onsdag 29 juli 2015

Ensam och världen känns långt borta

Det finns stunder då man kan känna sig så otroligt ensam.
       Stunder då det känns som om resten av världen är så långt borta, så svår att nå.
       För mig infinner sig känslan oftast väldigt, väldigt sent på kvällen. När alla andra sover, när alla ljus är nedsläckta och allt som finns är du och mörkret. För när alla sover, känns det nästan som om de går till en annan plats där man själv inte är. Och av någon anledning, ensam i ett rum mitt i natten, känns allt utanför så långt borta. Så svårt att nå, och hålla fast vid.
        För vissa känns det kanske bra. Att få lägga världen bakom sig för ett tag. För mig känns det ensamt, och...som om man blivit övergiven. Som om man är den som blivit lämnad kvar även om det inte riktigt stämmer.
       Jag är en person som oroar mig. En person som är rädd för att dö, rädd för att försvinna utan att någon märker. En sån person är jag, och allt det blir väldigt påtagligt när de där stunderna, avskurna från världen fyllda av ensamhet någon gång då och då kliver på.
       Jag vet inte varför jag berättar det här för er. Det låter hemsk, men jag vet inte. Jag tror inte det är så ovanligt att alla någon gång då och då ligger vakna, mitt i natten och känner sig övergivna, ensama eller bortglömda. Kanske inte för att man är det, men för att det är så det kan kännas när man är själv och resten av världen verkar oändligt långt bort. Eller så är det bara jag. Well, då har ni lärt er det i alla fall.
       På något sätt känns det lite intimt att berätta en sak som det här. Och kanske gör jag det bara för att jag har varit vaken sedan klockan sex, med bara lite mer än fyra timmars sömn på nacken (okej det är definitivt inte så man använder uttrycket "på nacken". Ville prova det i ett nytt sammanhang. Funkade inte. Vi går vidare). Jag är trött och mina tankar bara flödar ut ur hjärna utan något filter.
       Men kanske är det så vi människor borde vara, kanske behöver vi kasta bort våra filter ibland. Vara mer öppna, närvarande och ärliga. Jag känner mig ibland ensam och rädd mitt i natten utan någon överdriven giltig anledning. Okej, spela roll. Vi har alla våra små grejer, och vi borde dela dem med varandra.
       Mer av ett peppande tal orkar jag inte med (måste sova nu innan min hjärna pajar).

Ha det bra underbara ni. Tack för att ni lyssnar på mig.
Vi hörs snart! (Eller snart och snart, ni har väll lärt er hur ni ska definiera det vid det här laget: Med en stor nypa salt.)
Kram
Kimberly

torsdag 16 juli 2015

Varför sårar vi varandra?

I den här världen är vi alla medmänniskor. Och nu ska jag inte låtsas att jag är en ideal medmänniska eller något, men det är en grej jag funderat lite på.
       Vi sårar varandra. Om och om igen. I dagens värld, speciellt med internet är det så enkelt att vara elak. Att såra människor.  Jag menar vi är så snabba att dra slutsatser om människor. Börja kalla dem glåpord bakom deras rygg, kommentera något fullt då och då. Det är så lätt. Att sprida hat. Bara att kalla någon hora, eller ge någon en nedlåtande kommentar. Det är så skrämmande lätt, vi tänker inte ens på det. Vi ger folk stämplar utan att veta hela deras historia. 
        Men varför? Varför kalla någon något fult? Varför någonsin säga elaka saker om någon? Egentligen, vad får vi ut på det? Jag vill inte låta som om de som någonsin gjort något av det här är dåliga människor - för de är de nästan aldrig - eller som om jag själv är hundra procent oskyldig - det är nog ingen. Men varför? Tänk på det. Varför? Varför hänga på och kalla någon ett fult smeknamn bakom deras rygg (även om man tycker de förtjänat det), varför låta en nedvärderande kommentar slinka ut (även om den kanske är sann i era ögon)? Varför säga eller kommentera något som kan såra?
       Som sagt vill jag absolut inte att hänga ut någon eller få det att kännas som om jag pekar ut dig på andra sidan skärmen. Tänk inte bara på er själva, tänk över hela världen. Tänk på alla som får höra något elakt varje dag, tänk på alla som blir kallade glåpord och som blir nedvärderade. Varför händer det?
       Varför ska vi skada varandra? Vad är poängen? Vad får vi ut av det?
       Vår värld är så fylld av överflödigt hat. Hat över personer man inte ens känner, hat över personer man kanske aldrig ens träffat, eller som är missförstådda. Hat över människor som kanske aldrig ens gjort en något. Så varför? Det är värt att ägna en tanke.

Nu ska jag sova, så godnatt på er allihopa.
Ta hand om varandra.

Kram
Kimberly

måndag 13 juli 2015

Känslan av en gammal känsla

Ni vet när man helt plötsligt känner en "gammal" känsla.
       Typ att man känner en lukt och så minns man något, men det är inte minnet som kommer över en, utan känslan av lukten och minnet. Man återupplever känslan. Som ett minne, fast ändå inte. Lite som en flashbak, men på samma gång absolut inte. Mer som om något från dit förflutna kommer tillbaka och ger dig en kram och du känner den där doften som alltid omger personen och plötsligt, med den svämar alla dina känslor för personen över dig. (Jag vet att jag har hängt upp mig fett mycket på lukt nu, men det kan vara något annat också. En rörelse, något man gör, eller en annan känsla.)
        Gud vad svårt det är att förklara. Det är minnet av en känsla snarare än en händelse. Känslan behöver inte ens vara kopplat till ett minne det är bara en känsla, som du vet att du har känt och vagt att du upplevt den si eller så och den bara virar in dig i en mjuk filt av virvlande känslor. Som också är minnen (och kanske händelser, men måste ej vara det). Om det nu låter sånär rimligt.
        Herre Gud vad det här var svårt att förklara. Ibland när jag försöker få folk att förstå något gör jag ett så dåligt jobb att jag känner mig galen... Förstår ni vad jag menar då? Man har den här grejen man verkligen vill att någon ska förstå (som känslan) och så försöker man förklara men de förstår inte och så trasslar man in sig i sina egna förklaringar, tillslut desperat för att man bara vill att de ska fatta. Så man börjar gå till överdrift och komma med konstiga liknelser tills den där känslan kommer över en att: Jag låter rent ut galen.
        Så då slutar man försöka förklara. För man kommer ingenstans och man ser redan ut att höra hemma på psyket och finns ju ingen anledning att göra det ännu värre liksom.
        Nu har jag trasslat in mig igen. Jag ville bara verkligen förmedla känslan av när en känsla kommer tillbaka till en. Kände det idag påväg hem från bussen. Det luktade sommar eller, sommarkväll, för att vara exakt. Träd, och gräs och kylig luft och sommar. Och plötsligt bara mindes jag den lukten från något (vet inte ens vad) och plötsligt bara mindes jag vagt några ansikten och platser och en känsla av lycka och glädje och frihet kom över mig. Och det var inget som kom där och då med minnena, det var ingen dejavu. Det var känslan som kom över mig som ett minne, och förde med sig bildena av ansiktena och platserna. Inte tvärtom. Det var inte minnena som frambringade känslan. Fast ändå, var känslan i sig ett minne. Men inte av en direkt händelse...bara av en annan tid. Av det förflutna.
       Hoppas inte ni tycker jag låter galen . Om ni känner igen er får ni ju gärna höra av mig så jag vet att jag inte är ensam i alla fall.

All lycka och kärlek och frihet till er alla i dessa sommardagar.
Kram
Kimberly

måndag 6 juli 2015

Naivt att tro på en god värld?

Hej på er :) Ledsen att det blivit så lite uppdateringar. Inne i en av mina bloggar-inte-på-fler-veckor-svacka. Ni som har hängt med ett tag vet att det händer. Jag bara försvinner, och sen en dag är jag tillbaka som gubben i lådan och sedan borta igen. Som den där släktingen som ingen någonsin riktigt vet var hen håller hus någonstans, men som då och då plötsligt dyker upp på tröskeln och som man och stannar för en tid innan hen plötsligt är borta igen. En charmig sådan dock. Som är värd att vänta på. Eller vad säger ni?
       I alla fall kanske dags att komma till dagens tema (har faktiskt ett tema, eller ett ämne åtminstone den här gången!)
       Jag har många gånger i mitt liv blivit kallad naiv. Och jag erkänner det, jag är naiv. Men jag ser det inte som något dåligt. Jag vet inte hur det är med er, och jag är inte helt säker hur det är med alla som kallat mig naiv heller, men det känns inte alltid som en komplimang. Inte dåligt heller vid alla tillfällen, för visso. Men inte alltid bra (absolut inget illa menat mot alla er som kallat mig naiv, jag vet att ni menar väll, känner bara att jag vill förklara min egen inställning till naiv lite djupare)
       Grejen är den att jag tycker naiv är något bra. Jag ser det kanske inte som en komplimang, men som som något som absolut inte behöver vara dåligt. Åtminstone inte i mitt fall.
       Naiv är många gånger samma sak som optimistiskt, fast kanske lite väl optimistisk i mångas ögon. När det kommer till mig är det troligtvis min livssyn folk syftar på när adjektivet naiv eller optimistisk dyker upp. Jag tror på det goda i världen. Visst, vår värld är fylld av dåliga saker, av svek, sorg, smärta och orättvisor. Vår värld är en värld där många hemska saker förekommer, men jag tror inte världen i sig själv är varken hemsk eller dålig - för det är en viktig skillnad. På en hemsk värld och en värld där hemska saker förekommer. Och jag väljer att tro på det goda i världen. På all kärlek, vänskap, lycka, glädje och hopp som den innehåller. För det är det viktiga, det vi borde lägga vårt fokus på. Det dåliga finns där, absolut. Men det är inte allt, och de är långt ifrån allt som spelar roll. Kärlek är så mycket viktigare än hat, så mycket mer fyllt av styrka - det är vad vi måste minnas.
       Jag tror på en god värld med goda människor. Kanske kommer världen en dag motbevisa mig - jag är trotts allt inte allt för gammal. Men än så länge är det vad jag tror på och kanske gör det mig naiv - men i sådana fall är jag stolt över att vara naiv. För världen är en mer underbar plats än den är hemsk. Mer fylld med godhet än ondska. I alla fall är det så jag väljer att se på det. Och i slutendan är väl det det viktigaste, hur vi väljer att se världen. Vad vi väljer att tro på?

Godnatt
Kram
Kimberly

fredag 26 juni 2015

Inspiration

Ibland kan jag känna inspirationen inne i mig. Viljan. Glädjen. Orden som bara väntar att få flöda ut, bli till bläck på pappret. Måla upp mästervärk, ge liv till känslor och sammanhang. Jag kan känna dem, hoppfullt väntande.
       Ändå händer inget. Inte en enda mening kan jag få ur mig. Inget.
       Inspirationen byggs upp inuti mig men den kommer inte ut. Det tar stopp, som om en prop någonstans klogar igen flödet. Den byggs upp och bryts ner. Och det är så frustrerande att vilja, att verkligen vilja, men inte kunna göra något åt det. 

       Tillslut flyter inspirationen undan, som om den aldrig var där.
_____

Sådär jag, nu fick ni ta del av min lite mer dramatiska sida. Härligt. Hoppas ni har det gott.
Kram
Kimberly

torsdag 18 juni 2015

5 dagar = tusen sidor = ??

Så. Det är sent - typ mitt i natten för att vara mer exakt - och här sitter jag igen. Och bloggar. Vilken överraskning.
       På sista tiden har jag varit väldigt upptagen med min boklogg och jag är ledsen att det har satt den här bloggen i andra hand - men även utan min bokblogg att tänka på hade det troligtvis inte blivit många inlägg här. Jag bloggar bara när jag känner mig inspererad eller när jag har något speciellt att framföra. Eller ibland bara helt utan anledning (som ikväll) men för att jag ändå vill. För att en liten röst i mig bara viskar "blogga, blogga, blogga!" (oken inte riktigt så men försökte göra det lite bildligt). Vill dock bara framföra hur tidskrävan det är att ha en bokblogg. Jag menar de senaste fem dagarna har jag läst uppemot tusen sidor. Tusen!! Låt det sjunka in. Låt alla timmar det tar, sjunka in. Och vad jag jag fått ut? En tripp till biblioteket kånkandes på massa böcker och tre bokrecensioner. Sååå värt det, eller hur - och svär på att hälften av er säkert tycker jag är korkad. Varför ta sig igenom tusen sidor på fem dagar bara för att kunna skriva tre bokrecensioner (okej ska vi vara noga är det bara två, den tredje har jag inte kommit längre än några ord på - men den är påväg!) - bokrecensioner är ju typ skolarbete. Frivilligt skolarbete? Hm, nja - nej. Inte riktigt. Inte för en bokälskare i alla fall.
       Jag gillar att skriva bokrecensioner för att det är ett sätt för mig att lära mig av boken, utvärdera den och förstå den - och förstå min egen uppfattning om den. Som någon som bokbloggat i några år (av och på visserligligen men ändå) så kommer det ganska naturligt. Det är lite som när man provar ett nytt recept och skriver ner vad man tycker om det och vad man kanske borde ändra till nästa gång. Men jag gör det också för att dela med mig till boksamhället, för att kanske inspirera andra till att läsa. Och för att få recensions ex (inte fått några än dåra men det kommer. Troligtvis. Får vi hoppas). Jag menar vem vill inte ha gratis böcker som de ändå tänker recensera (okej inser att alla inte vill det kanske, men jag vill det i alla fall). Och så tjänar jag typ 70 över varje gång någon klickar på en av alla mina länkar i mina bokinlägg vilket gör att de där tusen sidorna vid de här laget har tjänat mig typ sju kronor. Jag menar wow - stenrik. Typ så jag kan köpa en klubba eller ett äpple. Verkligen otroligt mycket pengar för tiden det tar att läsa tusen sidor. Sa jag stenrik?
       Sen råkar det ju faktiskt vara så att jag inte bara gillar att recensera böcker som någon annan udda nörd, jag älskar också att läsa (kunde ni aldrig gissa va) Att begrava sig i tusen sidor är som att få sväva in i en annan värld. Att i timtal få följa med på äventyr och sommarromanser och jag vet inte. Det är något speciellt med att bara hämningslöst få dyka in i en bok. Inte läsa en kvart på bussen på morgonen medan man försöker att hålla ögon öppna, utan verkligen bara få sitta där uppkrupen i en solstol eller i ett hav av kuddar och bara läsa tills det nästan känns som du klivit in i världen på pappret, som om du är där med karaktärerna. Det låter askonstigt och kanske ganska rubbat för er som inte läser - men ni som någonsin upplevt magin av böcker vet vad jag snackar om och det är förbaskat underbart.
       Nu ska jag sova - det är trotts allt mitt i natten

Ha det gott
Kram
Kimberly

p.s inser att det här troligtvis är sådant som hör hemma på min bokblogg, men det här också hemma här, för det är jag och mina funderingar liksom. Hänger ni med?
       Jag är verkligen trött... Godnatt.

söndag 7 juni 2015

Tänker för mycket?

Ibland tror jag att jag tänker för mycket.
       Jag tänker och tänker och tänker. Jag gissar och föreställer mig och tror. Jag övertänker och analyserar. På sätt och vis är det bra. Det hjälper mig att se konsekvenserna, att bedöma mitt handlande, att inte kasta mig huvudstupa in i saker jag senare kommer att ångra.
        Men ibland är jag lite rädd att det hindrar mig ifrån att leva. Jag tänker så mycket att jag tvekar och i slutändan kanske inte gör. Jag tror inte jag är den enda - jag tror de flesta av oss övertänker och troligtvis är det så det borde vara. Genom alla tider har man varit tvungen att tänka på konsekvenserna före man handlar, och ju intelligentare vi blivit, ju mer kapabla till att göra det har vi också blivit och ju mer har vi tänkt. Åtminstone är det min teori.
        Det är bra att vi tänker igenom saker och ting, och i slutendan är vi troligtvis glada att vi gjorde det. Eller så önskar vi att vi hade tagit fler chanser, att vi gjort mer av allt det där dumma som vi ångrade då, men log när senare tänkte tillbaka på. Det är svårt att säga hur vi kommer att känna om tio år. Om vi kommer vara glada att vi tänkte eller inte - men kanske spelar det ändå ingen roll. Det viktigaste tror jag är att vi gör vad som känns bäst i nuet. Att vi tänker men inte glömmer bort att leva. Att vi tar chanser men inte är dumdristiga. För en bara aningen galen idé kan slå fel. Ibland kan man tro att man lever när man egentligen bara förstör sin framtid för man bestämde sig för att göra något dumt utan att se konsekvenserna. Tänker man hela tiden missar man kanske chansen, men man kan inte ta den utan att tänka heller.

Gör kloka val (eller något)!
Kram
Kimberly

Några GIFar för att lyfta upp er söndag










lördag 6 juni 2015

Aldrig Bara Ord

Hej på er! Som ni kanske vet är jag en total boknörd! Jag älskar att läsa böcker, jag älskar att citera böcker, jag älskar att prata om böcker och jag älskar att blogga om böcker - därför har jag nu startat en bokblogg: aldrigbaraord.blogspot.se. Så älskar ni också böcker så titta in så kan vi glädjas över magin i litteratur. Om ni inte älskar böcker...jadu, då kan ni alltid titta in i alla fall, men annars kommer jag ju fortsätta blogga på här så ni blir inte av med mig för det!! Men slå gärna ett getöga som sagt (Gud vilket fult utryck det där är på fullaste allvar - men kan inte göra annat än älska det bara lite ändå. Det finns någon typ av charm över fula konstiga uttryck som kom till i en annan tid. De är udda och konstiga och lite charmiga. Så jag försöker använda mig av dem ändå ibland. Bara för att.)

Jag kände också såhär: Jag vet inte om det är någon annan än jag som finner namnet Aldrig Bara Ord lite udda? Man är fri att tolka det som man vill men såhär tänkte jag när jag valde det: 1) flera andra domännamn var redan upptagna 2) Böcker är aldrig bara ord. De kanske är uppbyggda av bokstäver och punkter och mellanslag som bildar ord och meningar - men  de är inte enbart vad de består av. Böcker är känslor, de är äventyr, resor, perspektiv, erfarenheter, vänskaper. De är fyllda av liv, av alla dessa fantastiska saker som ord är med och skapar - men böcker är aldrig bara de orden. De är alltid mer - så mycket mer. (Och ja, det svider lite att erkänna det, men till och med dåliga böcker är inte bara ord).

Så kolla in min bokblogg och ha det toppen!
Kram
Kimberly


fredag 5 juni 2015

Jag kommer med solsken till dig!

Så nu har jag skaffat Bloglovin! Så om någon av er har det adda mig så blir jag glad! (ni kan göra det i vänsterspalten *hint, hint*). Annars kan ni klicka på länken HÄR.
     
För övrigt händer det inte mycket i mitt liv. Jag älskar dock att sommaren är här - äntligen! Det här är vad som ändå är vad som är så fantastiskt med Sverige: Större delen av året lever vi kanske i kyla och med grådaskigt väder och det suger. Men sen kommer solen fram en dag som denna och alla blir så lyckliga! Efter att så lång tid har gått med dåligt väder så kommer solen! Det känns som om vi uppskattar och tar till vara på det mer, som om vi värdesätter det på ett helt annat sätt än om vi skulle ha sol året om och jag älskar det. Glädjen det väcker i oss, hur lite solsken kan göra hela vår dag bara för att vi lever i mestadels kalla och mulna Sverige. Verkligen upplyftande!
       Man måste se det positiva hörni (Notis: framtill ca en månad sedan skrev jag alltid hörni som hurrni...jag levde i tron att det var hundra procent rätt och ingen påpekade något - fram tills för kanske en månad sedan. Nu vet jag att det är hörni och att min livssyn alltid har varit lite sned, ber om ursäkt för det.)
        Det är en annan sak jag funderat på hörni (ser ni!! Rättstavat!!). Gillar ni långa inlägg eller korta inlägg? Jag hör så olika från olika hål - vissa tycker det är enklare att läsa inlägg med lite mindre text, medan jag själv kan känna att det är lite av charmen med den här bloggen - just att den har långa utförliga inlägg. Så nu är jag lite intresserade av vad ni som faktiskt läser den tycker!! Så ni får jättegärna kommentera om ni är sugna så blir jag glad!
       Tills vi ses nästa gång; ha det underbart och njut av solen!

Kram
Kimberly

torsdag 4 juni 2015

Allt kommer bli okej

Ibland får jag bara känslan av att allt kommer att lösa sig. På något sätt kommer det att bli okej. Det spelar ingen roll om man inte vet vart man är påväg, man kommer finna ett sätt att komma fram på ändå. Det är okej att vara vilse, det innebär inte att du inte kommer hitta en väg.
        I slutändan kommer det bli okej - alltid okej.

(bilden är tagen från tumblr: http://itzabz.tumblr.com/)

Kram
Kimberly

onsdag 3 juni 2015

He will make the face of heaven so fine


“When he shall die,
Take him and cut him out in little stars,
And he will make the face of heaven so fine
That all the world will be in love with night
And pay no worship to the garish sun.”

- William Shakespeare, Romeo and Juliet 
Jag är en cheesy romantiker och besatt av citat vilket av någon anledning känns väldigt ovanligt i vår generation. Men jag gör vad jag kan för att bidra till att breddad den generella kulturella kunskapen. Genom att citerar Shakespeare. Japp. Om jag nu ens kan göra det. Ärligt så var det här bara ett fint citat jag hörde i en film - läser inte mycket Shakespeare (vet vilken besvikelse). Men önskar nästan att jag kunde göra det, han verkar ha varit en man som bara på otroligt många känslor och han målade världen i ett brett spektrum av färger. Kanske ska leta upp mer av honom.
       Det är ett fint citat i alla fall. Vi kanske kan nöja oss med det.

Kram
Kimberly

tisdag 2 juni 2015

Mörkrets falska trygghet


"Ordet lämnar mina läppar innan jag ens hunnit tänka igenom det. Jag vet inte varför jag sa det. Kanske för att det är sent och jag fortfarande skakar, och hans närhet kanske kan jaga bort mina mardrömmar. Eller kanske för att jag är svag och sörjer och behöver en vän just nu. Jag vet inte. Men det är någonting med mörkret, med stillheten i den här timmen tror jag, som skapar ett alldeles eget språk. Det finns en märklig sorts frihet i mörkret; en fruktansvärd sårbarhet som vi tillåter oss själv i exakt fel ögonblick, när mörkret lurar oss att tro att det ska bevara våra hemligheter. Vi glömmer att svartheten inte är en filt, vi glömmer att solen snart går upp igen. Och för stunden känner vi oss modiga nog att säga sådant vi aldrig skulle säga i ljuset."
- Ur: Sätt mig i brand! av Tahereh Mafi 

Det är mirakulöst hur mycket jag relaterar till nedre delen av det här stycket. Äntligen någon som lyckats sätta exakta ord på varför det ibland känns så mycket enklare att dela hemligheter, att vara sårbar i mörkret.
        Så ja... kanske kan ni också relatera?

Ha det gott!
Kram
Kimberly

Psst! Rekommenderar Tahereh  Mafis böcker något enormt! Så otroligt bra, hon är en fantastisk författare som skriver om många av livets frågor som är bra att ta upp. Plus att de innehåller superkrafter - och vem älskar inte superkrafter?

måndag 1 juni 2015

För trött för att ge detta inlägg en ordentlig titel

Vet ni kära läsare jag har skaffat mig ett nytt mål i livet.
       Jag ska bli professionell bloggare! Hur det ska gå till vet jag inte riktigt än, men ville bara meddela er. Dela med mig av mina visioner och sådär.
       Nu ska jag gå och ta tag i det sista av mitt skolarbete innan jag äntligen får sommarlov. Det ska bli så skönt - ni anar inte hur trött jag är. Inte bara trött som i att jag får för lite sömn utan trött som om jag inte har någon ork för något.
       Ja, det är precis lika deprimerande som det låter. Och samtidigt inte. Troligen förstår större delen av alla studenter mig där ute. Det är inte det att man kanske har super mycket skolarbete varje dag - det är det ständiga tempot som tillslut bara når fram till en och såhär i slutspurten inför sommaren är man helt...slut. Färdig. Mörbultad. Trött.
       Att vara ungdom är helt underbart. Visst är det.
       En dag lovar jag att vi ångrar att vi inte uppskakade det mer för att vi var för upptagna av att vara trötta. Men den dagen kommer - den är inte här än och för tillfället är jag för slut för att ta tag i det. Ser ni den onda cirkeln som håller på att byggas upp här?
       Jag ska i alla fall bli professionell bloggare nu när skolarbetet äntligen börjar minska och sommaren drar igång tänkte jag, så det ska bli spännande. Verkligen kul. Om jag nu blir det vill säga. Håller er uppdaterade. Tills dess, försök att inte vara allt för mörbultade av skolan så hörs vi.

Kram
Kimberly

Du vet väl om att du är värdefull?

Att växa upp är komplicerat, och även om du ständigt är omgiven av fantastiska människor medan du gör det, är det samtidigt något du åtminstone delvis måste göra ensam. Att växa upp handlar om att börja ta ansvar för sig själv, om att fatta egna beslut och inse konsekvenserna kring dem. Det är när du växer upp som du inser att världen inte kretsar kring dig, att du inte är någon mittpunkt och att universum kanske aldrig ens upptäckt din existens. Betyder det att du är värdelös? Absolut inte. Det innebär bara att livet handlar om så otroligt mycket mer än bara du som individ och ibland måste vi lära oss att se bortom oss själva, se den större bilden. Se att vissa saker inte händer på grund av oss, de kanske inte beror på eller involverar oss i huvudtaget. Och det är okej. Det är så det är att leva - det är så det är att växa upp. För livet handlar inte bara om oss, det handlar om alla miljontals människor vi har omkring oss varje dag. Det handlar om våra vänner och vår familj och främlingarna vi möter på bussen och vi är inte mittpunkten i deras universum, även om vi kanske är det i vårat eget.
       Att växa upp är otroligt komplicerat och det handla om så mycket mer, saker som jag troligtvis inte ens är närheten av att lista ut än. Jag är bara sjutton trotts allt. Vad jag vet är att vi alla är inte lika värdefulla som vi alltid tror och samtidigt är vi så otroligt mycket mer värda än vi någonsin kan föreställa oss. Och det här låter assnurrigt - jag vet. Men tänk på det så tror jag ni kommer fatta vad jag menar. Jag ser det lite som poesi, ni får tolka det som ni vill. Men vad jag försöker säga lite är nog bara att vad vi gör, hur vi beter oss - egentligen är det nog inte många som bryr sig om det. Vi är inte mittpunkten i deras vardag, och våra val spelar inte dem någon roll. Samtidigt är vi så otroligt viktiga för så otroligt många personer, personer som förlitar sig på oss, som bryr sig om oss och som har satt sin tilltro till oss och och det är bland det mest värdefulla som finns. Underskatta inte andras kärlek och tillit till dig. Du är värdefull, även om världen inte kretsar kring dig.

Ta hand om er
Kram
Kimberly

lördag 16 maj 2015

Ett intressant stycke...


"Vi är synonymer men inte identiska.
       Synonymer känner varandra som gamla kollegor, som vänner som har sett världen tillsammans. De berättar historier, minns sitt ursprung och glömmer att även om de är lika är de väldigt olika, och även om de delar vissa egenskaper kan den ena aldrig bli den andra. För en tyst natt ät inte det samma som en ljudlös, en stadig man är inte det samma som en stabil, och ett klart sken är inte det samma som ett strålande, för deras sätt att kila sig in i en mening förändrar allting.
       De är inte identiska."
       - Tahereh Mafi, Rädda mig inte! (s.101-102)
       (En bok jag varmt kan rekommendera)

söndag 10 maj 2015

Ta chansen

Jag har aldrig riktigt gillat det där telesättet - att man bara ångrar chanserna man inte tar. Jag har alltid känt att man mycket väl kan ångra även de chanser man tar och att det helt enkelt är bättre om vissa chanser bara får glida förbi - utan att man uppmärksammar dem.
       Men jag tror jag börjar förstå vad det där talesättet handlar om. Det handlar inte om att det är bättre att ta alla chanser, det handlar om att om man inte tar en chans får man heller aldrig veta. Och det är bättre att veta - oavsätt om det suger att ta den där chansen. För då vet du åtminstone att den suger. Då behöver du inte hänga upp dig på den och alltid undra vad som kunde ha hänt om du tagit den.
       Därför är det bättre att ta chanserna när de kommer - inte för att de alltid är bra, utan för att då får du bestämma själv vad du tycker om dem. Du får bilda din egen uppfattning och du vet att du provade. Sen om de inte är bra då vet du åtminstone det, då slipper du undra. Då slipper du må dåligt över att du aldrig vågade prova. Och det är värt ganska mycket. Det är därför du ångrar chanserna du inte tog - för att du aldrig får veta vad du missade.

Kram
Kimberly

fredag 8 maj 2015

Okontrollerbart

Vissa saker kan vi inte förändra. Det spelar ingen roll hur mycket man vill, det spelar ingen roll alls. Ibland finns det bara inget man kan göra.
       Som människor tror jag att vi alltid vill ha kontroll (haha känns som jag följer ett tema med tanke på mitt förra inlägg). När något är viktigt för oss vill vi kunna påverka, annars känner vi oss små. Hjälplösa. Och det är inga roliga känslor - att vara hjälplös när det inte finns något man kan göra fastän man så gärna vill. Det suger. Men ibland är det bara så det är. Ibland är det livet. Livet är okontrollerbart och saker och ting blir inte alltid som man vill. Ibland  slår det en i magen och man får inte ens chansen att försvara sig. Jag är ledsen men det är livet (oj det där lät så mycket drygare än vad jag tänkte att det skulle göra. Föreställ er det mer milt, som en vis, gammal rar gammelmormor som alltid bakar kakor säger det. Så är det meningen att det ska låta - om nu en text kan låta, men ni fattar. Förhoppningsvis.)
       Och nu insåg jag just hur 100% deprimerande det här lät. Men livet är inte bara bra. Ibland är det deprimerande - men i slutändan är det allt vi har (oj hur många gånger har jag inte skrivit det på den här bloggen - måste sluta upprepa mig! Men vissa saker kan jag bara inte undvika att återgå till för de är viktiga). Men i alla fall, det var inte poängen. Poängen är att ibland finns det inget vi kan göra, och även om det kanske låter hemskt så är det kanske också på något sätt lite bra. För skulle vi ha kontroll över allt - skulle det alltid finnas något att göra - skulle vi verkligen alltid orka göra det? Alltid orka fixa eller inte fixa allt? När vi inte har kontrollen så har vi inte heller ansvaret - åtminstone kan vi lägga över det på någon annan. För de sakerna vi inte kan förändra - de är inte heller vårt fel. Och kanske är det på något sätt en tröst. Att inte alltid ha kontrollen innebär också att inte alltid ha ansvaret.

Ibland undrar jag om jag ska börja publicera dikter på den här bloggen - inte för att jag är överdrivet bra eller så, men det är kul (ja, jag skrev just att dikter är kul, även om kul kanske inte är det ultimata adjektivet för att beskriva det så ja, dikter kan vara kul. Lev med det, jag är en sååådan nörd #döminte) sen tänker jag att - vem fasen kommer uppskatta mina amatördikter liksom, och hur mobbad kan jag inte bli om min blogg plötsligt förvandlas till en mycket sämre, mycket flummigare och ja... sämre version av Edgar Allen Poe (Ha! Vem försöker jag lura som om jag ens skulle komma i närheten av en känd poet!??!!)? Kan inte lista ut om det är värt det eller ej, men är ni intresserade får ni gärna kommentera :) Och får jag inga kommentarer så får vi väl se vad jag känner för i framtiden - om jag vill bli en sämre, hackigare, ocharmigare, mindre talangfylld Edgar Allen Poe - amatör (åter igen - Ha!)

Ha det gott till nästa gång
Kram
Kimberly

onsdag 6 maj 2015

Tro, hopp och vidskeplighet?

Varför vi tror på ödet, varför vi är vidskepliga - kanske är det för att vi innerst inne vet att vi inte har alla lösningar. Att allt inte är upp till oss och att det finns vissa saker vi inte kan kontrollera. Att tro på något större då, att hoppas att ödet har ett finger med i spelet ger oss någon form av trygget. Att tro på det - oavsett om det innebär att ta i trä, inte kliva på sprickorna i asfalten, alltid känna på handtaget för att kontrollera att ni låst dörren eller använda er tur-penna på proven - oavsett vad det är eller vad ni vill kalla det, tvångstankar, vidskeplighet, ödet, så finns det något vi (nästan) alla gör. För det får oss att känna det som om vi har någon liten ynka kontroll över alla de där sakerna vi inte kan kontrollera. Även om det inte funkar har vi åtminstone gjort något och det är bättre än inget. Och ibland känns det bara bra att tro att man kan påverka även när man inte kan det. Att hoppas. Lägga sin tilltro till något.
       Inte för att man egentligen tror att ta i trä faktiskt kommer förändra något på riktigt. Att ta i trä kommer inte stoppa mig från att misslyckas på provet om jag ändå inte pluggar. Men det känns ändå bra. Att ha gjort något. Man får in sina rutiner och de känns bra. De ger en trygghet, en känsla av pyttelite kontroll i en värld full av okontrollerbara saker, full av obesvarade frågor vi inte alltid kan lösa.
       Personligen tror jag ändå inte det är bortkastat att tro. Visst, det kanske inte får dig att lyckas på provet om du inte kan något alls - men det kanske får dig att lyckas en gnutta bättre än om du inte hade hoppats - för det får dig att tro att du kan lyckas. Det spelar egentligen ingen roll om vi kliver över sprickorna i asfalten eller inte - det är vår tro som spelar roll. Kanske låter jag jätteflummig men jag tror att vår tro och vårt hopp kan påverka. Hur vet jag inte riktigt men det spelar roll.
       Så vad ni än tror på, vilka tvångstankar eller vilka vidskepliga vanor ni än har - känns de bra så ha dem (är de inte bra dock så kanske det kan vara värt att överväga om ni kan tro på något annat sätt - ingen borde ha tvångstankar som utvecklar skadliga vanor). Tro är viktigt, så ge inte upp om hoppet.

Vi hörs snart
Kram
Kimberly

tisdag 5 maj 2015

Få inte människorna omkring dig att känna sig små

Jag borde så redan sova. Men det gör jag inte. Istället skriver jag det här. Alltid härligt med lika förnuftiga val.
       Nej jag ville bara hoppa in här (sämst uttryckt men okej) och uppmana alla att vara lite mer ödmjuka. Vi lever i en hård värld och då det är viktigt att vi alltid försöker lyfta upp våra medmänniskor istället för att trycka ner dem (skitsamma om det är en hård värld - det är alltid viktigt. Inte för att vi har någon annan värld att leva i men endå). Inte för att jag tror att ni alla alltid trycker ner era medmänniskor (jag hoppas för Guds skull inte det i alla fall) men det kan vara så lätt att låta en nedlåtande kommentar slinka ur en. Eller att man bara är lite otrevlig eller liknande. Och det är okej att ha en dålig dag - men snälla lyft upp istället för att trycka ner. För mig känns det jätteviktigt att man inte ska få människorna runt omkring en att känna sig små (speciellt inte familj och vänner!), utan tvärt om. Vara vänlig, upplyftande och omtänksam. Ödmjuk. Ibland är det svårt och troligtvis är jag också nedlåtande ibland utan att ens inse det - men tycker det är värt att försöka.

Ta hand om varandra så hörs vi snart
Kram
Kimberly

måndag 4 maj 2015

Vi förstör det enda hem vi har

Ibland blir jag riktigt rädd för hur illa vi människor har ställt till det för oss. Vi förstör vår egen planet. Vårt hem. Och det är så många som inte ens inser det, som inte tar det på allvar. Isarna smälter, vi förgiftar vår egen mat och låter våra egna medmänniskor svälta. Vi tar och tar och tar av naturen men vi ger alldeles för lite tillbaka. Vi har blivit giriga och själviska och det kommer så småningom troligtvis innebära slutet för oss. Bara för att vi vägrar inse hur illa allt ligger till. För att vi ignorerar sanningen och inte tar på oss vårt ansvar.
       Jorden är allt vi har och vi håller på att krossa den. Vi. Allihopa. Det här är vårt ansvar och vi måste agera nu. Innan det är försent. Innan allt är bortom räddning. Innan vi sitter så långt ner i skiten att vi inte längre kan ta oss ut.
       Jag vet att det här låter hemskt och att jag låter väldigt påstridig (och ja videon i förra inlägget inspirerade mig lite, bara lite) - men det här är så extremt viktigt. Som han i videon sa: "Whatever you're fighting for: racism or poverty, feminism, gay rights or any type of equality - it wont mater in the least. Because if we don't all work together to save the environment, we will be equally extinct."
       Det spelar ingen roll vad vi kämpar för. Vad vi vill förändra i världen. Om vi inte alla räddar den enda jord vi har, så kommer inget av det spela någon större roll i slutendan ändå. Vi kan kämpa för en hur bra framtid vi vill, men om vi fortsätter förstöra miljön som vi gör idag, är det inte säkert att vi ens har någon framtid i huvudtaget.
       Jag vet att man inte förändrar världen över en natt. Men man kan förändra den. Vi kan förändra den (är jag naiv? Ja. Men har jag rätt? Ja (troligtvis i alla fall)) - tillsammans. Börja med att göra det ni kan. Här och nu, idag. Saker som släck alla lampor ni inte behöver ha tända, eller dra ut alla kontakter som ni inte använder. Ät minst en köttfri middag i veckan. Källsortera (släng vindruvsförpackningarna och tandkrämstuberna i plastinsamlingen och alla gamla tidningar i pappersinsamlingen). Lämna bilen hemma på fredagar och ta bussen. Duscha några minuter snabbare. Stäng av kranen medan ni borstar tänderna. Köp kanske lite mindre smink eller kläder eller något annat den här månaden, så du istället kan köpa ekologiska grönsaker.
       Och har ni ännu mer tid över - sprid den här informationen. Bjud in ännu fler i kampen. Mejla er lokala matbutik och be om större ekologiskt utval. Mejla SL och be om utökad busstrafik så du enklare kan ta bussen och på så sätt kan lämna bilen hemma oftare. Mejla din kommun, menjla politiker och be att de verkligen tar tag i miljöproblemet. Jag vet att det ofta känns som om miljön inte är vårt ansvar, som om de som sitter över våra huvuden, de som tar alla de viktiga besluten borde ta tag i det här. Det är inte vi som ska behöva lägga om hela vår vardag för att ta bussen istället för bilen bara för att de inte löser miljöproblemen. Men om de inte tar sitt ansvar är det upp till oss att visa för dem att det är vad vi vill att de gör. Politikernas uppgift är att representera folket. Vi är folket. Vill vi att de ska ta tag i miljöfrågorna måste vi visa dem det (på ett 100% fredligt sätt självklart, som mejl. Mejl är bra).
       Dessutom är miljön alla vårs ansvar. Ditt, mitt och politikernas. Allas. Vi kan inte skylla ifrån oss och de kan inte skylla ifrån sig, för vi måste alla göra vårt.

Kämpa på hurrni så hörs vi snart
Kram
Kimberly

P.S jag är inte jätteinsatt - jag är ingen expert. Jag är bara en tjej på 17 år som vädjar till er alla där ute i världen: Få upp ögonen och gör det ni kan innan det är försent. Snälla (100% fredligt som sagt - självklart. Alltid fredligt).

tisdag 28 april 2015

I'm sorry we put profit above people



Vet att det här nästan är något i stil med reklam och propaganda. Men skit i det. Lyssna på det han säger. Lyssna på hur vi förstör vår planet. Hur vi förgör vår egen framtid. Vi allihopa. Varje dag. Varje sekund.

"The thing about truth is that it can be denied, not avoided."

söndag 19 april 2015

Amor Vincit Omnia

Hur mår ni kära läsare? Klockan är nu 00:05 - alltså har klockan precis slagit över till söndag. Och redan är min söndagsångest igång. Gud det är verkligen något med småtimmarna som gör en känslosam - sen huruvida midnatt kan kallas "småtimmarna" är ju diskutabelt men jaja. Finns viktigare saker att ägna tankarna åt.

Jag har något av en filosofi jag lever efter: Amor Vincit Omnia - Kärlek övervinner allt. Kanske är det lite naivt - och jag får väl erkänna att jag är lite naiv. Men jag tror på det. Att kärlek är det viktigaste vi har och att vi med det kan ta oss igenom vad som helst.
        Jag är inte religös. Jag tror inte på någon Gud. Men på något sätt kan man kanske säga att kärlek är min högre makt. Vad som ger mig tilltro och mening. Jag litar på att kärlek faktiskt kan övervinna allt och det känns bra att veta. Det ger mig en trygghet på samma sätt som jag tror många religioner och andra sätt att tro ofta skapar säkerhet. Kärlek är vad jag sätter mitt hopp till.

Okej nu håller jag på att somna sittandes (okej halvligger faktiskt så det är väl lite fusk). Där antar jag att min söndagsångest tog en liten paus i alla fall. Ledsen att det blev ett kort inlägg men måste nog sova nu. Tar mitt eget råd från inlägget innan (inte ofta det händer)

Kärlek till er mina vänner!
Amor Vincit Omnia
Kram
Kimberly

onsdag 8 april 2015

Sömn är viktigt. Okej?

(Det här inlägget skulle publicerats klockan tolv i går natt, men jag var så trött att jag glömde det...he)

Hej på er. Jag är aptrött. Ja det är påsklov och ja, klockan är inte ens tolv, ändå kan jag knappt hålla ögonen öppna. Jag håller på att förvandlas till en gammal gumma - jag vet. Och jag bryr mig inte ens. Jag är bara så trööööt (okej jag är medveten om att ingen faktiskt säger trööööt, men ville skapa lite effekt så så är det med den saken). Hela den här tröttgrejen känns som en förbannelse. Jag menar allvar. Vet ni hur svårt det är att sitta mitt under en genomgång när läraren går runt där framme och snackar om något (det behöver inte ens vara tråkigt - det kan till och med vara intressant men det är inte poängen) och plötsligt bara tappar man kontrollen. Man blir ofokuserad. Man börjar zomma ut. Plötsligt hör man inte vad läraren säger. Det blir svårt att fokusera blicken och sen så pang. Man kan knappt sitta rakt upp längre och det är en för stor ansträngning att bara försöka hålla ögonlocken öppna - att ta in någon fakta, ens den minsta mening är glömt för länge sen. Det enda man kan fokusera på är att inte, inte, INTE somna. Ärligt, såååå svårt. Om ni inte har upplevt det förstår ni inte kampen. Den oerhörda kampen. Det är som när man ligger i sängen och tittar på film på kvällen efter en jättelång dag och man bara känner hur ögonlocken börjar glida igen och hur man är så ofantligt trött! Försök då att ta in hur 6 upphöjt i 7 dividerat med pi, multiplicerat med radien av en cirkel blir...vad fasen det nu blir. Det är förvirrande utan hela den där sömngrejen. Ser ni min poäng? Det är därför man inte ska skratta åt folk som ser helt borta ut och inte kan hålla ögonen öppna i klassrummet. De har det svårt. Tro mig.
       Och om ni har upplevt hur svårt det kan vara att hålla sig vaken i skolan de nätter ni fått för lite sömn så är jag ledsen för er skull. Joina klubben (hemlighet: klubben suger).
       Okej det här lät väldigt dramatiskt, men det är jobbigare än man tror. Eller så är det bara jag. Vem vet. Okej vänta nu blev jag ärligt rädd. Kan det här vara en sjukdom? Att jag har svårt att hålla mig vaken om jag sitter still för länge när jag fått förlite sömn flera dagar i rad? Det kan inte inte va? Eller?
        Jag ska googla det nu.
        Poängen med allt det här var i alla fall: SOV ORDENTLIGT BARN. För lite sömn kan förstöra era liv (eller åtminstone sabba era betyg i något prov här och där. Inte kul). Tro mig.

Godnatt!
Kram
Kimberly

tisdag 7 april 2015

Varför lärde vi oss aldrig det här i skolan?

Varför är det aldrig någon som lär oss hur det känns att få hjärtat krossat?
       Jag menar jag har gått i skolan i nästan tio år nu och jag har lärt mig om historia och stavning och namnet på massa sjöar och huvudstäder, jag vet hur svampar förökar sig, jag kan räknar ut hypotenusan på en triangel och jag har lärt mig oräkneliga franska verb (okej sååå många kan jag kanske inte, men vi har gått igenom massor i alla fall..). Men jag vet inte hur det känns att få hjärtat krossat. Ingen lärde mig vad man ska göra om det känns som om hela ens värld faller samman. Ingen berättade hur ont det gör att bli avvisad eller hur man ska känna sig när man inte räcker till. Hur man ska lösa alla problem i livet. Vad man ska ta sig till när man är så frustrerad att man bara vill banka hål i väggen. Det var ingen som pratade om alla problem som uppstår när man lever tillsammans med någon. Jag menar visst, vi hade sex och samlevnad. Samlevnad. Men inte fasen vad det någon som ens förklarade vad samlevnad innebar. Använd kondom så får ni inte könssjukdommar. Punkt slut. Klappat och klart. Det var det vi fick lära oss, men kändes det som om det var allt vi behövde veta innan vi blev utskickade i livet? Allt det där annat som relationer handlar om då? Det som inte är fysiskt? Det känslomässiga - det läste vi aldrig om i någon textbok.
       Livet är så komplicerat och invecklat. Svårt, brutalt, förvirrande och fantastiskt. Det är en enorm röra, och vi lever mitt i det varje dag. Ändå var det så lite vi fick lära oss om det i skolan. Kanske för att mycket är sådant man måste ta reda på själv. Sådant ingen annan kan förklara för att det inte finns något rätt svar. Inte finns en enkel lösning till. Det är inte 2+2=4 - det är så mycket mer.
       Dock tycker jag skolan åtminstone kunde förberett oss lite mer, och då menar jag inte att säga  saker som "ta ert ansvar", eller, "ni kommer faktiskt han användning av hur man gör ett cirkeldiagram", för det är inte sånt vi behöver höra. Vi behöver veta vad man ska tänka på när man har en nära relation med någon. Eller hur man säger förlåt. Om det är artigast att tacka ja eller nej till kaffe på en arbetsintervju. Det är sånt vi behöver veta. Skärpning skolverket.

Nu ska jag sova. Tjolahop tjola hej - ha det gott
Kram
Kimberly

söndag 5 april 2015

Here's what breaks us:

“Here's what breaks us: Even though we know better, we still want everything to be all right.” - David Levithan, Love is the higer Law


Jag tror att ibland, fastän vi vet att allt inte är bra - fastän vi vet att allt är påväg åt skogen, så intalar vi oss att det är okej. Att det kommer bli bra. Vi vill inte inse det faktum att saker och ting kanske är allt annat än bra för vi vet att det skulle krossa oss. Vi vet att den insikten skulle förinta oss, smula söner hela vår värld och lämna oss förstörda. Och vi är inte redo. Vi vill inte ta det steget, vi vill inte ha den förändringen. Så vi låtsas att allt är okej, vi blundar för sanningen som knackar på vår dörr och hoppas att den ska försvinna. För så länge allt är bra så är vi okej - och för tillfället behöver, måste, vi vara okej. Så vi låtsas att det är det, vi inbillar oss att det är det, så vi inte behöver hantera konsekvenserna. För så länge allt är bra finns hoppet där om att det kan bli bättre. Att det till och med kan bli fantastiskt och vi håller fast vid det för vi vill det så gärna. Och kanske kan det bli det. Kanske är allt inte bra, men håller man ut lite längre, försöker man lite till så vänder det, så blir det bra.
       Eller så blundar man för katastrofen som är påväg. Man ignorerar stormen som snart ska bryta ut. Man fortsätter att åka utför tills man plötsligt störtar ner. Man ignorerar sanningen som knackar på dörren men en dag tar den sig in i alla fall. Fasaden faller. Hoppet sinar och man inser tillslut att allt inte är bra. Och så krossas vår värld i alla fall. Men kanske är det bättre så ändå. Att undvika sanningen kanske är skönt för stunden men det leder ingen stans. Det är bättre att konfrontera den på sina egna villkor än att en dag bara känna marken försvinna under fötterna, bara falla för att sanningen slutligen hann i kapp.

Förlåt för dramatiken alla. Långt någonstans inne i mig bor det ett författarhjärta som älskar att skriva om dramatik och känslor. Sanningen och lögner. Gott och ont, metaforer och liknelser. Och ibland måste jag få släppa framme det och skruva upp dramatiken en aning. Och när det gäller det där uppe så tolka det som det passar er. Tror det går att relatera till på många olika nivåer i oändliga situationer. Så se det så som det passar er och ha en awesome kväll! Puss på er alla!!

Kram
Kimberly

måndag 30 mars 2015

Alltid lika otaggad...

Hej på er! Trevligt att ses igen.
       Vad är det med skolan som suger ur musten ur en? Jag är så ofantligt trött och ärligt så borde jag vara så stressad över allt skolarbete, men jag har inte ens orken att bry mig, hur twistat är inte det? Just nu gör jag absolut inget - utom skriver det här blogginlägget dåra. Snart har vi muntliga nationella där vi ska hålla ett tal och jag kan redan känna hur det kommer gå åt fanders. Sååå otaggad.
        Jag måste sluta klaga så mycket på den här bloggen. Det kan ju inte vara kul att läsa alltså. Jag är ledsen hurrni, ska vi ta tag i något roligare kanske?
         Påsken är påväg!! (ja det var det bästa jag kunde komma upp med) och för alla oss studenrande innebär det påsklov och för mig innebär det: ledig + film + godis = lycka. På påsken och julen får man fasen äta hur mycket godis man vill så det är vad jag tänker göra. För godis är gott - otroligt gott - och det är bara påsk än gång om året.

Okej jag är ledsen att jag måste avsluta det här inlägget här, men hur otaggad jag än är så måste jag jobba lite med mitt tal till nationella och jag måste sova för guds skull. Sömn är så underskattat.

Ha det toppen och om ni går i skolan och allt ert skolarbete får er att känna er som jag så: DET ÄR SNART PÅSK HÅLL UT: BARA TRE DAGAR TILL (om ni inte är lyckliga nog att antingen redan ha lov eller får det tidigare. Kul för er i sådanna fall.)

Kram
Kimberly

tisdag 24 mars 2015

Fantastiskt?

Hur mår alla underbara där ute? Jag hoppas verkligen det är bra med er i alla fall. Själv har jag asmycket plugg och en kväll av franska verb framför mig så det ska verkligen bli kul att ta tag i. Eller inte. Men livet kan inte alltid vara enkelt. Eller pluggfritt för den delen *suck*.

I mitt liv just nu - ja den här bloggen är väldigt egocentrisk. Jag är ledsen. Rubriken borde ha varnat er: Kimberlys, Men jag försöker slänga in lite annat kul ibland också. Men i alla fall, i mitt liv just nu händer det inte så mycket. Kanske för att jag lever ett ganska tråkigt liv. Men jag är nöjd endå (gud vad många meningar jag börjar med bindesord. Jag måste sluta med det här för gudsskull jag vill ju bli författare en dag och då kan jag ju inte hålla på och lalla runt såhär. Skärpning.) Mitt liv kanske inte är superspännande eller till bredden fyllt av spänning. Men det är bra (oups där hoppade men in igen i början av meningen. Jag kan inte undvika det. Jag älskar mina bindesord). Ibland kanske vi inte behöver fantastiskt utan bra.

Eller så är det tvärt om. Kanske behöver vi fantastiskt istället för bra. Kanske blir vi så låsta i bra att vi glömmer att leta efter det extraordinära i våra liv också. Kanske blir vi hemmatama (är det här ens ett ord?) och fega. Det finns ett citat från David Levithan som alltid får mig att tänka lite på det där. Hur vi fastnar i bra:

"Om det något jag har lärt mig så är det detta:
Vi vill alla att allt ska vara bra. Vi önskar oss egentligen inte att det ska vara fantastiskt eller underbart eller enastående. Vi nöjer oss utan vidare med bra, fört oftast räcker det med bra." 
- David Levithan, Jag, En 
Nu fick ni något att tänka på tills nästa gång, när det nu blir.
Ha det fantastiskt
Kram
Kimberly

söndag 15 mars 2015

Mello och vårkänslor

Först och främst måste jag bara säga att: Hej jag heter Kimberly och jag är ett galet Mello fan. Finalen i går var riktigt bra och ärligt är jag lite ledsen att det är över nu. Kommer sakna alla tävlande och Filippa Bark (#inmyheartforever) och tyckte verkligen att Måns förtjänade att vinna med Heroes. Bra låt och så bra framfört. Som sagt, ni hör att jag inte kan komma ifrån det. Mello fan. Ända in i märgen. Jag blev fostrad till det sedan barnsben och det hänger i än. Mello är seriöst i vår familj. Vi kör till och med vadslagning (vill bara tillägga att jag numera är 80kr rikare. Stora pengar, jag vet). Så eh, ja det var min helg. Träffa lite släkt också. Alltid lika trevligt <3 Nu måste jag nog gå vidare och börja snacka om något annat innan jag blir klassad som världens största tönt. Men jag säger som Samir och Viktor (en mening jag trodde att jag aldrig skulle yttra, än mindre skriva): #Slutanäthata (med mening menade jag alltså: "Men jag säger som Samir och Viktor" inte "#Slutanäthata". Alla med?)

Hoppas för övrigt alla har det underbart där ute i det FINA VÄDRET (åtminstone där jag bor)!!!!! Så glad att all snö är borta och solen framme!! Bort med alla vinterkläder och på med VÅRKLÄDERNA!! Ja, jag är medveten om att det fortfarande bara är typ max +5 grader ute runt Stockholm där jag bor, meeen, det är något med oss Svenskar att så fort solen tittar fram på våren så bara: Nu jävlar är vintern över. Några plusgrader och vi beter oss som om det är sommar för vi är så trötta på vintern. Och ja, men fryser röven av sig, men det är så härligt!! Känns lite som att få bryta sig fri när man slänger bort vinterjackan. Det är härligt och berusande och befriande. Så skit samma om det fortfarande sjunger under nollan på natten. Skitsamma om det det inte är varmare än ett kylskåp ute för: DET ÄR VÅR.

Ha en jäkligt skön vårdag nu allesammans!!
Kram
Kimberly

söndag 8 mars 2015

Kvinnornas dag?

Tja allesammans!! Vad ska jag blogga om för roligt i dag då? Det är ju faktiskt kvinnornas dag, så det skulle kunna vara något att ta upp. Det är en sak jag har tänkt på. Vi har ju kvinnornas dag, men när är männens dag? Nu vet jag faktiskt inte om det finns en männens dag (dålig efterforskning jag vet, men jag försöker ställa en tankeställare) - i sådanna fall har jag inte märkt av den - men om det inte finns så känner jag att det kan vara en sak att jobba på när det gäller jämställdhet. Lika för alla, eller hur. Har kvinnorna en dag ska väll männen också ha det. Eller?
       Jag är inte jätteinsatt i femenism. Jag tror starkt på män och kvinnors lika rättigheter och en eloge till alla som fightas hårt för dem. Men det känns som om man ibland glömmer bort männen i kampen. Som om man fokuserar så mycket på att kvinnor ska få det bättre, att man glömmer den andra sidan av problemet. Bara för att män har haft mer makt genom i princip alla tider så betyder inte de att de inte också lider över att båda könen inte är jämställda. Lika rättigheter för män och kvinnor handlar inte bara om att lyfta upp ett kön, utan om att kämpa och värna om båda och jobba tills alla får samma rättigheter och blir accepterade på samma sätt. Det handlar om alla i samhället.

Okej jag tänker inte gå in djupare på det idag, men för er som inte har sett det så här har ni Emma Watsons tal om feminism som hon framförde på UN 2014. Ett otroligt vackert tal som alla borde höra.


Ha det gott!
Kram
Kimberly

torsdag 5 mars 2015

Popcornmaskin och kärlek = lycka

Så idag blir jag ett helt år äldre och är officiellt 17 år och en popcornmaskin rikare - ja min 17:onde födelsedag till ära köpte faktiskt mina underbara föräldrar en popcornmaskin till mig och jag menar ärligt - vad kan man mer önska sig här i världen? (Ja, det var en ironisk fråga, men erkän, en popcornmaskin är ganska awesome).

Idag fick jag också känna av hur otroligt lyckligt lottad jag är med så fina vänner som hör av sig och grattar mig, underbara släktingar som ringer och sjunger för mig i luren eller undrar hur min dag har varit - och, vi får inte glömma mina fantastiska föräldrar som gav mig min egna lilla popcornmaskin (kommer inte komma över den - ni får leva med det). Jag ville bara säga tack till alla de älskvärda människor i mitt liv som får mig att känna mig tacksam, trygg, älskad och lycklig var eviga dag. Ni är fantastiska och det bästa jag har och jag är så otroligt tacksam. Jag hoppas ni vet hur mycket ni betyder för mig, annars är det här en liten påminnelse. Jag älskar er och ni är freaking amazing!!

Jag vill också sända en tanke till de som kanske inte har det lika bra. Ni är också älskade och det viktiga är inte hur många eller vem som älskar en. Det viktiga är att man har någon - vem det än är - när man behöver det och har man inte någon har man alltid sig själv och det är inte alltid så dåligt det heller.

Kärlek till er alla
Kram
Kimberly

Och pisst: JAG ÄR 17!!

söndag 1 mars 2015

Kärlek och vänskap - det viktigaste vi har

Ibland behöver man bara lite extra kärlek. En kram, ett välmenat  ord, att någon faktiskt säger att de älskar en. Ibland behöver man bara den trösten, det stödet. Den påminnelsen.
       Så vi får försöka ge det till varandra för det kan betyda så mycket, göra så stor skillnad. Världen är stor och livet svårt. Vi behöver varandras stöd och varandras kärlek för att klara av det och det är så lätt att känna sig lite vilsen ibland - borttappad. Så jag ber er, som medmänniskor, ta väl hand om era nära och kära. Ge dem stöd och kärlek - särskilt när de behöver det. Vi får inte glömma hur viktigt det är. Kärlek och vänskap får inte underskattas.
       Så för att själv sprida lite kärlek vill jag bara säg till dig som läser det här att du är underbar. Jag känner dig inte - det är sant, men du förtjänar att höra det ändå. Varenda människa förtjänar att höra det. Förtjänar att vara älskade (okej utom i några extrema fall skulle jag kanske vara lite tveksam, men då snackar vi folk som kallblodigt mördar andra - den typen av extrema fall. De där ruskigt psykiskt störda fallen som har orsakat så otroligt mycket smärta till många. Men kanske förtjänar de också kärlek på någon nivå? Faktiskt är jag lite kluven i den frågan, men det är något att diskutera en annan dag). Så vem du än är. Jag hoppas du har det bra. Jag hoppas att du mår bra och jag önskar dig all lycka. Ta hand om dig.

Vi hörs snart
Kram
Kimberly

torsdag 26 februari 2015

Nya tag

Hej på er! Hoppas alla har en bra dag där ute. Om ni inte har det så: all kärlek till er! Om ni har det så: all kärlek till er också. Alla förtjänar lite kärlek!! <3

Min dag gick inte som tänkt. Jag skulle göra maaassor av saker. Jag gjorde nästan inget. Åh jag blir så besviken på mig själv! Ni vet när man har typ hela dagen planerad och sen bara...förstör man det genom att inte ta tag i allt man lovade sig själv att göra? Jo precis så var min dag. Idiotiskt.
       Men okej, nu när jag hackat lite på mig själv ska jag pröva något nytt. Att vara glad för det jag faktiskt gjorde. Jag sökte två sommarjobb idag och skrev ett personligt brev plus att jag körde yoga (övade en ny pose!) och fortsatte att skriva på en skoluppgift. Det är lång ifrån allt jag borde ha gjort, men det är alltid något. Jag gjorde det mesta i alla fall (vem försöker jag lura - är knappt klar med hälften; Latmask! Och jag spenderade minst ett par *host: närmare tre-fyra* timmar med att kolla på Vampire diaries). Men imorgon är en ny dag. En ny chans och då ska jag fasen vara bättre!!
       Så idag var något av ett misslyckande. Okej. Klockan är snart 23 så jag får bara leva med det och ta nya tag i morgon. Jag är fortfarande besviken - men ärligt, vad ska det leda till? Jag kommer inte må bättre eller få mer gjort om jag bara känner mig dåligt. Ain't the way to go. Så nu peppar vi inför imorgon!! Wohoo!! Ny dag - hela 24 timmar att förändra världen (eller åtminstone mina betyg)!! Nu kör vi! Imrogon!!

Okej. En bra dag börjar med bra sömn! Så jag ska bara kolla på ett till avsnitt av Vampire Diaries och sen ska jag gå och lägga mig! Jag svär! Jag lovar dock att internet kommer förstöra mitt liv en vacker dag. Eller åtminstone min sömn. Okej min sömn är redan förstörd - men ni fattar vad jag menar? Okej nu är jag bara oklar och jag skrivit okej alldeles för många gånger i det här inlägget så jag ska sluta nu. Okej? (Okej nu driver jag)

Ha det gott
Kram
Kimberly

onsdag 25 februari 2015

Jävlar så små vi är...


... ärligt jag har svårt att fatta det här. Fatta hur ENORMT universum är och hur MINIMALA vi är. Otroligt. Tänk på allt oupptäckt som finns där ute, ännu bortom vår veteskap. Makalöst. En liten tankeställare såhär runt tolvslaget en onsdagskväll. Undra om vi någonsin kommer att få ett svar på vad som finns där ute, hur det går till och varför det finns där.

Ha en bra kväll
Kram
Kimberly

tisdag 24 februari 2015

Du lever. Här och nu.

Lev i nuet!!
       Jag vet att det här är något jag tagit upp många gånger tidigare, men det känns så viktigt att poängtera. Så många är för upptagna av vad som kommer hända imorgon eller om några år eller whatever, för att uppskatta vad som finns här och nu. Går man runt med huvuden bland molnen, fokuserad på framtiden långt, långt där borta så glömmer man lite att leva här och nu.
       Inte så att man inte behöver planera inför framtiden, för det behöver man, men man kan inte fokusera för mycket på den heller. Man kan inte bara oroa sig över vad som kan komma, eller vad som kanske kommer bli. Det är inte alltid det viktigaste. Det viktigaste kanske faktiskt är här och nu.
       Ärligt - ingen av oss vet om vi har en morgondag. Om vi kommer att få se solen gå upp igen. Vi har faktiskt ingen aning, och därför kan vi inte bara tänka på framtiden, vi måste se till att njuta av livet nu. Du lever. Här och nu. Inte imorgon - idag. Ditt liv är inte i framtiden, det är just nu. I denna sekund. Så gör det bästa av det.
       Men glöm inte att du kanske också lever tills du blir typ 100 och då skulle det ju vara jobbigt om du inte planerade något alls, men ni förstår vad jag menar? Framtiden är viktig, men kanske inte viktigast. Som Marie Lu en gång skrev: "You live in the moment, you die in the moment, you take it all one day at a time."

Ha det toppen alla underbara
Kram
Kimberly

lördag 21 februari 2015

50 Shades Of Grey?

Hej på er alla underbara människor! Det är lördag, igår fick jag lov och ikväll ska jag träffa lite kompisar! Livet är härligt. Plus att jag var och såg 50 shades igår - och måste säga att jag faktiskt tyckte det var en riktigt bra film. Nu vet jag många som avskyr den och verkligen inte tycker om den - bland annat för att det är ganska grov sex i filmen och för att de anser att den är sexistisk. Där håller jag dock inte med. Alla får självklart ha sina uppfattningar men jag tycker det är en annorlunda film som fokuserar på sådant andra filmer ofta utelämnar. Som visar oss en annan sida av kärlek och begäret som kan komma med det. Ja, det är mycket sex i filmen och eftersom det finns väldigt få filmer idag med så mycket och så grov sex så chockar det självklart många. Men ärligt - så farligt var det inte - det finns mycket, mycket, värre saker att hitta där ute. Och samtidigt var det inte sexet filmen handlade om. Det var faktiskt en ganska djup och på vissa sätt fin historia enligt mig om två personer som utvecklas som individer, enskilt men också med hjälp av varandra. Och alla ni som sett filmen eller läst boken (jag har inte läst den) - vet ju att huvudpersonen, Christian Grey, har varit med om något otroligt hemskt i sitt liv som har gjort honom till den han är idag och det ger oss också en annan vinkel på det hela. Jag tror att filmen i botten handlar om en man som har haft det väldigt jobbit i livet och därför lärt sig att inte älska, utan istället känner ett ständigt behov av kontroll. Därför är det nästan lite vackert att se hur han växer i filmen, hur han långsamt börjar släppa en aning på kontrollen samtidigt som han börjar öppna sig lite för kärleken.
       Och vad jag tycker är så otroligt viktigt i den här filmen är att Anastasia verkligen framställs som en otroligt stark kvinna - vilket hon är. Jag skulle inte säga att hon blir sexuellt utnyttjad i filmen, hon gör inget hon inte själv väljer att göra. När de har sex är det för att båda väljer att göra det - för att båda vill, och därför skulle åtminstone inte jag kalla den här filmen för sexistisk. Christian Grey kanske har ett begär efter kontroll, men det viktiga är att Anastasia inte låter sig kontrolleras. Ja deras förhållande åker åt fanders i slutendan för att Christian är "Fifty shades of fucked up" (som vi får höra i filmen) men båda parter har en del i att de låtit de gå så långt och att de inte löste det på ett bättre sätt.

Okej, nu har ni hört min åsikt om den så otroligt omtalade filmen Fifty Shades Of Grey. Jag tyckte absolut inte den var dålig, men det var ju inte den bästa film jag sett heller. Dock jag tycker inte riktigt den förtjänar allt hat den fått och folk som inte har sett filmen borde inte uttala sig så starkt om den kan jag tycka. Men det här är mina åsikter och jag vill inte trampa på någons tår, så försök ta det i lite perspektiv.



Vad tyckte ni själva om filmen? <3

Ha det och laters baby
Kram
Kimberly

torsdag 19 februari 2015

First things first, I'm a realest

Bara för att det har varit en lite sned dag tycker jag att vi kan ta och njuta av lite sång


Asså det här är typ konst. All ära till den personen som gjort den här. Blir bara så glad. 

Kram
Kimberly

Blir imorgon en bättre dag?

Idag är en dålig dag. Jag fick just nej på ett av sommarjobben jag sökt - som jag verkligen ville arbeta på, det har varit en jättelång dag och imorgon har jag en redovisning som jag knappt har förberett mig på och som kommer gå så långt åt skogen det bara kan gå.
       Det här är en förbaskad deppdag och jag är på dåligt humör. Åh ibland känns allt bara så tung. Förstår ni vad jag menar? Så mycket och aningen hopplöst att man bara känner för att pausa livet, krypa upp med massa kuddar, en filt, popcorn, choklad och en riktigt bra filt och bara sitta där och mysa tills allt känns bra igen. Men det går inte att pausa livet och man kan inte bara skita i allt så ibland spelar det ingen roll vad man känner för, livet går vidare i alla fall och man får bara ta och hänga på. Så hur frestande det en låter med den där filten och popcornen så kommer jag alldeles strax ställa mig och öva min redovisning, och plugga på allt annat som behöver pluggas, och ta en durch och äta middag. Och sen är den här dagen förmodligen till enda och så är det bara att gå och lägga sig och ta tag i en ny dag imorgon. En dag som förhoppningsvis är bättre.
       Och nu när vi ändå är inne på det är det två av mina favoritcitat som bara skulle passa sååååå bra just nu så jag måste bara slänga in dem:
“Tomorrow will be better.”
“But what if it’s not?” I asked.
“Then you say it again tomorrow. Because it might be. You never know, right? At some point, tomorrow will be better.” 
- Morgan Matson, Fyra dagar, fyra nätter 
Åh, ärligt en sådan fantastisk bok! Underbart härlig! Här kommer det andra citatet:
“Each day means a new twenty-four hours. Each day means everything's possible again. You live in the moment, you die in the moment, you take it all one day at a time." 
- Marie Lu, Legend 
Och nu kanske ni undrar: Hon är väll svensk för fasen, varför skriver hon inte bara på svenska? Ja ni, det är en bra fråga. Först för att jag älskar engelska, det är ett otroligt vackert språk och också orginalspråket de här böckerna är skrivna i, och det känns rätt att säga citatet på dess orginalspråk. Dels för att det finns en hemsida där man kan hitta massor av citat och spara dem och den är på engelska (har inte hittad någon motsvarande på svenska än) så där sparar jag alla bra citat jag gillar. Så är det.
       Okej nu ska jag ta tag i mitt liv. Adjö för den här gången

Kram
Kimberly

onsdag 18 februari 2015

Varför har jag den här bloggen egentligen?

Så igår öppnade jag upp mig om det paranormala. Undra vilket härligt ämne som kommer näst? Faktiskt hade jag tänkt att ni - min kära bloggläsare - kanske kunde hjälpa till lite där. Statistiken på min blogg är jätterörig och ärligt har jag knappt någon aning om hur många som läser bloggen. Det skulle kunna vara uppemot 50-70 st dagligen. Det skulle också kunna vara under 5 pers. Såå ja, jag är lite i det blinda där. Men jag tänkte i alla fall att om någon av er som läser det här har något ni tycker det skulle vara lite kul om jag tog upp eller om det är något ni vill att jag ska skriva mer om (som det paranormala t.ex) får ni jättegärna slänga in en kommentar eller liknande så skulle jag bli jätteglad!! Funderar på att börja publicera lite mer novell/diktliknande grejer, men inte säker på om det skulle vara något som går hem. Jag vet ju inte om ni gillar mig för min humoristiska sida (som bara är heeelt slående) eller min lite djupare mer analyserade sida. Eller kanske både och i en lite udda mixup (är det ett ord?) sådär som jag försöker ha det på bloggen.

Egentligen, det kanske är något att diskutera. Min stil på bloggen, min mening med bloggen.
       Ni vet alla (eller de flesta i alla fall) att ett av mina största intressen är att skriva (förutom att sova och äta och allt sånt där annat skoj som tydligen inte riktigt räknas som en riktig hobby i mer seriösa sammanhang) och det är väll mycket det jag har bloggen till. Att bara få skriva, uttrycka mig och åtminstone på någon nivå, få vara en författare. Men jag vill också verkligen kunna gå in på de lite större sakerna i livet, diskutera alla de ändlösa frågor vi har när det kommer till världen och vår egen existens. Dyka på djupet liksom. Få chans att gräva runt lite i mina tankar om det, och att själv kunna komma lite närmare svaren samtidigt som jag delar med mig till andra. För min blogg är inte till bara för mig (även om jag kan erkänna att det verkar som det ibland med tanke på hur stor plats mitt ego tar upp här), utan jag vill verkligen kunna nå ut till andra på något sätt. Om så bara genom underhållning. Och det är där humorn kommer in. Jag älskar att skratta och trotts att det är viktigt att gå på djupet i livet, är det precis lika viktigt att bara ha kul. Så det är det jag försöker göra med alla mina sarkastiska kommentarer eller vad det nu kan vara. Sprida glädje. Lätta upp tyngden som ibland kan komma med de stora frågorna.
       Och när jag säger "De stora frågorna" försöker jag inte låta som någon gammal jag-vet-allt filosof. Jag är bara 17 för Guds skull! Men jag tycker det är intressant att skriva om och diskutera livet så så är det med det saken. Finns inte mycket mer att säga.

Det var det för mig idag <3 Som sagt, kommentera gärna om det finns något intressant ämnen ni tycker jag kan ta upp så hörs vi snart!!

Kram
Kimberly

tisdag 17 februari 2015

Alla världens paranormala mysterium

Kära, älskade bloggläsare - idag tänkte jag att vi slutligen skulle diskutera det paranormala - också kallat det övernaturliga, med ett lite mer vanligt ord. Ibland kan jag känna mig lite som ett svenskalexikon som bara spottar ur mig massor av invecklade ord - inte särskilt intressant eller rolig om vi säger så. Men är man född ett svenskalexikon, så är man. Vad ska man göra liksom?
       Om jag inte missminner mig (vilket jag mycket väl kan göra för jag har knappast memorerat alla blogginlägg jag någonsin skrivit) så tror jag att jag tagit upp det paranormala tidigare. Senast jag var lite inne på det var när jag snackade om Slenderman i mitt inlägg om rädsla.
       Det övernaturliga är något som alltid fascinerat mig sedan ung ålder (oj vad formellt det här blev). När jag var sådär tolv älskade jag och mina kompisar att Youtuba (nej det är inte ett riktigt ord, men vad ska man göra liksom när man vill säga Youtuba liksom?) andar och demoner och lite annat smått och gott och trotts att jag höll på att skita på mig så fortsatte jag ju att titta. Och så spelade jag ju självklart anden i glaset som vilken annan övernaturlig-galen nästan-tonåring som helst. Nu har jag lärt mig så mycket om det paranormala - och kanske tror jag till och med på det mer - och respekterar det för mycket för att spela anden i glaset - men det är en annan historia.
       Så okej, vad tror jag då på? Andar? Ja. Aliens? Absolut. Demoner? Till viss del - men de skrämmer skiten ur mig. Annabelle? Ja för tusan finns inget läskigare (får rysningar bara av att skriva namnet)! Annat övernaturligt? Beror på - men varför inte?
        Jag kan säga det så här: Vår värld är fylld av alla de konstigaste mysterium. Saker vi idag inte kan förklara. Kan svaren vara något övernaturligt? Ibland tror jag stenhårt på det, andra dagar är jag lite mer osäker, men jag tror definitivt på att det finns mer där ute än det vi idag vet om. Vetenskap kan inte bevisa allt. Så visst, det finns få bevis på att något paraormalt existerar - det finns dock bevis, inte stenhårda kanske, men frågan är bara om man tror på dem eller inte - men än så länge finns det inte heller några konkreta motbevis, så jag är helt öppen för möjligheten att värld är fylld av oförklarade, övernaturliga saker.
       Jamenar visst, kanske har jag bara läst alldeles för mycket fantasy, och vill bara att vår värld ska vara större än den egentligen är. Det är en helt möjlig sida av det hela, men vid det här laget har jag hört alldeles för många historier och sett alldeles för många Youtube klipp för att inte tro, och någonstans inne i mig känns det också rätt. Inte alltid, men för det mesta.
       Kunde jag skulle jag undersöka det här så förbaskat mycket! För jag tycker det är så intressant, och jag vill verkligen veta hur det ligger till. Men ska jag vara ärlig så vågar jag inte. Jag tror för mycket på det, och som så många andra är jag rädd för det okända. Jag är så rädd för vad som skulle kunna finnas där ute om jag tittade tillräckligt noga att jag hellre inte tittar alls. Inte helt omänskligt men lite fegt. Jag kommer dock fortsätta Youtuba (kolla - jag bara fortsätter att använda mitt nya ord. Eller åtminstone tror jag inte att det existerar. Gör det det? Användbart i vilket fall som helst.) det paranormala och oförklarliga fenomen i världen, för precis som när jag var tolv så fascinerar det mig något otroligt - och trotts att jag ibland håller på att skita på mig (bildligt talat) så kan jag inte sluta för det är något med det jag inte riktigt kan släppa.

Så det var allt för mig idag. Hoppas inte det blev alldeles för långt och jobbigt att läsa <3

Ha det gott
Kram
Kimberly

måndag 16 februari 2015

Metaforer

Haloj!! (Ne fy vad töntigt, nu får jag fasen ta och tagga ner.) Hur går det för alla? Har ni det bra där ute?
       Vet ni ibland känds det lite som mina blogginlägg är emails till någon kompis. Som aldrig svarar dock - men ändå. Avslappnade, vänliga, och något att se fram emot. Hoppas ni känner lite samma. Som om jag är en god vän som hör av sig med väldigt ojämna mellanrum, men åtminstone tittar in då och då.
       En vän med ganska konstiga metaforer om jag får säga det själv.
       Vänta: Hur många tänkte på Agustus Waters när jag sa metafor? *Handen upp!!* Det kan inte bara varit jag va? 
       Till er som också gjorde det: HÄRLIGT! Känns bra att vi inte längre asocierar metafor med grammatik eller svenskalektioner eller något annat lite halvtråkigt, utan med en snygg artonårig (eller nittonåring - diskutabelt beroende på om man sett filmen eller boken, men boken kom först så jag tänker säga 18, okej?) kille med bara ett ben som har ett fantastiskt leende (aka Ansel Elgort - nu tänker jag på filmen) och som raggar upp en tjej genom repliken: "It's a metaphor. You see, you put the thing that dose the killing, right between your teeth, but you never give it the power to kill you. A metaphor." (observera att han har en cigarett i mungipan när han säger allt det där) och med dem orden smalt si sådär några miljoner hjärtan världen över.
        Till er som inte tänkte på Agustus Waters när jag sa metafor: Ja ni har missat en av dagens största, mest hjärtgripande kärlekshistorien som handlar om två tonåringar med cancer - fast en den inte alls handlar om cancer utan om kärlek. Och trotts att döden är ständigt närvarande är det en bok om att leva. Den är vacker. Och tragisk - väääldigt tragisk, men framförallt vacker.
       Eller så var ni bara inte så investerade i historien som jag är så att ni kan citera den utantill...
       Hur som, låt oss lämna Agustus tragiska öde bakom oss och gå vidare i livet. Vet inte riktigt vad ni hade tänkt spendera resten av måndagskvällen på men får hoppas att det är något roligare än massa läxor vilket är det jag har framför mig.

Ha det bra allihopa och förlåt för ett så grötigt inlägg. Ibland är man inte på top - och idag var jag vääääldigt långt från topen så vi får bara leva med det för nu så ska jag försöka att göra bättre ifrån mig nästa gång.

Kram
Kimberly

lördag 14 februari 2015

Till alla ensamma hjärtan

Till alla er som är ensamma på alla hjärtans dag: Här får ni lite sång med Obama för att muntra upp er.


Underbar. Helt underbar #Obamaharordentligtmedswag
Ta hand om er

Kram
Kimberly

Kärlek, kärlek och återigen kärlek

Så idag är det alltså alla hjärtans dag. Härligt värre. Jag hade planer. Jag skulle träffa lite kompisar och vi skulle äta middag och sådär, och efter det skulle jag till en annan kompis och sova över. Men det blev inställt. Båda blev inställt för att typ alla bestämde sig för att bli sjuka på samma förbaskade dag. På alla hjärtans dag av alla dagar. Så jag är ensam trotts allt. Eller okej inte ensam, jag har min familj och det är ju alltid något. Lovar att det kommer sluta med att jag sitter med dem och kollar på melodifestivalen eller något. Jag menar, det skulle ju bara vara alldeles för underbart - om min 17:de alla hjärtans dag slutade framför melodifestivalen med mina föräldrar.
       Jag tror jag just avled en smula. Och det värsta är att det till och med är troligt. (Till mitt försvar är melodifestivalen faktiskt inte så dålig #melloälskareforever)

Men eftersom det trotts allt är alla hjärtans dag idag kan vi ju lika gärna snacka lite om kärlek. Varför inte liksom. Och jag kan ju börja med att erkänna att jag aldrig har varit kär. Jag är 17 år och har aldrig varit förälskad på riktigt. Ja det är ganska tragiskt, dock tror jag inte att jag är den enda. Desto äldre jag blir, desto säkrare blir jag på att riktig kärlek, förälskelse, inte är något man kommer över varje dag - eller någon dag under 17 år rättare sagt.
       Och bara för att klargöra, nej, jag är inte 17. Jag är 16 och 346 dagar (jävlar vad jobbigt det där var att räkna ut). Vilket innebär att jag är blir 17 år om nitton dagar. Så jag är praktiskt taget 17, och jag räknar mig själv som 17 och det är liksom det. Men vill ni se mig som 16 eftersom jag officiellt fortfarande inte är 17 år fyllda så är ni välkomna. Okej nu går vi vidare, kände bara att jag behövde upplysa er om den detaljen.
       Så för att rätta det jag skrev där uppe: Förälskelse är inte något man kommer över varje dag - eller någon dag under 16 år och 346 dagar.
       Tror jag på äkta kärlek då? Ja. Utan tvekan. Jag har aldrig upplevt det, men jag tror definitivt att det finns där ute. Jag är den typen av töntig tjej som läst och sett alldeles för många romantiska böcker och filmer för att tro att min Prins Charming en dag kommer att komma ridande på sin vita lilla ponny (eller enhörning - enhörning går också bra) och ta mig med storm (och ja, det där kan misstolkas - men jag refererar till en barnsaga nu så kan vi alla försöka vara lite rumsrena).
       Men jag måste säga att jag börjar undra vart han tagit vägen vid det här laget. Han måste rida på en jäkligt seg ponny (eller enhörning) i alla fall, det är ett som är säkert.
       Jag har ett citat uppsatt på min väg det det står: "Belive in fairy tales" (ja, jag var dum nog att stava Believe fel. Tack jag vet. La ner flera timmar på att skriva det och så stavade jag fel. Nu sitter det där på min vägg och hånar mig. Fuck u staving). Jag skrev det eftersom jag ville påminna mig själv om att tro på att sagor kan bli sanna (nehä!). Påminna mig om att det finns lyckliga slut och att man kan leva lyckliga i alla sina dagar. Sagor kanske är orealistiska ibland, men det finns mycket fint i dem att tro på, mycket fint som faktiskt inte är helt otänkbart. (Vi får hoppas att Prins Charming är en av de sakerna). Åtminstone kan sagor ibland vara något att sträva efter.

Ha det gott allihoppa och hoppas ni får en bra alla hjärtans dag - oavsett hur ni spenderar den. Klockan är nästan åtta så antar att det är dags för mig att slå mig ner och kolla på mello (sa jag #stoltmelloälskare?)

Kärlek till er
Kram
Kimberly

söndag 8 februari 2015

Lite jävlar anamma!!

Sådär ja. Nu har ännu en evighet hunnit passera sedan jag bloggade sist. Förfärligt.
          Nu är det i alla fall söndag igen, och jag är ledsen över att behöva säga det, men söndagar är faktiskt ganska ångestfyllda dagar. Det är under söndagarna man inser att man inte har hunnit med allt man borde under veckan, samtidigt som man kommer till insikt med all skit man måste hinna med under nästa vecka också. Och så blir man lite ledsen. Man är åtminstone ledig, det är alltid något.

Jag har åtminstone tagit upp mitt skrivande igen (hurra!!)! Igår - när jag egentligen skulle plugga hehe (buhuu) - så tog jag upp en berättelse jag började skriva för att litet tag med. Så nu jobbar jag med den igen. Back on track liksom.
          Förutom att det tog mig typ tio minuter att köra fast eftersom historien inte riktigt håller. Men än så länge är jag optimistisk. Vi får väll se hur det ser ut om ett par dagar - då har pessimismen kanske tagit över, men än så länge är jag positivt inställd.
           Ni vet den där känslan man kan få ibland. När allt verkligen känns möjligt. När man liksom känner att jag kan klara det här. Jag kan fucking klara det. Och under några ögonblick tror man nästan att man kan ta över världen, så hög är man på optimism. Det är ganska härligt.
          Förr eller senare (exploderar jag - nej driver förlåt) får man dock ta och klättra ner från det där ruset och inse att, okej, så enkelt är det inte. Men det är ändå härligt, och det är ändå viktigt. Den där känslan när man är så säker på att man fixar det, att man kan fixa vad som helst. Av att känna sig ostoppbar. Inte för jag har några överväldiga erfarenheter, men ändå. De där få stunderna när man känner att man fixar allt, de kommer inte ofta. De är sällsynta. Så försök att uppskata dem, att hålla fast vid en liten del av den känslan i vardagen. Ta med er lite jävlar anamma (underligt uttryck egentligen. Vad fasen är anamma liksom??)

Aja, det var allt för mig denna gång.
Kram
Kimberly

måndag 26 januari 2015

1%

Nu har bloggandet gått sådär seeegt som det gör ibland (*host* ofta). Just nu håller vi på att lära oss om hälsa och vikten av motion o.s.v i skolan och ärligt talat börjar jag bli lite rädd för mänsklighetens framtid. Visste ni att bara 1% av alla svenskar tränar minst en halvtimme varje dag - vilket är så mycket man borde träna varje dag för att vara hälsosam och i princip alla är alldeles för stillasittande. Att sitta ner förmycket kan vara lika farligt för hälsan som att röka. Förstår ni det här? Vi suger på att ta hand om oss själva. Och som en av alla de där 99% gör inte jag tillräckligt - jag trodde förvisso inte att jag gjorde det heller - trodde jag ändå att de flesta tränade tillräckligt. Eller, åtminstone, att det var mer än 1 %

Och ja. Det var väll allt jag hade att säga idag. Men snälla ha det jag skrev i åtanke. Ta trapporna istället för hissen. Gå till bussen istället för att ta skjuts kanske. <3

Tills nästa gång - ha det gott
Kram
Kimberly

onsdag 21 januari 2015

Livet är inte bara regnbågar och enhörningar

Kära kära bloggare livet flyter på. Som en liten barkbåt guppande på vågorna inne vid stranden. Långsamt och stressigt på samma gång. Lungt, ändå stormigt.
       Om någon nu fatta det där. Det var lite oklart. Min poetiska sida är lite oslipad för tillfället. Ber om ursäkt.
     
Blir inte ni också trötta ibland. Inte trötta som om ni vill gå och lägga er, utan trötta på livet typ. Japp det låter tragiskt, men förstår ni vad jag menar? När man bara blir så trött på allt som ska göras och allt som förväntas av en och bara all skit som finns omkring en. Man bara orkar inte, och bara för en liten stund blir man så fokuserad på allt det där dåliga att allt det bra liksom faller bort och allt känns lite hopplöst och man orkar inte riktigt.
      Lite stelt nu om ingen känner igen sig och det visar sig att jag är deprimerad. Kul.
      Haha nejmen tror att det är så att leva. Allt är inte regnbådar och enhörningar hela tiden. Det är skit och tröttsamt också. Vi kan inte vakna upp varje dag och bara "Nu jävlar ska jag LEVA!! Den här dagen ska bli så KUL!!". Ibland vaknar man upp och ens största önskan är att bara få krypa ner bland lakarna i sängen igen och glömma hela jäkla dagen för man orkar verkligen inte ta tag i den. Man tänker bara på högen av allt man ska göra eller allt det dåliga man kommer behöva uppleva och det känns så tröttsamt.
      Det fantastiska där är att vi ändå faktiskt tar tag i det (kanske inte varenda gång, men de gånger vi gör det). Att vi, trotts att vi verkligen, verkligen, verkligen inte känner för att ta tag i den där dagen, eller vad det nu är vi måste göra - så gör vi det endå. Tillslut. Vi pressar oss själva förbi gränsen, vi pressar oss själva att vara bättre, att göra bättre. Vi kämpar på. Vi är människor och våra liv suger ibland men vi är ganska så fantastiska som fortsätter leva endå. Som gör sånt vi inte gillar, sånt som det känns som om vi inte klarar av, för att vi måste. Och det är så starkt. Att vi klarar det. Att vi lyckas.
      Och gör man inte det någon av gångerna så är det okej. Vi får misslyckas också, det viktiga är bara att vi inte ger upp. Att vi försöker nästa gång. För ibland är det svårt, men i slutendan är det värt det. Att ta tag i den där dagen fast du verkligen, verkligen, verkligen inte vill fast måste - är värt det. För när du väll kommit förbi det dåligt, när du slutat att bara stirra dig blind på det så kan du se det bra också. Då är det lättare att se regnbågarna och enhörningarna och att vara lycklig.

Så alla de där dåliga dagarna, och jobbiga stunderna, bara ta er igenom det. Ta er igenom det för ni är så himla starka. Ta tag i allt ni behöver göra så mår ni bättre. Ni äger. Vi äger. Vi är människor och vi äger som fan.

Ha det bra
Kram
Kimberly