Castle 1x10

Castle: 'You look hideous'? Are you trying to give her body image issues?

Martha: Ohh! Newsflash. She already has body image issues. It's an intrinsic part of being a woman. Every woman in the world has some part of herself that she absolutely hates. Her hands are too small, her feet are too big, her hair's too straight, too curly, her ears stick out, her... (looking at herself in the mirror) Oh, God, her butt is too flat, her nose is too big... And you know, nothing you can say will change how we feel. What men don't understand is, the right clothes, the right shoes, the right makeup, just... it hides the flaws -- we think we have. They make us look beautiful... to ourselves. That's what makes us look beautiful, to others.

Castle: Used to be, all it took to make her feel beautiful was a pink tutu and a plastic tiara.

Martha: We spend our whole lives trying to feel that way, again.

Trött

Tjenare.
      Det här är ett sånt' där: "Det-är-jätte-sent-jag-är-trött-och-allmänt-konstig" inlägg.
      Ååhh jag är så trött! Det är ju lucia idag, som alla nog vet. Och eftersom jag är med i kören på vår skola var jag också med i vårat luciatåg. Och eftersom vi skulle sammlas 6:30 så var jag tvungen att gå upp 5 på morgonen, vilket innebär att jag snart varit vaken i nitton timmar i sträck.
      Ja ni fattar. Trött. Seg hjärna. Speedad. Vill inte sova men ögonen kan knappt hålla sig vakna. Och ja allihoppa jag ska gå och lägga mig. Snart.

Så sista slutspörten nu med betygen. Jag har typ fått reda på ungefär vad jag kommer få i alla ämnen redan. Det har ju inte varit enbart bra diskussioner om man säger så. Antar att det aldrig är kul att få höra att man har ett lägre betyg än man vill/önskar sig/strävar emot. Ja betyg kan vara jobbigt. Japp.
      Fan, är det någon som vet vad jag ville komma med det här? För jag har helt tappat fokus. Sååå trött.
      Förlåt för så dålig uppdatering på bloggen förresten. Som jag skrev förut så kommer min blogg vara så närmaste tiden att det inte är regelbunden uppdatering, och kostar det mig läsare så gör det :/ Jag är ledsen but that's life, och jag orka rinte blogga mycket hela tiden. Det kommer inlägg då och då, och de som är intresserade av att läsa de inläggen får väll titta in då och då - och jag uppskatar det verkligen ska jag veta. Hahaha blir så glad varje gång jag får en kommentar eller något. Det är sjukt. Men men.

Okej det här inlägget var ganska...tråkigt? Onödigt? Rörigt?

Whatever (Drygt - I Know)
Tänker sova nu

Godnatt
Kram

Jag är blyg

Jag är blyg. Och ibland hatar jag det.
    Jag önskar att jag kunde vara den där tjejen som alltid räcker upp handen i klassrumet, som alltid är först med att prata i alla klassdiskussioner, som inte blir stel att sitta med på bussen eller som bara inte är blyg och stel i allmänhet.
    Men det är jag.
    Egentligen är det konstigt. Här på bloggen har jag inga problem med att dela med mig av mina djupaste tankar och ärligt bryr jag mig inte om hela världen ser dem. Jag vill nästan att hela världen ska se dem. Men i klassrummet vågar jag inte stå för min åsikt?
    Eller jag vet inte, jag tror inte riktigt det har med det att göra. Saker och ting är bara så mycket enklare på papper. Jag menar, det är flera gånger folk har sagt saker som: "Men dina åsikter är bra!" eller: "är det någon i klassen du inte vågar prata inför?" o.s.v, som om jag inte tror på mig själv, men det har inte med det att göra. Eller jag vet inte, kanske på något undermedvedet stadium, men jag är inte så osjälvsäker eller osäker. Jag är bara blyg, har bara svårt för att prata inför folk (om det inte är folk jag känner bra, vill säga). Eller jag menar, det är inte så att jag inte kan prata eller ha en normal konversation liksom. Om någon inleder ett samtal med mig eller frågar mig något är det klart jag svarar. Jag har bara svårt att ta det där lilla steget ibland (okej, för det mesta) och inleda en konversation, eller räcka upp handen.
    Så om du någonsin suttit bredvid mig i klassrummet eller på bussen eller något och jag inte har pratat så mycket eller kanske ingenting alls, så är det inte så att jag inte gillar dig. Jag sitter bara där och försöker att inte verka som en tyst loser samtidigt som mina tankar går i 160 för att komma på något att säga.
    Så snälla, hamnar ni i en såndan sitvation med mig, säg något, inled ett samtal och jag kommer (förmodligen) göra allt jag kan för att spinna vidare och inte göra det stelt. Ta första steget och jag ska försöka komma dig till mötes. Och jag vet att jag lika gärna borde ta det där första steget, men många gånger har jag bara så svårt för det - så hjälp mig lite snälla.

Kram
Kimberly

Tjenare - suger jag?

Vad är det för fel på mig?! Varför tar jag aldrig tag i saker och ting?!
    Jag kan inte prioritera (eller stava)!! Det är mitt problem. Jag bara skjuter upp saker och bla, bla, bla och sen sitter jag där skitstressad som en annan idiot bara för att jag inte hade vettet att ta tag i det från början!!
    Ååh! Jag blir så trött på mig själv. Fan.
    Jag suger. Mitt liv suger. Världen suger (inget illa menat).

Och vad är det för fel på mitt skrivande?!
    Jag har alltid trott att jag ändå är ganska bra på att skriva, men ingen vill läsa vad jag skriver, jag får inte särskillt höga betyg i svenska och jag bara vet inte längre! Visst folk säger alltid att jag är bra: "Men du är ju jätte bra på att skriva." Visst tack, jag uppskattar det jätte mycket att ni tror på mig (jag menar det) men har ni faktiskt läst vad jag skrivit någon gång?? Jag vet inte, kanske har ni det men av vad jag vet så är det inte jätte många som faktiskt läser vad jag skriver (av vad jag hör och så). Inte för att ge folk dåligt samvete eller något, men jag menar om ingen vill läsa det, så måste det ju ligga något bakom - eller hur. Då är det förmodligen inte tillräckligt intressant eller tillräckligt bra.
    Dessutom suger mina betyg i svenska. Och inte för att jag tycker att det är dåligt att ha låga betyg (okej ibland kan det vara det) men det är just i svenska, för jag känner att jag klarar så mycket mer, men ändå så är mina betyg så låga. Visst kanske beror det på att jag inte pratar så mycket - muntliga förmågan - jag fattar det. Men när vi väl har skrivuppgifter så går det inte särskilt bra på dem heller. Nu senast skulle vi lämna in en novell och mina betyg på den var inte de bästa om man säger så. De flesta jag känner - i princip alla - fick högre än mig. Inte för att jag påstår att jag är bättre på att skriva eller något - men så mycket sämre kan jag väll ändå inte vara, eller?
    Kanske är jag bara dålig fast jag inte insett det. Kanske har jag gått runt i den här fantasibubblan och trott att jag kan mycket mer en jag egentligen gör.
    Fy vad hemskt. Kanske är jag en bluff som alla andra genomskådat utom jag.
    Inte för att jag fiskar efter komplimanger eller något (okej ska vi vara ärliga så - lite. Det skulle kännas bra nu om någon kom och bara "Nej jag har läst allt du skrivit och du är bäst. Nästa J.K Rowling." Meeen, det är inte därför jag skriver det här inlägget. Det är för att jag går igenom en liten mini kris som förmodligen kommer vara över om några dager -men ändå.)
    Det är inte så att jag tänker ge upp skrivandet eller något, men jag menar - ändå. Tänk om jag inte är lika bra som jag trodde och alla har insätt det förutom jag. Tufft alltså.

Nu ska jag gå och tvinga mig själv att ta tag i allt det där jag måste ta tag i - och dricka vatten. Jag har huvudvärk.
    Känn er fria att lämna en kommentar om hur bra eller grymt dålig jag är på att skriva så jag får höra lite andra åsikter. Min senaste novell (den som just blev betygsatt -inte särskilt bra - finns under fliken 'Noveller' - det är den längst upp)
   
Ha en awesume kväll alla
Kram
Kimberly

Ångest?

Tjenare alla WHAT'S UP???!!!
    Just nu är jag väääldigt taggad av oförklarig anledning för egentligen så är jag väääldigt stressad. Var på gymnasiemässan idag och har ingen jävla aning om vad jag ska välja. Det blir inte direkt lättare för att det står massor av folk som alla leende påstår att deras gymnasium är bäst och kommer passa just mig. Suck. Och så har jag franskaredovisning nästa vecka som jag veeerkligen borde börja men som jag hela tiden skjuter upp och jag vill bara inte! Vill inte redovisa, vill inte förbereda redovisningen, vill inte välja gymnasium, vill inte vara stressad men DET ÄR JAG.
    Okej så hur mår ni?
    Nejmen idag har jag ingen djup tanke. Jag önskar att jag hade en så jag hade något att skriva om, men åter igen DET HAR JAG INTE. Har ni någonsin tänkt på att det är ganska konstigt att man inte har något typsnitt som liksom är stora bokstäver bara? Om man skriver vanligt såhär kan man ändra bokstäverna så de ser jätte anorlunda ut i olika typsnitt. (Nu kan jag inte ha så många på bloggen, men aja) men man kan inte ändra så det bara blir stora bokstäver, då måste man skriva om. Ganska skumt egentligen. Hoppas något datorgeni läser det här och fixar till det (om det inte redan finns, för då kan ni bara berätta det eftersom jag varit förvirrad nog att missa det) och sen om ni tjänar massor av pengar på det kan ni tacka mig offentligt, säga massa snälla saker (t.ex hur grymt snygg jag är eller att jag är en sjukt bra författare) och sedan skicka lite pengar med posten. Några miljoner sådär. Har vi en deal? 
    Har ni märkt att jag växlar från djup seriöst till ironisk, ganska oseriös och lite skämtsam? Hoppas alla hänger med i svängarna och inte tror att jag är seriös hela tiden. Blir liiiite jobbigt då va? (oseriös igen - men seriöst det skulle bli lite jobbigt så)
     Okej nu ska jag duscha och sen ska jag läsa och typ sova för jag sover alllllldelles för lite just nu. Och så borde jag plugga franska - det borde jag verkligen - men det kommer nog inte hända för jag är så JÄVLA DÅLIG - men bara ibland - för det mesta äger jag. Men okej whatever nu tänker jag gå

Ha det så bra!
Kram
Kimberly

Tja

Tja alla. Just nu typ ligger jag och halvsover i min säng utan att orka gå och lägga mig. Skumt, jag vet. Jag har bara varit så trööött idag *gäsp* alltså tröttare än vanligt. Tror jag håller på att bli sjuk - har ont i halsen (och ni som läst den har bloggen ett tag vet ju vad det brukar betyda) - och det är inte läge att bli sjuk nu. Åh.
    Så hur har er helg varit? Det är en sådan standardfråga. I varje fall i mina kretsar (om man vill använda ett fint ord. Eller det kanske inte är så fint? Vet inte. Trött.) Men om någon verkligen undrade så har min helg varit ganska bra. Jag tror dock inte ni orkar höra om den. Ärligt kommer det nog låta ganska tråkigt för en utomstående. Så vi går vidare.
    För övrigt tror min pappa inte att jag kan skriva fantasy eller dystopi eftersom är "så komplicerat" som om han vet det som bara läser svenska kriminaldeckare. Jag menar, vår värld är väl komplicerad om någon?
    Okej jag är för trött för att dra igång en diskussion med mig själv. Ska kolla lite på One tree hill istället och sedan sova.

God natt

Kram
Kimberly

Försent

Tja på er. För en tid sedan så jobbade vi med att skriva noveller i Svenskan. Jag blev ganska nöjd med min så tänkte publicera den här om någon är intresserad. Vet att den är ganska lång, men kände att det ändå var bättre än att dela upp den i flera inlägg. Hoppas ni gillar den :)

___________

Försent

Vissa saker bara sker.

    Det finns ingen förvarning. Det går inte att stoppa. Det bara händer.

    Det är vad jag försöker intala mig själv. Vad jag säger om och om igen när skulden kommer krypande och mörkret är för påträngande. När ensamheten blir för stor och jag inte kan stoppa tårarna. 

    Det fanns inget jag kunde göra. Visst gjorde det inte?

    Jag ser skräcken i hans ögon. Ser bilen. Jag skriker och springer. Ger allt jag har, men kommer inte fram. Han dör framför mina ögon och det finns inget jag kan göra för att stoppa det.

    Han ligger där, har ben och armar i fel vinklar, det är blod överallt och världen omkring oss är svart. 

    ”Det här är ditt fel.” viskar han. Hans ögon ser på mig, inte längre med värme utan med vrede. ”Utan dig skulle jag fortfarande leva.”

”Nej.” jag backar bort från honom medan hans ansikte förändras och blir förvridet. Han grinar i en ful grimars samtidigt som han häver sig upp på sina brutna armar. ”Nej!” skriker jag och hela världen exploderar i mörker. 

    Jag spärrar upp ögonen och drar ett djupt andetag. 

    ”Bara en dröm, bara en dröm.” viskar jag för mig själv. Det där var inte verkligt. Det var inte så det gick till. Bara en dröm, det var bara en dröm...

    Jag sträcker ut handen och tänder sänglampan. I mina mardrömmar är det alltid jag som är orsaken till hans död. Varje natt ser hans anklagande ögon på mig. Men det var inte jag. Det var föraren i den där svarta Volvon. Inte jag.

    Vi skulle mötas. Han hade varit utomlands, bortrest med företaget. Han hade precis kommit hem, för bara några timmar sedan. Jag hade längtat så efter honom, drömt om honom varje natt, föreställt mig att jag var tillbaka i hans famn. 

    Och nu var han hemma igen. Jag behövde inte vänta längre. 

    Jag hade precis slutat jobbet och gick genom parken. Vi skulle mötas utanför kafét i hörnet av gatan med Maria statyn. Jag hann knappt komma fram innan jag såg honom. Han stod på andra sidan gatan, den jag just korsat och såg på mig. Jag log mot honom. Äntligen. Han var hemma och vi var båda här. 

   Jag såg in i hans ögon. Och trotts de flera metrarna som skilde oss åt, kändes det som om vi aldrig varit närmare varandra. I den stunden sa hans ögon mig allt jag någonsin behövde veta.

    Att han älskade mig över allt annat.

    Han tittade snabbt åt båda hållen innan han steg ut i vägen. Man skulle egentligen inte korsa den här gatan, bilarna körde snabbt och vårdslöst här, det visste vi båda. Men övergångsstället var flera hundra meter bort, det var inte rusningstrafik och dessutom hade jag själv ju just gått över gatan. 

    Just det. Jag hade ju själv just gått över gatan. Ååhh som jag önskar att det var jag som blev träffad den dagen. Att det var jag som dog på asfalten och inte han. 

    Men det var inte jag.

    Jag försökte skaka av mig minnena och satte mig rastlöst upp. Jag ville inte tänka på det. Ville inte känna smärtan minnena förde med sig. Jag ville, ville, ville inte. 

    Men de kom ändå. 

    Jag slängde benen över sängkanten. Ställde mig upp och lindade morgonrocken runt mig. Ibland klarade jag bara inte av att vara stilla. Det kändes som om jag skulle bli galen om jag var det. Jag började vandra runt i huset, genom vardagsrummet, ut i köket, och vidare genom köksdörren ut på altanen.

    Han brukade vara så försiktig. Kollade alltid flera gånger och tog aldrig några risker när det gällde trafiken. Utom en enda gång. Och det kostade honom livet. 

    Det var eftersom jag var där som han inte var försiktig. Eftersom det var mig han skyndade emot. Eftersom vi inte träffats på flera veckor och eftersom jag låtit så desperat på telefonen. 

    På grund av mig. 

    Jag såg honom gå ut på vägen och jag stoppade det inte. Jag såg honom börja korsa den och jag gjorde ingenting. Och jag såg bilen. Såg den svarta Volvon. Men inte för ens det var försent. 

Jag såg den komma, såg att den körde alldeles för fort. Såg att den inte skulle hinna sakta ner, och jag skrek. 

    Men redan då var det försent. 

    Han hörde mig och vände sig halvt om. Jag såg hur han spärrade upp ögonen och hur han i ett sista desperat försök började kasta sig åt sidan. 

    Men även han agerade försent.

    Allt var försent. Så fort vi visste var det försent och sedan fanns det inget någon kunde göra. 

    På de sekunder, på de hundra år, det tog för mig att komma fram skedde allt och ingenting. Och när jag väl var framme låg han orörlig på asfalten. Han hade styrka nog till ett sista andetag. En sista ansträngning för min skull.

    ”Jag älskar dig.” viskade han. ”För alltid.”

    ”Nej.” grät jag. ”Sanna hos mig. Snälla...”

    Men åter igen var det försent. 

    Han andades ut och med den utandningen rand det sista av livet ur honom. Hans ögon blev tomma och allt blev stilla. Hela världen blev stilla. 

    För en stund fanns inget annat än det omöjliga i att den person jag älskade över allt annat var borta. 

    Men det var han. För alltid. 

    Varför? Jag hade aldrig förstått varför. Varför han? Varför då? Varför inte jag? 

    Jag drog morgonrocken tätare omkring mig. Det var kallt i den kylliga nattluften. Jag brukade gilla natten. Brukade gilla dess stillhet och lugn. Tryggheten i mörkret. Allt det var borta nu. Natten kändes ensam och skrämmande. Mörkret hotfullt som om det också hotade ta mig. Allt på grund av att han inte fanns mer. 

    En enda människas liv gör så stor skillnad. Det spelar så stor roll. Det kan ge så mycket glädje eller så mycket smärta. 

    Jag gick in igen och låste bakom mig, desperat att stänga mörkret och hemskheterna ute. 

    Väl tillbaka i mitt sovrum så tassade jag fram till byron bredvid fönstret. En sekund tvekade jag, men inte länge. Jag öppnade lådan och tog fram ett vackert snidat träskrin. Åter igen tvekade jag innan jag öppnade locket. Jag hade lovet mig själv att inte göra det, att inte ta fram skrinet och gräva upp minerna. Allting var smärtsamt nog som det var. Men jag kunde inte stoppa mig själv. Logiken i min hjärna sköts i skymundan och det enda jag kunde tänka på var honom. Det värkte i hjärtat och jag ville bara se hand ansikte. Se ord han skrivit. Hålla i något som han rört, i något som var hans. 

    Jag gick tillbaka till sängen. Mina knän gav vika och jag sjönk ner på kanten, sittande med skrinet i händerna. 

    Sakta öppnade jag det och tog ut bilden som låg överst. Det var en bild på oss tillsammans från förra sommaren när vi var på semester i Spanien. Vi log båda två, vi hade skratt i våra ögon och händerna sammanflätade. 

    De människorna var så lyckliga. Så lyckligt ovetande. De var inte vi längre. Människorna på bilden fanns inte. De hade gått vidare till andra liv.

    Jag drog med handen över hans ansikte och solblekta hår. Drog med handen över den leende kvinnan.

    Hur skulle jag lyckas bli lycklig utan honom? Skulle världen någonsin skymta kvinnan på bilden igen?

    Jag fortsatte gräva i träskrinet och fick fram en silverkedja. Jag stannade upp och höll den i handen. Han hade nästan alltid burit den här kedjan runt halsen. Utom just den dagen. Han hade glömt att ta på sig den igen efter att han duschat. Det hände ibland, men inte ofta. Antagligen hade han glömt den för att han hade bråttom att träffa mig.

     Jag tänkte inte på det först. Inte när jag såg honom på andra sidan vägen eller när han låg döende på asfalten. 

    Jag antar att man inte tänker på sådant.

    Men när jag väl kom hem och orkade släpa mig in på toaletten så låg den där bredvid handfatet. Då hade jag inte kunnat se på den. Inte tänka på den. Det blev för mycket. Så tillsammans med flera andra saker slängde jag ner den i ett gammalt träskrin som jag begravde längst in i en byrolåda och sa åt mig själv att inte öppna den för ens jag var redo att verkligen handskas med att han var borta. 

    Jag drog kedjan mellan fingrarna och mindes tussen minnen där kedjan funnits med. Bland annat vår första dejt. Jag hade frågat honom om kedjan. Vart den kom ifrån. Han hade berättat att det brukade vara hans fars innan han gick bort. Efter att han hade berättat det blev stämningen lite stel och på flera veckor frågade jag ingenting om kedjan eller hans far igen. Men jag såg på kedjan på ett annat sätt, och jag förstod varför han bar den. Han bar den för att den påminde honom om någon han älskade. Samtidigt som han bar kedjan med sig bar han med sig en bit av sin far. 

    Mina fingrar kramade om kedjan innan jag med stela händer försökte få upp spännet. Det tog flera försök, och ännu fler innan jag lyckades knäppa den runt min hals. 

Inte för ens då upptäckte jag att jag grät. Jag torkade tårarna, ställde träskrinet på nattduksbordet och la mig ner i sängen igen. 

    Förvissad om att jag hade en bit av honom alldeles nära föll jag in i sömnen. 

    Återigen drömde jag om hans död. Men för första gången såg hans ögon inte anklagande på mig. De såg på mig med kärlek.

© Kimberly Stenlund

____________

Kommentera gärna och ha en fortsatt super helg!!

Kram

Kimberly

3 frågor

Det finns så mycket man inte vet. Miljontals av frågetecken. Och grejen är den att det är också så mycket vi bara inte kan veta eller aldrig kommer att få svar på...
    Om ni fick chansen att fråga tre frågor och ni skulle få det sanningsenliga svaret på alla tre, vad skulle ni fråga??
    Jag tror jag skulle fråga: "Vad händer när man dör?" för det är något jag alltid bara velat veta. Och oavsett vad jag får för svar så kommer det ju inte direkt göra mig olyckligare. En fråga som "Kommer jag leva ett långt och lyckligt liv?" är ju lite mer känslig liksom. Om jag skulle få svaret "Nej" så skulle jag typ bryta ihop och bara oroa mig för att det ska ta slut när som helst.
    Kanske skulle jag fråga om jag var älskad på riktigt. För det är också något jag bara verkligen vill veta. Jag menar, man har ju sina föräldrar och vänner och liksom, kan man någonsin vara säker på att de älskar en på riktigt?
    Nu tror ju jag i och för sig att man familj och mina vänner älskar mig, så det skulle nog vara mer en säkerhet att verkligen ha det bekräftat. Skulle dock var ganska jobbigt om man fick ett nej på den frågan.
    Jag vet inte vad min sista fråga skulle vara. Om det var möjligt skulle jag nog spara den och använda den senare - när jag verkligen behöver den liksom.
    Vad skulle ni fråga?

Kram
Kimberl

Därför vill jag bli författare...

Tja, nu har det gått sådär en evighet sedan jag bloggade igen, och jag har fortfarande ingen riktig inspiration. Inte bara när det gäller bloggandet utan i allmänhet när det gäller att skriva. Jag kommer bara inte på något och det stör mig så mycket, men jag kan ju inte direkt bara tvinga mig själv att bli inspirerad direkt. Eller kan man kanske det?
    Grejen är den att jag vill verkligen skriva. Något bra, något jag kan vara stolt över igen. Något som berör eller har mening. Jag vill det så gärna. Men...det bara går inte just nu! Åhh så jobbigt! Ingen av er som bara råkar ha någon idé som ni vill dela med er av? Det kan vara vad som helst, jag är desperat!

Jag tror en del av er har listat ut att jag vill bli en författare. Vet ni varför?
    Det är ganska töntigt, men på insidan av en pocketbok jag läste stod det något i stil med...vänta jag ska hämta pocketboken och citera.

"Det sägs att varje resa man gör lämnar något kvar inom en. Likadant är det med böcker. Varenda en lämnar ett avtryck: en känsla, en insikt eller ett nytt sätt att se på saker och ting. Det är för dig som söker detta vi har skapat Ponto Pocket."

När jag läste det där slog det mig att det var exakt så jag kände. För mig är böcker inte bara ord. Det är berättelser, hela värdar, resor, insikt, visdom och mening. Vissa böcker - eller vissa stycken snarare - de går bara rakt in i själen på en. Ibland när jag läser en bok kan jag bara stanna upp och tänka "Wow". Det går inte att beskriva, men vissa böcker gör liksom avtryck. De ger en något. Kanske öppnar det en dörr du inte trodde fanns, eller får dig att se saker ur en annan synvinkel. Kanske är de bara vackra, enastående och...smarta.
    Någon gång var det någon som frågade mig om jag någonsin läst en bok och känt mig smartare. Inte på matte, eller något sådant. Utan på livet. Hon visste vad hon pratade om och vad böcker egentligen handlar om (förutom att de är underhållande)
    Varje bok är en resa och vissa böcker, de som är riktigt bra, det ger dig också något som stannar kvar efter resan är slut.
    Och det är det jag vill göra. Jag vill skriva något som får någon att stanna upp och tänka "wow". Jag vill skriva något som har mening och som betyder något. Något som lämnar ett avtryck hos människor, som går rakt in i deras själar. Något som gör dem smartare på livet.
    Men mest av allt vill jag bara skriva något som jag vet verkligen betyder något för någon. Bara en endaste en. Att mina ord - mina ord - spelar roll, att de har en mening och att det gör en skillnad. Att det jag skrivit, att orden från mitt hjärta som jag lagt ner hela mitt jag i faktiskt spelar roll.

Okej nu vet ni varför jag är en sådan tönt, men det här är faktiskt vad jag drömmer om så va lite snälla :)

Kram
Kimberly

"Det kommer att komma en tid", sa jag "då vi alla är döda. Det kommer att komma en tid då det inte finns några människor kvar som kan minnas att någon någonsin existerade eller att vår art någonsin gjorde någonting. Det kommer inte att finnas kvar någon som kan minnas Aristoteles eller Kleopatra, än mindre dig. All vi gjorde och byggde och skrev och tänkte och upptäckte kommer att vara glömt och allt det här" - jag gjorde en gest ut mot rummet - "kommer att ha varit till ingen nytta. Kanske kommer den tiden snart, kanske dröjer det miljontals år, men även om vi skulle överleva att solen slocknar så kommer vi inte att finnas kvar för evigt. Det fanns en tid innan organismerna blev till medvetna varelser och det kommer en tid efter det. Så om du tycker att människan ofrånkomliga glömska är ett bekymmer så kan jag bara råda dig att inte tänka på saken. Gud vet att det är så alla andra gör."

     - John Green, Förr eller senare exploderar jag.

Dömer?

Hej på er! Nu var det en evighet sedan jag bloggade igen, men jag tror att ni som fortfarande troget läser min blogg får leva med att uppdateringen inte alltid är på topp och att det kommer gå fram och tillbaka i framtiden också. Jag hoppas att ni tittar in här då och då ändå för att se för intressant ämne jag kan ha dragit upp <3

Har ni tänkt på hur vi dömer varandra? Vi medmänniskor? Vi dömer, dömer och dömer för de är vilka vi är. Vi ser, vi hör, vi bildar oss en uppfattning och dömer. Vi har alltid en uppfattning om allting för det är så vi fungerar och på så sätt dömer vi också. Grejen är bara det att ibland tar vi inte med i våra beräkningar att våran bedömning kan vara felaktig. Att vi kanske inte ser hela bilden eller vet allt. Ibland är vi för snabba på att dra slutsatser.
    Har ni någonsin känt att ni inte vill berätta saker för någon eftersom det känns som om de kommer döma er? Eftersom det känns som om de inte kommer förstå eller ens försöka? Som om de kommer dra en slutsats och sedan se ner på er?
    När ni känner så då väljer ni väll oftast att inte berätta, eller hur?
    Folk som dömer i förväg, som gör det redan innan de fått höra allt eller när det åtminstone verkar som det, folk som inte verkar öppna eller gör allt för att förstå, de får oftast inte höra. Man vinner inget på att inte ta hänsyn till människor och deras tankar och känslor, på att inte vara öppna och beredda på att inse att ens bedömning kan vara fel.
    Jag vet inte hur jag själv är, så kanske har jag inte någon rätt att säga något av det här. Kanske är jag en sådan som verkar dömande, en sådan folk inte vill berätta saker för eftersom det verkar som om jag kommer se ner på dem efteråt. Jag hoppas att jag inte är det. Jag gör mitt bästa för att inte vara det, för jag vet hur det kan kännas att prata med sådanna människor ibland - det gör vi nog alla.
    Och ibland behöver man prata utan att bli dömd. Vi människor måste lätta våra hjärtan ibland och vi behöver någon att göra det för.
    Så snälla nu, tänkt på att vara öppna mot människor och inte döma dem för hårt på förhand. För er bedömning är kanske fel.

Kram
Kimberly

Psst, inser att det där nog var ett ganska oklart inlägg...Kanske kan ni hitta något värdefullt i det?

Utseendet

Tja. Idag tänkte jag gå in på ett kanske ganska känsligt ämne. Eller jag vet inte, för vissa kanske.
    I alla fall tänkte jag prata (okej skriva) om utseendet.
    Det är så många som gnäller på att vi går på utseendet och på att utseendet spelar så stor roll. Varför? Och visst jag kan hålla med om att ibland är det orättvist. Och utseendet är inte allt. Men det är en del. Mitt utseende är jag. Jag älskar inte varje liten del av det, men det är fortfarande jag och skulle jag se annorlunda ut är jag inte säker på att jag skulle känna mig som mig själv längre. Och till viss del kan vi ju påverka vårt utseende också. Vi kan färga håret, byta frisyr, välja att använda smink eller inte, välja vilka kläder vi ska ha, om vi ska bära smycken, vilken färg vi vill färga naglarna i, uppsatt eller utsläppt hår, om vi bär vårt utseende med självförtroende eller ej. (Okej jag måste också medge att vi inte alltid kan bestämma lika mycket över vårt utseende. Har man inte råd med de kläder man vill ha, eller med nagelack och sånt, då kan man ju inte påverka det lika mycket utan får ta vad man har. Men det säger fortfarande någonting om dig.)
    På många sett vittnar utseendet om vilka vi är, eller vilka vi vill framstå som. Och utseendet är inte bara om vi har en stor näsa eller vilka kläder vi bär. Det är också om vi har ett leende på läpparna, om hur stark vår utstrålning är och vad den säger. Vår gångstil säger också mycket. Bara genom att titta på en person kan du få en ganska bra bild av dem. Är det alltid rätt bild? Nej det måste det inte vara - absolut inte. Men det är en annan sak. Vilka vi är på insidan kan utsidan ibland spelga, men inte alltid. Men insidan är också vad man ser när man  väl lär känna personen. Vi kan oftast inte se insidan direkt, för den visar man inte upp för främlingar.
    Så varför är det så fel att vi ser på folks utsida också? Utsidan är ju också en del, eller hur. Det viktiga är bara att vi kommer ihåg att det finns en insida också som vi knappt vet något om.

Jag tror att det är en instinkt att gå på utseendet. I varje fall till viss del. Och jag tycker det är okej att sortera folk in i fack när vi ser dem, för oavsett om vi vill erkänna det eller inte så är det vad vi gör. Det viktiga är sedan att vi är öppna nog att kunna byta fack på människorna när vi väl börjar se deras insida också och lär känna dem.
    Och jag kan inte prata för alla, jag vet att alla inte håller med mig i det här avseendet och jag kan förstå det, men när det gäller mig i alla fall så får folk sortera mig i fack när de ser mig, det är lungt. Alla kommer inte ha samma åsikt, alla kommer inte lägga mig i samma fack. Men det som spelar roll är om de gör ett försök att se insidan också, det är det som säger mest om vilka de är. Och folk som dömmer mig illa av mitt utseende och inte är beredda att se mer, de behöver jag ändå inte i mitt liv. Jag är vem jag är och det står jag för. Mitt utseende är mitt, jag är född med det, men jag väljer att bära det på mitt sett. Mycket mer finns det inte att göra, och utifrån det får folk själva bestämma vad de tycker.

Ja det var min åsikt och om jag trampat på någon öm punkt hos någon eller gjort någon ledsen eller liknande så är jag ledsen. Jag hoppas att alla en dag kan ske det bra i sitt eget utseende och att de vågar stå för det. För det finns skönhet i allt, det är inte bara alla som ser det. Och jag tror på det, att alla är vackra på något sett. Och ja, jag hoppas att jag inte förolämpat någon.

Lämna gärna en kommentar och berätta vad ni tycker

Kram!!

Om du dog idag, skulle du kunna säga att du var nöjd med ditt liv?

Om ni dog idag, skulle ni kunna säga att ni haft ett bra liv? Att ni dog "lyckliga" utan massor av ånger?
    Om inte, är det kanske dags att ta en titt på era egna liv? För ärligt, tänk om idag är sista dagen. Eller imorgon, eller dagen efter det. Eller tänk om vi faktiskt får leva tills vi blir sisådär hundra fyra. Vi kan inte veta och det är kanske det som är hela poängen.
    Ändå antar vi hela tiden att vi ska leva länge - jag gör det också. Saker så som "När jag flyttar hemmifrån" eller "När jag fyller arton" eller "När jag får egna barn" eller "när jag går i pension"
    Tänk om de sakerna aldrig händer. Tänk om vi inte tar oss dit. Vi tänker inte så när vi säger det. Men ändå, tänk om.
    Egentligen är allt vi har nu. Nu och inget mer. Det finns inga garantier i livet. Ibland kan vi kanske inte göra något idag och be om förlåtelse imrogon, för en dag kommer det inte att finnas en morgondag.
    Jag tror inte det viktigaste är att vi är jätte glada och mår bra varje sekund eller att vi har så roligt som det bara går hela tiden. Jag tror det viktigaste är att vi bara är lyckliga, gör det bästa av allt och inte har någon ånger. Visst vi kan vara besvikna för att vi misslyckades på matteprovet, eller för att vi inte vann den där tävlingen. Men ärligt, whatever, det kommer nog fler chanser (eller inte, men...ja). Det viktiga är att vi inte går och ångrar våra handlingar eller misstag om och om igen. Det viktiga är istället att vi försöker göra det rätt igen, be om förlåtelse och slutligen komma över det.
    Och jag menar inte att man inte ska ångra sig om man gjort något dåligt, självklart kan man ångra sig, men gör man det ska man försöka ställa allt till rätta igen så man kan gå vidare utan att älta ångern.
    För det som hindrar lycka är ånger och enligt mig är lycka vad det hela egentligen handlar om.

Så om du dog idag, skulle du dö med frid i hjärtat? Med vetskapen om att du levt ett bra liv, att du levde bra?
    Skulle du dö lycklig?

Kram
Kimberly

En helt annan värld?

Whats up alla awsum peopel som läser min blogg??
    (Ville bara poängtera att jag vet att jag är skitdålig på att uppdatera, men sånt är livet. Ibland går det bra, ibland inte. Samma med bloggandet)

Har ni tänkt på (nu kommer jag låta som vääärsta tönten, men döm inte) att det kanske finns så mycket mer där ute, saker vi inte kan förklara eller förstå?
    Hur många tror på spöken/Andar? Okej, kanske inte alla men jag gör det i alla fall. Hur många tror på att man har en själ då? Och att den själen går vidare till ett annat liv eller himlen eller något när man dö? Det kanske var några fler. Jag tror på det i alla fall.
    Och egentligen är det ganska oförklarligt, eller hur? Och jag menar, om något som själen finns och ett andra liv, och andar som blivit fast i denna värld, vad säger att det inte finns mer? Egentligen kan det gömma sig hur mycket som helst ute i världen och rymden, vi är bara för trångsynta för att se det.
    Okej, jag vet att det låter fånigt, och jag tror inte heller på det till 100%, inte på riktigt. Men tänk om. Det finns så mycket vi inte vet, det finns så mycket vi inte kan förklara, och tänk om ingenting är så som vi förväntar oss att det ska vara?
    Kanske ser världen och hela jäkla universum ut som vi föreställer oss det. Kanske finns det inget mer, kanske har vi rätt när det gäller allt.
    Men tänk om inte. Tänk om det gömmer sig en helt annan värld där ute och någon dag så krascha vi bara rakt in i den?

Och jag menar, alla historier man hör, alla sagor och berättelser, myter och legender. Tänk om det finns någon sanning i allt det? Jag menar, ingen rök utan eld, eller hur?
    Eller så är allt faktiskt bara påhitt, saker rakt från vår fantasi.
    Men det skulle ju inte vara lika spännande.

Haha
Ha det super alla
Kram!!

Håller tillbaka mig själv?

Hej hurrni.
    Idag har varit en helt okej dag, men ingen höjdare direkt. Och i morgon kommer det bli en ännu värre dag för jag har en redovisning att göra + orientering på gympan + att det är vår senaste dag. Suck. Och då kommer övermorgon ändå bli ännu sämmre. För då har vi orienteringsdag och orienterings "prov" och jag är inte alls bra på orientering, och jag är ärligt talat rädd för att det ska gå åt helvete och jag ska springa vilse eller något skit.
    Om ni undrar så har vi inte behövt orientera själva förens nyligen, så det kanske är därför jag varken är van eller bra på det. Eller så är jag bara dålig.
    Ååhh ibland är allt bara jobbigt! Varför ska allt vara jobbigt? Skolan kan gå och skita på sig.
    Nej okej, det där var inte rättvist. Ibland är skolan och ganska bra och ibland till och med bättre än det.

Vi håller på att skriva noveller på svenskan, om någon nu bryr sig om det. Jag känner mig riktigt nöjd med min novell, bara det att jag inte får ha den styckesindelningen jag har. Och det förstör allting. Aa det suger, och det fanns egentligen ingen mening med att berätta det alls, kände bara för att skriva det.

Ååhh! Har inget att skriva om. Eller egentligen har jag massor jag bara orkar inte. Och det här jäkla inlägget sög ju. Ändå kommer / har jag publicerat det. Konstigt jag vet.

Har ni någonsin känt att ni vill göra något, säga något, vara någon, men ändå inte gjort det? Att ni liksom vill, men ändå gett upp redan innan ni testat liksom. Att ni inte vågar pröva, även om det liksom inte riktigt har med mod att göra? Är det någon som fattar vad jag snackar om?
    Iallafall, så känns det lite så ibland för mig. Som om jag vill säga massa saker, eller göra massa saker, men jag gör dem inte. Ibland för att jag inte vågar eller för att jag föreställer mig hur konstigt det skulle bli om jag gjorde det.
    Ibland för att....det bara inte händer. Jag är bara inte självsäker eller bra nog för att faktiskt göra det. För att säga vad jag nu vill säga, eller göra det jag känner för.
    Jag vet inte vad det är som stoppar mig egentligen, vad det är som hindrar mig. Okej, det är jag som hindrar mig, men det var inte så jag menade. Jag vet inte varför jag inte gör de här sakerna, jag bara gör dem inte. Det är bara något som håller mig tillbaka, och jag kan inte förstå på grund av vad.
    Känner ni någonsin likadant?

Kram
Kimberly

Vilken person ser främlingarna?

Tja. vet att det var en evighet sedan jag bloggade. Igen. Shit måste verkligen bli bättre på det här.
    Jag kommer liksom in i mina bloggsvackor. Ibland gör jag inget annat än att blogga och det blir skirbra inlägg. Sen så kan det gå flera dager mellan inläggen och ingenting jag skriver verkar vettigt och allt blir bara fel.

Ja idag var jag inne i stan och såg på bio med Alva och Lovisa. Vi såg familjetrippen (we are the millers) Riktigt bra film, kan verkligen rekommendera den.

Aja, efter att vi sett filmen så satte vi oss i alla fall ner och fikade. Och medan vi satt där i cafét fullt av pratande människor så kom jag att tänka på en sak...
     (*trumvirvell*...)
    Okej, jag kom inte till någon jätte insikt direkt, men tänk på alla människor omkring er. Alla främlingar som bara finns där. Som ni sitter bredvid på bussen eller fiket, som ni passerar på gatan eller står bakom i kön i mataffären.
    Jag undrar hur de ser en. Undra vad de tänker.
    Jag menar, de får ta del av små fragment av ditt liv. Får höra delar av konversationer kanske, eller ser dig skratta tillsammans med din bästa vän. Kanske ser de dig gräla med din mamma eller hur du håller hand med din pojkvän/flickvän.
    De får ta del av en lite, lite del av ditt liv, av din historia, av dig. Undrar vad de tänker om det, om personen de ser. Och undrar om det de tänker kommer i närheten av sanningen.
    Undrar vilka intryck vi gör på människor och undrar och det gör någon skillnad. Om det spelar någon roll.

Hoppas ni allihopp har haft en bra lördag och hoppas det snart kommer ett till insiktsfullt inlägg

Ha det gött
Kram!

Män är män och kvinnor är kvinnor?

Okej. Tja.
    Kom precis hem efter mitt första "ledarmöte" eller vad jag ska kalla det! Fett taggad på att bli ledare, samtidigt som jag är ganska nervös. Om ni har läst mina tidigare inlägg inser ni kanske inte att jag är den perfekta ledaren (haha) men aja.
    Hela dagen har jag försökt komma på något bra att blogga om och nu kom det till mig som en snilleblixt från himlen. Jag måste bara skynda mig att skriva ner det för klockan är typ 10 i nio och jag ska durcha och plugga franska och sova. Ja det är massor att göra helt enkelt.
    I alla fall, det jag tänkte på var rollerna och idealen vi känner vi måste uppfylla som man/kvinna. Jag vet att min parallellklass har snackat om det, och det var så jag också kom att tänka på ämnet. Som ni förstår så var det mina kompisar i min parallellklass som berättade det för mig, men hur vi kom in på det var faktiskt genom att vi satt och åt innan ledarträffen.
    Vi satt på en pizzeria, tre av oss med enorma pizzor framför oss, och den fjärde med en enorm pasta-vegetarsik-måltid (hehe vet inte vad det heter). Då nämnde jag att andra kanske skulle tycka det såg konstigt ut. Jag menar, vi - eller åtminstone jag - är ganska små och maten framför oss var enorm.
     Och visst, det borde inte vara konstigt. Visst vi borde inte känna oss tvingade att äta mindre bara för att vi är tjejer. Det borde inte vara fel att vi äter mycket bara för att vi vill.
    Men ibland är det det. Eller åtminstone känns som det.

Hur jämställt vi än vill ha det i dagens samhälle så är killar och tjejer, män och kvinnor, olika. Det måste vi vara och det är vi. Personligen tycker jag det är helt okej. Varför inte liksom, vi är byggda och skapta olika, låt det vara så liksom. Men grejen är den att vi ska inte diskriminera varandra, eller bygga väggar och regler för vad som är okej och inte okej för motsatta könet.
    Okej, känner att det här blev väldigt otydligt. Det jag försöker säga är att, låt män vara män och låt kvinnor vara kvinnor, men vi borde inte vara så dömande i våra inställningar till varandra eller över lag. Och framför allt borde vi inte göra upp olika former av normer för vad som är rätt och fel när det gäller män eller kvinnor. Inte heller behöver eller borde vi alltid lyssna till de gamla normerna.

Jag är en tjej. Jag är nöjd över det. Jag vill inte ha eller vara allt killar är. Men i vissa lägen är det kanske enklare att vara kille, eller ta hjälp av en kille, och varför då inte göra det?
    För det första så tycker jag inte att vi ska försöka ta bort olikheterna oss emellan (eller jag vet inte kanske kan det vara bra?) utan istället låta dem fylla i varandra. Om ni fattar. Ibland är tjejer och killar olika. Bra, låt då våra olikheter byggas ihopp och ta hjälp av varandra (känner att det här låter väldigt flummigt men ja. Ni kanske fattar)
    Och främst. Vi är inte enbart män eller kvinnor. Vi är individer och det är som sådanna vi borde bli sedda och inte bara enbart utifrån vårt kön. Man eller kvinna. Visst det är vad vi är, men vi är också olika individer och det är vilka vi är som individer som spelar roll, inte vilket kön vi har.

Haha okej nu vet ni. Shit, vet inte riktigt om mitt budskap gick fram. Känner att det och hela inlägget var väldigt rörigt. Men kanske fanns det något intressant där :)

Kram!!

Ledare??

Tja, det var ett tag sedan.
    Shit vad dålig jag har varit på att blogga den senaste veckan. Det har bara varit så mycket att göra så det har känts som om det inte funnits tid. Bieffekt från skolan. Eller så är jag bara lat. Men jag bloggar ju nu i alla fall (tummen upp för det).
   
Hela helgen nu (i princip) har jag varit på ett upptaktningsläger för nya ledare. Ni vet kanske att jag konfirmerade mig i somras? Nu ska jag bli ledare! Ja, eller åtminstone pröva på det och sen får vi se vart det leder. Lägret var i alla fall kul. Vi gjorde inte direkt jätte mycket, men det var kul att se folk från konfan igen och även några nya ansikten.
    Ärligt talat är jag lite nervös för hela ledargrejen. Jag är inte den som tar mest plats, det har jag aldrig varit. Inte ens i mina kompisgäng, även om jag tar betydligt större plats där än annars. På det kan vi ju lägga till att jag är ganska tillbaka dragen och blyg...Japp, säkert den perfekta ledaren. Nejmen jag tror att kanske finns det några sider av mig som passar bra in i ledarrollen också. Jag kan vara engagerad och heja på folk (ibland åtminstone...eller okej, inte jätte ofta kanske...). Jag kan vara ansvarstagande och trevlig...ååh...ja det var typ det. Den perfekta ledaren som sagt.
    Jaja får ta det som det kommer.

Och till alla er där ute som ska konfirmera er (eller inte) ni borde verkligen, verkligen pröva på. För det är inte alls som man tror att det ska bli (eller om ni tror att det kommer vara överraskande, skitkul, lärorikt och ett minne för livet så kommer ni kanske ganska nära). Nej men seriöst. Det är inte bara massa babbel om Gud. Det är en möjlighet att skaffa nya vänner, skratta massor, lära sig om livet, ha kul och få komma in i en väldigt välkommnande gemenskap.
    Å om inte annat så finns det ju en chans att ni får mig som ledare, eller hur. Är det inte värt det bara därför??

Haha ha det så bra hurrni så hoppas jag vi hörs snart
Kram
Kimberly

Jag är ju jag

Har ni ibland svårt att veta vilka ni är? Vilka det är meningen att ni ska vara, eller vilka ni vill vara?
    Det är svårt det där, att till och med känna sig själv. Ibland kan det nästan vara enklare att känna andra. För hur ska vi tolka allt som maler på i våra huvuden? Hur ska vi tolka allt vi gör och allt vi tycker?
    Är det vad jag säger som gör mig till den jag är, eller är det vad jag vill säga? För ibland är det olika saker.
    Sorgligt nog tror jag inte vi kan vet allt om oss själva. Eller kan vi det? Jag menar, jag vet inte vad jag skulle göra om jag typ blev rånad, eller om jag hittade någon medvetslös på marken, eller...ja ni fattar. Jag vet inte hur jag kommer agera i alla situationer. Jag vet inte vad jag kommer tycka eller tänka. Visst jag kan kanske bestämma mig för vad jag borde göra redan nu. Jag kan komma fram till vad jag tycker är rätt. Men innebär det att jag verkligen har styrkan nog att genomföra det när det väll händer? Är jag stark nog när jag väll måste agera?
    Ärligt så vet jag inte. Och jag tror inte jag kan vara helt säker förens det händer heller.
    Okej, nu kom vi kanske lite bort från ämnet, och vet inte riktigt vad jag ville säga med det där.
   
Men i alla fall. Jag tror att även om vi kanske inte alltid är helt säkra på oss själva. På vilka vi är eller vad vi vill, så tror jag också att vi inte måste vara det. Jag är ju jag, och du är du. Eller hur. Vi måste kanske inte göra någon inre resa för att hitta oss själva, för vi är ju redan här.
    Vi behöver inte veta allt. Vi behöver inte vara säkra. Jag tror att många av svaren kommer vi hitta på vägen när det är dags. Så länge får vi tar det vi har.
    Och innerst inne, tror jag att vi vet vilka vi är ändå. Jag tror ni vet. Inte fullt ut kanske, men ändå. Och så har vi ju förmågan att bestämma eller hur? När det gäller oss själva så finns det ingen annan som kan styra vad du tänker eller vad du vill, eller vad du gör (okej, kanske finns det några få undantag men...). Du har alltid valet att välja. Ingen kan göra dina val åt dig.
    Och så länge vi följer det som är rätt och fel. Så länge vi följer våra hjärtan och vad vi bara känner för, innerst inne, så tror jag vi kommer hamna på rätt väg. Då tror jag att vi kommer bli de personerna som bor längst inne i oss. Och då tror jag att vi kan vara stolta över oss själva.

Japp, okej det där var lite random tankar som jag började fundera på. Så nu vet ni hur jag ser det haha.
Ska sova nu

Ha det bra!
Kram
Kimberly

Vänskap

Nu har jag gjort det igen och det har skitit sig med uppdateringen. Vet liksom bara inte riktigt vad jag ska skriva. Haha sämst ursäkt.
    Nej men okej. Känner ni för att höra om min helg? Förmodligen inte men det gick till så i alla fall att jag åkte in till stan med en kompis och såg på "The mortal instruments; City of bones" asbra film! Alla borde verkligen se den! Den var nästan bättre än boken, och när filmer är så bra, då är den bra!
    Aja, sen så åkte vi hem till min kompis (Anneli) och pratade i timmar och spelade hög musik. Väldigt nice kväll.
    Idag har jag studiedag (=ingen skola) och sitter i min säng - fortfarande i pyamas - och undrar vad jag ska ta mig till med mitt liv.

Har ni tänkt på hur stort vänskap egentligen är. Hur mycket det innefattar och hur mycket det betyder för oss. Hur mycket tid vi lägger ner på det. Vilka problem och vilken lycka det kan skapa? Hur det kan stympa en och det kan utveckla en?
    Vänskap är en sorts kärlek och som all kärlek är den vacker och smärtsam, underbar och svår.

Kram
Kimberly

Ensam på en fredagkväll

Då var det fredagkväll (Yey!) och jag ligger ensam i min säng och tittar på One tree hill (som en annan loser) medan resten av huset sover, och alla andra är iväg och gör något kul. Ja...inte lika yey längre...
    Åååhh vad deprimerande det låter. Jag är så ensam och sorglig.
    Okej, nej det är inte tid att tycka synd om sig själv. Det är fredag!  Och sen har jag en hel lång helg och studiedag på måndag. Det blir bra. Massor av tid till att sova och äta. Och så har jag ju den hör bloggen :D
    Haha okej, nej jag ska faktiskt ha lite kul. Jag ska träffa en kompis på lördag och kanske gå på bio och sådär, och sen får vi se hur det blir med resten av helgen. Je vais rencontrer mon amie le weekend. (= Jag ska träffa min vän/kompis i helgen) Ha! Där satt den. Känner att det kanske går lite uppåt med franskan.
    För er som inte vet så läser jag franska och har gjort det sen sexan. Tyvärr så suger jag in så in i helsike på det så...ja det är hemskt. Har förmodligen stavat fel på det där uppe eller något. Jaja, något har jag ju lärt mig under de här 3 (snart fyra) åren. Tur det.

Nu ska jag fortsätta att titta på one tree hill och tycka lite synd om mig själv eftersom ingen förmodligen läser det här inlägget nu eftersom de är iväg och gör något kul. Jag är så ensam.
    Jaja ibland kan det ju vara skönt att vara ensam.

Åå det är bara en till grej jag måste berätta. I dag kom det en teatergrupp till skolan och gjorde en föreställning som hette "Å andra sidan..." och det var så sjukt bra. Om ni två som spelade den råkar läsa det här, så var ni skitbra och pjäsen eller vad man ska kalla det var grym. Och de här små armanden man fick äger. (pssst, bara bytt sida en gång i dag. Suck on that...Vänta nu kanske jag måste byta igen? Aja då blir det bara två gånger...) <---- (något som kan liknas vid intärnskämt till alla klasskamrater och vänner som nu råkar läsa det här eftersom de - give me five - är lika ensama och sorliga som jag)

Godnatt. Av någon anledning blev jag plötsligt skittrött.

Dröm sött alla
Kram
Kimberly

ja...

Okej, jag har inget att skriva så det blir inget direkt inlägg idag. Dessutom är jag så trött! Varför är jag trött hela tiden? Suck.
    Ha det bra alla och vänta bara, min energi är snart tillbaka och då kommer jag skriva något riktigt smart! Tror jag...

Aja, god natt
Kram
Kimberly

Sömn

Just nu känns det som om sängen är min enda vän. Den är så mjuk och myssig och så välkomnande. Ååhh... Ska gå och lägga mig snart i min mjuka, varma, gossiga säng, med varmt och fluffigt täcke och en mjuk och sval kudde... jag ska bara sjunka ner bland lakana och låta alla problem försvinna...om det nu är möjligt. Suck.

Förlåt förresten för att jag inte bloggat på så länge. Jag har bara varit sjuk, haft mycket att göra, läxor, saker att ta ikapp (eftersom jag var sjuk) och så har jag bara varit så trött.
    Sömn är underskattat. Eller åtminstone från mitt håll. Jag underskattar det hela tiden. Saker som att skriva det här bloginlägget, eller titta några minuter till på One Tree Hill, eller öva några extra glosor, kommer alltid ivägen och sen försvinner alltid tiden iväg när jag gör mig klar för natten och plötsligt är det jätte sent och jag vet att jag redan borde ligga till sängs, men när jag väll kommer i säng, så är jag inte trött och ligget typ och läser i en halvtimme istället. Sen är klockan typ kvart över 11 och jag inser att om 6 och en halv timme så ska jag upp igen.
    Sen går 6 och en halv timme och jag vaknar av väckarklockan, kan knappt hålla ögonen öppna, är beredd att göra i princip vad som helst för bara 10 minuter till i sängen, och förbannar mig själv för att jag inte kom isäng i tid i går.
    Nästa kväll börjar allt om igen.
    Fan jag borde verkligen bli bättre.

Helt random nu bara för att jag kände för att berätta lite mer om mig själv för världen ska ni här få 5 fakta om mig - relaterat till...ja det jag skrivit och sömn typ.

1. Jag läser ALLTID på kvällen när jag går och lägger mig (typ i sängen alltså). Om det inte är väldigt extrema fall, typ att jag sover redan innan jag lagt huvudet på kudden (vilket jag vet händer många men typ aldrig, aldrig, mig - utom extrema fall) eller om klockan är typ 12 och det är skoldag. Fast då läser jag i ochförsig ibland ändå tror jag...aja ni fattar
   
2. Det tar väldigt lång tid för mig att göra mig klar för natten typ. Eller ni vet borsta tänderna och så. För mig tar det typ en halvtimme eller mer. Jag skyller på att det är för att jag har så mycket att göra (tvätta bort sminket, tvätta ansiktet, använda toner, smörja in ansiktet, borsta tänderna, borsta håret, gå på toa, göra lite annat random som faller mig in) men sanningen är nog att jag bara är långsam...tyvärr.
   
3. Ibland när jag fått riktigt lite sömn, eller när jag är vaken sent på kvällen kommer jag i ett tillstånd som jag kallar övertrötthet. Det går egentligen ut på att jag typ är speedad, har roligt åt allt, är ganska jobbig, och skrattar. Jag skojar inte det mesta är kul då. Och så är jag allmänt weird. Ni ska veta att det är inte särskilt jobbigt att vara i det stadiet (utom möjligen för folk med mig, men tror de kan tycka det är underhållande också) Det jobbiga är stadiet liksom innan... (pssst: Här nedanför är det stadiet...)
   
4. När jag inte fått tillräckligt med sömn...ja om det är riktigt illa så somnar jag på bussen eller under lektionerna. Man tror att somna på lektionerna bara är en myt - jag trodde det. Men tror ni fortfarande det så har ni inte provat att vara jag. Halvt igenom 8:an började alla de där endast 6 timmar per natt att komma i kapp mig, och plötsligt var det både svårt att hålla ögonen öppna under bussresan och franskalektionerna. Jaja, det har inte kommit i 9:an än. Men jag ska bli bättre på att sova.
   
5. Jag lovar alltid att jag ska gå och lägga mig tidigare. Typ varje morgon. Men det brukar inte funka sådär särskilt bra... Jag har blivit bättre...men jag har också blivit sämre.

Kram

Kimberly

Böcker blir film

Som ni vet så är jag en riktig bokälskare, och här är då några böcker som blir film 2014 som jag verkligen ser fram emot att se:

Divergent: Boken blev väldigt stor när den kom, och den var definitivt en spännande och bra bok, även om jag fortfarande är lite tveksam över slutet. När jag fick höra att boken skulle bli film blev jag väldigt överraskad. Jag vet egentligen inte varför, Divergent är nog en bok som skulle göra sig väldigt bra som film. Efter att sedan ha sett trailern är jag nästan säker på att Divergent kommer att bli bra film också. Trailern är genomtänkt, rak och väldigt beskrivande på ett bra sätt. Den är inte för rörig utan man förstår liksom (haha eller åtminstone jag som faktiskt läst boken, men jag kan tänka mig att man förstår) samtidigt som den är väldigt spännande.
    Ska jag vara ärlig så var jag från början väldigt tveksam om Shailene Woodley verkligen skulle göra en bra Tris, men nu när jag har sett trailern så är jag inte alls osäker längre. Jag tycker istället hon passar väldigt bra som rollen. Ser definitivt fram emot att se den här på vita duken.

Vampire Academy: Jag älskar hela den här serien och var astaggad så fort jag hörde att den skulle bli film. Som jag hade längrat efter det...men nu när trailern väl kommer upp tycker jag att det hela är en stor besvikelse. Jag har hört att trailern inger lite 'Mean Girl' känsla vilket jag kan hålla med om, och vilket inte är så konstigt eftersom regissören har resiserat just Mean Girl. Visst, man skulle kunna lägga in lite komedi i den här filmen, det skulle kunna funka, men inte Mean Girl. Den här filmen ska vara spännande, fartfylld, blodig, men liksom ha stil. Det ska vara liksom kämpaglöd på liv eller död. Vilket jag inte tycker trailer ger intryck av särskilt bra. Och på samma gång är det en kärlekshistoria, främst mellan Rose och Dimitri, och Dimitri fick man knappt en skymt av i Trailern. 

    Antlingen är trailern bara dåligt gjord eller så är hoppet ganska mycket ute för den här filmen. För trailern ger inte alls rätt intryck (tro mig, jag har läst om alla böckerna typ tre gånger. Jag vet vad jag snackar om haha)

    Men det jag störde mig på mest var faktiskt hur Lucy Fry spelar rollen som Lissa. I boken framställs Lissa som den lite tillbakadragna tjejen som inte skulle säga ett ont ord om någon, men som samtidigt har en inre styrka och elegans över sig. Hon är en ödmjuk ledare. Men är det vad vi får se i trailern? Nej. Dock är jag väldigt nöjd med Zoey Deutch, jag tycker hon verkar fixa rollen som kaxiga Rose bra

The Book Thief: Jag visste faktiskt inte att den här skulle bli film förens alldeles nyligen. Jag har inte läst den här boken. Jag har köpt den och den står i min bokhylla, men jag har liksom bara aldrig haft tid. Emellertid så har jag hört väldigt bra saker om den så jag är liksom sugen på att läsa den, det har bara liksom aldrig blivit av. Efter att nu ha sett trailern i alla fall, så är jag mycket mer sugen på att läsa den och jag tror att det kan bli en riktigt bra film av det hela också

Så nu vet ni vad jag tycker. Hur e det med er, ser ni emot premiären av de här filmerna i början av nästa år?

Kram

Kimberly

Spelar det roll?

Jag vill göra en skillnad. Jag vill att det jag skriver når ut. Att någon läser och att de bryr sig. Att det jag gör och delar med mig av faktiskt spelar roll. Jag vet inte om det gör det men jag hoppas verkligen det.
    Vet inte, var väll bara det jag tänkte säga. Jag är en författare och jag vill som de flesta författare - i likhet med de flesta konstnärer och kanske egentligen alla människor - nå ut med det jag gör, med det jag skriver. Och jag vill att för bara någon där ute, en endaste person, så spelar det jag gör roll. Det betyder något. Mina ord är värda något.  Det är allt jag hoppas på.
    Jäkligt sorgligt nu om det inte är någon det spelar roll för. Aja, kanske får jag aldrig veta.
    Det var som Sarah Dessen (tror åtminstone det var hon) sa (eller skrev) att det finns allt för många frågor i livet för att vi ska hinna få svar på dem alla. Ibland...får vi kanske nöja oss med att vi helt enkelt inte kan veta allt.

Kram
Kimberly

Kryar på mig

I'm back at my feet! Eller delvis i alla fall :) Jag var inte i skolan idag, men jag mår mycket bättre. I och för sig känner jag mig fortfarande väldigt hängig, mitt huvud känns konstigt och jag har lagt till mig med någon skum hosta. Och då ska vi inte prata om hur jag snorar. Men febern är åtminstone borta :) Man får se det från den positiva sidan.
    Så mitt liv flyter på medan jag ligger här i min säng, tittar på One Tree Hill och grämer mig över all skola jag missar. Men nu är det ju fredag och jag har en helt helg på mig att bli frisk också (+ en hel del tid att ta igen det skolarbete jag missat *suck*) så att jag kan vara igång som vanligt på måndag igen. Åå känner att det här var en dålig vecka att bli sjuk på, men det kunde nog varit värre.

Okej, nu ska jag sluta snacka om hur sjuk jag är, eller hur sjuk jag varit för det måste vara ganska tråkigt att läsa om och ganska äckligt. Kanske kan det förklara varför mina sidvyer har sjunkit på senaste tiden. Förmodligen är det inte sådär super populärt att läsa om hur sjuk jag känner mig.

Det som dock är bra med att vara sjuk (vet att jag sa att jag skulle sluta, men det här är något riktigt gulligt) är alla 'krya på dig' som man får när folk upptäcker att man inte är i skolan eller när man berättar att man mår dåligt . Och vad som är ännu bättre är när folk säger att de saknar en, eller att det är synd att man inte är i skolan och sådär. Det känns verkligen skönt att veta att man är saknad. Att ens närvaro betyder något, och att det liksom gör skillnad om man inte är där.
    Tack alla ni som har sagt något sådant till mig <3 Tack för alla 'Krya på dig' och tack för att ni bryr er. Det gör så stor skillnad ska ni veta.

Kram
Kimberly

Ja, det suger fortfarande att vara sjuk

Japp då har man spenderat den här dagen i sängen. Först när jag vaknade i morse så tänkte jag att, ja, jag kanske blivit mycket bättre under natten, just nu känns det ju inte så dåligt...Sen ställde jag mig upp för att gå på toa och man kan ju säga att den synen ändrades. 

    Asså så länge jag ligger ner känns det ändå okej. Jag snorar, svettas och mitt huvud är lite konstigt, men det känns ändå okej. Det är när man reser sig upp och börjar göra saker som man verkligen känner av hur sjuk man är. När man går känns det som om världen snurrar fast den inte gör det. Haha det låter jätte skumt men det är lite så det är. Och varje steg liksom ekar i huvudet som om steget fortplantar sig från foten upp till huvudet. Aja assvårt att förklara men skulle kunna göra det lite enklare genom att säga feber. Är hyfsat säker på att jag har det. Hade det i går kväll och som jag har känt mig idag så är jag ganska säker på att jag fortfarande har det. 

    Det positiva är i alla fall att jag mår lite bättre än igår (på kvällen alltså, för på morgonen mådde jag ju bra, och det kan jag ju inte direkt säga att jag gör nu). 

    Blir nog ingen skola imorgon heller. 

    Något bland det värsta med att vara sjuk - förutom att man mår så förbannat dåligt och missar allt det roliga - är att man hamnar efter. Först och främst i skolan. Det var inte som när man var liten, utan nu går de igenom nya saker varje lektion och man känner liksom att man inte har råd att vara borta, för då fattar man ingenting när man kommer tillbaka, och så blir man stressad över det o.s.v. Jobbigt. Sen är det den sociala biten, att alla vänner och det, de träffas utan dig och hinner snacka om allt möjligt som du själv missar och sedan inte har någon aning om :/

    Som sagt, jobbigt att vara sjuk.

Ska sova nu

God natt

Kram

Kimberly

Fuck sjukdommar

Just nu ligger jag typ utslagen i min säng och önskar att tiden kunde gå fortare så jag slapp må så här jävla dåligt. Den här dagen tog en riktig vändning och det dröjde inte några dagar tills jag låg i min säng med feber. Det tog några timmar. Åtminstone tror jag att jag har feber, men orkar inte hämta termometern och kolla. Sängen och mina mjuka kuddar är det ända som åtminstone ger lite lindring.
    Fan att vara sjuk alltså! Man glömmer hur jävla jobbigt det är. Först när man ligger där och kallsvettas i sin säng så tänker man att "Snälla, snälla, snälla, bara jag får bli frisk, jag gör - i princip - vad som helst. Det spelar ingen roll vilken pina skolan är låt mig bara bli bättre"men sedan blir man bättre och då tänker man istället "En förkylning det är väll inte så farligt. Man får åtminstone slippa skolan..." Yeah right.
    Och sen när man är sjuk, folk fattar inte hur jävla piss man mår. Det räcker inte med att säga att man har ont i halsen nej för då tror ju folk att "jaha hon hade ont i halsen, whatever" men så går ju jag där och känner det som om varje gång jag sväljer så sväljer jag syra och som om jag har en stor jävla slemklump i halsen som bara inte försvinner och det känns som om den nästan håller på att kväva mig. Och det är ändå inte det värsta. Men skulle man säga det så tror ju folk att man överdriver.
    Ååhh jag orkar inte med att vara sjuk. Och nu orkar jag inte blogga mer heller :(

Kram
Kimberly

Ont i Halsen = inte bra. Inte bra

Det är jobbigt att bli sjukt. Eller åtminstone för mig. Dessutom lyckas jag alltid glömma bort hur jobbigt det är tills jag blir sjuk igen. Ååhh fy. Halsen gör ont och det känns som om den är alldeles svullen. Och om halsen är dålig...då kommer det bli värre. Så är det nästan alltid för mig. Halsen är liksom varningstecknet. Åhh fan. Lovar att inom några dagar kommer jag ligga hemma i sängen med feber. Ser inte fram emot det...

Igår var det hemstudiedag, vilket innebär att vi får vara hemma men har fått en hög med extra läxor att göra. Så ja, det är ungefär som skola bara att man får sovmorgon.
    Asså jag gillar inte oklara uppgifter som man får sitta med i en evighet bara för att de är så diffusa. Lyssna på det alla lärare, ge tydliga läxor så eleverna vet vad de ska göra annars kommer det gå åt helvete.

Ja, det var typ det jag hade att säga. Känns lite som om jag har bommul i huvudet. Förmodligen för att jag börjar bli sjuk. Men jag vill inte bli sjuk nu, jag blir hellre sjuk nästa vecka så jag slipper skolans idrotts event. Inget illa ment, men det är lite uttjatat och jag orkar inte ett år till. Jag suger ändå på friidrott...

Shit nu har min fot somnar också! Det känns så himla äckligt! Åååhh fy!

Aja ska gå nu och med hjälp av näsdukar och halstabletter ta mig igenom den här skoldagen.
Kram
Kimberly

Jag är jag

Jag är jag. Och så är det bara. Folk kan se mig precis som de vill. Det kommer inte ändra vem jag är, för det är bara jag som kan bestämma. Inte någon annan. Och som jag ser mig själv, det är den verkliga jag. Sen vad andra ser, det kan inte jag bestämma, det får de avgöra själva. Så enkelt är det. Jag bestämmer över vem jag vill vara och hur jag är, vad jag gör och hur jag beter mig, hur jag klär mig o.s.v men jag kan inte bestämma vad andra kommer tycka om det eller vad de kommer tycka om mig. Det är upp till dem.
    Om jag inte skulle bete mig som mig själv, som vad jag känner mig bekväm med eller vad som känns rätt, bara för att människor skulle gilla mig, skulle de verkligen gilla mig då? Inte troligt. De gillar bilden som jag ger mig själv, men om den bilden inte är mitt verkliga jag utan något jag byggt upp, bara för att bli omtyckt, något som täcker över mitt verkliga jag, då är det ju inte mig de lär känna. Då är det ju inte mig de tycker om. De tycker om den falska bilden av mig, men det är inte samma sak. Det är inte äkta. Och jag tror inte man skulle må bra av det. Behöva hålla uppe den här falska bilden utan att verkligen kunna leva ut och vara som man vill.
    I alla fall. Jag är stolt över vem jag är. Jag vet inte varför jag skriver det, kände bara att jag behövde. Jag kanske inte är den som vill sticka ut mest eller är rädd för att stå i rampljuset och uttrycka mina åsikter inför stora folkgrupper. Kanske är jag rädd för att folk inte ska gilla mig. Kanske är det därför. Jag vet ärligt talat inte, det är bara alltid så jag har varit. Och jag är stolt över den delen av mig själv med. Visst det finns kanske fortfarande lite osäkerhet begravd i mig som kommer fram då och då. Och kanske går det för många inte ihop med att jag är stolt över mig själv. Men så är det. Och det vet jag eftersom jag är jag.
    Och de som inte gillar mig de kan dra åt fanders. För det mesta så gillar jag mig själv. Det kanske inte räcker fullt ut än, men jag har minna vänner och min familj som jag vet älskar mig för den jag är och tillsammans räcker det gott och väl.
    I och för sig skulle jag inte ha något emot några nya vänner...och ni som läst mina tidigare inlägg vet ju att det inte går direkt super för mig på den fronten. Men jag tror att om två personer tycker om att umgås och om de passar väldigt bra ihop så kommer de att finna en väg liksom och bli vänner. Eller det är åtminstone vad jag intalar mig själv för att må bättre när jag inte gör något för att bli vän med folk jag vill bli vän med för att jag är för blyg eller för konstig.

Ska sova nu.
God natt
Kram
Kimberly

Lyssna på andra

Blir så förbannad på folk som vägrar att lyssna på andra. Visst, om man diskuterar, tro absolut på er egen åsikt, men sluta inte lyssna på vad andra har att säga för det. Allvarligt, i sådana fall är det ingen mening att diskutera i huvud taget.
    Men oavsett, en diskussion eller vad det än är så ska man alltid ta sig tid att lyssna och ta till sig vad andra har att säga.
    Blir så sur när jag diskuterar med folk och det är som om de knappt hör en. Det är som att diskutera med en väg, bara att vägen är arogant och skrikande också. Gud, det är så frustrerande!
    Shit tänk om folk ser mig som en sån nu... Då blir ju det här lite pinsamt... Men jag försöker faktiskt att alltid lyssna på folk när vi diskuterar. Eller snarare, jag lyssnar alltid, men jag försöker att ta till mig vad de säger också. Grejen är bara det att innan någon konkret liksom bevisar mig fel, så tror jag ganska starkt på min åsikt och vill inte direkt ge mig. Haha hatar att ha fel i diskussioner.

Sorry förresten att jag inte bloggat på så länge, har haft fullt upp typ hela den här veckan. Men får försöka bli bättre :)
    Idag firade jag, Lovisa, Ida och Anna, i alla fall Linn och Sylvia (de fyller båda år den här helgen) och det var skitkul och asnice. Kul att träffa Linn igen som jag inte sett på ett tag. Vi hade en "överrasknings picknick"(hur stavas 'picknick') lite lame kanske, men hade en asgrym tid.

Kram
Kimberly

Diss och Hiss

Hej på er! Klockan är mycket och måste egentligen gå och lägga mig, så har ganska bråttom.
    Asså jag har varit så sjukt trött idag! Och jag vet inte varför!

I alla fall så hade jag tänkt börja hissa och dissa! Vad säger ni? Kan det vara intressant?

I alla fall så vill jag idag dissa: 

 Avbrutna naglar. (OBS det här är inte min bild, utan en jag hittade på google, men det är typ det här som har hänt mig på båda mina pekfingrar och det suger!) När man har fixat naglarna och de är långa och fina i samma längd och så går en jäkel av och man får vänta i typ månader innan alla är lika långa igen. Suck. Så jobbigt och störande.

Matteläxor. Egentligen har jag inte så mycket emot matte, och jag kan till och med tycka det är kul. Men just matteläxor är hemskt. Det tar så lång tid, och så får man sitta där helt själv och klura. Och ofta är de så invecklade också! Jag orkar seriöst inte. De tar bara massor av onödig tid. Blä

Och Hissa:

Något av det bästa som finns är verkligen komlimanger. Det är så gulligt och osjälviskt och man blir bara så glad! Tycker definitivt att det borde bli fler komplimanger i världen :D

Ombra naglar: Nå jävla snyggt och faktiskt skitenkelt att göra. Och det tar inte ens särskillt lång tid. Tycker nog att det är en av de bästa nagledesignerna man kan göra, och det går att variera så mycket också. Nej verkligen nice.

Kram

Kimberly

Sorry + Stelt??

Okej ska gå och sova nu (egentligen) men ville bara be lite om ursäkt för mitt patetiska känslosammanbrott i inlägget innan. Var lite stressad, arg och ledsen där.

Vet ni, vi har fått en ny matte/idrottslärare och han är även mentor för några elever i klassen - bland annat mig . och det första vi ska göra när vi får honom är typ att ha utvecklingssamtal. Kanske till och med innan vi ens har haft 1 lektion med honom. Fatta vad stelt. Dessutom så är det eleven så håller i utvecklingssamtalen från och med 7:an i min skola. Så det blir ju roligt. "Tja, jag heter Kimberly och är dåra din mentorselev och nu ska vi ha ett samtal där jag ska gå in på i detalj hur det går för mig i skolan och hur jag känner för saker och ting och vi har typ aldrig träfats förut. Nejmen det går nog bra, bara att blåtta min själ lite och sådär dåra. Ska vi börja?" Nej  usch vad stelt!
    Nejmen det går nog bra...Förhoppningsvis.

God natt och sov gott alla
Kram
Kimberly

Orkar inte!

Jag orkar inte.
    Hade just värsta fajten med min familj och jag orkar inte. Det tar så jävla mycket energi att vara arg och bli förbannad och bråka hela tiden och jag bara orkar inte längre. Allvarligt. Önskar nästan att jag kunde flytta hemifrån bara för att slippa allt grälande. Det suger musten ur en, man blir alldeles sur och deppad och JAG ORKAR INTE!!
    Fan alltså. Jag måste egentligen gå och göra min matteläxa, men vill inte vistas i köket, den dåliga stämningen liksom hänger i luften. Så jag gömmer mig på mitt rum.
    Alltså, ibland tror jag att min egen familj inte känner mig. Det känns som om de bara får se de dåliga sidorna, och det p.g.a att de lockar fram den.
    Gud vad hemskt egentligen. Att ens egen familj inte känner än fullt ut. Eller okej, större delen av min familj känner mig nog. Hoppas jag.

Asså fan nu kom jag in i västa deppsvakan och börjar nästan gråta. Tonårshormoner alltså. Fan varför ska alla bråka med varandra i min familj? Det är så jävla jobbigt? Kan folk bara ta och växa upp eller? Jag står inte ut!!

Så jävla sant! På fullaste allvar. Läs den här alla (speciellt om någon i min familj råkar läsa det här - vilket är minst troligt eftersom ingen typ bryr sig ett skit om mitt skrivande.)

Kram 

Kimberly

Mitt dop

Okej, jag la just upp ett inlägg där jag tjatade om att det var sent. Och nu sitter jag ändå här och skriver ett nytt. Ja, så kan det gå.
    Alltså jag kommer aldrig isäng i tid på kvällarna. Det blir alltid senare än jag tänkt mig. Att skriva det här inlägget hjälper iochförsig inte.
    I alla fall så har vi haft en uppgift på engelskan "Catch the moment" som handlar om att just fånga ett ögonblick. Det var så länge sedan jag publicerade en novell eller något här, så jag tänkte att jag kanske kunde publicera den här. Den kommer handla om mitt dop och Baptism är då dop och baptized är döpas / döpt (typ)

____________

My Baptism

by:Kimberly Stenlund

I’m now going to tell you about a very special moment in my life. When I got baptized.

We had all come together on the beach of Gotland for a special reason. Me and four others was going to get baptized....

I sat down on the round stones and breathed in the smell of seaweed. In front of me was the ocean and behind me my confirmation group. 

    The wind was playing in my hair and out on the sea, close the horizon, there was a sailing boat. I don’t know why, but I just could not take my eyes of it. 

    The whole day - actually the whole week and even before that - I had been nervous for this moment. Worrying about what would happen and so on. Maybe that´s silly of me, going around and worrying about one little moment. But the fact is, this wasn't just a little tiny moment in my life. This was a big one, something I would remember for a long time. Something that just happens to you once, and I just wanted it special.

    The priest was saying some words, talking about Jesus, and why we are getting baptized, but I wasn't listening so clearly. Now after, I have no idea what he was saying, but maybe that isn't so important.

    We sang a song and one of the leaders read a text. 

    For some reason I picked up one of the many stones around me. It was white and very smooth. The rest of the ceremony I were holding it in my hand. I guess I just wanted a memory from all of this. Something to hold on to. 

    Now I it just felt silly that I ever been nervous for this moment. Something just felt so right about all of it. It felt special. I felt special

    The priest asked us to step down in the water. Me and the rest who was going to get baptized raised up, and we all walked down to the water. We stepped down and created a circle. And one, and one, the priest was pouring water on our heads. Tree times. In the name of the father, the son, and the holy spirit. 

    We stepped out of the water and sat down on the beach again. We sang a song and read a prayer. 

And that was it. I was a Christian.

    I’t may not seams like something special, but for me it were a very big moment that I will carry with me in my life for a long time. 

    To me, it was 

©by: Kimberly Stenlund 2013

_____________

Kommentera gärna vad ni tycker, och jag vet att min engelska inte direkt är perfekt...men men

Ha det gott igelkott

Kram

Kimberly

psssst: Bjuder på två bilder från dopet också :) (Jag är hon i blått haha)

Ledare??

Min insperation har gått och dött. Eller åtminstone sprungit till skogs och gömt sig under en sten för här är den inte.
    Ååååhh vet inte vad jag ska skriva. Aahh
    Shit det börjar bli sent. Jag borde gå in och durcha nu.
    Känner att jag är lite ur gängorna gällandet bloggandet. Jag vill ha tillbaka tiden då jag skrev djupa och roliga inlägg. De flesta av dem skrevs sent på kvällen. Det kanske är det som är problemet. Hmm... Får pröva det.

(Här tog jag en paus och gick in och durchade)

Ni vet ju att jag har konfirmerat mig, och idag fick jag hem ett brev som frågade om jag ville bli ledare.
    Vill jag det?
    Asså jag tror att det skulle kunna vara roligt, så jag ska nog pröva i alla fall. I brevet stod det att man kunde se den första tiden som testperiod, och det är nog vad jag ska göra också. Ända grejen är att, jag är inte så säker på att jag skulle vara en bra ledare. En rolig och så. Dessutom är jag ganska blyg. Det kanske kan bli ett problem. Jag menar, jag tycker synd om de barnen som får ha mig som ledare om jag bara kommer vara alldeles tråkig och tillbakadragen.
    Men börjar man bli ledare kanske man liksom slutar vara det? Jag kanske blir mindre blyg, och roligheten smittar kanske av sig??

Aja, på tal om lägret så tänkte jag (nu typ 1 månad senare) dela med mig av lite härliga bilder
(Det är inte jag som är fotografen till bilderna, utan mina kompisar, Anna, Lovisa och Linn)

Konfirmationsfoto :D

Treenigheten...

fin bild <3

Roligt på rummet

Tråkigt på färgan

roligt på stranden

chillar...

Strand party!! Woop woop

Sång och gitarrspel vid raukarna

"Jag vill som en blomma stark, tränga tyst igenom, asfaltsvägens hårda mark, och slå ut i blom"

haha sööt

Utomhus, mitt i natten, mjukiskläder, chips och blixt på kamran = ingen bra fotokombination. 

I turistvagn i Visby!! Yey

Mitt/våra dop

Vi har roligt på rummet igen...

Kram 

Kimberly