söndag 30 april 2017

Baksidan med att gå ut och dansa på klubb

Jag gillar att gå ut på klubb. Jag gillar musiken, att få släppa loss, att umgås med mina vänner - men framför allt gillar jag att dansa. Jag älskar att känna pulsen i musiken, att röra mig till rytmen och bara vara. Jag, musiken och beatet som dunkar i kroppen.

Det finns bara ett problem: att gå ut handlar sällan bara om att dansa. Det handlar också om att försöka undvika oönskad uppmärksamhet. Det handlar om att se till att man inte få ögonkontakt med någon kille över dansgolvet, speciellt om att inte le och få ögonkontakt, om att inte dansa för sexuellt, inte dansa för nära någon, om att inte vara närgången och om att inte göra en hel massa saker. För här är problemet: Jag vet ju att så mycket jag gör kan få killarna att tro att det är okej att komma nära, att det är okej att anta att jag vill något jag inte vill, att det är okej att röra mig.

"För här är problemet: Jag vet ju att så mycket jag gör kan få killarna att tro att det är okej att komma nära, att det är okej att anta att jag vill något jag inte vill, att det är okej att röra mig." 

Jag vet ju att ju kortare min kjol är, ju mer mina bröst syns, ju mer roligt jag verkar ha, ju mer jag rör på höfterna - ju mer inbjudna känner sig killarna. Ju fler kommer fram, ju fler ställer sig alldeles för nära, ju fler försöker trängs sig in och dansa precis vid mig fastän jag har noll intresse av att dansa med dem.

Nu senast när jag var ute på mösspåtagningen och dansade kände jag att någon stod precis bakom mig så jag vänder mig om för att se om det är någon jag känner. Bakom mig står en kille jag aldrig sett. Jag vänner mig bort från honom igen, ignorerar honom helt och flyttar på mig så gått det går för att inte stå så nära. Vänner mig mot mina vänner, fortsätter dansa. Några sekund senare känner jag hans armar runt min midja och han lägger sin ena hand mot min mage, drar mig liksom lite bak mot sig, även om det inte är våldsamt på något sätt.

Jag blir genast helt stel och drar mig ur hans grepp. Han gör samma sak igen, och åter igen drar jag mig bort från honom. Vänder mig om, skakar på huvudet och flyttar mig distinkt ännu längre bort. Min grupp med vänner rör på sig, och han hamnar bakom en av mina kompisar istället. Hon berättade senare att han hade börjat dansa mot henne med, man att hon hade armbågat honom och att han då hade dragit sig tillbaka och lämnat oss i fred. Senare frågade samma vän mig varför jag inte hade gjort samma sak, varför jag bara inte hade armbågat honom eller knuffat bort honom mer våldsamt.

Sanningen är att jag inte riktigt vet. Det kom sig liksom inte naturligt i stunden. Kanske handlar det också om att jag är rädd för att folk man är våldsam emot ska bli arga eller våldsamma tillbaka, speciellt när klockan är efter tolv på natten och alkohol mycket väl kan vara inblandat. Jag vet ju inte hur mycket den här killen druckit, jag vet inte om han tagit något, jag vet inte vad som händer om han blir förbannad. Och en del av mig, en del av mig skäms för att jag är rädd för att göra detta äckel till främling förbannad - men någonstans kännas det som en överlevnadsinstinkt också. Jag är liten, jag är inte överdrivet stark, jag var en aning berusad själv. Jag hade inte haft övertaget i en situation där det hade blivit styrka mot styrka. Nu vet jag att det här var en klubb, vi va omgivna av människor, han hade ju knappats kunnat klå upp mig där och då - ändå kickade instinkten in (fastän den inte var helt realistisk i situationen). Precis som den gör om någon berusad snubbe börjar snacka med en vid tunnelbanan eller om en grupp killar kollar in en sent på kvällen på stan.

Samtidigt så kan jag inte annat än tänka att det var ju inte jag som gjorde något fel i situationen. Ansvaret ligger ju ändå inte på mig att inte få oönskad uppmärksamhet. I min åsikt borde vi inte lära tjejer hur man handskas med äckel som tar sig mer frihet än de har, utan vi borde uppfostra killar att inte bli äckel. När jag går ut ska ju inte jag behöva tänka på hur kort min kjol är, hur tajt min tröja sitter, hur mycket hud jag visar eller om jag dansar för "inbjudande". Det är min kropp - jag gör väll vad fan jag vill med den. Punkt slut.

"Det är min kropp - jag gör väll vad fan jag vill med den." 

Å andra sidan är det fortfarande inte så enkelt och det gör mig extremt frustrerad. I samhället idag måste jag lära mig att armbåga folk, jag måste lära mig inte bli obekväm en hel kväll bara för att någon främmande idiot bestämmer sig för att lägga armarna om mig på dansgolvet. Jag måste lära mig att inte bli obehagad av alla blickar från killar, att inte låta min kväll bli förstörd bara för att folk jag har noll intresse av att umgås med distinkt försöker tvinga sig närmare, försöker tvinga sig in i vår grupp när vi dansar. Jag hatar att det är något jag måste lära mig och är det något jag hoppas av hela mitt hjärta så är det att det här är något min framtida dotter aldrig ska behöva lära sig (om jag nu får en dotter i framtiden). Att vi ska ha förändrat samhället tills dess.

Sen vet ju jag att detta verkligen inte gäller alla killar. Jag vet, och jag vill inte generalisera. Men i en mörk klubb klockan ett på natten, kan det vara väldigt svårt att veta vilka det gäller eller inte, vilka man ska undvika eller inte. Det blir lätt att man undviker alla, att man känner sig obekväm av alla som råkar komma nära, även om det inte är den personens intentioner. Jag vet att de flesta killar inte är svin, det är inte vad jag försöker säga - inte alls.

Jag antar att vad jag försöker säga är detta: Jag går inte ut och dansar på klubb för någon annans skull än min egen. Jag gör det inte för att vara någon jäkla underhållning för killarna som råkar befinna sig där och då. Att jag rör på höfterna i takt till musiken är inte på något sätt en inbjudan till någon - vi är ju på ett dansgolv för fasen. Jag säger det igen: jag gör väll vad fan vad jag vill med min egen kropp, och inget av det ger någon annan rätten att ta sig några som helst friheter när det kommer till mig om jag inte tydligt visar att det är vad jag vill. Och att jag dansar, eller råkar få ögonkontakt med någon i en halv sekund, eller att jag är lättklädd - tro mig, inget av det är någon förbaskad inbjudan. Sen förstår jag att missförstånd förekommer, men hörni, ansvaret ligger faktiskt inte bara på mig att säga nej när det blir fel, att armbåga folk när det behövs - det ligger på er att vara uppmärksamma och respektfulla så att jag slipper göra det också.

Det var allt för mig ikväll,
Kram
Kimberly

söndag 23 april 2017

Slutspurten på gymnasiearbetet är en sann tragedi

Det här med gymnasiearbetet. Vilken pain i mitt arsle det är ändå. Jag har nått den där punkten när jag liksom bara inte kan jobba på det mer. Det går inte. Jag kommer ingen som helst vart. Det har låst sig. Jag bara sitter och stirrar på skärmen, timme in och timme ut. Fast det är ju inte färdigt. Det är ganska pissigt rakt igenom om jag ska vara helt uppriktig. Perfekt att hela skiten ska in om två dagar också.

Två. dagar.

*paus*

Ursäkta, hade bara ett mindre breakdown, men det är okej. Är tillbaka.

Det värsta är att jag är inne i någon slags död-zon (säger man så?) Det ger mig liksom panik att skriva på arbetet - för jag kommer ingen vart, men det ger mig ännu mer att inte skriva på det. Lovande, jag vet. Jag går bara runt och har ständig panik, samtidigt som jag inte riktigt orkar bry mig längre (fastän jag ändå gör det). Förstår ni vad jag menar då? Eller så låter jag bara helt förvirrande för att jag är alldeles mosig i skallen efter att ha läst massa meningar som "Att dra en slutsats gällande detta arbetes allmängilltighet är dock svårt med tanke på urvalet av populationen..." om och om igen för att försöka figurera ut hur jag kan få hela arbetet att suga lite mindre, alldeles för länge nu.

Jesus, jag låter verkligen... bitter. Men tror jag är lite bitter också. Bitter och uppgiven. Ingen toppenkombo direkt. Vi får väll se det positiva i det hela, om två dagar är det i alla fall över över.

Herre. Gud. Det är verkligen bara två dagar kvar.

Om ni ursäktar ska jag bara gå och gråta mig själv till sömns nu av hopplöshet.

See you on the other side of the gymnasiearbete.

Kram
Kimberly


lördag 22 april 2017

Nya tag

Så, jag är tillbaka. Igen.

Jag vet, jag vet, jag säger det varje gång - och ingen gång har den här “jag är tillbaka”-fasen hållit i mer än ett par veckor på sin höjd. Men den här gången kommer det kanske bli annorlunda. Jag hoppas det i alla fall.

För första gången på länge känns det som om jag faktiskt har något att säga. Som om jag har saker att dela med mig av, saker som andra kanske faktiskt kan uppskatta eller ha användning av. Jag vet inte, men det känns som om jag faktiskt har något av värde att dela med mig av för en gång skull.

Att växa upp handlar så mycket om val - och just nu känns det som om jag har en sjuttsingen massa val framför mig. Om skola, jobb, fritid, körkort och allt möjligt annat. Såna där val alla kommer till, och som alla går igenom. Val som jag inte har en aning om hur jag ska hantera, men som jag ska försöka handskas med ändå - för vad ska man annars göra?

Jag är 19 år - jag vet egentligen inte ett piss om livet, men kanske kan mina tankar ändå hjälpa någon därute, någon som står inför samma val. Någon som känner sig lika vilsen i allt det här som kommer med att växa upp som jag gör. Om inte annat kan jag kanske genom att skriva om det i alla fall hjälpa mig själv.

Och så har jag saknat det här. Saknat att sätta mig ner och låta mina tankar flöda ut svart på vitt, så in i tusan. Så nu har jag bestämt mig för att ge bloggandet en chans till. Låt oss hålla tummarna för att det håller i sig den här gången.

Kram på er alla, vi hörs (snart)!
Kimberly