onsdag 29 juli 2015

Ensam och världen känns långt borta

Det finns stunder då man kan känna sig så otroligt ensam.
       Stunder då det känns som om resten av världen är så långt borta, så svår att nå.
       För mig infinner sig känslan oftast väldigt, väldigt sent på kvällen. När alla andra sover, när alla ljus är nedsläckta och allt som finns är du och mörkret. För när alla sover, känns det nästan som om de går till en annan plats där man själv inte är. Och av någon anledning, ensam i ett rum mitt i natten, känns allt utanför så långt borta. Så svårt att nå, och hålla fast vid.
        För vissa känns det kanske bra. Att få lägga världen bakom sig för ett tag. För mig känns det ensamt, och...som om man blivit övergiven. Som om man är den som blivit lämnad kvar även om det inte riktigt stämmer.
       Jag är en person som oroar mig. En person som är rädd för att dö, rädd för att försvinna utan att någon märker. En sån person är jag, och allt det blir väldigt påtagligt när de där stunderna, avskurna från världen fyllda av ensamhet någon gång då och då kliver på.
       Jag vet inte varför jag berättar det här för er. Det låter hemsk, men jag vet inte. Jag tror inte det är så ovanligt att alla någon gång då och då ligger vakna, mitt i natten och känner sig övergivna, ensama eller bortglömda. Kanske inte för att man är det, men för att det är så det kan kännas när man är själv och resten av världen verkar oändligt långt bort. Eller så är det bara jag. Well, då har ni lärt er det i alla fall.
       På något sätt känns det lite intimt att berätta en sak som det här. Och kanske gör jag det bara för att jag har varit vaken sedan klockan sex, med bara lite mer än fyra timmars sömn på nacken (okej det är definitivt inte så man använder uttrycket "på nacken". Ville prova det i ett nytt sammanhang. Funkade inte. Vi går vidare). Jag är trött och mina tankar bara flödar ut ur hjärna utan något filter.
       Men kanske är det så vi människor borde vara, kanske behöver vi kasta bort våra filter ibland. Vara mer öppna, närvarande och ärliga. Jag känner mig ibland ensam och rädd mitt i natten utan någon överdriven giltig anledning. Okej, spela roll. Vi har alla våra små grejer, och vi borde dela dem med varandra.
       Mer av ett peppande tal orkar jag inte med (måste sova nu innan min hjärna pajar).

Ha det bra underbara ni. Tack för att ni lyssnar på mig.
Vi hörs snart! (Eller snart och snart, ni har väll lärt er hur ni ska definiera det vid det här laget: Med en stor nypa salt.)
Kram
Kimberly

torsdag 16 juli 2015

Varför sårar vi varandra?

I den här världen är vi alla medmänniskor. Och nu ska jag inte låtsas att jag är en ideal medmänniska eller något, men det är en grej jag funderat lite på.
       Vi sårar varandra. Om och om igen. I dagens värld, speciellt med internet är det så enkelt att vara elak. Att såra människor.  Jag menar vi är så snabba att dra slutsatser om människor. Börja kalla dem glåpord bakom deras rygg, kommentera något fullt då och då. Det är så lätt. Att sprida hat. Bara att kalla någon hora, eller ge någon en nedlåtande kommentar. Det är så skrämmande lätt, vi tänker inte ens på det. Vi ger folk stämplar utan att veta hela deras historia. 
        Men varför? Varför kalla någon något fult? Varför någonsin säga elaka saker om någon? Egentligen, vad får vi ut på det? Jag vill inte låta som om de som någonsin gjort något av det här är dåliga människor - för de är de nästan aldrig - eller som om jag själv är hundra procent oskyldig - det är nog ingen. Men varför? Tänk på det. Varför? Varför hänga på och kalla någon ett fult smeknamn bakom deras rygg (även om man tycker de förtjänat det), varför låta en nedvärderande kommentar slinka ut (även om den kanske är sann i era ögon)? Varför säga eller kommentera något som kan såra?
       Som sagt vill jag absolut inte att hänga ut någon eller få det att kännas som om jag pekar ut dig på andra sidan skärmen. Tänk inte bara på er själva, tänk över hela världen. Tänk på alla som får höra något elakt varje dag, tänk på alla som blir kallade glåpord och som blir nedvärderade. Varför händer det?
       Varför ska vi skada varandra? Vad är poängen? Vad får vi ut av det?
       Vår värld är så fylld av överflödigt hat. Hat över personer man inte ens känner, hat över personer man kanske aldrig ens träffat, eller som är missförstådda. Hat över människor som kanske aldrig ens gjort en något. Så varför? Det är värt att ägna en tanke.

Nu ska jag sova, så godnatt på er allihopa.
Ta hand om varandra.

Kram
Kimberly

måndag 13 juli 2015

Känslan av en gammal känsla

Ni vet när man helt plötsligt känner en "gammal" känsla.
       Typ att man känner en lukt och så minns man något, men det är inte minnet som kommer över en, utan känslan av lukten och minnet. Man återupplever känslan. Som ett minne, fast ändå inte. Lite som en flashbak, men på samma gång absolut inte. Mer som om något från dit förflutna kommer tillbaka och ger dig en kram och du känner den där doften som alltid omger personen och plötsligt, med den svämar alla dina känslor för personen över dig. (Jag vet att jag har hängt upp mig fett mycket på lukt nu, men det kan vara något annat också. En rörelse, något man gör, eller en annan känsla.)
        Gud vad svårt det är att förklara. Det är minnet av en känsla snarare än en händelse. Känslan behöver inte ens vara kopplat till ett minne det är bara en känsla, som du vet att du har känt och vagt att du upplevt den si eller så och den bara virar in dig i en mjuk filt av virvlande känslor. Som också är minnen (och kanske händelser, men måste ej vara det). Om det nu låter sånär rimligt.
        Herre Gud vad det här var svårt att förklara. Ibland när jag försöker få folk att förstå något gör jag ett så dåligt jobb att jag känner mig galen... Förstår ni vad jag menar då? Man har den här grejen man verkligen vill att någon ska förstå (som känslan) och så försöker man förklara men de förstår inte och så trasslar man in sig i sina egna förklaringar, tillslut desperat för att man bara vill att de ska fatta. Så man börjar gå till överdrift och komma med konstiga liknelser tills den där känslan kommer över en att: Jag låter rent ut galen.
        Så då slutar man försöka förklara. För man kommer ingenstans och man ser redan ut att höra hemma på psyket och finns ju ingen anledning att göra det ännu värre liksom.
        Nu har jag trasslat in mig igen. Jag ville bara verkligen förmedla känslan av när en känsla kommer tillbaka till en. Kände det idag påväg hem från bussen. Det luktade sommar eller, sommarkväll, för att vara exakt. Träd, och gräs och kylig luft och sommar. Och plötsligt bara mindes jag den lukten från något (vet inte ens vad) och plötsligt bara mindes jag vagt några ansikten och platser och en känsla av lycka och glädje och frihet kom över mig. Och det var inget som kom där och då med minnena, det var ingen dejavu. Det var känslan som kom över mig som ett minne, och förde med sig bildena av ansiktena och platserna. Inte tvärtom. Det var inte minnena som frambringade känslan. Fast ändå, var känslan i sig ett minne. Men inte av en direkt händelse...bara av en annan tid. Av det förflutna.
       Hoppas inte ni tycker jag låter galen . Om ni känner igen er får ni ju gärna höra av mig så jag vet att jag inte är ensam i alla fall.

All lycka och kärlek och frihet till er alla i dessa sommardagar.
Kram
Kimberly

måndag 6 juli 2015

Naivt att tro på en god värld?

Hej på er :) Ledsen att det blivit så lite uppdateringar. Inne i en av mina bloggar-inte-på-fler-veckor-svacka. Ni som har hängt med ett tag vet att det händer. Jag bara försvinner, och sen en dag är jag tillbaka som gubben i lådan och sedan borta igen. Som den där släktingen som ingen någonsin riktigt vet var hen håller hus någonstans, men som då och då plötsligt dyker upp på tröskeln och som man och stannar för en tid innan hen plötsligt är borta igen. En charmig sådan dock. Som är värd att vänta på. Eller vad säger ni?
       I alla fall kanske dags att komma till dagens tema (har faktiskt ett tema, eller ett ämne åtminstone den här gången!)
       Jag har många gånger i mitt liv blivit kallad naiv. Och jag erkänner det, jag är naiv. Men jag ser det inte som något dåligt. Jag vet inte hur det är med er, och jag är inte helt säker hur det är med alla som kallat mig naiv heller, men det känns inte alltid som en komplimang. Inte dåligt heller vid alla tillfällen, för visso. Men inte alltid bra (absolut inget illa menat mot alla er som kallat mig naiv, jag vet att ni menar väll, känner bara att jag vill förklara min egen inställning till naiv lite djupare)
       Grejen är den att jag tycker naiv är något bra. Jag ser det kanske inte som en komplimang, men som som något som absolut inte behöver vara dåligt. Åtminstone inte i mitt fall.
       Naiv är många gånger samma sak som optimistiskt, fast kanske lite väl optimistisk i mångas ögon. När det kommer till mig är det troligtvis min livssyn folk syftar på när adjektivet naiv eller optimistisk dyker upp. Jag tror på det goda i världen. Visst, vår värld är fylld av dåliga saker, av svek, sorg, smärta och orättvisor. Vår värld är en värld där många hemska saker förekommer, men jag tror inte världen i sig själv är varken hemsk eller dålig - för det är en viktig skillnad. På en hemsk värld och en värld där hemska saker förekommer. Och jag väljer att tro på det goda i världen. På all kärlek, vänskap, lycka, glädje och hopp som den innehåller. För det är det viktiga, det vi borde lägga vårt fokus på. Det dåliga finns där, absolut. Men det är inte allt, och de är långt ifrån allt som spelar roll. Kärlek är så mycket viktigare än hat, så mycket mer fyllt av styrka - det är vad vi måste minnas.
       Jag tror på en god värld med goda människor. Kanske kommer världen en dag motbevisa mig - jag är trotts allt inte allt för gammal. Men än så länge är det vad jag tror på och kanske gör det mig naiv - men i sådana fall är jag stolt över att vara naiv. För världen är en mer underbar plats än den är hemsk. Mer fylld med godhet än ondska. I alla fall är det så jag väljer att se på det. Och i slutendan är väl det det viktigaste, hur vi väljer att se världen. Vad vi väljer att tro på?

Godnatt
Kram
Kimberly