onsdag 12 juli 2017

Varning för klyschor

Vet ni vad, jag brukade hata att vara spontan. Det gick liksom inte. Att vakna upp på morgonen och inte veta vilken tid man skulle åka iväg och möta någon - eller om man ens skulle träffas. Att sova över hos någon och bara inte ha några planer dagen efter och hänga där hela dagen. Ta saker å ting som de kommer. Inte ha allt planerat. Allt det stressade mig något otroligt.

Ärligt ger det mig fortfarande lite ångest ibland - men över lag känns det inte så jobbigt längre. Faktum är att endel av mina bästa stunder den senaste tiden har kommit av att jag varit spontan. Ibland gör jag något spontant och jag tänker att det där med att vara spontan är gravt överskattat - men andra gånger upplever man sånna där ögonblick som inte går att planera och det är ganska så fint. Jag tror att lära sig att ta livet som det kommer är en del av att växa upp, eller åtminstone för mig. Det känns som om det har fått mig att växa som människa att bli mer flexibel och inse vad som verkligen spelar roll, vilket är att vara omgiven av personer man tycker om. Och att det inte är hur detaljerade planer man har som avgör hur roligt man kommer ha. Om alla bara har en bra inställning och en gnutta fantasi kan man ha precis lika roligt ändå (Gud vad klyschigt det där lät, men det är ju sant, visst är det?).

Igår hade vi picknick med jobbet och trotts att jag inte visste vilka som skulle stanna eller hur länge vi skulle stanna eller vad vi skulle göra hade vi riktigt kul. Vi tog det som det kom, vi bara umgicks - vilket låter töntigt men det var mycket roligare än jag trodde det skulle vara. Som någon med en aning gnutta kontrollbehov måste jag lära mig att slappna av i bland och inte tro att allt kommer gå åt helvete, bara för att det inte går som jag hade tänkt mig. Jag menar, kvällen slutade med att vi satt å kelade med en kolegas kattungar klockan halv ett på natten (ärligt talat, är inte kattungar det bästa som finns). Sånt går inte riktigt att planera för.

Att ta livet som det kommer låter kanske som världens största klyscha, men när jag väl tänker på det ett tag så känns det ändå som ett jäkligt bra råd.

Kram,
Kimberly

fredag 2 juni 2017

Två skoldagar kvar

Just nu sitter jag och pluggar. Eller tja, “pluggar”. Har inte blivit så mycket gjort om jag ska vara ärlig - just nu sitter jag ju och skriver det här inlägget, vilket säger ganska mycket om hur fokuserad jag är för tillfället. Usch, jag är verkligen så färdig med allt skolarbete. Min motivation har dragit så långt åt fanders att jag inte ens vet hur jag ska hitta den längre. Kanske ligger den på en strand i grekland eller något annat varmt ställe och sippar på någon fruktig och söt drink. Helst med ett paraply, har alltid velat dricka en drink med paraply.

Jag å andra sidan ligger inte på någon strand. Jag sitter vid mitt skrivbord med hörlurarna i öronen och försöker desperat få klart den sista uppgiften innan studenten. Jag får kämpa vidare utan min motivation.

Men hur färdig jag än är med allt som ens kommer i närheten av att vara skolarbete, så känner jag mig ändå inte redo att gå ut skolan för gott. Att ta studenten. Att påriktigt vara färdig.

Jag har liksom en krypande känsla av underliggande panik. Snart är det ju slut. Över. Jag insåg idag att vi har två skoldagar kvar. TVÅ. Är inte det bland det sjukaste någonsin. Det är ju ingenting alls. Två dagar till i skolan och sen kommer allting bli annorlunda. Jag har liksom alltid gått i skolan, och snart kommer jag bara inte göra det längre.

Gud det är som att gå ut nian all over med all ångest över allt som kommer förändras och alla man kommer lämna bakom sig. Men på något sätt är det annorlunda, för nu finns inte längre någon tydlig väg att följa. Efter grundskolan var det självklart att man skulle plugga vidare på gymnasiet direkt - det gjorde ju alla. Men nu, nu kan man ju göra vad fan man vill. Och något med det är bara så skrämmande.

Förändring är läskigt. Jag gillar mitt liv som det är nu. Jag gillar att gå till skolan och jag gillar att träffa de jag träffar i skolan. Vem vet hur det kommer bli nu. Det läskiga med att tvingas till förändring när man redan har det bra, för chansen finns ju där att saker och ting kommer bli sämre. Den chansen finns alltid. Jag antar att det är därför vi så ofta vill hålla kvar vid det vi har, att det är därför vi är så rädda för att släppa taget.

Men möjligheten finns ju faktiskt där att saker och ting kan bli bättre också, visst gör den.

Två skoldagar och sedan antar jag atr det är dags för mig att ta reda exakt vad som väntar sen.

Nu ska jag försöka plugga på riktigt så jag får in den här uppgiften idag. Ha det gott!

Kram
Kimberly

lördag 13 maj 2017

Någonting som gör mig lycklig

Vet ni vad jag älskar för tillfället? Solsken. Och vet ni vad jag älskar nästan ännu mer? Vad solskenet gör med folk. Alla blir så glada och optimistiska, och plötsligt ser man folk i kjol, shorts, solgalsögon och sandaler fastän det fortfarande bara är ca 13 grader varmt ute. För att alla passar på. Plötsligt kryllar det av människor utomhus, folk promenerar, tar en glass tillsammans, eller bara sitter på en bänk någonstans och njuter. Och alla verkar så glada. Jag vet inte om det bara är jag, men det känns som om solskenet sprider en sådan glädje och jag älskar det.

Det är ändå något av det bästa med att leva i ett land med kyla större delen av året - när sommaren och värmen väl kommer, då jävlar. Alla är liksom så himla redo. Vi har längtat så mycket efter just solen så när den kommer, då kan lite solsken göra hela vår dag. Det känns som om vi tar tillvara på det så mycket som det bara går, och det är ganska fint ändå. Ja, större delen av året lever vi kanske i kyla, men fasen vad glada vi blir den delen när vi inte gör det.

Det är nästan så att den här vårsolen (om man nu fortfarande kan kalla det vår i mitten av maj? Borde ju börja dra sig mot sommar kan en tycka, men det är tamejfan inte sommarväder när det inte varit över 20 grader en endaste dag hittills) gör upp för alla månader av kyla, eller vad säger ni? Åtminstone känns det som det när man strosar fram på gatan i bländande solsken, med solglasögonen på, jackan av, doften av gräs och träd (och jag vetefan vad mer, men somrigt luktar det) i näsborrarna, och fågelkvitter i bakgrunden.

Kanske känner jag för att ta tillbaka det här i januari när man står och fryser i 17 minus med snö upp till knäna och väntar på bussen som är en halvtimme sen trotts att det enligt SLs hemsida bara är "några mindre förseningar". När man tappar känslan i fingrar och tår så fort man vistas utanför huset i lite mer än fem minuter och får ha 300 lager kläder på sig bara för att ta sig till skolan.

Men just nu? Just nu tänker jag bara passa på och njuta så mycket jag bara kan, och gå ut och ta till vara på de sista strålarna solsken.

Ha det gott allesammans!
Kram
Kimberly

måndag 8 maj 2017

Är tobaken värd det?

Visste ni att det mellan 2010 och 2012 dog 12 000 personer pågrund av tobak i Sverige. Med tanke på att det är 8736 timmar på ett år, innebär det att det dog mer än en person i timmen. Mer än en person i timmen. Bara i Sverige. Det är helt jäkla sjukt. Och då ska vi ändå komma ihåg att Sverige använder relativt lite tobak jämfört med många andra länder. I världen dör sex miljoner pågrund av tobak varje år. Delar vi det på timmar får vi nästan 687 personer i timmen.

Jag säger det igen: 687 personer i TIMMEN. Varje dag.

Alltså va? Hur jävla sjukt är inte det ändå. Och detta väljer folk, helt frivilligt? Ibland förstår jag mig verkligen inte på världen.

Sen menar jag, visst, fine, hade detta varit allt det fanns att klaga på gällande tobak, att det var skadligt för individen, då hade jag kanske kunnat lämnat det där. Folk får väl välja att göra vad fasen de vill när det gäller dem själva, även om de väljer något som långsamt tar död på dem. Även om jag personligen tycker det är ett korkat val, så vem är jag att säga vad som är rätt och fel. Din hälsa, ditt val. (Med det sagt: Kids, börja för fan aldrig använda tobak).

Men, nu är det ju långt ifrån så enkelt. Faktum är inte bara att tobak är dåligt för individen, det är dessutom extremt dåligt för miljön, bidrar till ökad fattigdom och svält, och tobaksindustrin använder sig av sjuka mängder barnarbete. Argumentet att använda tobak är något som bara skadar en själv, det håller inte längre. För det är inte bara du som tar konsekvenserna för tobaken du använder idag, de hamnar på många andra också.

"Argumentet att använda tobak är något som bara skadar en själv, det håller inte längre."

Om du som röker skulle få lungcancer vid 65 års ålder, ja då har du kanske ingen annan att skylla än dig själv. Du valde ju faktiskt att börja röka och du valde att fortsätta. Men, barnen (en halv miljon för att vara mer exakt) som jobbar på tobaksplantager för att deras föräldrar är skuldsatta och inte har råd med arbetskraft, och drabbads av nikotinförgiftning från plantorna, eller blir sjuka av det starka bekämpningsmedlen - de har inte sig själva att skylla. De hade inget val. Alla de bönder som luras skriva på komplicerade kontrakt de inte förstår som skuldbelägger dem och tvingar dem att leva kvar i fattigdom, de har inte heller sig själva att skylla.

Problemet ligger hos tobaksföretagen. De som tvingar sina anställda att använda sig av giftiga bekämpningsmedel, som rekryterar bönder genom moderna former av slaveri som skuldslaveri och kontraktsslaveri, som ser mellan fingrarna på barnarbete och som inte ser till att de som arbetar på plantagerna har tillräckligt med skydsutrustning för att inte bli sjuka. Tobaksföretagen som tjänar sjuka summor pengar på att utnyttja dem som redan har minst. Tobaksföretagen som kan fortsätta med det här för att konsumenterna, för att vi, fortsätter att köpa deras produkter.

"Tobaksföretagen som tjänar sjuka summor pengar på att utnyttja dem som redan har minst."

Jag har suttit och tänkt hela eftermiddagen, och jag kan för mitt liv inte komma på något som skulle kunna vara positivt med att använda sig av tobak, en enda sak som gör det nödvändigt eller viktigt för oss att prioritera i samhället idag. Inte en endaste (håller ni inte med får ni självklart upplysa mig om vad ni ser för positivt med det i kommentarerna, det är ju inte helt omöjligt att jag har fel). Åtminstone inte med tanke på hur förfärliga konsekvenserna är. För dig, för samhället, för världen. Så varför fortsätter folk?

Jag har inget emot folk som röker eller snusar eller på något annat sätt använder sig av tobak - jag känner att det är viktigt att få det sagt. Jag känner jättemånga hur fina personer som helst som konsumerar tobak. Det här handlar inte om att vara en bra eller dålig människa, det handlar om att göra ett val som påverkar dig själv, din omgivning och världen väldigt negativt. Jag kan respektera och älska personer trotts att de gör ett val jag själv inte alls tror på.

För i slutendan är det väll just det det handlar om. Att det är ett val. Att använda tobak är något man väljer. Och är det något du väljer, då måste du också veta vad det är du väljer, vad du stöttar. Är det något du kan stå för?

"För i slutendan är det väll just det det handlar om. Att det är ett val."

Sen ska inte jag inte få det att framstå som om jag sätter mig själv på någon pedestal. Bara för att jag inte röker eller snusar betyder inte det att jag aldrig köpt något som tillverkats av barnarbete utan mitt vetande, det är mycket möjligt. Det betyder inte att jag aldrig använt något som är dåligt för miljön eller skadligt för hälsan. Det har vi nog alla, vi är människor, ingen av oss är perfekt. Men, just tobak - jag vet inte varför det känns extra viktigt. Kanske för att det i min åsikt bara är så otroligt onödigt på alla sätt och vis. Det är så många världen över som behöver lida för att skapa en produkt som ändå bara leder till sjukdom och död. Som bidrar till fattigdom, miljöförstöring och barnarbete. Som är anledningen till att 687 personer dör i timmen.

Jag antar att vad vi alla kanske borde fråga oss är detta: Är tobaken värd det?

Avslutningsvis vill jag bara säga att all inspiration till det här inlägget kom från A Non Smoking Generation som var på vår skola förra veckan och höll i en föreläsning som heter Tobaksbarn. Ni kan läsa mer om A Non Smoking Generation och vad de gör HÄR, och läsa mer om Tobaksbarn HÄR. Det är också från dem större delen av informationen i det här inlägget kommer.

Ha det gott och gör kloka val allesammans!
Kram
Kimberly

torsdag 4 maj 2017

Sömnbrist delux

Jag har sovit tre och en halv timme i natt.

Tre och en halv timme.

Det är alldeles för lite. Nu på bussen hem somnade jag och sov så ordentligt att damen som satt innanför mig behövde väcka mig när hon skulle av. Det var ju lagom pinsamt.

Ska jag vara ärlig har jag nog aldrig sovit så lite under hela min gymnasietid, som jag gjort den senaste veckan. Jag har gått på tre skivor (alla på vardagar med skola dagen efter), haft mösspåtagning (woop woop), jobbat två pass och redovisat mitt nationella tal i svenskan (som jag skrev mitt i allt detta och blev klar med kvällen innan och sen fick sitta uppe och plugga in halva natten. Lagom stabilt sådär).  Jag menar, alltså what? Hur mycket har jag inte lyckats samla på mig på en och samma vecka?

Jag är egentligen ingen överdriven partymänniska - jag tittar tillbaka på den gångna veckan och skakar på huvudet åt mig själv. Varför tog jag mig an så mycket på en och samma gång, varför började jag inte plugga på allt det jag behövde plugga tidigare, varför prioriterade jag inte min sömn mer? Men, å andra sidan, har det varit en förbaskad rolig vecka också. En såndär vecka som det verkligen känns som om man kommer minnas. En såndär vecka som det känns som man kommer berätta för sina barnbarn om i framtiden: "När jag var ung, ja då partade vi som galningar, då var jag ute och dansade till två på natten tre dagar i rad, trotts att vi hade skola dagen efter..."

Jag kommer att vara en sådan förebild.

Nej men ärligt känner jag att man får göra sånt här ibland. Man får ta det som det kommer, man får stanna ute tills kväll har blivit natt, man får dansa tills fötterna värker och man får komma hem när man bara är några timmar från gryningen. Det är ju som sagt för det mesta ändå galet kul. Och är det någon gång man ska göra det, jamen då är det väll nu antar jag. Man får passa på medan man fortfarande är ung, som min farmor skulle säga (eller så är det jag som brukar säga så? Håller inte riktigt koll längre).

Apropå farmor, vet ni vad jag fick för klassens på vår skiva i onsdags?

Klassens Malou efter tio.

Fattar ni? För att jag är som en pensionär (åtminstone tror jag det är därför). Först var jag lite förvirrad, men ju mer jag tänkte på det, ju mer kände jag att det stämde in. Jag menar, är man 19 och stickar sina egna halsdukar, ja, då får man kanske lite skylla sig själv.

Nu ska jag gå och lägga mig, ha det gott!
Kram
Kimberly

* Det här inlägget skulle kommit upp igår kväll, men va så trött att jag glömde publicera det hehe. Men nu är det här!

söndag 30 april 2017

Baksidan med att gå ut och dansa på klubb

Jag gillar att gå ut på klubb. Jag gillar musiken, att få släppa loss, att umgås med mina vänner - men framför allt gillar jag att dansa. Jag älskar att känna pulsen i musiken, att röra mig till rytmen och bara vara. Jag, musiken och beatet som dunkar i kroppen.

Det finns bara ett problem: att gå ut handlar sällan bara om att dansa. Det handlar också om att försöka undvika oönskad uppmärksamhet. Det handlar om att se till att man inte få ögonkontakt med någon kille över dansgolvet, speciellt om att inte le och få ögonkontakt, om att inte dansa för sexuellt, inte dansa för nära någon, om att inte vara närgången och om att inte göra en hel massa saker. För här är problemet: Jag vet ju att så mycket jag gör kan få killarna att tro att det är okej att komma nära, att det är okej att anta att jag vill något jag inte vill, att det är okej att röra mig.

"För här är problemet: Jag vet ju att så mycket jag gör kan få killarna att tro att det är okej att komma nära, att det är okej att anta att jag vill något jag inte vill, att det är okej att röra mig." 

Jag vet ju att ju kortare min kjol är, ju mer mina bröst syns, ju mer roligt jag verkar ha, ju mer jag rör på höfterna - ju mer inbjudna känner sig killarna. Ju fler kommer fram, ju fler ställer sig alldeles för nära, ju fler försöker trängs sig in och dansa precis vid mig fastän jag har noll intresse av att dansa med dem.

Nu senast när jag var ute på mösspåtagningen och dansade kände jag att någon stod precis bakom mig så jag vänder mig om för att se om det är någon jag känner. Bakom mig står en kille jag aldrig sett. Jag vänner mig bort från honom igen, ignorerar honom helt och flyttar på mig så gått det går för att inte stå så nära. Vänner mig mot mina vänner, fortsätter dansa. Några sekund senare känner jag hans armar runt min midja och han lägger sin ena hand mot min mage, drar mig liksom lite bak mot sig, även om det inte är våldsamt på något sätt.

Jag blir genast helt stel och drar mig ur hans grepp. Han gör samma sak igen, och åter igen drar jag mig bort från honom. Vänder mig om, skakar på huvudet och flyttar mig distinkt ännu längre bort. Min grupp med vänner rör på sig, och han hamnar bakom en av mina kompisar istället. Hon berättade senare att han hade börjat dansa mot henne med, man att hon hade armbågat honom och att han då hade dragit sig tillbaka och lämnat oss i fred. Senare frågade samma vän mig varför jag inte hade gjort samma sak, varför jag bara inte hade armbågat honom eller knuffat bort honom mer våldsamt.

Sanningen är att jag inte riktigt vet. Det kom sig liksom inte naturligt i stunden. Kanske handlar det också om att jag är rädd för att folk man är våldsam emot ska bli arga eller våldsamma tillbaka, speciellt när klockan är efter tolv på natten och alkohol mycket väl kan vara inblandat. Jag vet ju inte hur mycket den här killen druckit, jag vet inte om han tagit något, jag vet inte vad som händer om han blir förbannad. Och en del av mig, en del av mig skäms för att jag är rädd för att göra detta äckel till främling förbannad - men någonstans kännas det som en överlevnadsinstinkt också. Jag är liten, jag är inte överdrivet stark, jag var en aning berusad själv. Jag hade inte haft övertaget i en situation där det hade blivit styrka mot styrka. Nu vet jag att det här var en klubb, vi va omgivna av människor, han hade ju knappats kunnat klå upp mig där och då - ändå kickade instinkten in (fastän den inte var helt realistisk i situationen). Precis som den gör om någon berusad snubbe börjar snacka med en vid tunnelbanan eller om en grupp killar kollar in en sent på kvällen på stan.

Samtidigt så kan jag inte annat än tänka att det var ju inte jag som gjorde något fel i situationen. Ansvaret ligger ju ändå inte på mig att inte få oönskad uppmärksamhet. I min åsikt borde vi inte lära tjejer hur man handskas med äckel som tar sig mer frihet än de har, utan vi borde uppfostra killar att inte bli äckel. När jag går ut ska ju inte jag behöva tänka på hur kort min kjol är, hur tajt min tröja sitter, hur mycket hud jag visar eller om jag dansar för "inbjudande". Det är min kropp - jag gör väll vad fan jag vill med den. Punkt slut.

"Det är min kropp - jag gör väll vad fan jag vill med den." 

Å andra sidan är det fortfarande inte så enkelt och det gör mig extremt frustrerad. I samhället idag måste jag lära mig att armbåga folk, jag måste lära mig inte bli obekväm en hel kväll bara för att någon främmande idiot bestämmer sig för att lägga armarna om mig på dansgolvet. Jag måste lära mig att inte bli obehagad av alla blickar från killar, att inte låta min kväll bli förstörd bara för att folk jag har noll intresse av att umgås med distinkt försöker tvinga sig närmare, försöker tvinga sig in i vår grupp när vi dansar. Jag hatar att det är något jag måste lära mig och är det något jag hoppas av hela mitt hjärta så är det att det här är något min framtida dotter aldrig ska behöva lära sig (om jag nu får en dotter i framtiden). Att vi ska ha förändrat samhället tills dess.

Sen vet ju jag att detta verkligen inte gäller alla killar. Jag vet, och jag vill inte generalisera. Men i en mörk klubb klockan ett på natten, kan det vara väldigt svårt att veta vilka det gäller eller inte, vilka man ska undvika eller inte. Det blir lätt att man undviker alla, att man känner sig obekväm av alla som råkar komma nära, även om det inte är den personens intentioner. Jag vet att de flesta killar inte är svin, det är inte vad jag försöker säga - inte alls.

Jag antar att vad jag försöker säga är detta: Jag går inte ut och dansar på klubb för någon annans skull än min egen. Jag gör det inte för att vara någon jäkla underhållning för killarna som råkar befinna sig där och då. Att jag rör på höfterna i takt till musiken är inte på något sätt en inbjudan till någon - vi är ju på ett dansgolv för fasen. Jag säger det igen: jag gör väll vad fan vad jag vill med min egen kropp, och inget av det ger någon annan rätten att ta sig några som helst friheter när det kommer till mig om jag inte tydligt visar att det är vad jag vill. Och att jag dansar, eller råkar få ögonkontakt med någon i en halv sekund, eller att jag är lättklädd - tro mig, inget av det är någon förbaskad inbjudan. Sen förstår jag att missförstånd förekommer, men hörni, ansvaret ligger faktiskt inte bara på mig att säga nej när det blir fel, att armbåga folk när det behövs - det ligger på er att vara uppmärksamma och respektfulla så att jag slipper göra det också.

Det var allt för mig ikväll,
Kram
Kimberly

söndag 23 april 2017

Slutspurten på gymnasiearbetet är en sann tragedi

Det här med gymnasiearbetet. Vilken pain i mitt arsle det är ändå. Jag har nått den där punkten när jag liksom bara inte kan jobba på det mer. Det går inte. Jag kommer ingen som helst vart. Det har låst sig. Jag bara sitter och stirrar på skärmen, timme in och timme ut. Fast det är ju inte färdigt. Det är ganska pissigt rakt igenom om jag ska vara helt uppriktig. Perfekt att hela skiten ska in om två dagar också.

Två. dagar.

*paus*

Ursäkta, hade bara ett mindre breakdown, men det är okej. Är tillbaka.

Det värsta är att jag är inne i någon slags död-zon (säger man så?) Det ger mig liksom panik att skriva på arbetet - för jag kommer ingen vart, men det ger mig ännu mer att inte skriva på det. Lovande, jag vet. Jag går bara runt och har ständig panik, samtidigt som jag inte riktigt orkar bry mig längre (fastän jag ändå gör det). Förstår ni vad jag menar då? Eller så låter jag bara helt förvirrande för att jag är alldeles mosig i skallen efter att ha läst massa meningar som "Att dra en slutsats gällande detta arbetes allmängilltighet är dock svårt med tanke på urvalet av populationen..." om och om igen för att försöka figurera ut hur jag kan få hela arbetet att suga lite mindre, alldeles för länge nu.

Jesus, jag låter verkligen... bitter. Men tror jag är lite bitter också. Bitter och uppgiven. Ingen toppenkombo direkt. Vi får väll se det positiva i det hela, om två dagar är det i alla fall över över.

Herre. Gud. Det är verkligen bara två dagar kvar.

Om ni ursäktar ska jag bara gå och gråta mig själv till sömns nu av hopplöshet.

See you on the other side of the gymnasiearbete.

Kram
Kimberly