lördag 12 augusti 2017

Mitt helgtips till er

Vet ni vad jag gjorde igår och i förgår? Jag sov hos en vän och så  kollade vi på den första och andra filmen av The Sisterhood of the Traveling Pants (Varning för spoilers). Fy fasen vad bra de filmerna är ändå. Känner att de helt klart är underskattade. Var sådan nostalgi att se dem igen.

De är så fina båda filmerna. Grät rakt igenom båda, inte för att de är sådär jättesorliga direkt, men för att de är just fina. För att vänskapen är så himla fin mellan Carmen, Bee, Tibby och Lena. För att de i grund och botten alltid finns där för varandra, och åker över land och hav för att stötta den som stöttning behöver. För att det de har är så äkta på något sätt, så genuint och vackert. Och sen bara för att de också går igenom så väldans mycket som är både sorgligt och fint.

Så jag låg där bland kuddarna och grät över Baily (ärligt grät jag mest över Baily för alltså fy fan vad sorgligt ändå) och Bees mamma och Carmens pappa och Tibby som åkte och var med Carmens mamma under förlossningen, över deras vänskap tillsammans och för att alltihop bara var så förbaskat fint.

Sedan igår fick jag min mens och insåg att, ehm, hej PMS. Plötsligt framstod det som lite mer rimligt att jag snyftat mig igenom hela Carmens pappas bröllop som inte ens var känslosamt och typ allt det andra också. Efter det insåg jag även att alla andra som tittar på filmerna kanske faktiskt inte bölar sig igenom två chickflicks om ett tjejgäng som skickar ett par jeans mellan sig. Menmen, ibland blir det så.

Hursomhelst är de fortfarande riktigt fina filmer. För att vänskapen i dem är fin, men även för att det finns en hel del fina budskap där i också. Så har ni inget att titta på i helgen så är det mitt helgtips till er. Poppa lite popcorn, ta med er en vän eller en hund eller något om ni känner för det, kryp upp i soffan med en filt (och lite näsdukar om ni råkar vara lika blödiga som jag är när jag har PMS) och kolla på filmerna. De har lite av allt.


Ha en fin helg allesammans.
Kram på er!

tisdag 8 augusti 2017

Det här med att allt tolkas

Vet ni jag har en ny plan för att börja blogga igen.

Jag ska bara tvinga mig själv att sitta ner framför datorn och skriva. Och sen får vi se vad det blir av det hela, vad som kommer ut.

Jag vet inte, det känns som om jag drar mig för att skriva någonting alls dessa dagar. Dels för att jag har ca noll insperation men också för att allt man skriver som läses av någon annan tolkas ju också. Bara för att jag säger något, betyder det inte att alla hör samma sak som jag säger. Bara för att jag skriver något betyder det inte att det uppfattas på samma sätt av alla som läser det, som det var menat när jag skrev det. Det sker alltid något där. När informationen går från en person till en annan, och just det har alltid skrämt mig lite. För tänk om folk missuppfattar det jag skriver, eller inte förstår det, eller inte gillar det.

En del av mig tänker att, va fan, då kan de väll dra till någon annan internetsida då, det är ju inte som om det är någon brist på andra ställen att hänga på på internet direkt.

Men samtidigt, lite läskigt är det ju. För, jag menar, vi vill ju bli omtyckta, visst vill vi?

Sen så är det ju typ bara två pers som läser min blogg, så förstår att det inte är en jättestor grej. Men, varje gång jag klickar på den lilla "publicera"-knappen när jag skrivit ett inlägg så skickas ändå mina ord ut i det stora oändliga universum som är internet, och sen finns de där. Finns där för alla att komma åt, och läsa, och tycka och tänka precis vad de vill om. Då måste jag stå för dem, oavsett om det bara är två personer som läser dem - och det är alltid lite lite läskigt. För tänk om folk läser något annat än det jag menade att skriva, då måste jag fortfarande stå för det. För det är mina ord.

Wow, det här blev betydligt djupare än jag trodde. Den här "tvinga mig själv att sitta ner framför datorn och skriva" det kanske funkar ändå. Håll tummarna för mig.

Godnatt mina vänner!

torsdag 27 juli 2017

Frihet kommer också med ett pris

För första gången på länge har jag inte någon plan.

För över en månad sendan gick jag ut gymnasiet. Om mindre än en månad skulle jag i vanliga fall börjat skolan igen. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, börjat skolan igen i augusti. Så har det bara alltid varit, men den här gången är saker och ting annorlunda. Den här gången tar sommaren inte slut på samma sätt som den brukar. Den här gången finns ingen bestämd väg att fortsätta följa, och det skrämmer mig mer än jag vågar erkänna. För en gångs skull vet jag inte vad som händer i höst, jag vet inte vad som händer om en månad, eller om ett halvår eller ens om ett år. Jag har ingen jäkla aning och det är läskigt som fan.

I slutet av gymnasiet snackade vi så mycket om att bli fria, men nu, när jag väl står här, känns det inte som jag hade föreställt mig. Det är först nu när jag gått ut gymnasiet som jag inser att det fanns en trygghet i att alltid veta vad som skulle hända här näst, i att ha en utstakad stig framför sig att följa. Nu är jag plötsligt ensam med ansvaret om min framtid, och det är ändå ett ganska så tungt ansvar. Frihet kommer också med ett pris. Frihet har också villkor.

Allt det här skrämmer mig, för för första gången känns det som om det är jag och bara jag som är ansvarig för vad som händer härnäst. Och jag har ingen förbaskad aning om vad jag ska göra med det ansvaret. Vad jag ska välja och hur jag ska gå vidare. Vad händer om jag väljer fel? Om jag fuckar upp? Allt det här skrämmer mig för nu måste jag ta reda på vad jag vill, och hur fan listar man ut vad man vill ha här i livet? Hur tar man reda på sånt när man är nitton år gammal och knappt ens har börjat leva än?

För första gången på länge har jag inte någon plan och det skrämmer skiten ur mig.

Kram,
Kimberly

onsdag 12 juli 2017

Varning för klyschor

Vet ni vad, jag brukade hata att vara spontan. Det gick liksom inte. Att vakna upp på morgonen och inte veta vilken tid man skulle åka iväg och möta någon - eller om man ens skulle träffas. Att sova över hos någon och bara inte ha några planer dagen efter och hänga där hela dagen. Ta saker å ting som de kommer. Inte ha allt planerat. Allt det stressade mig något otroligt.

Ärligt ger det mig fortfarande lite ångest ibland - men över lag känns det inte så jobbigt längre. Faktum är att endel av mina bästa stunder den senaste tiden har kommit av att jag varit spontan. Ibland gör jag något spontant och jag tänker att det där med att vara spontan är gravt överskattat - men andra gånger upplever man sånna där ögonblick som inte går att planera och det är ganska så fint. Jag tror att lära sig att ta livet som det kommer är en del av att växa upp, eller åtminstone för mig. Det känns som om det har fått mig att växa som människa att bli mer flexibel och inse vad som verkligen spelar roll, vilket är att vara omgiven av personer man tycker om. Och att det inte är hur detaljerade planer man har som avgör hur roligt man kommer ha. Om alla bara har en bra inställning och en gnutta fantasi kan man ha precis lika roligt ändå (Gud vad klyschigt det där lät, men det är ju sant, visst är det?).

Igår hade vi picknick med jobbet och trotts att jag inte visste vilka som skulle stanna eller hur länge vi skulle stanna eller vad vi skulle göra hade vi riktigt kul. Vi tog det som det kom, vi bara umgicks - vilket låter töntigt men det var mycket roligare än jag trodde det skulle vara. Som någon med en aning gnutta kontrollbehov måste jag lära mig att slappna av i bland och inte tro att allt kommer gå åt helvete, bara för att det inte går som jag hade tänkt mig. Jag menar, kvällen slutade med att vi satt å kelade med en kolegas kattungar klockan halv ett på natten (ärligt talat, är inte kattungar det bästa som finns). Sånt går inte riktigt att planera för.

Att ta livet som det kommer låter kanske som världens största klyscha, men när jag väl tänker på det ett tag så känns det ändå som ett jäkligt bra råd.

Kram,
Kimberly

fredag 2 juni 2017

Två skoldagar kvar

Just nu sitter jag och pluggar. Eller tja, “pluggar”. Har inte blivit så mycket gjort om jag ska vara ärlig - just nu sitter jag ju och skriver det här inlägget, vilket säger ganska mycket om hur fokuserad jag är för tillfället. Usch, jag är verkligen så färdig med allt skolarbete. Min motivation har dragit så långt åt fanders att jag inte ens vet hur jag ska hitta den längre. Kanske ligger den på en strand i grekland eller något annat varmt ställe och sippar på någon fruktig och söt drink. Helst med ett paraply, har alltid velat dricka en drink med paraply.

Jag å andra sidan ligger inte på någon strand. Jag sitter vid mitt skrivbord med hörlurarna i öronen och försöker desperat få klart den sista uppgiften innan studenten. Jag får kämpa vidare utan min motivation.

Men hur färdig jag än är med allt som ens kommer i närheten av att vara skolarbete, så känner jag mig ändå inte redo att gå ut skolan för gott. Att ta studenten. Att påriktigt vara färdig.

Jag har liksom en krypande känsla av underliggande panik. Snart är det ju slut. Över. Jag insåg idag att vi har två skoldagar kvar. TVÅ. Är inte det bland det sjukaste någonsin. Det är ju ingenting alls. Två dagar till i skolan och sen kommer allting bli annorlunda. Jag har liksom alltid gått i skolan, och snart kommer jag bara inte göra det längre.

Gud det är som att gå ut nian all over med all ångest över allt som kommer förändras och alla man kommer lämna bakom sig. Men på något sätt är det annorlunda, för nu finns inte längre någon tydlig väg att följa. Efter grundskolan var det självklart att man skulle plugga vidare på gymnasiet direkt - det gjorde ju alla. Men nu, nu kan man ju göra vad fan man vill. Och något med det är bara så skrämmande.

Förändring är läskigt. Jag gillar mitt liv som det är nu. Jag gillar att gå till skolan och jag gillar att träffa de jag träffar i skolan. Vem vet hur det kommer bli nu. Det läskiga med att tvingas till förändring när man redan har det bra, för chansen finns ju där att saker och ting kommer bli sämre. Den chansen finns alltid. Jag antar att det är därför vi så ofta vill hålla kvar vid det vi har, att det är därför vi är så rädda för att släppa taget.

Men möjligheten finns ju faktiskt där att saker och ting kan bli bättre också, visst gör den.

Två skoldagar och sedan antar jag atr det är dags för mig att ta reda exakt vad som väntar sen.

Nu ska jag försöka plugga på riktigt så jag får in den här uppgiften idag. Ha det gott!

Kram
Kimberly

lördag 13 maj 2017

Någonting som gör mig lycklig

Vet ni vad jag älskar för tillfället? Solsken. Och vet ni vad jag älskar nästan ännu mer? Vad solskenet gör med folk. Alla blir så glada och optimistiska, och plötsligt ser man folk i kjol, shorts, solgalsögon och sandaler fastän det fortfarande bara är ca 13 grader varmt ute. För att alla passar på. Plötsligt kryllar det av människor utomhus, folk promenerar, tar en glass tillsammans, eller bara sitter på en bänk någonstans och njuter. Och alla verkar så glada. Jag vet inte om det bara är jag, men det känns som om solskenet sprider en sådan glädje och jag älskar det.

Det är ändå något av det bästa med att leva i ett land med kyla större delen av året - när sommaren och värmen väl kommer, då jävlar. Alla är liksom så himla redo. Vi har längtat så mycket efter just solen så när den kommer, då kan lite solsken göra hela vår dag. Det känns som om vi tar tillvara på det så mycket som det bara går, och det är ganska fint ändå. Ja, större delen av året lever vi kanske i kyla, men fasen vad glada vi blir den delen när vi inte gör det.

Det är nästan så att den här vårsolen (om man nu fortfarande kan kalla det vår i mitten av maj? Borde ju börja dra sig mot sommar kan en tycka, men det är tamejfan inte sommarväder när det inte varit över 20 grader en endaste dag hittills) gör upp för alla månader av kyla, eller vad säger ni? Åtminstone känns det som det när man strosar fram på gatan i bländande solsken, med solglasögonen på, jackan av, doften av gräs och träd (och jag vetefan vad mer, men somrigt luktar det) i näsborrarna, och fågelkvitter i bakgrunden.

Kanske känner jag för att ta tillbaka det här i januari när man står och fryser i 17 minus med snö upp till knäna och väntar på bussen som är en halvtimme sen trotts att det enligt SLs hemsida bara är "några mindre förseningar". När man tappar känslan i fingrar och tår så fort man vistas utanför huset i lite mer än fem minuter och får ha 300 lager kläder på sig bara för att ta sig till skolan.

Men just nu? Just nu tänker jag bara passa på och njuta så mycket jag bara kan, och gå ut och ta till vara på de sista strålarna solsken.

Ha det gott allesammans!
Kram
Kimberly

måndag 8 maj 2017

Är tobaken värd det?

Visste ni att det mellan 2010 och 2012 dog 12 000 personer pågrund av tobak i Sverige. Med tanke på att det är 8736 timmar på ett år, innebär det att det dog mer än en person i timmen. Mer än en person i timmen. Bara i Sverige. Det är helt jäkla sjukt. Och då ska vi ändå komma ihåg att Sverige använder relativt lite tobak jämfört med många andra länder. I världen dör sex miljoner pågrund av tobak varje år. Delar vi det på timmar får vi nästan 687 personer i timmen.

Jag säger det igen: 687 personer i TIMMEN. Varje dag.

Alltså va? Hur jävla sjukt är inte det ändå. Och detta väljer folk, helt frivilligt? Ibland förstår jag mig verkligen inte på världen.

Sen menar jag, visst, fine, hade detta varit allt det fanns att klaga på gällande tobak, att det var skadligt för individen, då hade jag kanske kunnat lämnat det där. Folk får väl välja att göra vad fasen de vill när det gäller dem själva, även om de väljer något som långsamt tar död på dem. Även om jag personligen tycker det är ett korkat val, så vem är jag att säga vad som är rätt och fel. Din hälsa, ditt val. (Med det sagt: Kids, börja för fan aldrig använda tobak).

Men, nu är det ju långt ifrån så enkelt. Faktum är inte bara att tobak är dåligt för individen, det är dessutom extremt dåligt för miljön, bidrar till ökad fattigdom och svält, och tobaksindustrin använder sig av sjuka mängder barnarbete. Argumentet att använda tobak är något som bara skadar en själv, det håller inte längre. För det är inte bara du som tar konsekvenserna för tobaken du använder idag, de hamnar på många andra också.

"Argumentet att använda tobak är något som bara skadar en själv, det håller inte längre."

Om du som röker skulle få lungcancer vid 65 års ålder, ja då har du kanske ingen annan att skylla än dig själv. Du valde ju faktiskt att börja röka och du valde att fortsätta. Men, barnen (en halv miljon för att vara mer exakt) som jobbar på tobaksplantager för att deras föräldrar är skuldsatta och inte har råd med arbetskraft, och drabbads av nikotinförgiftning från plantorna, eller blir sjuka av det starka bekämpningsmedlen - de har inte sig själva att skylla. De hade inget val. Alla de bönder som luras skriva på komplicerade kontrakt de inte förstår som skuldbelägger dem och tvingar dem att leva kvar i fattigdom, de har inte heller sig själva att skylla.

Problemet ligger hos tobaksföretagen. De som tvingar sina anställda att använda sig av giftiga bekämpningsmedel, som rekryterar bönder genom moderna former av slaveri som skuldslaveri och kontraktsslaveri, som ser mellan fingrarna på barnarbete och som inte ser till att de som arbetar på plantagerna har tillräckligt med skydsutrustning för att inte bli sjuka. Tobaksföretagen som tjänar sjuka summor pengar på att utnyttja dem som redan har minst. Tobaksföretagen som kan fortsätta med det här för att konsumenterna, för att vi, fortsätter att köpa deras produkter.

"Tobaksföretagen som tjänar sjuka summor pengar på att utnyttja dem som redan har minst."

Jag har suttit och tänkt hela eftermiddagen, och jag kan för mitt liv inte komma på något som skulle kunna vara positivt med att använda sig av tobak, en enda sak som gör det nödvändigt eller viktigt för oss att prioritera i samhället idag. Inte en endaste (håller ni inte med får ni självklart upplysa mig om vad ni ser för positivt med det i kommentarerna, det är ju inte helt omöjligt att jag har fel). Åtminstone inte med tanke på hur förfärliga konsekvenserna är. För dig, för samhället, för världen. Så varför fortsätter folk?

Jag har inget emot folk som röker eller snusar eller på något annat sätt använder sig av tobak - jag känner att det är viktigt att få det sagt. Jag känner jättemånga hur fina personer som helst som konsumerar tobak. Det här handlar inte om att vara en bra eller dålig människa, det handlar om att göra ett val som påverkar dig själv, din omgivning och världen väldigt negativt. Jag kan respektera och älska personer trotts att de gör ett val jag själv inte alls tror på.

För i slutendan är det väll just det det handlar om. Att det är ett val. Att använda tobak är något man väljer. Och är det något du väljer, då måste du också veta vad det är du väljer, vad du stöttar. Är det något du kan stå för?

"För i slutendan är det väll just det det handlar om. Att det är ett val."

Sen ska inte jag inte få det att framstå som om jag sätter mig själv på någon pedestal. Bara för att jag inte röker eller snusar betyder inte det att jag aldrig köpt något som tillverkats av barnarbete utan mitt vetande, det är mycket möjligt. Det betyder inte att jag aldrig använt något som är dåligt för miljön eller skadligt för hälsan. Det har vi nog alla, vi är människor, ingen av oss är perfekt. Men, just tobak - jag vet inte varför det känns extra viktigt. Kanske för att det i min åsikt bara är så otroligt onödigt på alla sätt och vis. Det är så många världen över som behöver lida för att skapa en produkt som ändå bara leder till sjukdom och död. Som bidrar till fattigdom, miljöförstöring och barnarbete. Som är anledningen till att 687 personer dör i timmen.

Jag antar att vad vi alla kanske borde fråga oss är detta: Är tobaken värd det?

Avslutningsvis vill jag bara säga att all inspiration till det här inlägget kom från A Non Smoking Generation som var på vår skola förra veckan och höll i en föreläsning som heter Tobaksbarn. Ni kan läsa mer om A Non Smoking Generation och vad de gör HÄR, och läsa mer om Tobaksbarn HÄR. Det är också från dem större delen av informationen i det här inlägget kommer.

Ha det gott och gör kloka val allesammans!
Kram
Kimberly