för Tecken. Och sen fick jag höra att jag skrivit fel och fick gå in och ändra varje Täcken till Tecken.
Jobbigt där va.
Nej men så är det, jag är dålig på att stava. Det är fakta. Men jag blir också bättre. Som Lovisa sa, så lär man av sina misstag och förhoppningsvis kommer jag inte stava fel på Tecken igen. Om jag har tur.
Nu ska jag gå och ta lite frisk luft eller något för jag har stirrat på den här datorskärmen alldeles för många timmar idag och har huvudvärk. Plus att skolan börjar imorgon vilket bara är allmänt deprimerande. Så är det faktum att jag vänt på dygnet den senaste veckan så jag kommer förmodligen inte kunna som somna före typ halv 2 i natt vilket betyder att jag får typ 4 timmars sömn vilket betyder att jag kommer vara en död (och aningen flummigt) zombi imorgon.
Aja, ska ta den där luften nu. Jag förstår egentligen inte varför folk säger ta lite frisk luft, man tar ju inte direkt luften. Man andas den.
Kram
Kimberly
(Om någon annan har svårt att veta skillnaden på täcken och tecken:)
Jobbigt där va.
Nej men så är det, jag är dålig på att stava. Det är fakta. Men jag blir också bättre. Som Lovisa sa, så lär man av sina misstag och förhoppningsvis kommer jag inte stava fel på Tecken igen. Om jag har tur.
Nu ska jag gå och ta lite frisk luft eller något för jag har stirrat på den här datorskärmen alldeles för många timmar idag och har huvudvärk. Plus att skolan börjar imorgon vilket bara är allmänt deprimerande. Så är det faktum att jag vänt på dygnet den senaste veckan så jag kommer förmodligen inte kunna som somna före typ halv 2 i natt vilket betyder att jag får typ 4 timmars sömn vilket betyder att jag kommer vara en död (och aningen flummigt) zombi imorgon.
Aja, ska ta den där luften nu. Jag förstår egentligen inte varför folk säger ta lite frisk luft, man tar ju inte direkt luften. Man andas den.
Kram
Kimberly
(Om någon annan har svårt att veta skillnaden på täcken och tecken:)
Täcken
Tecken
(Tecken har kan också vara andra mer difusa tecken som jag skrev om i inlägget ödet.)
Back to school, Stay cool
Tja hurrni. Då var man inne på sommarlovets sista dag. Och samtidigt som det känns lite deprimerande, så är jag också lite taggad inför morgondagen.
Jag menar, tanken på att man kommer behöva gå upp klockan 6 varje morgon, för att ta bussen och komma fram 1 och en halv timme senare till skolan, för att sedan resten av dagen genomleva sömnbrist är ju inte direkt lockande. På det är att när man väll kommer hem sådär fyra, halv fem så ska man börja plugga franska, matte, engelska, so...listan bara fortsätter.
Skolan innebär gränser. Den tar bort friheten som sommarlovet ger (och sömnen).
Men skolan är också möjligheter. Och jag ser definitivt inte fram emot något av de sakerna över, men jag ser dock fram emot att träffa alla härliga människor igen.
För även om skolan kan vara en pina, så har jag också så många bra minnen där ifrån. Minnen när jag skrattar, är glad, eller rent ut lycklig. Och det är inte direkt för att det är så sjukt kul att sitta och läsa sida upp och sida ner om den biologiska utvecklingen i en och en halv timme när man är så trött så att hela lektionen istället i princip går ut på att försöka hålla sig vaken. Nej, det är för att jag har så många av mina vänner i skolan, vänner som gör det värt mödan att kräla sig ur sängen på morgonen. För jag vet att oavsett hur jobbig dagen kommer bli så kommer mina vänner finnas där vid min sida, och oavsett så kommer de får mig att le.
Så visst, det ligger ett helt sjukt jobbigt skolår framför mig, fullt med stress och arbete. Men också ett år fullt med glädje, skratt och vänskap som gör det värt mödan.
Ha de bra alla!
Kram
Kimberly
Jag menar, tanken på att man kommer behöva gå upp klockan 6 varje morgon, för att ta bussen och komma fram 1 och en halv timme senare till skolan, för att sedan resten av dagen genomleva sömnbrist är ju inte direkt lockande. På det är att när man väll kommer hem sådär fyra, halv fem så ska man börja plugga franska, matte, engelska, so...listan bara fortsätter.
Skolan innebär gränser. Den tar bort friheten som sommarlovet ger (och sömnen).
Men skolan är också möjligheter. Och jag ser definitivt inte fram emot något av de sakerna över, men jag ser dock fram emot att träffa alla härliga människor igen.
För även om skolan kan vara en pina, så har jag också så många bra minnen där ifrån. Minnen när jag skrattar, är glad, eller rent ut lycklig. Och det är inte direkt för att det är så sjukt kul att sitta och läsa sida upp och sida ner om den biologiska utvecklingen i en och en halv timme när man är så trött så att hela lektionen istället i princip går ut på att försöka hålla sig vaken. Nej, det är för att jag har så många av mina vänner i skolan, vänner som gör det värt mödan att kräla sig ur sängen på morgonen. För jag vet att oavsett hur jobbig dagen kommer bli så kommer mina vänner finnas där vid min sida, och oavsett så kommer de får mig att le.
Så visst, det ligger ett helt sjukt jobbigt skolår framför mig, fullt med stress och arbete. Men också ett år fullt med glädje, skratt och vänskap som gör det värt mödan.
Ha de bra alla!
Kram
Kimberly
lördag 17 augusti 2013
Ödet
Tror ni på ödet?
Jag tror på ödet. Eller på sätt och vis i alla fall. Jag tror på att vissa saker sker av en anledning och att det finns liksom "tecken" som visar en i rätt rikning. Jag tror att det ibland finns något större som har ett finger med i spelet - möjligtvis ödet.
Kanske är att tro på ödet att bara se vad vi vill se. Att tro att saker sker av en anledning och att det finns tecken, kanske är det bara en ursäkt.
Jag tror att det finns alla möjliga "tecken" omkring oss, egentligen handlar det nog bara om vilka vi väljer att se, och kanske är ödet som sagt bara en ursäkt för att tro på de tecken vi gillar.
Men samtidigt kan det vara så skönt att kunna luta sig tillbaka och tänka "Det är inte bara jag som vill det här, det är menat, något större vill att det ska ske". Ibland kan det kännas mycket bättre, tryggare och inte så ensamt.
Kanske är att tro på ödet som att tro på Gud (i alla hans/hennes olika former), bara i en annan form.
Och jag tror på Gud också. Eller kanske inte Gud rent ut, men på kristendomen, vad religonen står för och gemenskapen och tryggheten den skapar. I styrkan och flykten i att tro.
Men på samma gång tror jag också på ödet. Och för mig är det nästan lite enklare att tro på än Gud i viss mån. Jag tror att vissa saker sker av en anledning, för att det ibland finns en större mening, eller bara en mening i huvud taget. Men jag tror inte att det är en ensam person som sitter där uppe och bestämmer det. Jag tror snarare att det bara är universums vägar som bara får det att ske (det där låter kanske lite flummigt, men ja).
Och kanske är det enklare att inte ge sin "tro" någon riktig form, för då kan den på sätt och viss inkludera så mycket mer. Då kan den förändras och förändras igen, utan att egentligen bli exakt. Då finns det inga gränser, inga ramar.
Kanske är allt det här lite diffust. Men jag hoppas ni förstår ändå.
Kram
Kimberly
Jag tror på ödet. Eller på sätt och vis i alla fall. Jag tror på att vissa saker sker av en anledning och att det finns liksom "tecken" som visar en i rätt rikning. Jag tror att det ibland finns något större som har ett finger med i spelet - möjligtvis ödet.
Kanske är att tro på ödet att bara se vad vi vill se. Att tro att saker sker av en anledning och att det finns tecken, kanske är det bara en ursäkt.
Jag tror att det finns alla möjliga "tecken" omkring oss, egentligen handlar det nog bara om vilka vi väljer att se, och kanske är ödet som sagt bara en ursäkt för att tro på de tecken vi gillar.
Men samtidigt kan det vara så skönt att kunna luta sig tillbaka och tänka "Det är inte bara jag som vill det här, det är menat, något större vill att det ska ske". Ibland kan det kännas mycket bättre, tryggare och inte så ensamt.
Kanske är att tro på ödet som att tro på Gud (i alla hans/hennes olika former), bara i en annan form.
Och jag tror på Gud också. Eller kanske inte Gud rent ut, men på kristendomen, vad religonen står för och gemenskapen och tryggheten den skapar. I styrkan och flykten i att tro.
Men på samma gång tror jag också på ödet. Och för mig är det nästan lite enklare att tro på än Gud i viss mån. Jag tror att vissa saker sker av en anledning, för att det ibland finns en större mening, eller bara en mening i huvud taget. Men jag tror inte att det är en ensam person som sitter där uppe och bestämmer det. Jag tror snarare att det bara är universums vägar som bara får det att ske (det där låter kanske lite flummigt, men ja).
Och kanske är det enklare att inte ge sin "tro" någon riktig form, för då kan den på sätt och viss inkludera så mycket mer. Då kan den förändras och förändras igen, utan att egentligen bli exakt. Då finns det inga gränser, inga ramar.
Kanske är allt det här lite diffust. Men jag hoppas ni förstår ändå.
Kram
Kimberly
Flummigt?
Vet ni vad det bästa med sena kvällar är?
Flummigheten. Det där tillståndet när man släpper loss, har sjukt roligt och bara FLUMMAR.
Tror ni man kan bli hög på flummighet? Det skulle vara sjukt kul i sådanna fall. Fatta vad roligt alla skulle ha.
Är flummighet föresten ens ett ord? Tror inte det... Aja alla fattar vad jag menar. De borde göra det till ett ord.
Hur skapar man nya ord? Kan man skicka in förslag på nya ord någonstans?
Det var allt jag hade att säga och ska sova nu så....
GOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOODNATT (hallelujah amen)
Kram
Kimberly
(p.s misstolka inte mitt inlägg som om det skulle vara kul med droger. Det är det inte - inte för att jag har prövat, men ändå. Lyssna på det barn. Flummighet å andra sidan, det kan vara roligt - det har jag däremot prövat.)
Flummigheten. Det där tillståndet när man släpper loss, har sjukt roligt och bara FLUMMAR.
Tror ni man kan bli hög på flummighet? Det skulle vara sjukt kul i sådanna fall. Fatta vad roligt alla skulle ha.
Är flummighet föresten ens ett ord? Tror inte det... Aja alla fattar vad jag menar. De borde göra det till ett ord.
Hur skapar man nya ord? Kan man skicka in förslag på nya ord någonstans?
Det var allt jag hade att säga och ska sova nu så....
GOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOODNATT (hallelujah amen)
Kram
Kimberly
(p.s misstolka inte mitt inlägg som om det skulle vara kul med droger. Det är det inte - inte för att jag har prövat, men ändå. Lyssna på det barn. Flummighet å andra sidan, det kan vara roligt - det har jag däremot prövat.)
fredag 16 augusti 2013
Kvällsmänniska?
Jag tror att jag är en kvällsmänniska.
Jag älskar stillheten i tidiga mornar också (inte tidiga mornar som i att man måste gå upp klockan sex för att hinna till skolan, det är beckmörkt ute och man måste skynda att göra sig klar och kasta i sig frukosten. Nej, tidiga mornar som i att man vaknar upp, utvilad typ 8 - okej kanske inte sååå tidigt, jag vet - man går upp, gör i ordning en god frukost och kan sitta och äta den, kanske utomhus, i tystnaden och stillheten som bara finns när resten av huset sover. Bilden blir bättre om solen skiner också) men det förändrar inte faktumet. Jag är en kvällsmänniska - tror jag.
Jag vet inte, jag blir liksom bara mer öppen på kvällen. Och mer flummig. Kanske är det därför jag sitter här typ halv 1 och bloggar när resten av min familj sover.
Samtidigt som kvällen får mig att släppa loss och gör mig flummig - på ett bra sätt - så gör den mig också klar på ett annat sätt. Ibland har jag mycket lättare att tänka på kvällen, hur konstigt det än kan låta. Kanske för att den också är lugn och stilla på sitt sätt.
Dock finns det ett minus med kvällen. Den får dig att känna dig mycket mer ensam än morgonen. När du inte har några vänner att prata med längre och familjen sover så ligger (eller sitter) du där ensam. Och du förblir ensam tills du somnar och vaknar morgonen därpå. Så på samma gång som kvällen kan vara rolig kan den också vara tyngande och nästan deprimerande. Morgonen är annorlunda. Den är liksom lättare. Man får inte lika roligt på morgonen som man kan få på kvällen, men det är svårt att också känna sig ensam. Morgonen är liksom bara början. Du väntar bara på att resten av världen ska vakna. På kvällen har världen ibland redan somnat och det är bara du kvar.
Gud, nu blev jag också lite deprimerad. Och så missbrukar jag Guds namn igen till råga på allt. Jag har faktiskt försökt sluta med det sen konfan, men det går inte riktigt. Det är ett så ingrott uttryck hos mig.
I alla fall, nu tappade vi ämnet.
Men oavsett om jag kan sitta vaken hela natten lång och det känns bra då, så känns det aldrig lika bra på morgonen. Det har ni märkt va? När man vaknar dagen efter och halva dagen redan har gått så känns det ganska deprimerande och man undrar vad man egentligen gör med sitt liv.
Ja, eller så är det för mig i alla fall.
Därför ska jag gå och lägga mig nu så att jag inte vaknar upp deprimerad imrogon.
Ha det bra och sov gott!
Kram
Kimberly
Jag älskar stillheten i tidiga mornar också (inte tidiga mornar som i att man måste gå upp klockan sex för att hinna till skolan, det är beckmörkt ute och man måste skynda att göra sig klar och kasta i sig frukosten. Nej, tidiga mornar som i att man vaknar upp, utvilad typ 8 - okej kanske inte sååå tidigt, jag vet - man går upp, gör i ordning en god frukost och kan sitta och äta den, kanske utomhus, i tystnaden och stillheten som bara finns när resten av huset sover. Bilden blir bättre om solen skiner också) men det förändrar inte faktumet. Jag är en kvällsmänniska - tror jag.
Jag vet inte, jag blir liksom bara mer öppen på kvällen. Och mer flummig. Kanske är det därför jag sitter här typ halv 1 och bloggar när resten av min familj sover.
Samtidigt som kvällen får mig att släppa loss och gör mig flummig - på ett bra sätt - så gör den mig också klar på ett annat sätt. Ibland har jag mycket lättare att tänka på kvällen, hur konstigt det än kan låta. Kanske för att den också är lugn och stilla på sitt sätt.
Dock finns det ett minus med kvällen. Den får dig att känna dig mycket mer ensam än morgonen. När du inte har några vänner att prata med längre och familjen sover så ligger (eller sitter) du där ensam. Och du förblir ensam tills du somnar och vaknar morgonen därpå. Så på samma gång som kvällen kan vara rolig kan den också vara tyngande och nästan deprimerande. Morgonen är annorlunda. Den är liksom lättare. Man får inte lika roligt på morgonen som man kan få på kvällen, men det är svårt att också känna sig ensam. Morgonen är liksom bara början. Du väntar bara på att resten av världen ska vakna. På kvällen har världen ibland redan somnat och det är bara du kvar.
Gud, nu blev jag också lite deprimerad. Och så missbrukar jag Guds namn igen till råga på allt. Jag har faktiskt försökt sluta med det sen konfan, men det går inte riktigt. Det är ett så ingrott uttryck hos mig.
I alla fall, nu tappade vi ämnet.
Men oavsett om jag kan sitta vaken hela natten lång och det känns bra då, så känns det aldrig lika bra på morgonen. Det har ni märkt va? När man vaknar dagen efter och halva dagen redan har gått så känns det ganska deprimerande och man undrar vad man egentligen gör med sitt liv.
Ja, eller så är det för mig i alla fall.
Därför ska jag gå och lägga mig nu så att jag inte vaknar upp deprimerad imrogon.
Ha det bra och sov gott!
Kram
Kimberly
torsdag 15 augusti 2013
Förändringar...
Min tumnagel gick av idag. Alltså verkligen gick av. Den sticker knappt upp ovanför tummen nu. Och förut stack den upp typ mellan 1 och 1,5 cm över tummen, så för mig var det en stor förlust.
Okej jag ska sluta fåna mig. Men grejen är den att nu när min tumnagel är kort så är det mycket svårare att skriva på telefonen - hur knäppt det än kan låta. Jag antar att det är för att jag är ovan, för att jag har lärt mig skriva med en lång nagel i vägen.
Jag vet att allt det här låter grymt fånigt och mobbat, men vad jag vill komma till är att alltid när det sker en förändring, så är det lite svårt i början eftersom vi är ovana. (inte för att min tumnagel var någon stor förändring, men ni fattar.) Och livet förändras ständigt. Världen förändras ständigt. Vi förändras ständigt. Vilket gör att vi alla då och då är lite ur balans. Är lite osäkra.
Och det är okej.
Jag gillar inte att känna mig osäker, inte direkt. Jag tror inte någon av oss egentligen gör det. Förresten så behöver jag nog rätta mig. Jag gillar inte att känna mig osäker ensam. Är vi fler är det inte alls lika jobbigt. I och för sig blir man kanske inte osäker om man är i en grupp? En trygg grupp alltså...
Aja, whatever. Vi människor är ett flockdjur, tryggheten som andra människor ger är viktigt för oss. För mig är den speciellt viktig. Jag gillar inte att göra saker ensam (okej vissa saker är det inget fel på att göra ensam men, okej) för jag tycker det alltid blir mycket roligare om man är fler, och dessutom så känner jag mig osäker blir jag som sagt tryggare om jag inte är ensam.
Vad min poäng med det hela är...är jag inte helt säker på. Jag känner att mitt bloggande har varit lite ringrostigt på senaste tiden. Jag kommer ingen vart, vet inte vad jag ska skriva om...Aja, jag fick ur mig lite smarta saker i det här inläget i alla fall, så det känns ju skönt.
En positiv sak (även om det finns få) med att min tumnagel nu är kort, är att det är mycket lättare att skrolla (på skärmen) på telefonen nu :D Tummen upp (med kort nagel) för det!
Fast jag föredrar fortfarande långa naglar, det är sjukt mycket snyggare. Inget illa ment till mer med korta naglar, alla väljer ju vad de trivs med. Och ni kan ju åtminstone skrolla mycket enklare på telefonen :)
Nu ska jag sova.
Kram
Kimberly
Okej jag ska sluta fåna mig. Men grejen är den att nu när min tumnagel är kort så är det mycket svårare att skriva på telefonen - hur knäppt det än kan låta. Jag antar att det är för att jag är ovan, för att jag har lärt mig skriva med en lång nagel i vägen.
Jag vet att allt det här låter grymt fånigt och mobbat, men vad jag vill komma till är att alltid när det sker en förändring, så är det lite svårt i början eftersom vi är ovana. (inte för att min tumnagel var någon stor förändring, men ni fattar.) Och livet förändras ständigt. Världen förändras ständigt. Vi förändras ständigt. Vilket gör att vi alla då och då är lite ur balans. Är lite osäkra.
Och det är okej.
Jag gillar inte att känna mig osäker, inte direkt. Jag tror inte någon av oss egentligen gör det. Förresten så behöver jag nog rätta mig. Jag gillar inte att känna mig osäker ensam. Är vi fler är det inte alls lika jobbigt. I och för sig blir man kanske inte osäker om man är i en grupp? En trygg grupp alltså...
Aja, whatever. Vi människor är ett flockdjur, tryggheten som andra människor ger är viktigt för oss. För mig är den speciellt viktig. Jag gillar inte att göra saker ensam (okej vissa saker är det inget fel på att göra ensam men, okej) för jag tycker det alltid blir mycket roligare om man är fler, och dessutom så känner jag mig osäker blir jag som sagt tryggare om jag inte är ensam.
Vad min poäng med det hela är...är jag inte helt säker på. Jag känner att mitt bloggande har varit lite ringrostigt på senaste tiden. Jag kommer ingen vart, vet inte vad jag ska skriva om...Aja, jag fick ur mig lite smarta saker i det här inläget i alla fall, så det känns ju skönt.
En positiv sak (även om det finns få) med att min tumnagel nu är kort, är att det är mycket lättare att skrolla (på skärmen) på telefonen nu :D Tummen upp (med kort nagel) för det!
Fast jag föredrar fortfarande långa naglar, det är sjukt mycket snyggare. Inget illa ment till mer med korta naglar, alla väljer ju vad de trivs med. Och ni kan ju åtminstone skrolla mycket enklare på telefonen :)
Nu ska jag sova.
Kram
Kimberly
Bara 35 böcker...
Hej.
Hej
Hej
HEJ
HEJ!!!!
Okej, det där var ganska random. Jag har tråkigt, och jag vill inte ha tråkigt eftersom det bara är några få dagar kvar av sommarlovet. Och då vill man ju liksom njuta så mycket som möjligt, de sista dagarna ska ju liksom vara gyllene. Men allt jag gör är att sova till typ 11, kolla på Glee och läsa.
Jag insåg i början av sommaren att jag inte läst alls mycket i år, så sen har jag liksom försökt ta igen läsningen nu i sommar, och det har väll ändå gått ganska bra. Men grejen är den att jag har typ fem böcker liggande som jag kommit halvvägs i, men som jag inte orkar plocka upp. Och det känns så onödigt, för då har man ju läst massor av boken, men man kan fortfarande inte säga att man läst den!
Förresten så ska ni veta att jag skriver ner alla böcker jag läst och man kan väll säga att jag har någon sorts tävling med mig själv. Förra året läste jag ca: 60 böcker (jag tror den exakta siffran var 58) och då vill jag ju läsa mer i år, men än så länge har jag bara lyckats plöja igenom 35 böcker (och 5 halvlästa) och det är ju därför det känns lite B med de där halvlästa böckerna, eftersom de inte räknas som lästa böcker trotts att jag lagt ner massor av tid på dem...
Shit, jag låter verkligen som en nörd. I och försig kan man väll säga att jag är en nörd också så...
Aja, nu ska jag gå och läsa.
Ha det bra
Kram
Kimberly
Hej
Hej
HEJ
HEJ!!!!
Okej, det där var ganska random. Jag har tråkigt, och jag vill inte ha tråkigt eftersom det bara är några få dagar kvar av sommarlovet. Och då vill man ju liksom njuta så mycket som möjligt, de sista dagarna ska ju liksom vara gyllene. Men allt jag gör är att sova till typ 11, kolla på Glee och läsa.
Jag insåg i början av sommaren att jag inte läst alls mycket i år, så sen har jag liksom försökt ta igen läsningen nu i sommar, och det har väll ändå gått ganska bra. Men grejen är den att jag har typ fem böcker liggande som jag kommit halvvägs i, men som jag inte orkar plocka upp. Och det känns så onödigt, för då har man ju läst massor av boken, men man kan fortfarande inte säga att man läst den!
Förresten så ska ni veta att jag skriver ner alla böcker jag läst och man kan väll säga att jag har någon sorts tävling med mig själv. Förra året läste jag ca: 60 böcker (jag tror den exakta siffran var 58) och då vill jag ju läsa mer i år, men än så länge har jag bara lyckats plöja igenom 35 böcker (och 5 halvlästa) och det är ju därför det känns lite B med de där halvlästa böckerna, eftersom de inte räknas som lästa böcker trotts att jag lagt ner massor av tid på dem...
Shit, jag låter verkligen som en nörd. I och försig kan man väll säga att jag är en nörd också så...
Aja, nu ska jag gå och läsa.
Ha det bra
Kram
Kimberly
tisdag 13 augusti 2013
Skumma saker?
Visste ni att bibeln har typ 2000 sidor? Det är ganska mycket... Aja nu vet ni det i alla fall.
Jag sitter på mitt rum och längtar INTE tillbaka till skolan som - deprimerande nog - börjar om en vecka. Jag sörjer verkligen över det :( Tänk på alla läxor, alla stress, alla sena dagar, all tid som kommer tas ifrån dig...ucsh jag ryser! Aja, jag får träffa alla fina klasskompisar igen i alla fall :)
Asså jag hade alldeles nyss en hemmagjord ansiktsmask av honung i ansiktet. Jag lät den sitta i lite förlänge och nu har jag typ utslag på mina kinder. Inte bra :/ Det kliar. Och det behövde ni nog antagligen inte veta.... ändå berättar jag det.
Jag vet inte varför jag skriver ut massor av sådanna där konstiga saker, och sen inte tar bort de när jag väl inser hur konstiga de är. Kanske för att jag vill vara verkligen jag på den här bloggen och dela med mig av mina tankar och vem jag är. Om jag ska redigera vad jag skriver om och om igen så blir det liksom inte samma sak. Då blir det inte äkta på samma sätt. Då blir det inte mina tankar på papper (ja, nu är det ju inte papper bokstavligt talat, men ni fattar vad jag menar) utan en noga utarbetad text och det känns så...tråkigt.
Så nu vet ni varför jag skriver skumma saker ibland. För att det är sån jag är.
Nu har mitt ansikte i alla fall slutat klia så jag ska gå in och ducsha. Här kommer en bild på mig från konfirmationen så ni kan se hur awesum jag såg ut i kåpan. Woop Woop haha
Jag sitter på mitt rum och längtar INTE tillbaka till skolan som - deprimerande nog - börjar om en vecka. Jag sörjer verkligen över det :( Tänk på alla läxor, alla stress, alla sena dagar, all tid som kommer tas ifrån dig...ucsh jag ryser! Aja, jag får träffa alla fina klasskompisar igen i alla fall :)
Asså jag hade alldeles nyss en hemmagjord ansiktsmask av honung i ansiktet. Jag lät den sitta i lite förlänge och nu har jag typ utslag på mina kinder. Inte bra :/ Det kliar. Och det behövde ni nog antagligen inte veta.... ändå berättar jag det.
Jag vet inte varför jag skriver ut massor av sådanna där konstiga saker, och sen inte tar bort de när jag väl inser hur konstiga de är. Kanske för att jag vill vara verkligen jag på den här bloggen och dela med mig av mina tankar och vem jag är. Om jag ska redigera vad jag skriver om och om igen så blir det liksom inte samma sak. Då blir det inte äkta på samma sätt. Då blir det inte mina tankar på papper (ja, nu är det ju inte papper bokstavligt talat, men ni fattar vad jag menar) utan en noga utarbetad text och det känns så...tråkigt.
Så nu vet ni varför jag skriver skumma saker ibland. För att det är sån jag är.
Nu har mitt ansikte i alla fall slutat klia så jag ska gå in och ducsha. Här kommer en bild på mig från konfirmationen så ni kan se hur awesum jag såg ut i kåpan. Woop Woop haha
Kram
Kimberly
måndag 12 augusti 2013
Tack för allt
What's up people?
Jag sitter typ här och sörjer att konfalägret är över. Igår konfirmerade jag mig och det var skitkul. Även om jag var såååååå nervös innan - jag skojar inte, jag var beredd att vända och springa när vi skulle tåga in i kyrkan. Men allt gick super och det kändes jätte bra. Sen kom släkten hit, vi åt tårta, jag fick några smycken och sen sov Anneli (en av mina bästa kompisar för er som undrar) över. Så dagen var i stort sett väldigt bra.
Det enda dåliga var egentligen att konfirmationen betydde slutet på den långa resan det varit enda fram till kyrkportarna. Slutet på lägret och allt roligt den innebar. Vill redan tillbaka dit. Saknar allt och alla sååå mycket.
Jag vet inte om det är fånigt, men det känns lite som att, i och med slutet på konfan, så var det också lite slutet på många av de relationer vi byggt upp till varandra. För även om vi möts igen, så kommer det inte vara samma sak som det var på lägret.
Jag vill inte tänka så, men jag kan inte låta bli.
Men naiv som jag är hoppas jag ändå att vi alla ses igen - snart. Och att när vi väll gör det, så kommer jag ha modet att gå fram till er och prata. För att även om det här känns som slutet, så vill jag så förtvivlat gärna att det inte ska vara det.
Jag vet att jag skrivit massor om min konfirmation, och att det säkert är jätte tråkigt för alla andra att läsa om, men jag har bara en sista sak att säga, och den är riktade till alla er som var med (ledare, konfirmander och pedagoger - och busschauffören) :
Tack för en underbar tid. Ni är underbara människor och jag kommer verkligen sakna er. Jag önskar er all lycka i livet, och hoppas av hela mitt hjärta att det här inte är slutet - att vi ses igen. För det måste det inte vara. Så jag avslutar inte med att säga hejdå, utan: Ni är bäst - kom ihåg det och tack så mycket för allt. Ni har verkligen gjort ett intryck på mig.
Jag sitter typ här och sörjer att konfalägret är över. Igår konfirmerade jag mig och det var skitkul. Även om jag var såååååå nervös innan - jag skojar inte, jag var beredd att vända och springa när vi skulle tåga in i kyrkan. Men allt gick super och det kändes jätte bra. Sen kom släkten hit, vi åt tårta, jag fick några smycken och sen sov Anneli (en av mina bästa kompisar för er som undrar) över. Så dagen var i stort sett väldigt bra.
Det enda dåliga var egentligen att konfirmationen betydde slutet på den långa resan det varit enda fram till kyrkportarna. Slutet på lägret och allt roligt den innebar. Vill redan tillbaka dit. Saknar allt och alla sååå mycket.
Jag vet inte om det är fånigt, men det känns lite som att, i och med slutet på konfan, så var det också lite slutet på många av de relationer vi byggt upp till varandra. För även om vi möts igen, så kommer det inte vara samma sak som det var på lägret.
Jag vill inte tänka så, men jag kan inte låta bli.
Men naiv som jag är hoppas jag ändå att vi alla ses igen - snart. Och att när vi väll gör det, så kommer jag ha modet att gå fram till er och prata. För att även om det här känns som slutet, så vill jag så förtvivlat gärna att det inte ska vara det.
Jag vet att jag skrivit massor om min konfirmation, och att det säkert är jätte tråkigt för alla andra att läsa om, men jag har bara en sista sak att säga, och den är riktade till alla er som var med (ledare, konfirmander och pedagoger - och busschauffören) :
Tack för en underbar tid. Ni är underbara människor och jag kommer verkligen sakna er. Jag önskar er all lycka i livet, och hoppas av hela mitt hjärta att det här inte är slutet - att vi ses igen. För det måste det inte vara. Så jag avslutar inte med att säga hejdå, utan: Ni är bäst - kom ihåg det och tack så mycket för allt. Ni har verkligen gjort ett intryck på mig.
(Fotograf: Elias Tobal)
Kram!
Kimberly
lördag 10 augusti 2013
Snart är jag Kristen!
Hej på er. Har suttit jätte länge nu och försökt skriva någon slags novell, men kommer ingen stans :/ Aja, ibland bara funkar det inte.
Imorgon konfirmerar jag mig, om ni nu ville veta. Är lite nervös, men det känns ändå bra. Det sorgliga med det hela är att efter det kommer allt liksom vara över. Lägret och människorna man träffat och allt. Okej, jag ska väll inte vara så negativt. Det är ju inte säkert att allt kommer vara över. Kanske kommer jag träffa alla igen och vi kommer bli värsta kompisar allihoppa. Kanske, men inte troligen.
Jag känner att det här inlägget är påväg att bli ganska tråkigt, så jag får väll försöka köra till med något kul.
Förresten, vet ni vad jag har märkt, jag svär mer än jag gjorde innan jag åkte på konfalägret och jag säger "Gud" oftare också, även om en av de 10 budsorden är att man inte ska missbruka guds namn. Klarar mig inte så bra på den fronten. Aja de som har med att dräpa och stjäla att göra och sådär följer jag än så länge i alla fall, så det känns ju skönt.
Nejmen vädret har ju varit fint i dag (apropå absolut ingenting).
Ni vet alla när man sitter med någon som man känner sådär halvt bra och man verkligen, verkligen känner att man måste säga något och så är det enda som dyker upp i huvudet "ja, det är ju vackert väder." men det inser man ju att det kan man inte säga för då låter man som en 60årig tant, och dessutom är vädret kanske inte alls fint. Sådana lägen är så jobbiga. Såfort det blir så med någon i klassen är det enda som alltid kommer upp i mitt huvud (bortsätt från vädret) "Har du gjort matte läxan?" även när vi inte har någon matte läxa. Aja, skolan är alltid ett säkert kort, även om det är ganska lamt och tråkigt.
Aja ska gå och duscha nu
Kram
Kimberly
Imorgon konfirmerar jag mig, om ni nu ville veta. Är lite nervös, men det känns ändå bra. Det sorgliga med det hela är att efter det kommer allt liksom vara över. Lägret och människorna man träffat och allt. Okej, jag ska väll inte vara så negativt. Det är ju inte säkert att allt kommer vara över. Kanske kommer jag träffa alla igen och vi kommer bli värsta kompisar allihoppa. Kanske, men inte troligen.
Jag känner att det här inlägget är påväg att bli ganska tråkigt, så jag får väll försöka köra till med något kul.
Förresten, vet ni vad jag har märkt, jag svär mer än jag gjorde innan jag åkte på konfalägret och jag säger "Gud" oftare också, även om en av de 10 budsorden är att man inte ska missbruka guds namn. Klarar mig inte så bra på den fronten. Aja de som har med att dräpa och stjäla att göra och sådär följer jag än så länge i alla fall, så det känns ju skönt.
Nejmen vädret har ju varit fint i dag (apropå absolut ingenting).
Ni vet alla när man sitter med någon som man känner sådär halvt bra och man verkligen, verkligen känner att man måste säga något och så är det enda som dyker upp i huvudet "ja, det är ju vackert väder." men det inser man ju att det kan man inte säga för då låter man som en 60årig tant, och dessutom är vädret kanske inte alls fint. Sådana lägen är så jobbiga. Såfort det blir så med någon i klassen är det enda som alltid kommer upp i mitt huvud (bortsätt från vädret) "Har du gjort matte läxan?" även när vi inte har någon matte läxa. Aja, skolan är alltid ett säkert kort, även om det är ganska lamt och tråkigt.
Aja ska gå och duscha nu
Kram
Kimberly
fredag 9 augusti 2013
Home Sweet Home
Tja alla! Igår kom jag hem typ 12 (på natten) från Gotland, och på söndag konfirmerar jag mig. Det känns sorgligt att allt så snart är över.
De senaste dagarna på Gotland har varit underbara, och om någon som var med mig där, läser det här, så vill jag bara säga: Tack så hemskt mycket för allt! Jag har skaffat mig många bra minnen därifrån, och det är pågrund av er.
Något av de värsta med läger (okej jag har bara varit på ett....) är att man behöver lämna dem, åka hem igen och återvända till verkligheten.
Visst är det skönt att sova i sin egen säng igen - en som inte är full i sand, eller att man slipper gå på smutsiga golv och sand som fastnar under fötterna (det var typ sand i hela våra rum som ni förstår. Och jag har ingen aning var den kom ifrån), att man får använda en egen dusch, slipper använda samma kläder igen, har bra internet, och får lite privat tid.
Men ärligt så skulle jag gärna avstå från allt det för några dagar till på lägret. Visst, det är inte världens fräschaste o.s.v men det är något speciellt som skapas när man lever sådär. Nästan som om det ligger något i luften. Det är svårt att beskriva, jag antar att man skulle kunna säga att det är någon form av gemenskap som skapas oss emellan, men det är något mer. Någon form av känsla liksom, något som bor inne i var och en, men som kommer fram när vi är tillsammans.
Det är svårt att förklara, men man skulle kanske helt enkelt kunna sammanfatta det som att: Vi hade roligt, jag skulle gärna göra om det och det var något speciellt (för mig i alla fall, kom ihåg att jag aldrig riktigt varit på ett läger förut)
Ja, nu vet ni det också. Förresten så har jag läst igenom några av mina inlägg och jag inser hur röriga de är. Gud ibland förstår jag inte hur folk fattar vad jag snackar om. Jag fattar knappt själv, och då är det ändå jag som tänker det. Det kan möjligen vara därför jag inte har så många läsare...
Ha det bra alla!
Kram
Kimberly!
De senaste dagarna på Gotland har varit underbara, och om någon som var med mig där, läser det här, så vill jag bara säga: Tack så hemskt mycket för allt! Jag har skaffat mig många bra minnen därifrån, och det är pågrund av er.
Något av de värsta med läger (okej jag har bara varit på ett....) är att man behöver lämna dem, åka hem igen och återvända till verkligheten.
Visst är det skönt att sova i sin egen säng igen - en som inte är full i sand, eller att man slipper gå på smutsiga golv och sand som fastnar under fötterna (det var typ sand i hela våra rum som ni förstår. Och jag har ingen aning var den kom ifrån), att man får använda en egen dusch, slipper använda samma kläder igen, har bra internet, och får lite privat tid.
Men ärligt så skulle jag gärna avstå från allt det för några dagar till på lägret. Visst, det är inte världens fräschaste o.s.v men det är något speciellt som skapas när man lever sådär. Nästan som om det ligger något i luften. Det är svårt att beskriva, jag antar att man skulle kunna säga att det är någon form av gemenskap som skapas oss emellan, men det är något mer. Någon form av känsla liksom, något som bor inne i var och en, men som kommer fram när vi är tillsammans.
Det är svårt att förklara, men man skulle kanske helt enkelt kunna sammanfatta det som att: Vi hade roligt, jag skulle gärna göra om det och det var något speciellt (för mig i alla fall, kom ihåg att jag aldrig riktigt varit på ett läger förut)
Ja, nu vet ni det också. Förresten så har jag läst igenom några av mina inlägg och jag inser hur röriga de är. Gud ibland förstår jag inte hur folk fattar vad jag snackar om. Jag fattar knappt själv, och då är det ändå jag som tänker det. Det kan möjligen vara därför jag inte har så många läsare...
Ha det bra alla!
Kram
Kimberly!
tisdag 6 augusti 2013
Sörjer
Jag vet inte vad jag ska skriva. Ändå skriver jag. Så gör jag rätt ofta. Kanske är det sån jag är. Jag bara börjar och sen får jag själv också hänga med och se vart det leder.
Asså imorgon är sista natten här på Gotland och med konfagruppen och jag sörjer på allvar över det. Det är så roligt och mysigt här med våra godnatt sånger, kvällsfika, roliga lekar, gudstjänster, utflykter (till ICA), lunch meditation, eldtornerspel och överraskningar. Det har verkligen börjat bildats en gemenskap och jag vill inte lämna nu.
Samtidigt som det känns som om jag har varit här i en evighet så känns det inte alls som om över en vecka har gått....
Nu ska jag återvända till mina rumskompisar och försöka sova.
Goooooooood naaatt! (Som vi säger här på lägret.
Kram
Kimberly
Tänk om att vara jag inte är tillräckligt
Hallå på er. Fortfarande kvar på Gotland och det är asnice. Igår såg vi på eldtornespelen (har ingen aning om hur det stavas) också det asnice. Är ärligt talat är jag ledsen över att det bara är två nätter kvar här :/
I alla fall har jag en sak att diskutera.
Tänk om att vara jag inte är tillräckligt?
Jag vet att alla alltid säger att man ska vara nöjd med den man är o.s.v och det är väll inte det att jag inte håller med men...jag vet inte riktigt. Tänk bara om att vara jag inte räcker till. Om det inte är bra nog. För är verkligen alla i hela världen bra som de är? Nej jag tror inte alla är det, och är jag då en av undantagen??
Har ni någonsin ifrågasatt er själva? Ifrågasatt varför just du inte har någon kille, eller skaffar så många nya vänner. Ifrågasatt varför du inte alltid verkar ha lika kul som alla andra, eller varför du helt enkelt inte passat in?
Jag har gjort det. Framförallt de två första. Och när jag gör det och börjar fråga mig själv "varför inte jag?" Så tvivlar jag ju på mig själv och om jag verkligen är bra nog som jag är. Kanske är svaret så enkelt som nej. Kanske är jag inte tillräckligt. Eller har bara inte rätt tillfällen i livet kommit än? Kanske är jag jättebra, men det är bara för få som tar sig tiden att faktiskt se det??
Jag vet inte.
Asså jag vill absolut inte ge någon dåligt självförtroende nu eller något, det är inte så jag menade. Eller kanske göra jag det? Som vanligt vet jag inte riktigt vilken riktning jag går emot. Men hur som helst tror jag att de flesta faktiskt är bra som de är. Kanske vill jag också få fram att vi alla faktiskt bara är människor och jag tror att vi alla tvivlar ibland. Det gör oss inte sämre att vara osäkra. Om vi inte ifrågasätter får vi ju inga svar. Eller hur.
Ha det så bra
Kram
Kimberly
fredag 2 augusti 2013
Lamm
Tja på er!
Sitter just nu på en buss på lilla Gotland, påväg från raukarna (tror jag det stavas...) och tillbaka till lägret.
Om ni undrar hur jag har det så är det bra. Komfalägret är asnice, eller ja det mesta i alla fall...
Och vet ni att tydligen finns det inga får på Gotland utan uppenbarligen bara lamm och lammungar. Jag har ingen aning om varför, men så är det - fick just höra det av vår busschaufför
Måste gå nu alla och göra nåt skoj (hoppas jag) bussen är nämligen framme.
Ha det bra
Kram
Kimberly
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)