lördag 12 augusti 2017

Mitt helgtips till er

Vet ni vad jag gjorde igår och i förgår? Jag sov hos en vän och så  kollade vi på den första och andra filmen av The Sisterhood of the Traveling Pants (Varning för spoilers). Fy fasen vad bra de filmerna är ändå. Känner att de helt klart är underskattade. Var sådan nostalgi att se dem igen.

De är så fina båda filmerna. Grät rakt igenom båda, inte för att de är sådär jättesorliga direkt, men för att de är just fina. För att vänskapen är så himla fin mellan Carmen, Bee, Tibby och Lena. För att de i grund och botten alltid finns där för varandra, och åker över land och hav för att stötta den som stöttning behöver. För att det de har är så äkta på något sätt, så genuint och vackert. Och sen bara för att de också går igenom så väldans mycket som är både sorgligt och fint.

Så jag låg där bland kuddarna och grät över Baily (ärligt grät jag mest över Baily för alltså fy fan vad sorgligt ändå) och Bees mamma och Carmens pappa och Tibby som åkte och var med Carmens mamma under förlossningen, över deras vänskap tillsammans och för att alltihop bara var så förbaskat fint.

Sedan igår fick jag min mens och insåg att, ehm, hej PMS. Plötsligt framstod det som lite mer rimligt att jag snyftat mig igenom hela Carmens pappas bröllop som inte ens var känslosamt och typ allt det andra också. Efter det insåg jag även att alla andra som tittar på filmerna kanske faktiskt inte bölar sig igenom två chickflicks om ett tjejgäng som skickar ett par jeans mellan sig. Menmen, ibland blir det så.

Hursomhelst är de fortfarande riktigt fina filmer. För att vänskapen i dem är fin, men även för att det finns en hel del fina budskap där i också. Så har ni inget att titta på i helgen så är det mitt helgtips till er. Poppa lite popcorn, ta med er en vän eller en hund eller något om ni känner för det, kryp upp i soffan med en filt (och lite näsdukar om ni råkar vara lika blödiga som jag är när jag har PMS) och kolla på filmerna. De har lite av allt.


Ha en fin helg allesammans.
Kram på er!

tisdag 8 augusti 2017

Det här med att allt tolkas

Vet ni jag har en ny plan för att börja blogga igen.

Jag ska bara tvinga mig själv att sitta ner framför datorn och skriva. Och sen får vi se vad det blir av det hela, vad som kommer ut.

Jag vet inte, det känns som om jag drar mig för att skriva någonting alls dessa dagar. Dels för att jag har ca noll insperation men också för att allt man skriver som läses av någon annan tolkas ju också. Bara för att jag säger något, betyder det inte att alla hör samma sak som jag säger. Bara för att jag skriver något betyder det inte att det uppfattas på samma sätt av alla som läser det, som det var menat när jag skrev det. Det sker alltid något där. När informationen går från en person till en annan, och just det har alltid skrämt mig lite. För tänk om folk missuppfattar det jag skriver, eller inte förstår det, eller inte gillar det.

En del av mig tänker att, va fan, då kan de väll dra till någon annan internetsida då, det är ju inte som om det är någon brist på andra ställen att hänga på på internet direkt.

Men samtidigt, lite läskigt är det ju. För, jag menar, vi vill ju bli omtyckta, visst vill vi?

Sen så är det ju typ bara två pers som läser min blogg, så förstår att det inte är en jättestor grej. Men, varje gång jag klickar på den lilla "publicera"-knappen när jag skrivit ett inlägg så skickas ändå mina ord ut i det stora oändliga universum som är internet, och sen finns de där. Finns där för alla att komma åt, och läsa, och tycka och tänka precis vad de vill om. Då måste jag stå för dem, oavsett om det bara är två personer som läser dem - och det är alltid lite lite läskigt. För tänk om folk läser något annat än det jag menade att skriva, då måste jag fortfarande stå för det. För det är mina ord.

Wow, det här blev betydligt djupare än jag trodde. Den här "tvinga mig själv att sitta ner framför datorn och skriva" det kanske funkar ändå. Håll tummarna för mig.

Godnatt mina vänner!